yrkeskvinnan

Joho då.

Sigge och jag har varit ute i skogen i så gott som en och en halvtimme. Jag är rosig i hela nyllet, svettig på ryggen och pinsamt nöjd med mig själv. Hunden själv har segnat ner i en utmattad hög på kökgolvet i sitt hörn och kommer väl sova tills på tisdag eller så.

Jag kände mig som världens hundägare där ute i vildmarken (dvs ca en kilometer in och bort i skogen utan för knuten - jag tror inte ens man kan gå vilse där om man inte är typ ett och ett halvt eller så.) Sigge gick lös mest hela tiden, t o m när vi träffade på en sån där "riktig" hundägare med två shetland sheepdog...eller heter det så? De ser ut som mini-colliesar fast lite ljusare. Det var väldigt fina i alla fall. Plus en stor schäfer. En tik. Den var tydligen helt normalstor fast jag tyckte hon var enorm. Men jag jämför med en tax med löjligt stora tassar och löst skinn, liksom. Jag har fått lära mig av en kompis att man ska låta hunden var lös om de andra är lösa - de måste få spana in varandra på lika villkor typ. Det gjorde nu alla dessa fyra hundar. Fast han hundägaren hutade åt schäfern med jämna mellanrum, den var tydligen lite småstöddig. Sigge blev i alla fall till sig och hoppade runt och skulle hälsa. Det gick hur fint som helst. Och jag erkännade omgående att jag är mycket ny hundägare och därför tar alla tillfällen till att lära mig. Det är lika bra att inte låtsas var nåt man inte är, typ. Jag blev lite nöjd med både min hund och mig själv.
Sen ville han förstås jaga efter dom ett par gånger när de skulle gå, men det gjorde inget. Han kom tillbaka till mig och behövde inte kopllas igen förrän vi kunde se husen i området igen.

Jag har en bestämd känsla av att jag har gått motion idag. Och att det bestämt är nyttigt.