Yrkeskvinnan säger bläää och tänker på klasstillhörighet
Sen fick datorn spader också. Alla mina bilder är plötsligt .... borta? Jag sitter och ska sortera lite pics och så från ingenstans så hittar jag inte tillbaka till mappen Bilder. Pictuires. Whatever. Den är försvunnen. Jag letar och letar och letar. Borta. Men vad f*n NU då?? Jag får blandad ångest- och febersvettningar och blir bara så trött. Sen hittar jag alla bilderna...typ. De går att hitta när man gör en sökning men de går inte att öpnna och datorn verkar inte kunna hålla isär "Bilder" och "Pictures" och jag får bara inte ihop det. Och min mest tekniske bror är borta i London och springer maraton så honom kan jag inte be honom om hjälp förrän på torsdag. Det är bara så absurdt och jag vet knappt om jag törs stänga av datorn. Eller ha den på. Eller....
Sen mitt jobb ska vi bara inte prata om. Det är plötsligt bra mycket mer än jag bargained for när jag började, och jag vet farao inte hur jag ska kunna ... hantera eländet. Men men. Jag har en överlevnadsplan för de närmsta 72 timmarna. Sen får vi se.
Jag läser min syster om klass och sånt. Hon och Mymlan (en av Sveriges största bloggar, ifall ni undrar) har skrivit om klass ur ett rätt intressant och tänkvärt perspektiv.
För en tid sen satt jag och diskuterade klass med maken och en god vän och kom fram till följande: När det kom till klass så var jag minst klassmedveten, min man ganska lite men mer än jag, och goda vännen A helt klart mest klassmedveten. Varför då då, undrar man. Vi kom gemensamt fram till att det antagligen var så här; när man är (relativt) privilegierad medelklass är man per definition omedveten om klass och klasstillhörighet. Av gammal hävd och ohejdad vana, typ. För att man kan. Och har råd. Och för att man får.
För att göra en riktigt snabb-klass-genomgång av maken, vännen A och mig själv så blev det så här:
JAG själv: Akademikerföräldrar, morfar professorn,mormor beläst, farfar och farmor en del av intelligentian i sin stad, 4e generationen stockholmare på mödernet, skolår utomlands, innerstadsuppväxt, innerstadsgymnasium, högskoleutbildad flera gånger om. Rest i praktiskt taget hela Europa, besökt ett antal stater i USA, trippat runt i Mexico (Tijuana) i flera timmar samt varit ett dygn i Marocco). Samtidigt har jag gjort så klassgränsöverskridande saker som att flippa burgare på gamla Clock (länge sen alltså), varit springsjas/extra städare på krog, jobbat som garderobiär på liten teater, stått i diverse små butiker, suttit i reception (där fick jag dock veta att jag var alldeles för överkvalificerad)... samt som högstadievikarie i problemförort. Dessutom har jag gift mig rätt ung (21) och fått fyra ungar. Jag har DOCK aldrig fått nån som helst jävla lägenhet av någon trots släktens oerhörda mängder pengar (eller...?). Jag bodde i hyreslägenhet tills jag var 30 och med en nyförlösts kvinnas ursinne och målmedvetenhet skaffade mig ett radhus. Skaffade OSS ett radhus.
SUMMASUMMARUM: Synnerligen låg klassmedevetenhet. Dvs den vare sig hämmar eller bär mig. Eller?
Maken: Akademikerföräldrar som dock båda gjort sk klassresa och varit de första som utbildat sig på högskolenivå. Mor från Norrland, farföräldrar från landet. Innerstadsuppväxt. Innerstadsgymnasium. Fiiin ekonomiutbildning. Sen gick det visst lite snett, träffade fruntimmer som hade fått för sig att man skulle gifta sig om man gillade varann så pass mycket. ("Kan ni inte bara flytta ihop som normala människor?" hette det när det begav sig.) Mycket oflyt i jobbsvängen - det kanske inte bara drabbar kvinnor att ha barn och familj när det kommer till karriären? Är lite så där lagom medveten om sin klass tillhörighet, men låter den inte bekomma sig.
Vännen A: Invandrarbakgrund men född i Sverige, mindre stad. Föräldrar som dels jobbat sig upp från botten, (från verkstadsgolvet upp till tjänstemannanivå) och dels deltidsslitit nätter i äldreomsorgen och samtidigt uppfostrat barn. Ständig press om hur viktigt det är att skaffa sig utbildning och jobba hårt och vara duktig och visa att man minsann... Har jobbat hårt och mycket och jämt. Högskoleutbildning inom ett viktigt men inte så känt område av vården. Stort ideellt engagemang. Globetrotter. Är mycket medveten om sitt ursprung. Har en stark känsla av klasstilhörighet och att gränser måste sprängas, att inget är gratis, att man måste kämpa hårt, visa att man kan....
Vi kom alltså fram till att ju "högre" klass, destå lägre klassmedvetenhet...kan det stämma?
Jag har odlat mitt eget lilla unikum-ego ganska länge, fast jag börjar lägga ner det nu. Jag har tyckt att jag är så himla udda och statistiskt avvikande. Nu vet jag inte... Jag brukar ses som en rätt intellektuell person, man blir det av att läsa mycket, men jag har väldigt svårt att identfiera mig med eller uppskatta det som min syster beskriver i sin/vår uppväxt. (Vi har inte alla föräldrar gemensamt och har inte växt upp tillsammans i nån större utsträckning men ändå.) De där intellektuella samtalen...jag vet inte, ja. Som jag minns det kunde det var rätt högljudda, rätt mästrande jobbiga historier som mest gick ut på att slå varann på fingrarna och "veta mest"... Nä. Så kul var det inte. Men det får ju stå för mig.
Märk väl, det var så i den tregenerationsfamilj som jag har växt upp i också - en ständigt pågående föresläsning där man visserligen lärde sig mycket men också ständigt fick veta, både indirekt och direkt att man inte var vatten värd förrns man hade något intressant att säga så HÅLL TYST tills dess. (Mellan raderna hörde man liksom att "det lär dröja"...)Jag höll rätt mycket tyst. Eller - blev rätt mycket tystad. Nertystad. Som jag minns det. När man inte halvt ofrivilligt råkade säga något "lustigt" som gjorde att alla skrattade - hharrh hharrh, tänk vad de kan de små liven. Men sen var det bara att hålla käft igen. Jaja.
Klass hit och klass dit. Visst. Handlar det bara om pengar? Eller om hur man uppför sig? Att man kan koderna? Jag vet inte hur många gånger jag känt mig som en idiot och på fullaste allvar undrat om jag gör mig förstådd bara för att jag använder långa ord och snitsiga meningar. Det är ju pinsamt på fler sätt en ett, liksom. Men visst, man kommer väldigt långt på att vara väluppfostrad och kunna sin Shakespeare och hänga med i kulturdebatten - sure.
Bara det att jag helt ohämmat slänger mig med detta "klass hit och hit" utan vederbörlig vördnad inför klasskamp och historia osv i all oändlighet - det säger nånting. Det säger antagligen att jag är riktigt klassiskt snorbortskämt medelklass som borde veta hut? Skjutas näst först när revolutionen kommer? Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte annat än försöka reflektera och hålla mig så medveten jag kan.
Blä.
Jag blir så trött. Jag orkar inte vara mer medveten idag. Jag har faktiskt feber.
Yrkeskvinnan byter åsikt några gånger om dagen
I lördags bistod jag vid en urnsättning. Det var kallt och jag jobbade på en lördag. Lik förbenat stod jag där i snålblåsten och såg de sörjande långsamt bege sig bortåt. Jag fyllde urngraven och lyckades plantera om en liten ros. Då kände jag att jag gillar mitt jobb.
Sen gjorde jag det ända till det tredje griniga personen i telefonen ville veta varför saker kostar pengar och detta i snipig, virrig eller bara allmänt sur ton... Jag har också fått veta att "det går ju åt HELVETE" eftersom ingen svarar i telefon i blomsterhandeln. Okej....?
Vid det laget gillade jag inte mitt jobb längre. Dessutom sitter jag och HANDSKRIVER en Herrans massa räkningar vilket gör mig stissig och jag får dessutom svårt att sova.
Men.
Sen gick jag på lanseringsevent. Jag snodde inga pennor vilket var lite mesigt av mig men - jag pratade med folk jag inte kände, jag berättade om projekt jag lagt ner och jag fick en talrik ekologisk mat, drack två flaskor smaskig Saltåkvarn-juice...och ett stort glas vitt. Ecologica. Den är sådär men det dög alldeles utmärkt. Sen fick jag ett gratisex av en bra bok som jag ämnar läsa.
Det fanns fina ungdomar där också. Såna som är duktiga och gör braiga saker.
De här till exempel:
www.tredjehand.se
http://www.shareapair.se/
Sen blev jag grymt imponerad av det här:
http://www.peepoople.com/
Hur bra är det på en skala? Jag kände inte ens till detta problem. att 2,6 miljarder (MILJARDER) människor inte har tillgång till vettig sanitet. Inte har tillgång till en toalett. Inte har möjlighet att gå på muggen.
Var sponsrar man, liksom?
Jag vill brinna för saker igen. Jag vill vilja saker. Jag vill få saker gjorda.
Och så skulle jag vilja ha kondis också...
Boken som lanserades idag heter "Tjäna pengar och rädda världen". Jag gillar den.
Av Erika Augustinsson och Maja Brisvall.
(Bookhouse publishing.)
Det var dagens noteringar. Jag åkte hem tidigt. Jag var för trött för att mingla mer och för trött för att se modevisning. That's right. Jag missade Dem Collective. Så kan det gå.
Yrkeskvinnans PS
JESUS & GRAVITY
Icke att förglömma.
Jag är medveten om min klart religiösa framtoning. So sew me.
Det är faktiskt påsk snart.
Yrkeskvinnan har spagetti i benen...och väntar på påsk
Nu står det helt solklart. Jag har åkt på influensa. Av nån ovanligt bister och elakartad variant. Jag har ont överallt och näsan rinner som en åtdragen utomhuskran på ett radhus...eh ja.
Inatt vaknade jag med angst och smärtor och hetta i hela nyllet. Feber. (FEBER! In the mornin'/Feber all through the night... men inte av nån spexig party-love-variant utan aj-aj-aj-jag-är-sjuuuuuk-feber. Trist.)
Dessutom är jag kallblodig av naturen och har vanligtvist en frisk-temp på typ 36,4 så 37,8 är lika med halvdöd för mig. Vid 39 grader är jag medvetslös, typ. Anyhoo, jag masade mig upp och klämde i mig ibuprofen för vilken sabla gång i ordningen. (Det känns som jag hetsäter dessa numer...) Sen somnade jag om.
Alla barn är utjagade. Maken tog dom ilsket i hampan och jagade med dom ut i nån fårhage tillsammans med hunden. Hunden firade nämligen långfredag genom att springa bort. Dvs han galopperade bort på sina små korta taxben i skogen när maken var ute med honom och pojkarna...och sen kom han inte tillbaka. Vi som vara hemma hörde plötsligt skall och sen ringde det på dörren. En snäll granne hade hittat hunden skuttandes vid vägen...och efter många om och men lyckades nämnda granne fånga in hunden och kånka hem honom till oss. Snällt! Jag fick till slut tag på maken som som gick och deppade i skogen med pojkarna - hunden är återfunnen, kom hem! liksom.
SÅ - idag fick hunden inte gå lös i skogen utan det blev - fårhage. Utan får förstås.
Medan familjen var ute på solig-heter och hund-motionerar-stråt har jag bakat muffins. På mina darriga spagettiben har jag stått och meckat ihop goda goda äppelmuffins med nötter i. Jag menar, man står bara ut SÅ länge med att känna sig som ett snorigt påhäng som inte gör nån nytta. (När jag sa det till min trötte, utarbetade man, brast han ut i fromma lamentationer om att jag BAAAR familjens LIIIIDANDE på min AXLAR...nåja. )
Jag har inte varit i kyrkan alls. Det är tråkigt. Jag menar, vad går upp mot att sitta av - näe, det menade jag verkligen inte, inte sitta av, FIRA menade jag, FIRA en tvåtimmars liturgi tillsammans med sina bröder och systrar och höra om Herrens lidandes historia, enligt Johannes. Eller att se präster och biskop komma in i kyrkan och under tystnad lägga sig på raklånga på golvet med ansiktena mot golvet, precis klockan tre, när Jesus gav upp andan.
Nähej, det fick jag inte vara med om i år. Jag som älskar påsk... Jaja. Det blir flera påskar, förhoppningsvis. Jag kommer inte palla nån påskvaka heller - BUHUÄÄÄÄÄ... Jag läste min laudes och en korsväg igår (ja, det blev väl typ en halv, sen började herr Minst ha synpunkter och hunden tramsade) och här satt jag och bölade. Jag frågade herr Minst om han undrade varför jag satt och grinade:
-Näe, sa herr Minst med eftertryck och fortsatte leka med sin robotbiltransformerkrigare.
Något förnärmade ville jag att han skulle komma och prata korsväg med mig. Vi hann väl till den tolfte stationen eller nåt, då herr Minst tröttnade på allvar och sa:
- Ja, och sen pruttade dom.
Så mycket för den fromhetsövningen.
Framåt kvällen skulle barnen se "Jesus-filmen".
"Ingen Långfredag utan Jesus-film", fastslog killen, bestämt.
Själv mådde jag apa och gick upp på rummet. Medan jag satt och sydde ihop fram- och bakstycke på blåa tröjan såg familjen på Jesus-film. En enormt kackig dubbning, tyvärr (Pontius Pilatus är liksom bortom rim och reson, han låter som nåt från Vår teater anno 1982: "GallilÈEn?? Kommer han från GallilÈEn?")
Så jag hörde genom de lyhörda taket/golvet hur Jesus gisslades och hur Petrus förnekade sin Herre... Sen hörde jag Simon från Kyrene ta korset på sig...och sen hur Killen ropar i vånda "SPIKAR!! Titta inte, nu är det SPIKAR!" och herr Minst piper att Pilatus är en "bajs-fegis"...
Sen hör jag min förstfödda Diva gråta. Nä, hon gråter inte, hon bölar. Hon YLAR. Jag hör hur spikarna slås igenom Herrens händer och fötter, hur Jesus skriker, och jag hör Divan gråta tröstlöst...
Vad är det vi gör? Får man utsätta barn för sån här...påverkan? Ja, det får man. Vi är helt öppna och ärliga med vår påverkan. De vet att de kommer få välja och bestämma själva en vacker dag. Om de tror på det här eller inte.
Men jag har bestämt mig. Det gör inget att de ser den här filmen, det är en anpassad barnversion. (Som vi sa, om några år KANSKE de får se Zefirellis Jesus från Nazareth och när de fyller typ...35 får de KANSKE se The Passion of the Christ...som jag fortfarande inte har sett. Och inte vet om jag pallar att se heller.) Det är lättare att förstå om man ser. Även om det är en film, inspelad på 70-talet, och det ser ut som Jesus har en ganska dålig peruk.
Det är ok att det gråts på Långfredagen. Det är ok att vi pratar om att Jesus led. Att vi tror att han led för oss. Killen gråter också lite, för det är synd om Jesus. Det är ok att känna. Det är ok att gråta.
Vi pratade om det. Att Jesus dör för oss alla. För att vi ska bli räddade. Men sen är det ju påsk. Riktig påsk. För i skydd av nattens mörker sker mysteriet. Att Jesus uppstår från de döda. Och imorgon jublar vi. På riktigt.
He's alive.
I'm forgiven.
Heavens gates are open wide.
...och gissa vem som sitter och grinar? Igen.
Yrkeskvinnan läser i sjuksängen
I döden dina män
Otroligt maffig historia. Da Vinci-koden möter Stieg Larsson liksom. Jag fnissar mig genom den och tycker att den är oerhört underhållande. Och dessutom så är det en underhållande historierepetion - kungarna står som spön i backen.
Och svensk byråkrati får rätt många kängor. Även det är roligt.
Dubbla slag
Njahaja, jag vet inte... det här var inte så jättebra, men intressant. Behållningen är budskapet att livet faktiskt förändras på riktigt när man får barn (nähä?) och att man inte kan leva som man gjort tidigare... Rätt ojämn bok, men ok.
Sen kunde jag inte låta bli att lyssna på en intervju med författaren och hon gjorde sig bättre i tv än mellan pärmar tyckte jag. Men - skriver hon igen kommer jag nog att läsa - ja.
Flickan under gatan
Hu. Det här läste jag ut nu på kvällen och det var väldigt skakande. Jag vill börja jobba med Stadsmissionen, jag vill bli familjehemförälder...nånting. Gatubarn som inte finns och inte syns... Det får inte vara så.
The Last Breath
Den här blir jag inte klok på. Jag är inte helt imponerad än. Jag har alltså inte läst ut den. Men jag gottar mig lite sorgset i det där anti-katolska som bara en "förtappad" irländare kan vräka ur sig.
Jag är inte så bra på att skriva snärtigt och kortfattat om böckerna jag läser.
Det är dessutom mitt i natten och jag vet verkligen inte varför inte min man och jag bara går och lägger oss. Vi hetsäter jordnötter och gör halvt onödiga saker istället. Ni vet, inställningar i datorn, bloggande om vad man läst på senare tid och så...
PS. Jag finns numera på Twitter. Det förstår jag inte heller. Men det är lite kul. Sök på yrkeskvinnan (förstås).
PS2. Det är mycket jag inte förstår, när jag tänker efter. Skype. Spotify. Jag hänger inte med, helt enkelt. Men då tänker jag på han mannen jag lever med, han som visserligen kopplar ihop nätverk och stereoapparater och nästan kan sota en dvd-spelare (det sista var ett skämt)...men som ändå sagt - i modern tid - "Det där Fääsbok, vad är DET för nåt? Kan inte jag...vara på din profil? På Fääsbok?"
Då känns det som jag hänger med. Lite grann i alla fall.
Yrkeskvinnans fyllestämma
Imorse hade divan 38,6. Stackars liten. Hon fick stanna hemma med stränga order om att koncentrera sig på att vila och kolla hunden. Det har hon klarat av.
På eftermiddagen hade hon 39,1. Efter alvedon. Stackars lilla barnet.
Det är ett slitsamt liv.
Häromdagen gick jag på min kyrkogård och tyckte att livet var smått hanterbart och inte alls så plågsamt. Det är ju vår och solen skiner, liksom. Men, efter flera timmar frös jag om fötterna. Jag hade skämmits över våra bristfälliga dokumentation inför kontaktmannen A alltmedan vi vinglade runt och kollade in gravar och gravplatser där det skulle grävas ner folk inom kort. Jag tog lite bilder på gravar. Jag frös till sist rätt mycket, så jag gick in i huset där trevliga människorna F och A (en annan A) städade. Vi pratade på länge och väl och till sist sa jag hej då. Jag promenerade tillbaka samma väg jag kommit. Jag hann med en buss. Där på bussen kände jag hur vansinnehungrig jag var. Jag hade glömt äta. Klantigt. Jag dråsade till sist ner på ett fik på Drottninggatan och tryckte i mig en stor smörgår och kaffe. Och en chokladboll. Allt medan mina öron blev varmare och varmare. Det kändes som jag hade feber. Jag läste i "Dubbla slag" av hon Malin Persson Giolito...den var bara halvbra. Halvunderhållande. Jag blev halvirriterad över det. Återigen, livet är för kort för att:
- Läsa dåliga eller en halvbra böcker
- Dricka billiga viner
- Älska fel karl - och det gör jag inte
Jag skulle träffa damklubben. Vi är några donnor som har damklubb sen många år. Jag är väldigt yngst. De andra är äldre än jag, men jag har flest barn. Haha. De andra..nä, nu ska jag inte göra en sån där "vi-och-dom"-grej för det är bara fånigt. Det var nämligen krismöte i damklubben. Det var skilsmässa i luften. M hade lämnat sin man. Sånt är dramatiskt. Sen hade hon träffat en ny man och det var stormande och galet. Hon såg dock ut som vanligt. Och var som vanligt. Förrutom att det var ganska mycket upp och ner allting. Sen var det U, som haft det eländigt med sin man rätt länge... där låg skilsmässan mest och pyrde men var ännu inte ett faktum. Kvar var L och jag. M och U var piffiga och snygga och PÅ. L och jag var bleka, lite glåmiga och ganska AV...eller nja. Jag hade ju varma öron och feber, och L vet faktiskt knappt hhur man gör när man INTE är ärtig - hon är liksom ärtig av naturen.
Vi hamnade på asiatisk krog. Vi väsnades. Vi drack vitt vin - där sprack det fastelöftet...men det var ju å andra sidan krismöte. När det ska pratas så mycket om skilsmässor...då måste man dricka vin.
Men jag var inte bladig när jag väl kom hem. Det regnade rätt bra i förorten när jag damp ner på busshållplatsen. Maken kom och hämtade, iförd pyjamas - jag hade lyckats komma hem med ett tåg som var mellan bussar... VIi skutsade också hem barnvakten S, som satt på bänken och frös hon med. Jag såg henne knappt, där i jack-luvan. Men jag menar, där kunde hon ju inte sitta kvar. Hem med henne bara.
Jag är förvånad över att jag är så okänslig inför hela skilsmässo-epidemin som brakat löst. Jag tänker inte smittas.
Yrkeskvinnan och likgiltigheten
LIKGILTIGHET
Bara som en inledningen.
Genialiskt stycke musik anser jag. Även om den inspelning jag själv har är ännu bättre.
Jag är på rätt dåligt humör. Jag är inte alls på jobbet utan hemma med resterna av herr Minsts förkylning, både i min egen hals och i nyllet på herr Minst själv. Hunden moppar golvet på smulor och jag ... surar.
Det känns som att det jag mest av allt behöver - kanske inte nödvändigtvis önskar, men behöver - är en rejäl dos likgiltighet. Lite välvillig likgiltighet. Särskilt i förhållande till - tja, jag vet inte...mina föräldrar kanske? Min kyrka?
Det tål att repetera. Lite välvillig likgiltighet.
Yrkeskvinnans milstolpe
Det kan vara grymt meditativt att vika tvätt. Alltså är jag per definition en mediativ människa eftersom jag viker såna ohemula mängder tvätt. Så ock idag. Men. Idag ställde jag fram en separat korg i vilken vissa plagg bara singlade ner. Lätt utskakade, ej vikta. Är man tillräckligt stor för att ha eget rum, mobiltelefon och annat - då får man också vika och sortera sin egen tvätt... Eller nja, jag UT-sorterade ju Divans tvätt, även om jag inte vek den och parade ihop strumporna.
*sniff*
Hon har blivit så stor.
Sen vet man ju inte om hon tänker säga saker om "Meh!!? Asså asså, ska JAG vika min egen TVÄTT??? OSCHYSST!!!" Det lär visa sig.
Medan jag parade ihop övriga fem personers strumpor och funderade på tingens och textiliernas tillstånd funderade jag även på saker som:
- Det gula paret strumpor (storlek ca 10 år) som cirkulerat i hushållet i decennier (känns det som) - de måste vara som den där mytiska glödlampan som aldrig bränns ut utan bara håller och håller och lyser och lyser. (Ni vet, vetenskapsmännen KAN göra en oändligt hållbar glödlampa men de vill inte...alternativt står under hot av ...glödlampsindustrin eller nåt...) De går liksom aldrig sönder. De gula strumporna alltså.
- NÄR ska man slänga ett par strumpor eller underkläder? Jag är uppfostrad med att inte slänga saker förrns de i princip ramlar av kroppen... lite hysteriskt kanske. Men NÄR? När??
- Är det ok att ärva underkläder?? Eller är det snusk?
Samt en hel del andra skumma grejjer.
Det här har jag gjort idag:
05.30 - överfallits av herr Minst kröp ner i föräldrasängen och trängdes
06.00 - vaknat och funderat på när jag egentligen ställde väckarklockan
06.15 - Yazoos "Don't go" brakar igång. Aha.
06.20 - kommer på Stor-Killen med att sitta på muggen och spela GameBoy. Jagar ut honom därifrån.
06.25 - skuttar påklädd ner och ut i köket där jag fixar hundmat, sätter på kaffe och gröt
06.35 - går ut med hunden som gör både nummer ett och två, det senare två gånger ... och varför berättar jag det? För att jag är hundägar-novis, that's why. Det är som med nyblivna föräldrar - "lilla Kevin/Tindra har bajsat ARTON gånger idag, - tänk!"
06.50 - börjar sleva upp gröt och bre mackor till alla indblandade. Det senare är kanske inte helt nödvändigt men man skämmer bort det sina som man behagar, icke sant? Nåt av barnen ger hunden mat.
Mellan 07.00 och 07.45 klär - kors i taket - ALLA barnen på sig själva. Divan får med sig matsäck eftersom de ska på museum idag. Killen får hjälp att hitta sina täckbrallor - det är fem minus ute. Hunden är först kelig och ligger i Humlans knä. Sen blir han spattig och vill nafsa på Herr Minsts pyjamas. Hunden puttas undan. Sen försvinner Herr Minst och hunden ut i vardagsrummet och efter två minuter hörs ett illvrål. Hunden att nafsat så pass att det...känns. Inte blöder. Herr Minst gråter så att det stänker (bokstavligen). Han får ytterligare förmaning om att vara tuff med hunden och framförallt gå därifrån om hunden blir för nafsig.
Humlan har sovmorgon och går ut med hunden en extra gång framåt kvartöver-åttasnåret.
Kvart i nio paltar sig Humlan iväg.
Jag plockar ner tvätt, drar ur lortiga lakan ur föräldrasängen (bara tre sängar to go) samt madrassskyddet. Lägger in obestämda mängder ren tvätt. Bär ner överfull tvättkorg. Laddar maskiner. Plockar ut torktumlare. Viker viker viker. Får på nåt sätt undan morgondisken till 90%.
Herr Minst ser på tv. (Den latmasken.)
Hunden piper och fånar sig. Sen somnar den.
Herr Minst ser på Mumin. Jag pustar lite, kollar jobbmobilen och får upp datorn.
Klockan är då vid pass kvart i tio...
Det blir en lång dag. Igen.
För tillfället råder dock lugnet. Jag "passar telefonen", Herr Minst ritar och hunden sover...
Yrkeskvinnan, herr Minst och en racerlimpa
Sen åt han olämpliga saker - urk, jag säger inte vad men vi talar givetvis om andra animalers...returer. Usch!
Vi träffade tre andra hundar idag. En otroligt vacker siberian husky som hette Miko och var en distingerad äldre herre med tennisboll och ruffig husse. Men den ruffiga hussen var trevlig och vi utbytte hundiga artigheter.
Nästa jycke var en ilsken svensk-dansk gårdshund som morrade och gläfste åt Sigge. (Det var ett "rasande rytande", enligt herr Minst som meddelade att det var lite läskigt.) Namn okänt. Hussen hade ingen koll på nånting, och sa "nä, det är ingen valp, den är vuxen" när jag upplyste om att Sigge var valp. Jag fick understryka igen att MIN hund är valp. "Jaså, jaha, ja, min har ingen svans." OK....då går vi då.
Den tredje hunden var en stor...lurvig...nånting. Nåt collieaktigt men med helt rödbrun päls. Sonja hette hon, och hade fryntlig husse som såg ut som något ur en...pilsnerfilm kanske. Men trevlig. Sonja var mycket itnresserad av Sigge och Sigge som just då var kopplad blev lite nervös och for runt som en skottspole och pep. Jag hyttade åt honom och sa att han skulle visa sig mer respektfull mot äldre damer.
Sen gick vi hem.
Herr Minst citerar citerar Gnottarna i tid och otid. Själv har jag sovit middag - två gånger - med hunden på magen. Det är fridsamt.
Yrkeskvinnans ångest
Jag tittade på Debatt nu på kvällen. Ni vet med han Janne Josefsson.
JOBBIGT. SKITJOBBIGT.
Och jag orkar överhuvudtaget inte resonera kring alla turer. Detta eftersom jag:
1. Är trött
2. Redan har försvarat och pratat kyrka med tre små gymnasister från ett stockholmsgymnasium på arbetstid.
3. Är oerhört tacksam för att jag hade sinnesnervaro att tacka nej - vänligt men bestämt - när de ringde och ville ha med mig i detta program. Nej, jag tänker inte kliva på ett tåg till Göteborg tio över fyra. Inte ens om det ingår hotellrum och annat.
Jag ber istället.
Yrkeskvinnan citerar
Divan och jag var på MÖTE hela helgen. Bokstavligen hela helgen. Från fredag kväll till söndag eftermiddag.
Årsmöte.
Divan inledde med att säga:
"Mamma, jag förstår ingenting."
vilken sen övergick i
"Mamma, det är tråkigt."
men som följdes av
"Mamma, det är rätt intressant."
Och så fick hon låna min fina sjal med fransar så allt var frid och fröjd.
Men det var Herr Minst jag skulle citera ju.
Familjen döck upp till högmässa på söndagen, med hund och grummistövlar. Hunden lortade ner biskopen vilket var lite pinsamt men också lite roligt. Sr B som varit med hela helgen och går i vitt blev förskräckt och meddelade att hon var rädd för hundar. Jag var mer rädd för att hon skulle få stora tass-märken på sin habit.
Herr Minst var dagen till ära iförd rutig skjorta och fleecebyxor. Samt orange mössa och ärvd jacka (dva alla hans syskon har haft den före honom, vilket är praktiskt men inte så snyggt.)
Under mässan ormade han sig lite, ville först vara hos mig, sen hos pappa, sen hos mig igen. Till sist hade han gnorfat ner sig i famnen och knät så att han kunde sitta stilla i alla fall tio minuter.
Då kom det. En liten viskning:
"Mamma? Finns det bara en jag?"
Oj då. Jag fick be honom upprepa frågan för jag förstod den inte riktigt först. Jo, han undrade om det bara fanns en av honom. Jag bekräftade att så var fallet.
"Blir det aldrig en ny jag?" frågade han då.
Nej, svarade jag. Det finns bara en du.
Hm, tycktes han tänka.
"Mamma. Du och pappa måste kramas jättemycket så att vi får en ny bebis. Eller två. Två! En kille och en tjej."
Kort tystnad.
"Fast då kanske Sigge blir nervös..."
Jag hade inget mer att tillägga.
Yrkeskvinnan och hungern
Yrkeskvinnan och tiden
Yrkeskvinnans agenda och dagordning
Jag är på jobbet och har just dängt lite i de dammigaste luntorna och hittat en och annan avliden typ. Jag tänkte skriva "döing" men det känns respektlöst när det är så här "officiellt", även om det är MINST 40 år sen folk i fråga tog ner skylten. Lämnade in prästbetyge. Mulade. Gick om hörnet. Sminkade en biskop...
(Fler eufemismer för att DÖ tages tacksamt emot i kommentarerna.)
Jag bör också idag:
-Renskriva ett protokoll (hurrgha...avsky!)
-Fakturera (nåja, det är ok)
-Lägga in döingar - förlåt, avlidna hette det ju - i ättikslag, nej, datorsystemet ska det vara. Just den här biten gillar ju jag MEN jag vill inte bli STÖRD när jag gör det. Jag vill försätta mig i arkiv-zonen och bara existera som ett förlängt kartotek (som en makrill i motljus/du luftar din koffert...typ - citat Arne Anka). Så poteiskt jag blev nu plötsligt.
-Jaga prälle till begravning - enormt påfrestande göra som jag tycker är lite småöken
-Betala skatt - say no more
-Betala sportutrustning till ett barn (=en judodräkt)
...vänta lite nu här; på arbetstid? FYYY...
Vad mer? Nja, njä...det var nog bara det.
Tills jag lämnar jobbet. För då kvarstår en hel del annat.
Dammsuga hemma.
Hjälpa Divan att fortsätta kånka ner sitt bohag till sitt nya rum.
Gå ut med hunden.
Planera en veckomatsedel.
Bada. Badkar eller bastu, beroende på i hur hög grad maken vill vara social.
Läsa lite.
Sticka på blåa fina tröjan.
Krama några barn.
Pussa sin man.
När får man bara vara? Eller är det det här som är att bara vara?
Yrkeskvinnans pappa
I alla fall, det var en artikel om tygblöjor, (jag blev både lite glad och lite förvånad - har han noterat allt mitt blaj om denna min udda...."passion"?) och en papperslapp med "Kram" undertecknad pappa. Eller pappas förnamn, rättare sagt, han frågar ibland när jag ska bli stor och vuxen och börja kalla honom för hans förnamn. "Aldrig", svarar jag då. Visst, kanske den dag då jag känner att vi möts som jämlikar, när allt verkligen är bearbetat och hanterat , utrett och förlåtet - DÅ kanske. Men tills dess - pappa är pappa. Och får så förbli. Jag har ett visst behov av att markera den saken. Att han är min pappa, så 35 på det trettisjätte jag är. Att han inte ska tro att han kan smita från det, liksom. För även om han försvann en gång, så fanns han också kvar. Betydligt mer än många andra fäder, som försvann för gott. Det är väl på sätt och vis även det jag markerar. Att jag vill ha min pappa kvar. Att jag tänker ha min pappa kvar.
Jag skulle nu kunna brista ut i en lamentation över just detta med smitande och lämnande...men jag gör inte det. Dels för att jag är rätt vuxen, även om jag envisas med att kalla pappa för pappa (och mamma för mamma - rätt ska vara rätt). Och dels för att pappa läser bloggen då och då.
Med posten kom också ICA-kuriren som vi läser här hemma. (Det är när maken försjunker i denna publikation som jag brukar trackassera honom och säga lite lagom syrligt "Ica-kuriren? Åh. Manligt, hörrö.)" I veckans nummer porträtterades Hanna Hellquist med anledning av hennes bok "Karlstad zoologiska". Den handlar om hennes knasiga pappa och allt han utsatte henne för....fast det där lät ju fel. Allt som han drabbade henne med, kanske man ska säga? Framför allt då vad det gällde alla djur som dök upp och sen ibland försvann.
Jag har inte bestämt mig för om jag ska läsa denna bok. Kanske, kanske inte. När jag läste Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" var det precis en så stark upplevelse som alla sa. Jag blev så tagen, men inte på ett outhärdligt sätt, utan på det där bästa sättet, när det rör om inom en som en sked som rör om i en kopp kaffe så att sockerbiten smälter och det blir precis lagom sött, men ändå smakar kaffe och beskt och gott och skärper sinnena ...och lite lite bränner man sig i munnen trots allt. Nåt sånt.
Men däremot kom jag att tänka på min egen pappa. I Ica-kuriren fanns det listat en del andra pappa-böcker. De verkar vara på tapeten just nu, det där papporna, mina/våra pappor som är födda på 40-talet, och som varit så vanliga och ovanliga, knäppa och udda allihop på en och samma gång. Det stod nåt om att de är så ofarliga för de har varit så frånvarande. Aha. "De var helt enkelt aldrig där", säger Hanna Hellquist. Och när de var där, var det för att nu var det dags för äventyr.
Och jag minns min egen pappa. Förstås.
Jag minns alla kringelikrokiga resor genom Sverige och Europa. Hur vi gick på Tivioli och Dyrehavsbakken, och pappa parkera nånstans och tog en kaffe och en pilsner, gav oss pengar till biljetter och åkband och sa "jag sitter här, gå och åk ni." Och som vi åkte.
Jag minns konstiga ställen som vi övernattat på. Kloster i Danmark med svarta svannar och små tjocka nunnor - detta långt innan jag gick och blev papist själv. Stora vräkiga men slitna hotellrum i före detta Östtyskland med hjorthorn på väggarna och röda sammetstapeter. Hur pappa snarkade så att jag var tvungen att sova med hörlurar och lik förbaskat vakande jag så fort skivan tog slut. (Detta var för MP3-spelarens tid.) Jag har t o m gått och lagt mig på badrumsgolvet på flera hotellrum eftersom jag omöjligt kunde sova i snarkningarnas ljusvågor.
Hur vi aldrig fick lyssna på sagoband eller popmusik i bilen - nä, militärmusik skulle det vara.
Med pappa var man alltid på resande fot. Man var på Legoland och Kolmården. Och för mig handlade det mycket om att inte tappa bort kläder för då blev mamma arg och jag visste ju aldrig riktigt om det var mig eller pappa hon var arg på. Jag tillhör ju den skillsmässobarnsgeneration som inte växelbodde utan tillbringade varannan helg hos far. Och det var inte tal om att ha eget rum eller kläder eller nåt sånt hos far. Det var bara att packa och släpa.
Kläder ja... jag var inte gammal när jag förskrämt sa "nej tack" när pappa erbjöd sig att tvätta något som var mitt. Jag hade fått med mig hem gråflammiga tröjor och underbrallor förr liksom och jag ville inte vara med om det igen.
Trots det var och är min pappa en rätt huslig typ. Han tycker om att handla och göra inköp ifråga om mat och dryck, han har inga problem med att handla dambindor eller att byta blöjor - "man är väl svensk karl", har han sagt med stolthet.
Som 18-åring minns jag en förlagsfest som jag fick följa med på. Jag fick signerade ex av de nyutgivna böckerna, och minglade efter bästa förmåga. (Jag har en snaskig jag-mötte-Lassie; en viss kulturperson stötta halvt ogenerat på mig - han mumlade nåt om att jag kanske skulle skaffa mig en älskare - och när jag upplyste honom om att jag var där tillsammans med min pappa dröp han hastigt av. Dock hann han kläcka ur sig nåt om att det var ju genant att stå där och veta att jag hade en älskare när jag bara var 14 år....Usch.)
Hur som helst, en kvinna som jag stod och pratade med frågade vem som var min pappa. När jag berättade det ska damen ifråga: "Jaaa, jag ska säga dig att din pappa, han är som ett vandrade cirkusnummer." Jag minns inte vad jag svarade på det men jag tycker fortfarande att det var en rätt konstig sak att säga.
Jag funderar och funderar. På syrran - som jag tror också säger "pappa" och inte hans förnamn - som ju onekligen har samma far som jag. Men inte samma mor. Jag tänker på min egen mor. Och på hur det är att vara mor. För att återknyta till hon Hanna Hellquist; journalisten som intervjuar henne frågar om hon inte ger sin pappa, som redan tagit väldigt mycket plats, ännu mer utrymme genom sin bok. Och Hanna svarar något om att hon hemskt gärna skulle vilja gestalta sin mamma men att det är svårt. Svårt att gestalta omsorgen och hur hennes mamma självklart tar minsta biffen när det bjuds på middag... Jag är inte en mamma som självklart tar minsta biffen. Jag är inte heller en mamma som alltid sätter mig och mitt i första rummet. MEN - jag kräver mitt spejs, min rätt att ta plats och tänka och tycka och ställa till, även i förhållande till mina barn. Det är en balansgång. En balansgång som jag ... rather enjoy och sliter med. Men det är den som gör att jag då och då viskar tyst för mig själv: "Jag ÄR en bra mamma". Och jag tror på mina egna ord. Och hur det nu är så är jag den enda morsa de här ungarna har och jag ser det som en plikt och skyldighet att göra det bästa av detta faktum. Sträva efter ett mellanting av att utge mig själv för dom och att ta plats och kräva plats.
Och som en lite sockrig sentimental knorr - jag skjutsade mig själv och en trevlig dagismamma till tåget häromdagen och när jag hämtade bilnycklarna så pussade jag hemma-maken till tack. Dagismamman log lite och sa sen i bilen att det var trevligt att se folk med fyra barn tillsammans fortfarande pussa varandra hej då.
Just det. Mina barn har nämligen en bra mamma och världens bästa pappa. Det var det finaste jag kunde ge dom och mig själv.
Yrkeskvinnan som skogmulle
Sigge och jag har varit ute i skogen i så gott som en och en halvtimme. Jag är rosig i hela nyllet, svettig på ryggen och pinsamt nöjd med mig själv. Hunden själv har segnat ner i en utmattad hög på kökgolvet i sitt hörn och kommer väl sova tills på tisdag eller så.
Jag kände mig som världens hundägare där ute i vildmarken (dvs ca en kilometer in och bort i skogen utan för knuten - jag tror inte ens man kan gå vilse där om man inte är typ ett och ett halvt eller så.) Sigge gick lös mest hela tiden, t o m när vi träffade på en sån där "riktig" hundägare med två shetland sheepdog...eller heter det så? De ser ut som mini-colliesar fast lite ljusare. Det var väldigt fina i alla fall. Plus en stor schäfer. En tik. Den var tydligen helt normalstor fast jag tyckte hon var enorm. Men jag jämför med en tax med löjligt stora tassar och löst skinn, liksom. Jag har fått lära mig av en kompis att man ska låta hunden var lös om de andra är lösa - de måste få spana in varandra på lika villkor typ. Det gjorde nu alla dessa fyra hundar. Fast han hundägaren hutade åt schäfern med jämna mellanrum, den var tydligen lite småstöddig. Sigge blev i alla fall till sig och hoppade runt och skulle hälsa. Det gick hur fint som helst. Och jag erkännade omgående att jag är mycket ny hundägare och därför tar alla tillfällen till att lära mig. Det är lika bra att inte låtsas var nåt man inte är, typ. Jag blev lite nöjd med både min hund och mig själv.
Sen ville han förstås jaga efter dom ett par gånger när de skulle gå, men det gjorde inget. Han kom tillbaka till mig och behövde inte kopllas igen förrän vi kunde se husen i området igen.
Jag har en bestämd känsla av att jag har gått motion idag. Och att det bestämt är nyttigt.
Yrkeskvinnan hämtar sig
Jag är ensam hemma med en sovande hund. Hunden har varit trött hela morgonen, hoppas han inte är sjuk... Dessutom sprang han ifrån maken imorse men nån snäll farbror stoppade honom. Jaha, han kan alltså inte släppas ut genom dörren utan att vara kopplad just nu? Eller? Tur att valpkursen börjar på lördag, det känns som att vi måste få lite klarhet i både ett och annat.
Dessutom ska vi på kalas på lördag, hos svärfar och grannflickorna ska vara hundvakt. De är VÄLDIGT glada för det och vi är glada för att de vill.
Nä, det här duger inte. Jag måste sätta en deg, jag har tvätt (goes without saying) och förr eller senare piggnar väl hunden till?
Jag vill läsa teologi tror jag. Ska man göra det i Lund eller Uppsala eller inte alls om man är en fin katolsk flick... jag menar kvinna. Jag menar inte alls fin. Jag menar...äsch. Teologi på distans?
Yrkeskvinnan drar en djup suck
När vi så har avhandlat höger- och vänsterfalanger i kyrkan, och all disk är torkad och inplockad i skåp, då traskar jag iväg till mitt rum och kyffe igen, dimper ner mitt emot min pensionerade "kollega" som sitter här och jobbar halvideellt, och även om jag gillar henne skarpt så...
Jag sitter här och längtar bort. Eller till. Eller hur det nu blir. Jag vill läsa mycket mer, jag vill prata mycket mer med människor jag tycker om och som tycker om mig och som inte är tant-präglade och lite trötta och allt för ofta allt för icke-reflekterande.
Jag längtar till mitt handarbetsskåp. Jag längtar efter tystnad och möjligheten att sitta tyst och stilla och skriva och skriva och sen brygga kaffe och äta en ostsmörgås och en kaka, och sen gå ut med hunden, komma hem igen, låta hunden somna, titta in i en sprackande eld...skriva lite till. Sticka på en tröja, sticka en vante, sortera garn.
Jag känner mig som Virginia Wolf. Jag längtar efter ett eget rum. Jag har ett hem, jag har rum, jag har kök och så vidare. Men jag har inget EGET rum. Jag hade det, som ung. En kort period mellan 19 och 20. Men då hade jag ju inte vett att uppskatta det. Ju. Och inget kom av det heller. Jag har alltid skrivit "bäst" när jag skriver där och när jag inte ska. Ni vet, på föreläsningar, kemilektioner, kaféer när man egentligen borde vara nån annan stans. Men hemma? Nej, det blir inte alls lika bra.
Som nu - jag sitter och drar mina djupa suckar och gör verkligen inte det jag ska på mitt jobb. (Men jag ska, förstås. Strax.) Jag smygsurfar runt på spännande sajter, utbildningar och kurser jag skulle vilja gå, jobb jag skulle vilja ha, ställen jag skulle vilja jobba på... Min terapöt frågade mig om jag inte tror att jag kanske skulle försöka vara nöjd med att vara där jag är? Att jag inte behöver sträva så förtvivlat hela tiden. Men - det är ju så svårt... För jag har det liksom i mig.
Det är som en oro. En oro som jag inte blir av med. Vissa spöken och skuggor har ju försvunnit med åren. Jag skrev ju t ex en diktsamling, med den genialiska titeln "Mot någon ström". Som jag dessutom skickade in till flera förlag...men det hände inget. Då fick det vara. Och det var nog lika bra det. För jag drömde nog mer om att bli upptäckt, förhoppningsvis hyllad och SEDD...inte om att att skapa litteratur.
Sen kan man ju fundera över om det finns ett motsättningsförhållande där eller ej. Men men. Ibland när jag ser en del av de här...publicerade kvinnorna tänker jag: "Hade det där kunnat vara jag?" Jag smyg-identifierar mig lite på prov med typ Linda Skugge (hon nu igen?), Martina Lowden, Camilla Läckberg...men nej, fru Skugge är för arg och anti-intellektuell, Martina Lowden är för kufisk, och Camilla Läckberg...har för mycket pengar och ska har barn med Robinson-Martin, det går ju'nte. Marie Söderquist kanske? Nä, hon är så... blå? Skarp? Bitsk? Oklart. Ann Heberlein? Näe, jag vill inte vara bipolär, det verkar vara ett helvete utan like. Skulle vara Maria Küchen dårå. Hon är bred. Det gillar jag. Jag vill också vara bred.
Det bästa är nog om jag vill vara jag. Vad nu det är. Och så skriver jag om jag nu skriver. Berättar om jag nu berättar. Det blir nog bra till sist.
Vill jag nu skriva, så skriv. Det behöver inte vara så svårt. Det man måste göra, det gör man.
Och sticka klart den där tröjan nån gång.
Det här blev veligt och lite blaskigt för det är lite så jag känner mig. Det är sån dag i mars. Det får man ta ibland.
Fakturorna skriver inte sig själva.
Kom an vardag - kom an bara.
Yrkeskvinnan hanterar och hanterar
Jag hanterar och hanterar. Vilket sabla ord förresten. Det ångar lite ångest och "det-ska-nog-gå-ska-ni-se" och "jag-ska-nog-klara-mig-nästan-med-livhanken-i-behåll". Typ.
Jag hanterar sörjande, jag hanterar bristfällig dokumentation, jag hanterar bokslut...det sistnämnda rätt illa men ändå.
Jag hanterar gröt och tvätt och påklädning... Jag hanterar hund och dagis... Jag hanterar vantar och tuggben... Hanterar hanterar hanterar.
Sigge fick följa med till daigs i morse. Det var lite oplanerat eftersom jag ju själv kan räkna ut att man inte ska ha en hund med sig. Varken in på gården eller in på själva förskolan. Nu fick han ju inte följa med in (förstås) men han blev väldigt olycklig när han fick vänta utanför. Det blev nog den snabbaste lämningen i min dagishistoria. En fröken - en rar en, men något beskäftig bitvis - kom älgande och sa vänligt, bestämt och lite storögt ("men-snälla-erfarna-mamman-till-fyra-barn-ska-man-behöva-säga-sånt-här-till-dig??"): "Du får INTE ta med hunden in på gården, för vi har barn som är rädda..." Okej... Jag fattar. Samtidigt, EN liten harmlös taxvalp som står bunden i typ 2,5 minut medan herr Minst och jag tar vårt snabbaste farväl nånsin...kom igen. Jaja.
Härom dagen var det lite samma historia - herr Minst ska ha kalas imorgon (hualigen) och maken ordnade med inbjudningar och sånt. Han hade tänkt fara runt och lämna ut dessa men det blev lite dåligt med tid så jag fick i uppdrag att lägga dom på berörda barns hyllor på dagis. Jag la dom så diskret jag kunde, men ändå så att föräldrarna skulle kunna se och ta dom. Vid två-snåret ringer en fröken och säger, mycket snällt och vänligt ska tilläggas, att hon samlat ihop dom och lagt på herr Minsts hylla eftersom "så gör vi inte på förskolan, det blir så tokigt"...
Nu gillar ju jag den här damen också så jag sa bara tack för informationen och sen muttrade jag mest inombords.
ETY - jag känner mig lite David Eberhard-ig när sånt här händer. Helt ärligt - får barn bestående men av att evetuellt se att de eventuellt inte har fått ett inbjudan till ett barnkalas? Särskilt när snittåldern på berörda parter är typ...2 år?? Va? Lite väl överbeskyddande tycker jag nog att det är... Är det mer av hänsyn till berörda barns föräldrar ("ånääj, lilla Vilda/Tindra/Kevin/Elliot blev inte bjuden på kalas - trauma! Hrmf, ja då ska lille Kalle minsann inte få komma när Vilda/Tindra/Kevin/Elliot fyller 3...om åtta månader..." ) undrar man. Please, säger jag bara, och känner mig lite som Linda Skugge. Jag är inte den raljerande typen, jag lovar, men det här blev lite larvigt. Detta ständiga överbeskyddande...inte för att jag tycker att man ska vara hård och kärv enbart för att härda ungarna, men lite får dom baske mig tåla. Sen hade jag ett litet ögonblick av dåligt samvete för vi hade faktiskt tänkt till, tillsammans med herr Minst, vars kalas det ju ändå är, och bestämt att alla barn som var lika gamla som han + eventuella syskon till dessa som var över 3 skulle få komma. Vi missade två tjejer, men herr Minst är liksom inte så mycket kompis med dom. Liksom. Och då gick mitt dåliga samvete över.
JAJA. Dagis dagis - snart är det över. Om 1,5 år har jag bara skolbarn och det är inte utan att jag ser fram lite mot det. Om jag nånsin får barn igen är det frågan om de ska få gå på dagis över huvudtaget...eller jo, det är klart de ska. Det är kul med dagis. Förlåt, FÖRSKOLAN, heter det. Annars får man bassning av herr Minst. Jäkla hjärntvätt!
Sigge sover. Han lekte med en hundkompis hela dan igår...eller i alla fall till halv tre. Sen kom han hem och var råddig, nafsig och bitig. Hm. Det är tur att valpkursen börjar snart. Och jag hoppas verkligen att det är vettiga människor som håller i den. Det är då själva fasen att det ska blir så mycket ihop-buntningar och fördomar och bestämda åsikter så fort man typ "har barn" eller "har hund" eller "tränar kampsport". När jag är ute med Sigge tänker jag då och då "tänk om nån besserwisser kommer och ser mig, tänk om besserwissern tycker jag drar för hårt i kopplet/håller för löst i kopplet/är en tönt som inte har min hund lös..." osv. I all oändlighet. Men - det är ju faktiskt min hund. Och jag har insett att det är lite som med föräldraskapet - jag vet bäst. I väldigt stor utsträckning vet jag bäst. Vill jag ha goda råd ber jag om dom.
SÅ. Nu har jag surat färdigt och ska förbereda lite hundmat och lite människomat och snart ska jag ut och går med HUNDEN.
Fina hunden.
Yrkeskvinnan och den vitryska invasionen
Divan ska äntligen få eget rum. Eller vadå äntligen förresten. Jag har en mycket stark övertygelse vad det gäller det här med eget rum - det är inte alls nån mänsklig rättighet. Man är inte alls trångbodd bara för att inte alla har eget rum. (Vi har 175 kvm att leva om på 6 pers och en tax. Det är rätt sjyst med kvm per person/hund tycker jag. Dessutom är översta båningen "tax free" - se där ett svårt matematiskt problem att tugga i sig! Hur påverkar tax free-zonen vars å ens kvm-kvot, månne?)
Men, Divan är i puberteten och anser sig behöva eget rum. Som de snälla föräldrar vi är ordnar vi det. Det som varit ett styvmoderligt behandlat arbetsrum med "stampat jordgolv" (=vedervärdig mörkbrun heltäckningsmatte = astma och fulhetsångest i ett), ska nu bli tonårs-lya. Så nu är jordgolvet väck, vitryssarna spacklar och målar så det står härliga till och jag ska köpa golvplattor idag ety vi tänker oss detta rum lite kontinentalt med klinkers och golvvärme. Inte för att vi är några lyx-puttar utan för att då slipper vi ha element - element är som bekant ALLTID i vägen, var de än sitter - och huset sägs må bra av golvvärme. Ja, och så slipper Divan frysa om fötterna vintertid. Dessutom kan man moppa klinkers väldigt effektivt.
Hunden sover i sin korg i köket. Tvättmaskin mumlar lite hemtrevligt. Det står två limpor på jäsning. Jag har vikt tvätt (NÄHÄÄÄÄ??? Det är inte möjligt...). Jag har burit tvätt. Man vet att hunden är trött för han orkade bara lyfta huvet lite grann när jag kånkade upp den rena vikta tvätten. Är han pigg skuttar han upp och skäller/gnäller och anser att man kränker honom svårt genom att gå upp för trappan och lämna honom kvar.
Bakandet, ja. Jag får väldigt röda händer av att knåda deg. Min hud och mitt atopiska eksem gillar inte mjöl eller om det är gluten - jag vet inte. Så jag har skaffat latexhandskar och känner mig väldigt klinisk när jag står och knådar iförd dessa. Det förtar en del av det sensuella och rogivande med bakandet. (Kan man skriva en sån mening utan att garva på sig?? Tveksamt... Jag garvar as I type.) Men vad fan. Jag föredrar att slippa röa svullna tassar, liksom.
Jag var tvungen att läsa om delar av Maciej Zarembas artikel till frukost och höll åter på att skratta ihjäl mig. Och inte nog med att karln är ett geni och srkiver som en...jag-vet-inte-vad, han får mig också att bara älska mitt fantastiska nippriga modersmål.
Hör bara:
"Försök läsa en tidning, eller gatuskyltarna för den delen , med hjälp av ordboken. Står cykelhjälmsförslag? Flyktingförläggning? Grovsoprum? Eller ens jullunch? ("Rimfläsk" trodde jag länge var en åkomma som drabbade stillasittande poeter.)"
samt
"Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" är ett lustspel i jämförelse med det doftlösa helvete som presenteras på Almqvists & Wiksells förlag."
Vilken man.
Sigge tittar upp mig, sen gonar han ner sig i sin röda plastkorg med knallrosa filt.
I "Scrubs" säger Carla att Dr Cox säger att "att ha barn är som att ha en hund som sakta men säkert lär sig prata". Hur är det då att ha hund om man vänder på det resonemanget? Att ha ett hårigt barn som går på fyra ben och aldrig lär sig prata, och som i bästa fall slutar tugga på allting efter nåt år eller så? Det lät ju lite deppigt.
Nä, att hund är bara ... bra. Jag gillar min hund.
