yrkeskvinnan

Jag hanterar och hanterar. Vilket sabla ord förresten. Det ångar lite ångest och "det-ska-nog-gå-ska-ni-se" och "jag-ska-nog-klara-mig-nästan-med-livhanken-i-behåll". Typ.

Jag hanterar sörjande, jag hanterar bristfällig dokumentation, jag hanterar bokslut...det sistnämnda rätt illa men ändå.
Jag hanterar gröt och tvätt och påklädning... Jag hanterar hund och dagis... Jag hanterar vantar och tuggben... Hanterar hanterar hanterar.

Sigge fick följa med till daigs i morse. Det var lite oplanerat eftersom jag ju själv kan räkna ut att man inte ska ha en hund med sig. Varken in på gården eller in på själva förskolan. Nu fick han ju inte följa med in (förstås) men han blev väldigt olycklig när han fick vänta utanför. Det blev nog den snabbaste lämningen i min dagishistoria. En fröken - en rar en, men något beskäftig bitvis - kom älgande och sa vänligt, bestämt och lite storögt ("men-snälla-erfarna-mamman-till-fyra-barn-ska-man-behöva-säga-sånt-här-till-dig??"): "Du får INTE ta med hunden in på gården, för vi  har barn som är rädda..." Okej... Jag fattar. Samtidigt, EN liten harmlös taxvalp som står bunden i typ 2,5 minut medan herr Minst och jag tar vårt snabbaste farväl nånsin...kom igen. Jaja.

Härom dagen var det lite samma historia - herr Minst ska ha kalas imorgon (hualigen) och maken ordnade med inbjudningar och sånt. Han hade tänkt fara runt och lämna ut dessa men det blev lite dåligt med tid så jag fick i uppdrag att lägga dom på berörda barns hyllor på dagis. Jag la dom så diskret jag kunde, men ändå så att föräldrarna skulle kunna se och ta dom. Vid två-snåret ringer en fröken och säger, mycket snällt och vänligt ska tilläggas, att hon samlat ihop dom och lagt på herr Minsts hylla eftersom "så gör vi inte på förskolan, det blir så tokigt"...

Nu gillar ju jag den här damen också så jag sa bara tack för informationen och sen muttrade jag mest inombords.

ETY - jag känner mig lite David Eberhard-ig när sånt här händer. Helt ärligt - får barn bestående men av att evetuellt se att de eventuellt inte har fått ett inbjudan till ett barnkalas? Särskilt när snittåldern på berörda parter är typ...2 år?? Va? Lite väl överbeskyddande tycker jag nog att det är... Är det mer av hänsyn till berörda barns föräldrar ("ånääj, lilla Vilda/Tindra/Kevin/Elliot blev inte bjuden på kalas - trauma! Hrmf, ja då ska lille Kalle minsann inte få komma när Vilda/Tindra/Kevin/Elliot fyller 3...om åtta månader..." ) undrar man. Please, säger jag bara, och känner mig lite som Linda Skugge. Jag är inte den raljerande typen, jag lovar, men det här blev lite larvigt. Detta ständiga överbeskyddande...inte för att jag tycker att man ska vara hård och kärv enbart för att härda ungarna, men lite får dom baske mig tåla. Sen hade jag ett litet ögonblick av dåligt samvete för vi hade faktiskt tänkt till, tillsammans med herr Minst, vars kalas det ju ändå är, och bestämt att alla barn som var lika gamla som han + eventuella syskon till dessa som var över 3 skulle få komma. Vi missade två tjejer, men herr Minst är liksom inte så mycket kompis med dom. Liksom. Och då gick mitt dåliga samvete över.

JAJA. Dagis dagis - snart är det över. Om 1,5 år har jag bara skolbarn och det är inte utan att jag ser fram lite mot det. Om jag nånsin får barn igen är det frågan om de ska få gå på dagis över huvudtaget...eller jo, det är klart de ska.  Det är kul med dagis. Förlåt, FÖRSKOLAN, heter det. Annars får man bassning av herr Minst. Jäkla hjärntvätt!

Sigge sover. Han lekte med en hundkompis hela dan igår...eller i alla fall till halv tre. Sen kom han hem och var råddig, nafsig och bitig. Hm. Det är tur att valpkursen börjar snart. Och jag hoppas verkligen att det är vettiga människor som håller i den. Det är då själva fasen att det ska blir så mycket ihop-buntningar och fördomar och bestämda åsikter så fort man typ "har barn" eller "har hund" eller "tränar kampsport". När jag är ute med Sigge tänker jag då och då "tänk om nån besserwisser kommer och ser mig, tänk om besserwissern tycker jag drar för hårt i kopplet/håller för löst i kopplet/är en tönt som inte har min hund lös..." osv. I all oändlighet. Men - det är ju faktiskt min hund. Och jag har insett att det är lite som med föräldraskapet - jag vet bäst. I väldigt stor utsträckning vet jag bäst. Vill jag ha goda råd ber jag om dom.

SÅ. Nu har jag surat färdigt och ska förbereda lite hundmat och lite människomat och snart ska jag ut och går med HUNDEN.

Fina hunden.