yrkeskvinnan

Jag har ett nytt sätt att vara snäll mot mig själv. Det är att äta (sen) lunch på Tasty Thai, där det för ungefär 500 år sen låg en McDonalds, när på...är det regeringsgatan? Kanske. Nä vänta det är  (*kollar upp på eniro, vilket är pinsamt eftersom jag är 4:e generationens stockholmare ... men numera bor på landet*) .. AHA, Norrlandsgatans ska det vara. Hörnet MÄster Samuels. Där äter jag lunch ibland. Nu har jag gjort säkert tre gånger de senaste två veckorna, och eftersom jag äter väldigt sent, ca 14 eller t o m 14.30 är det helt tomt och tyst och lugnt och skönt och cäldigt GODA NUDLAR! Jag tar oftast räkor, ibland kyckling, och det är lujligt gott. Och jag känner mig snäll mot mig själv.

Härom dan satt jag där i godan ro och så kände jag mig plötsligt inte bara snäll utan också lite knäpp. Crazy liksom. Detta är anledning; jag ska precis ta mer goda nudlar då jag upptäcker en KNUT på mina nudlar. Har någon slagit knut på dem med flit? Eller har det skett i nån slags kosmisk nudelknutskonspiration i min mat? Spelar det nån roll? Här kommer sen det knäppa. Jag övervägde, på fullaste allvar, att omgående ta en bild på nudelknuten. Jag lät sen bli. SÅ nu får ni aldrig se nudel-knuten eftersom jag åt upp den. Och ni kan inte heller veta om det överhuvudtaget fanns nån nudelknut, om det kanske rentav var så att jag slog knut på nudeln själv, eller om jag bara hittar på allihop. Eller kanske tog jag en bild på nudeln men lyckas inte hitta bilduppläggargrejjerna här i röran... Klura på den ni.

Sen klev det in en rätt snygg kosym-karl på Tasty Thai, vilt pratande i mobil (inklämde under hakan typ) medan han balanserade mat och grejjer. Han ställde ner sin bricka och så försvann han in på muggen. Han pratade fortfarande i telefon - är inte det lite "usch"? Jag överfölls åter av en stark drift. Nämligen att fara upp och resolut flytta på hans bricka, till ett annat bord. Antingen bara ett till vänster för att se om en ens skulle märka nåt, eller så ordentligt så att han knappt hittade sin mat... eller så till platsen bredvid mig, men det skulle kunna uppfattas som en invit och SÅ snygg var han inte, och jag är dessutom rysligt gift. Så det bidde inget med det heller.

Hjälp.
Är jag en sån som inte får nåt gjort? Det är ju inte bra.

Faktum är att jag fått massor gjort idag, sånt som jag egentligen tycker är jättejobbigt, särskilt nu när jag lyckats blir sjuk igen också. Men jag har tagt mig samman och ringt folk. Folk som behövs för mitt företag och vår piffiga provvända där vi ska testa vårt koncept. Det är så mycket kvar att fixa och här sitter jag med värkande bihålor och molande mellangärde - yes, it also the time of the month. Usch. Jag tror jag har bytt hygienartiklar säkert en gång i timmen sen tre i morse. Och det är i princip sant. USCH. Att jag inte ligger avsvimmad av akut blodförlust är ett smärre mirakel.

Var var jag? Chokladen är slut. Det är sjukt vackert ute. Och jag har återigen fina bilder som jag vill visa. Jag undrar om jag får till det om jag låter blir att lova att ni ska få se dem. För när jag lovar att lägga upp dem "senare" gör jag aldrig det. Liksom.
Näe, så här kan man inte hålla på. Nu måste jag jobba lite till innan det är dags att sova middag.

Men jag måste citera ett barn också. Min yngste son var en allmän gnällpest i fredags eftersom det serverades en mycket god lax - "jag tyckej inte om laaaax" gasta barnet. Dagen efter förklarade min äldste son, den hemskt söte med stora bruna ögon och flaxande ögonfransar, för våra gäster att hans bror "är väldigt auktoritär, han tycker inte om lax, jag tycker han är auktoritär". Va? Gästerna skrattade så de pep och frågade var detta ordval kom ifrån. "Hedvig", svarar sonen leende. Han älskar "Från A till Ö". Fast han hade inte helt greppat just "auktoritär". Eller hade han det? Bättre än alla vi andra kanske... Den lille lyckades nämligen maska sig från att äta den lilla bit lax som skulle ätas upp. Hm...

...eller, det är nog inte migrän på riktigt. Jag vara vaknade med mördarhuvudvärken FROM HELL och insåg att min arbetsplats fick klara sig utan mig idag.
Jag har drogat mig, fått nackmassage (dessa två saker hjälpte föga) och till sist när alla gått hemifrån tog jag ett varmt bad, i mitt nya vackra badrum. Det hjälpt lite grann. NU har jag tagit mer piller. Och nu ska jag nog sova lite middag.

Jag satt inne hos min granne igår. VI skulle bara ta en pytteliten sängfösare, och det gjorde vi också (honestly, det var en pytteliten, fantastiskt god whisky). Sen började vi prata om våra respektive döttrar och mödrar vilket alltid är lika intressant och spännande...(hur mycket vågar man skriva om detta, både min mor och mina döttrar är läskunniga...hm...) Anyhoo, vi konstaterade att det är för jävla svårt antingen det nu är att man riskerar att knyta dem för hårt till sig, eller att hålla dem för  långt ifrån sig. Och så kom meningen "min knäppa mamma" upp med jämna mellan rum - vi sa så båda två. För att därefter säga nåt om att vi trots allt tycker att de gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar.

Sen var vi tvugna att avhandla vissa humoristiska grejjer också. Min granne älskar t ex morognsoffan, medan jag tenderar att bitvis bli lite nervös. Fnissig och nervös. VI kom fram till att vi älskar Johan Glans...(ok, JAG älskar Johan Glans, min granne tycker "bara" att han är väldigt bra.) Min granne blev ursinnig när jag tog upp filmen Funny Games, mest för att höra om det var nåt hon kunde tänka sig att se. Nej! Hennes reaktion var en av norrländskt just URSINNE. "Jag blir FÖRBANNAD!" utropade hon. Hon (och även jag ska tilläggas) vill helst slippa spekualtivt våld även om det sker med tysk/amerikanska finkulturella förtecken och egentligen ska få oss att ifrågasätta underhållningsvåld och dessutom bryter de den fjärde väggen, halledudane då. Min inre amatörmässige cineast kände att hon funnit en själsfrände.

Allt detta tog sina modiga två timmar. Då var det dags att gå de total 7 metrarna hem. Då visar det sig att
1. Mannen har låst ytterdörren och jag har ingen nyckel.
2. Det har blivit lite kallt.
3. Han har dessutom somnat. Han hör nämligen ingenting när jag vräker iväg småsten, jordkockor och klänypor mot sovrumsfönstret på baksidan av huset...

Det slutar med att jag ringer på hos grannen igen, som guskelov inte har gått och lagt sig. Jag får extranyckeln - jag behöver alltså inte ens ringa och väcka min man. Jag stampar tjurigt hem och väcker resolut den (stackars?) sovande mannen och talar om hur många saker jag kastat som han inte hört. Sabla karl. Han var lite skamsen men mest nyvaken. Sen somnade han om.

Vad mer?
Nä, det får nog räcka nu. Var inte detta imponerande att haspla ur sig trots nåt som nästan är migrän?

Det är så mycket att göra. Som nu till exempel. Jag måste gå och sova middag. Huuuu, så ansträngande.

080330

Jag lyssnar på Sofia Karlsson. Jag vet inte varför jag utsätter mig för det nu igen, eftersom det nästan alltid slutar med att jag sitter och grinar.

Frukostrast på en liten syfabrik på landet.

Det blir inte mycket vackrare än så.

...själv är jag här och nån annanstans / i nuet och fantasin...

Och när jag nu börjat med att bekänna vad jag lipar åt kan jag lika gärna fortsätta.

Fjärde spåret på samma skiva. Egentligen antagligen jättebanalt och man kan skratta hur mycket man vill. Men jag kan inte. Ända sen jag hörde den första gången, och jag var inte särskilt gammal, en liten räka på 7-8 år har jag stelnat och blivit kall när jag hör Flickan och kråkan...

För hon vet det är sant det som pappa har sagt / att finns det liv är det aldrig för sent

-

För mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn

Som tror det finns nån som kan hjälpa mej än

Som tror det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta

Jag springer på taniga ben

Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet

Att det redan är alldeles för sent

Jaha. Som ett brev på posten. Sitter jag här och snörvlar. Typiskt. Blödig som få. Fast jag står för det.

Och varför det. Ja, varför? Kanske för att jag liksom minns att det var så. I ett före för länge sen. För länge sen när allt var utan fast mark. När allt var möjligt elände.

Men eftersom det inte är så längre - varför knyter sig halsen och ögonen bara rinner? För att jag är en blödig fjant-tant? Jag tror inte det. Jag tror det berör mig så mycket för att jag minns. Hur det var. Och hur det inte är. Det är inte alls för sent. Men blotta tanken, när den formuleras så där...hjärteknipande eller nåt - det smärtar mig då jag minns och hela mitt väsen minns - så där är det. För så många. För mig. Fast ändå inte.

Jaha. Spår åtta. Briggen Blue Bird av Hull. Herre Gud. Förutom att det är så otroligt dramatiskt och fantastiskt berättat... så är det ju så fruktanstvärt sorgligt.

...Var är pojken kapten? För vår Frälsares skull!

Det blev dödstyst bland männen i vrån.

(Och så är det tyst resten av versen...genialiskt.)

..spara modern, kapten, denna kväll. Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav...

Karl stod surrad och glömdes ombord...

Och nu ser jag inget igen för jag tjuter så.

Jag vill bara understryka att historien tydligen är sann med den lilla skillnaden att i verkligheten så klarade han sig. Vilket var bra att kunna säga till min dotter när hon, likt mor, satt och snörvlade...

Inte för att det hjälpte så mycket men ändå.

Det är ju ingen svår liknelse egentligen. Sonen som offrar sig för att rädda alla de andra. Och hans far som går ut och räddar dem, han också. (Haha, och i verkligheten klarar han sig, det stämmer liksom för väl.)

Nä, nu får det vara nog för ikväll. Jag har nu hunnit förkovra mig lite i Lars Forsell och hans tolkning av Le Deserteur (det är verkligen ingen översättning, insåg jag snabbt när jag hittade originaltexten samt först en engelsk översättning och sen en andra version, också av Lars Forsell som tydligen Cornelis Vreeswijk sjungit in). Jahaja. Så vet man det. Men jag orkade bara läsa in mig lite lite grann på han Boris Vian. Han som skrev Le Deserteur, dårå.

Och så står det ett kalljäst bröd i kylskåpet...och kalljäser förstås. Man slänger in det i kall ugn imorgon bitti och vips har man fint färskt bröd efter en halvtimme. Ja, det hjälper förstås om man också sätter ugnen på 200 grader, men den ska som sagt vara kall först.

Vad ska vi ha till middag?