Yrkeskvinnan försöker hålla fokus

Vi återgår till någon slags vardag. En vardag som inte präglas av desinficering och tabletter och sjukdom. Tobias är nästan bra igen. Lite klent med orken men han skrattar och har nästan börjat dundra lite i trapporna så där som man förväntar sig att han ska göra. Sen blir han blek och trött emellanåt
Jag försöker sköta mitt jobb...något så när. Det går så där. Jag försöker att orka med mig själv med tjock näsa (pollen säsongen är ovanligt gräsligt, JA), rinnande näsa och trög skalle.
Jag gjorde heldag med mina döttrar i Södertälje och tokekiperade inför skolavslutningar och konfirmationer och baler och allt vad det nu var. Skor och klänningar och tänt var det här... Jag har inte återhämtat mig än. Men vi behövde hänga, mina flickor och jag. Jag hade varit ifrån dem i nästan en vecka redan innan Tobias blev sjuk. Sen många sjukhusdygn på det. Vi inledde hela alltet med frisörbesök så nu är de snygga i håret också.
När jag inte är lika trött och seg ska jag reflektera mer kring det här med kläder och skor. Jag har en teori nämligen.
Just nu har jag en SUR hund som inte kan förstå varför han måste stanna kvar hemma när den andra hunden får gå ut. Så kan det gå.
Och så ska jag försöka göra ett litet anständigt handtag till idag. Jobb-wise.

Yrkeskvinnan har ett barn på sjukhus

Jag är helt slut. Trött. Utmattad. Fast det är på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt känner igen.

 

Min son Tobias ligger på sjukhus. Vi hoppas att han ska få komma hem inom kort. För snart en vecka sen opererades han akut för brusten blindtarm. Han hade då haft hög feber och diffust ont i magen i en tre-fyra dagar. Det är lätt att vara efterklok men vi har verkligen gått efter regelboken. Fjärde dagen med hög feber, alltså över 39 grader, kontaktade vi vårdcentralen. Läkaren var mycket allvarlig. De tog hans snabbsänka. Den var på över 350. Man brukar vara sjuk om den är över 20. Vi fick stränga order om att åka till sjukhus NU. På en gång. Inte via hemmet.

 

Väl på sjukhus fick vi vänta lite grann. Men inte så där fasligt länge. Han skrevs in, de satte en kanyl och han fick smärtstillande. Efter ett par timmar kom vi upp på röntgen. Dvs, de gjorde ett ultraljud på honom. De var rätt förtegna.

 

Vi kom upp på en avdelning. Han fick en säng. Vi duschade och tvättade håret. Timmarna gick.

 

Vi fick veta att blindtarmen redan hade brustit och att han stod på kö för operation, men att det kunde dröja eftersom det kunde komma in fall som var mer akuta. Spädisar och sånt.

 

Jag åkte hem. Min man stannade kvar med övernattningsväska. De fick veta att det kanske skulle bli operation vid halvtio. Som blev elva. De var på väg ner på operation men fick vända. Vid ett på natten rullades han till sist ner. Då hade vi varit på sjukhuset i 13 timmar. Och detta var alltså akut.

 

Missförstå mig rätt nu. Jag har ingen rättshaveristisk agenda. Vi har blivit korrekt behandlade hela tiden. Jag vet att väntan är en del av sjukvården. Jag räknar faktiskt kallt med att de vet vad de pysslar med och att jag kan förvärra allting om jag blir arg och stressad och kräver att de ska ta hand om mitt barn NU. Om mitt barn kan vänta en timme till, även om det är jobbigt för oss, och ett annat barn räddas till livet på grund av det, då får vi ta det. Även om det är jobbigt.

 

Operationen som skulle vara rätt rutinmässig, titthål med tre ingångar och ta ca en timme, tog över två timmar och de fick göra ytterligare ett ingångshåll. Det var visst var lite överallt.

 

Vid fyra på natten var de klara och uppe på avdelningen igen, min son och hans far. Vi hade gjort upp om att det vara pappas tur att sitta bredvid när de söver en av våra ungar. Jag satt bredvid den då 14-åriga dottern i två omgångar då hon sövdes för operation av en för trång hörselgång. Det var jobbigt, men hanterbart. Men nu var det ju allvarligt. Det ringde hela tiden i öronen, det som läkaren på vårdcentralen sa med gravallvarlig röst. ”Han är mycket sjuk.”

 

Nu ligger han där, på Astrid Lindgren. Han blir sakta piggare. Men det var otrevligt när febern steg igen efter operationen, till 39,6 och han inte orkade dricka ordentligt och de fick koppla tillbaka näringsdroppet som de trodde att de kunna ta bort. Nu är febern nere, och hålls nere med alvedon och ipren. Han får intravenöst antibiotika tre gånger om dygnet.

 

Det var tungt att se honom så medtagen. Det var tungt att han inte orkade le. Det var tungt att höra att de råkat skada hans urinblåsa under operationen så att han måste ha kateter i flera dagar efteråt. I skrivande stund har han fortfarande inte fått ta bort den. Det var tungt att trösta hans lillebror som grät och längtade efter storebror och var orolig att han skulle komma bort och försvinna. Det var tungt att Tobias fortsatte ha ont på nya märkliga sätt och ställen, om än ofarliga, när hans tarmsystem skulle komma igång igen efter operation och morfinet skulle sättas ut.

 

Det är tungt när ens barn har ont.

 

Vi har gått i skift, min man och jag. Vi har snott åt oss några timmar tillsammans på sjukhuset för att inte hamna i situationen att vi bara ser varandra som kompletterande supportsystem för det sjuka barnet och de friska barnen. Vi är man och hustru och måste så vara även i kristid. Det låter både lillgammalt, pretto och besserwissrigt på samma gång och det skiter jag i.

 

Igår kom jag hem efter två hela dygn på sjukhus. Vaktavlösning på sjukan. Maken ansåg att jag behövde miljöombyte. Jag ansåg att jag behövde duscha. Jag behövde också mina hundar. Jag behövde min egen säng.

 

Men jag sover oroligt och drömmer konstigt. Jag sover tillsammans med en åttaåring som nattetid förvandlas till en väderkvarn. Denna åttaåring är inte van att sova ensam eftersom han delat rum med sin bror sen han föddes. Därför sover han hos sina föräldrar. Både för att han behöver det och för att vi behöver det.

 

Trots att det var skönt att komma hem så är jag helt slut. Allt blir en fråga om överlevnad och lindring. Jag äter choklad för att det lenar på insidan. Jag löser korsord för då stänger hjärnan av lite grann.

 

Men så stannar jag upp och känner något märkligt ursprungligt och instinktivt som susar långt inne i min själ. Jag är ju inte så mycket för det där att sväva ut i svulstiga verbala känsloyttringar vad det gäller barnen. Jag vill att det ska synas i min vardag och i min omtanke hur mycket jag älskar dem. Jag vill att de ska känna det i att jag på nåt märkligt sätt ställde mig och gjorde baconlindad kyckling med sallad och bulgur igårkväll fast jag inte orkade. Att de känner det i de rentvättade vikta kläderna jag lägger i deras skåp och lådor. Att de känner det eftersom jag (oftast) orkar lyssna och engagera mig i deras lego, dataspel, nagellack och söta One Direction-killar.

 

Men – det där susandet... Jag kände igen det från en strålande vackerjuni morgon för snart 16 år sen då jag blev mor. Då jag inte alls grät och svämmade över i typiska moderskänslor (vad nu det är för något). Utan snarare kände en djup och brutalt ursprunglig instinkt att BESKYDDA. ”Rör min unge och jag slår ihjäl dig. Jag är ett lejon.”

 

Jag hade svävat nära döden, så där som det kan kännas när liv och död möts och en ny människa kommer till världen. Jag visste att jag nu blev en del av nåt skumt och kosmiskt och evigt och uråldrigt; en människa kommer till världen och jag är en mycket väsentlig del av det. Sen var jag ju halvdöd och hade förlorat över 1,5 liter blod men det var mindre viktigt.

 

Det var en förnimmelse av detta jag kände igår. Jag var på fel plats. Jag borde vara hos min unge, min valp, den skadade. Jag ska ta hand om. Jag ska beskydda. Och så måste jag då överkomma denna naturinstinkt eftersom jag behövs minst lika mycket hos mina friska barn och hos mina animaler taxarna. Tobias har det minst lika bra med sin kärleksfulle far. Denna underbaraste av människor, med många omhändertagande egenskaper.

 

Jag är på rätt plats. Jag är helt slut. Jag vill ha min flock intakt och samlad.

 

Det är inte över än. Men Tobias är i goda händer.

 

Och till sist. Tack än en gång, alla som följt vår kaosvecka på Facebook. Som gillat framstegen, som bett för Tobias, som bett för den lille ännu sjukare pojken i sängen bredvid, som varit med oss i bön och tanke. Ni anar inte var det har betytt för oss. (Nu börjar jag nästan gråta – skärpning. Jag är en kärv natur. Haha.)

 

Tack.

 

 

 


Yrkeskvinnan är inte stygg

...hur mycket hon än försöker.

Jag går på ett väldigt konstigt soundtrack just nu. Eller konstigt och konstigt; det är nog mest pinsamt. Om man nu som jag har diverse vaga förhoppningar om att folk ska tycka att man är lite smart, har lite omdöme osv.

Det är tre låtar som valsar runt i min Spotify. Madonna ”Girl gone wild”, Christina Aguileras ”Dirrty” och Lady Gaga ”Bad Romance”. Alla tre låtarna har videor som jag inte kan titta på rakt upp och ner utan att bli väldigt generad. Kisa och titta lite snett, liksom. Och jag inser att jag må vara många saker men exhibitionist är inte en av dem. Vad som förmår folk att fläka ut och visa upp sig på det här sättet är bortom mitt begränsade, hämmade och pryda förstånd. Eller är det kanske ett tecken på någon slags gryende integritet? Det trodde jag nämligen att jag saknade. Och jag är verkligen inte ironisk just nu. Inte alls.

Men det är nåt med det suggestiva dunket, kontrasten till allt som jag vanligtvis förknippar med mig själv. Läsandet av böcker, virkandet av sjalar, stickandet av strumpor, bakandet av bröd och sen långa invecklade, ibland småbegåvade resonemang om allt från folkbildningens väsen till entreprenörskapets villkor. Och så lite Madonna-tunes på det? Det går ju inte. Eller så är det just därför. Det är väl nåt med det här att skär sig så dant. Och att det går bra att springa till. När får man börja (försöka) springa igen? Snart hoppas jag. Fast det är lite kallt och jag är lite förkyld. Så jag avvaktar.

But I digress. Det är det nåt med dunket, suget, det där plågsamt sexuellt exhibitionistiska som jag inte förstår, inte känner någon personlig längtan efter … men som ändå knappas fram i mina hörlurar. Jag vill inte göra analysen på mig själv, det skulle säkert någon annan göra mycket roligare och bättre. Typ, hämmad och katolsk och lite komplexig och allt det där. Uppdämd längtan efter glamour och en förmåga att både gå och dansa i högklackade skor. Vara och blir ett objekt i mäns och kvinnors längtande blickar … okej, där nånstans blir det pretto-patetiskt bortom rim och reson. Och pinsamt. Igen. Det märks att jag har fuskat lite i feministisk litteraturteori, va?

Äsch, jag skiter i det där. Jag låter mig ha mitt soundtrack ifred. Jag går kanske lite snyggare när jag traskar gatan fram och det pulserar kommersiell musik i mina hörselgångar. Lite vardags-fem-minuters-eskapism så där.

Eller så har jag bara dålig smak.

PS. Jag tänker inte länka till låtarna, för det går bara via Youtube och då blir det videorna och då blir jag generad all over again. Men de finns ju på Spotify som sagt. Om du känner för att dela mitt soundtrack en stund.

 


Yrkeskvinnan och balalajkorna

Vi grälade i morse, min förstfödda och jag. Jag erkänner redan från början att allt var mitt fel. Det hela började med att eftersom vi inte fått nån tidning (vi har helgprenumeration numera) så satt jag och sur-löste en djävulskt svår Sudoku till morgonkaffet. Den förstfödda brakade ner vid frukostbordet och in i en utläggning om en musiklektion som ägt rum tidigare i veckan. Jag lystrade. Hon meddelade att man "haft musikhistoria".

-Ja, och då började han (=musikläraren) prata om Elvis och hur han...

Redan där avbröt jag med kraft och osande morgonmorsig surhet och drog igång en lång harrang om hur många högskolepoäng jag råkar ha i musikvetenskap och att det är ett HÅN mot begreppet musikhistoria att prata om Elvis och låta påskina att "nu är det musikhistoria vi ägnar oss åt" och "på min tid" och "bla bla bla" och jag  har läst 70 poäng och nu med bologna är det ännu mer och trots det tycker jag att det bara var att få en försmak av vad musikhistoria är...

Här nånstans började den förstfödda nästa gråta av förtrytsamhet. Hennes far försvarade henne och sa att jag var en sur besserwisser (vilket var helt sant), det upprörda barnet frågade ilsket vad "bologna" var och det kunde jag ju knappt svara på.

- Popmusikhistoria då? fräste det upprörda barnet.

- Jamen musikhistorien börjar fortfarande inte på 1950-talet, gastade jag.

- Jamen vi pratade faktiskt om jazz och sånt och från 1940-talet, 30-talet..., försökte barnet.

Jag rulllade med ögonen och stirrade ner i min svåra Sudoku.

- Nu himlar mamma med ögonen igen!! gastade barnet upprört.

Säkert sa jag något surt och grinigt också.

Barnet kontrade med följande:

- Jaha, det här precis som när du skällde ut mig för att jag inte visste var en balalajka var!!!

Övriga syskon och hundar som mest följt gaperierna med lojt intresse vaknade till. Pojkarna fnissade åt ordet balalajka - det är ju ganska roligt.

Maken bröt ihop över bordet och fnissade som en femåring. Balalalalalalajka, liksom.

- JAHA? En balalajka är ett tresträngat trekantigt mandolinliknande instrument, tjöt jag. De finns i alla möjliga storlekar ända upp till stå-balalajkor!!

Balalajka, stor

Frust frust.

Det är bara att skärpa sig. Man får inte göra så här tror jag. Fast nu har jag ju erkänt, inför internet och hela världen, att det var mitt fel alltihop. Man får inte börja skälla så där när folk som endast levt 15 år på jorden har musikhistoria i skolan och det påstås att den började på 1940-talet, kanske 30. Det är inte 15-åringens fel. Faktiskt.

Fy på mig.

Parantes i familje-yran. Äldste sonen fick en kryptisk inbjudan till nån form av kalas. Som skulle äga rum nu på fredag. Långfredagen. Han var inte helt pigg på att gå i vilket fall. Lakoniskt konstaterade han:

- Jag får säga att jag inte kan på grund av religionen.

Yrkeskvinnan funderar över det olämpliga

Vad nu det är för något.
Mina söner säger så ibland om saker; att de "olämpliga". Det tycker jag är lite roligt, om inte annat för att det låter så lillgammalt. Det kan vara om hundar sniffar varann i baken eller om folk blir för kärvänliga i nåt teveprogram. "Olämpligt" utbrister desa båda unga moralens väktare.
Själv tycker jag att det här med lämpligt och olämpligt är lite svårt.
För några veckor sen beställde jag hela boxen med Lorry-program från sent 80/tidigt 90-tal.
Lorry Lorry
Jag fick nåt slags nostalgianfall och tittade rask på typ fyra avsnitt på raken. Och slogs av flera saker.
1. Mycket av materialet var PLÅGSAMT aktuellt trots att det är 20 år sen det begav sig. Trots att det inte finns en enda referens till facebook eller mobiltelefoner.
2. Sjukt dåligt att flera musiknummer bara klippts bort pga upphovsrättsliga skäl. Trist!!
3. Jäklar vad grov satir kunde vara på den tiden. Eller nåt. Appropå olämplig alltså. Jag blev generad flera gånger. Det var liksom inte läge att säga "barn, kom och titta, det här är jätteskojigt..." De där små lämplighetspoliserna råkade passera någon gång när jag satt och nostalgifrossade och jag fick omgående veta att Lorry var .... gissa? Olämpligt.
4. Stefan Sauk är ett geni. Eller olämplig. Jag vet inte. Jag blir bara väldigt tagen.
Fast en sketch har kidsen uppskattat. Det är Johan Ulvesson som ska mönstra. Claes Månsson är nån slags läkare/psykiater och den hoppfulla rekryten har väldigt bisarra fillmbaserade uppfattningar om vad krig är och hur det går till. Han drömmer om att få åka till England och kriga för han aldrig varit där. Man försvarar sig hela morgonen fram till lunch för att därefter "bomba till jättespännande musik hela eftermiddagen". Sen på kvällen pratar man minnen "så där som Thor Modén och dom brukar göra", delar på en cigarett, lyssnar på Lili Marlén...kelar lite med Pluppe...
Pluppe är hans guldhamster, men när läkaren bestämt säger att lilla Pluppe nog får stanna hemma bryter rekryten ihop.
- Jamen han då, han fick ju ta med elefanten!!
- Vem då?
- HANNIBAL!!! Han fick ju ta med elefanten när han gick över alperna!
- Jamen du kan väl inte jämför Pluppe med Hanibal?
-JOOO, det kan jag visst för annars är det orättvist!!!!
Sen hotar han med att bomba psykiatern tills denna "blir alldeles ledsen" och om han inte hade väldigt bråttom till en viktig grej skulle doktorn få en jättekanon i örat...och så är hans pappa direktör.
Ridå.
Hemskt roligt.
Nåväl.
Andra olämpliga saker i min tillvaro just nu. Ansiktet. Musikgruppen alltså. Jag smyglyssnar på "Äckligt" lite då och då och börjar fnissa hysteriskt varje gång. Mest åt hur någon kan lyckas waila loss om att dela på en flaska vitt och äta en BOOJABÄÄS samt att det ska hämtas saker på vinden innan någon kan tas till himlen, och det görs milt gravallvarligt och glassigt...
Sen är det inte roligt längre. Jag vet inte. Kanske förväntar jag mig av mig själv att jag ska bli kraftigt moraliskt uppbragt oc upprörd och allt möjligt. Och, ja, lite så blev jag när jag såg videon. Det är nåt med det här tok-ironiska-som-antagligen-inte-är-ironiskt-utan-nåt-mycket-mer-än-ironiskt; jag pallar egentligen inte. Det är humor (tror jag) fast den är snajdigt producera och gravallvarlig samtidigt. Jag får inte ihop det. Det är ju så sjukt olämpligt.
Kanske är det därför jag skrattar så nervöst.

Yrkeskvinnans långsamma istidsliv

Det är något med den här kylan. Med snön. Isen. Det blir ju ljusare - det mår jag bättre av. Men vad långsam man blir. Jag tänker långsamt, reagerar långsamt. "Vill" långsamt. Äter långsamt.
Det kanske är helt logiskt. Jag vet inte. Den dagen de erbjuder iden är jag på. Alltså att man, helst utöver vanlig semester, får gå i ide några veckor när det är som kallast.
Med tanke på hur några viktiga individer i mitt liv (min man och mina hundar) ligger utfläkta i soffan och småsnarkar tror jag inte att det här med att gå i ide är så långsökt som man först kanske tror. "Idén med att gå i ide." Haha.
Jag vet, jag tjatar om att gå i ide varje vinter. En vacker dag - en kall vinterdag - kommer jag inte tjata mer. För då har jag hibernerat på riktigt och kommer inte uppdatera förrns tjälen gått ur jorden. Så det så.

Yrkeskvinnans spleen ska motas i grind som en annan Olle

Spleen ja. Om inte annat är det ett roligt ord. Får mig att tänka på ärtskidor och vedhuggning.

Det vällde in arktisk och sibirisk kyla i mitt lilla fädernesland samt i min förort och ända upp på vårt lilla berg. Kanske är det kylan som gör att allt liksom avstannar, så även mina livsandar. Nej, jag är inte särskilt uppåt.

Man gör vad man kan för att hålla eländet i schack. Men visst, helst skulle jag ta ett muminpiller och förvandlas till en mumin, knapra i mig en omgång granbarr och gå och lägga mig med budskapet "Väck mig vid vårdagjämningen" broderat på huvudkudden.

Hur som helst, man får göra sitt bästa för att hålla huvudet ovanför ytan. Ta till vara på de tillfällen till flabb som ges.

Min man ringde mig igår och jag gjorde vårt gemensamma liv surt genom att gnälla rätt okontrollerat en lång stund. Han kontrade med nåt märkligt putslustigt som jag först inte förstod mer än att det på något sätt hade att göra med två fiktiva sura damer med tilltalsnamen Kautschucka och Gromuda. Jag dog en smula. Dvs jag vräkta huvudet bakåt och skrattade som en häst eller möjligtvis en full Hammarbyare. Jag skrattade så där som min dotter inte tycker att jag ska göra eftersom det är "okvinnligt". Meh? Sen när har karlar patent och förtur på raflabb och asgarv?

Min spleen lättade något.

Idag var den tillbaka igen. Med huvudvärk i släptåg. Men åååååh, så tröttsamt.

Med lite tur ska jag hitta nåt mer att gapflabba åt idag. Så ska vi se om vi nog inte kan mot undan den - Spleenen - några timmar till.

Yrkeskvinnan jobbar hemma

Här sitter man och skriver vi nya fina skrivbordet och hoppas att man inte ska bli helt blå om händerna.
Arbetsplats
Det här intressanta tygstycket är ett försök att hindra DRAG från altandörren. Och JA, vi kommer behöva möblera om igen till våren.
Funderar på lite ditt och datt i en kort kaffepaus. Maken och jag såg Brideshead revisisted under december. TV-serien alltså. Och nej, inte heller den här gången blev jag så där begeistrad som man förväntas bli av Tweedklädda britter som vinglar runt och är katoliker i halvt bedagad adelsmiljö. När man är katolik själv, vill säga. På något makalöst vänster hamnade Magnus och jag dock i långa och intressanta samtal om väldigt relevanta saker utifrån Brideshead, detta trots att vi fortfarande inte blivit några anglofiler som blir knäsvaga bara nån säger scones och te.
Fast vi surade rätt mycket att Sebastian bara försvann på slutet. Vart tog han vägen? Och det där märkliga att Charles aldrig träffar sina barn. De är så perifera att jag blir smått traumatiserad av ren sympati.
Nåväl.
Häromkvällen ägnade vi oss åt sällskapsspel, Herr Minst, Fröken Äldst, deras far och jag. Barn-Alfapet närmare bestämt. Där vi helt släppta alla hämningar och anammade WordFeud-reglerna och gjorde dem - om möjligt - än mer tillåtande. Dock inga såna där suspekta sammansatta ord som "taxluder" eller "torskbo". Bedöm själva hur heretiskt eller lagvidrigt:
Alfapet
Vem som vann? Det blev makalöst jämnt. A, J och jag på 63 poäng och maken på en hedrande andraplats med 57. Phew. En lättnadens suck drogs, Herr Minst är inte världens bästa förlorare. Så inte heller hans mor. :-)
Nä, skärpning!
Jag har en artikel att skriva, mail att svara på och lite annat smått och gått. Det är bara att kavla upp armarna.

Yrkeskvinnan är med om märkligheter

I lördagskväll var jag ute med taxarna. När jag hade avverkat drygt halva rundan kom jag in på en vändplan i området där jag bor. Jag hade mött några bilar och blev därför lite förvånad när jag fick syn på ett äldre par där mannen verkade ha halkat omkull och frun i fråga stod och försökte baxa upp honom på fötter igen. Jag frågade om jag kunde hjälpa till och vi försökte med gemensamma krafter få upp honom. Det gick inget vidare alls.
Kvinnan bedyrade flera gånger att han har ju "inte tagit någe alls", dvs, han är inte full. Och inte hon själv heller.

Säger hon och vinglar till.

Ja, nu lägger jag ju ingen värdering i vad som har druckits eller inte, men det var 5-6 minusgrader och alltså bör inte mannen sitta på marken i snön.

Jag får veta att de väntar på en taxi, som har kommit men som av någon anledning inte kör ända fram.

Hundarna blir stissiga och jag tjudrar dem vid ett staket. Mannen har dråsat ihop igen och jag säger att nu försöker vi en gång till. Jag tar tag i hans arm och lägger den över min nacke. Den vimsiga damen gör inte särskilt mycket nytta utan står mest och piper och drar i hans jackärm. Jag är ju inte så väldigt lång över havet och inte särskilt stark heller. Därför blir det snabbt ganska jobbigt att hålla den halvt lealösa karln uppe.
-Jag har ingen kraft i benen, sluddrar han.
-Men STÄLL dig upp, piper hon.

Då kommer en man på ca 45 år rask gående rakt mot oss. Han är i bara skjortärmarna och han stegar raskt förbi oss och vinkar frenetiskt åt taxichauffören att han ska köra fram - han står parkerad längre bort på gatan. Jag börjar bli rädd att jag ska tappa mannen igen så jag ropar till 45-åringen att han ska komma och hjälpa till. Han svarar "jajaja" lite snäsigt.

Här nånstans börjar jag tycka att det hela är något märkligt. Skjortärmarna kommer tillbaka och tar över baxandet. Den pipande damen vinglar till igen och säger tack tack tack snälla tack till mig. Jag frågar om de inte ska åka direkt till sjukan.
-Nej jag ska HEM, säger damen med emfas. Sen blir hon gråtfärdig och börjar böna och be skjortärmarna att HAN ska köra hem dem istället.
-Snälla Lasse, kan inte DU köra hem oss i stället.
Lasse svarar inte utan börjar med taxichaffisens hjälp baxa in den sladdrige mannen i bilden.
Jag klappar damen på armen och säger att hon ska hand om sig och hon säger tack igen och jag svarar att det var så lite så.

Jag lossar de upprörda taxarna och börjar trava hemåt. Skjortärmarna tuffar förbi mig och säger halvt hurtfriskt "tack för hjälpen". Jag passerar ett hus där man tydligen har fest...det står en man utanför och röker. Lasse morsar på honom, men jag hör inte vad de säger.

Jag inser att de har haft full vy av vad som har försiggått nere på vändplanen. De MÅSTE ha sett hur pip-damen (inte helt nykter vad jag kunde bedöma) och jag (knappt 1 å 65 över havet, med två taxar i släptåg) har kämpat och slitit för att få upp mannen på fötter. Han var ju nån sticka direkt och säkert 1 å 85. Och jag undrar hur f*n man tänker då. När man bara står kvar och inte gör nånting för att hjälpa till.

Jag har fortfarande träningsvärk i armen efter farbrorsstöttandet. Detta trots att jag lyfte med knäna som det heter. Missförstå mig rätt, jag hjälper mer än gärna till, det är inte där skon klämmer. Men jag blir alldeles perplex av att ha haft en likgiltig passiv publik.

Jag hoppas det gick bra för dem, pip-damen och mannen med ben som inte längre bar.

Yrkeskvinnan försummar sina plikter.

Jag försummar bloggen. Det har varit för mycket att göra. Jag ska bättre mig. Jag snor en sån häringa grej av min syster nu igen. Så att det händer nåt här dårå.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
Firade min äldste sons första födelsedag. Han fyllde alltså 1 år då.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Firade min äldsta sons tionde födelsedag. Och hade fått veta att jag skulle få utökad arbetstid på mitt jobb. Från halvtid till trekvarts. Yay!

3. Fem snacks du gillar:
Nötter, mörk choklad, mandariner...öh...allsköns kärleksfullt tillagad plockmat.

4. Fem sånger du kan hela texten till:
Jag kan groteskt mycket utantill men kör till: 1) Your song 2) Gläns över sjö och strand 3) Björneborgarnas marsch (jag kan ha glömt lite där...) 4) The Masochism Tango och 5) i princip hela "Vem ska trösta Knyttet?"

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
Oj. Köpa ett större hus (arbetsrum, handarbetsrum + gym...mmm), stötta diverse braiga organisationer typ Läkare utan gränser, skriva en odödlig roman, köpa ett hus att hyra ut och fixa lägenheter till barnen + rusta upp på landet.

6. Fem dåliga vanor:
Biter på naglarna, går och lägger mig för sent, småäter när jag är stressad, slötittar på teve (hänger ihop med det försenade sänggåendet), och...öh...jag ältar. I mitt eget huvud oftast men ibland "out loud".

7. Fem saker du gillar att göra:
Handarbeta, lösa korsord, läsa, laga mat och titta på "Big Bang Theory".

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Skinnbyxor, platåskor, byxor med text över rumpan, minikjolar... och saker på kredit.

9. Fem favoritleksaker:
Min Xperia. Mina hundar. Eh... Nä, jag har nogt inte så mycket leksaker faktiskt.

10. Tio personer du vill se göra den här utmaningen: Alla som vill som läser som bloggar. Go!

Yrkeskvinnan är däckad

Japp, så är det. Sjuk. Grymt tråkigt men lite bra eftersom jag då
1. lyckas ta igen mig och vila
2. hinner bokföra för mitt andra jobb
3. stickar och läser
Men bortsett från dessa saker är det rätt trist.
Jag har alltså haft hemskt ont i halsen sen i tisdags kväll. Naturligtvis har en drös av bakterierna dessutom boat in sig ordentligt i mina hemtrevliga bihålor. Urk.
Innan dess har det varit full sula mest hela oktoer kan jag säga. Mycket mycket jobb. Mycket konfirmandjox.
Förra helgen var vi på läger men 21 stycker konfirmander och det var... ja vad ska man säga? "Ansträngande"? Goes without saying, liksom. Roligt? Jodå, för all dell, ibland i flera minuter i stöten. Inspirerande? Nja. Jo, det är klart att det var. T ex unga förstagångsledare som bara gör ett superjobb, eller ungar som plötsligt gnistrar till. Utmanande? Ett rejält understatement på det. Viktigt? Ja, jag tror baske mig det.
Men summa summarum var det helt enkelt Heaven and Hell.
Höstlov har det varit för alla ungar också. Som har haft höstlovsfritids och körövningar och en massa annat, medan jag har försökt jobba på från köksbordet, snorig och hostig och dann. Inte utan viss framgång.
Försöker tappert att inte oroa mig för saker. Som det spännande balprojektet. Som vissa tonåringar jublar sig blå över och andra suckar och stönar och fnyser åt och är allmänt ointresserade av.
Som kvinnokonferensen. Som kommer bli superrolig tror jag. Som jag kommer ligga som en avtuppad sill efteråt om jag känner mig självrätt.
Men det får väl vara så, att vissa saker är så pass viktiga/roliga/väsentliga att de får hänga i luften och störa och oroa. Man får helt enkelt TA att man inte vet hur det kommer att gå.
...men håll tummarna för balen för jag vill verkligen att den ska bli bra. Och av. BLI AV!!!
Herr Minst och jag är kvar hemma medan övriga familjemedlemmar är i körka. Jag är ju då sjuk som sagt och herr Minst lyckades få en hårborste-pigg i näsan så att blodet flödade. Så han tar igen sig. Hundarna ligger lite här och var och slappar och jag ska snart ta mig samman och se hur jag klarar av att hasa runt kvarterat med två spattiga taxar.

Yrkeskvinnans 20 år som vuxen

I går fyllde jag år. 38 år. Två år kvar till 40. Det är alltså också 20 år sen jag blev myndig.

I 20 år har jag varit "vuxen" och fattat en drös med egna beslut, t ex att gifta mig vid 21, att starta företag, att avveckla företag, att köpa ett fult gult hus, att skaffa både en och två hundar...

Men för 20 år sen hände också något annat, något stort och viktigt. Det viktigaste i mitt liv faktiskt. Jag döptes.

Den 21 oktober 1991 döptes jag. Efter att ha fått någon form av insikt om att det finns en Gud som älskar mig var det det ända rätta att göra. Det blev det första jag gjorde som myndig person, mitt första vuxna beslut, som jag aldrig någonsin har ångrat.

Är min kyrka den bästa och roligaste? Den finaste och frommaste? Näe. NÄE med eftertryck. Den är riktigt pestig i omgångar. Men jag älskar den på samma sätt som jag älskar min familj, därför att den är livet. Både kyrkan och min familj består av människor, och människor är ju det underbaraste och jobbigaste som finns.

Mitt liv har en mening. Eller tja, flera meningar faktiskt. Att ta hand mina barn, att älska min man, att ta hand om mig själv, att nyttja min hjärna och mina förmågor, att försöka göra någon liten skillnad här på jorden. Men allt detta ryms i det som jag kallar att älska och tjäna Gud. Och det är fantastiskt.

För ett antal år sen var det viktigt för mig att kunna motivera, både för mig själv och andra varför katolska kyrkan hade RÄTT och var RÄTT. I allt, typ. Det är inte lika viktigt längre. Inte för att jag inte tror att det är så, utan för att det finns annat som är viktigare. Kärlek och människor. Kärlek och sanning. Det låter så klyschigt och floskligt men jag kan inte annat än använda just dessa ord. Det bara är så.

Helig Ande



För att övergå till något mer lättsamt; jag lever ju med maken Magnus och igår utspelades följande dialog vid frukostbordet:

(Det kelas.)

Jag: Försöker du spela svåråtkomlig och 'hard to get'?

Han: Njaä, lite kanske.

Jag: Det är ju inte riktigt din paradgren.

Han: Nä.

Jag: Ja, nä, jag försöker ju spela lite förförisk och manipulativ...och det är ju inte riktigt min paradgren heller.

Det är lite så vi har det. Det är rätt sjyst.

Jag fick två böcker igår; dels "Om jag var din hemmafru" (fruktansvärt rolig) som jag fick tips om här Alice och Lotta, plus Tranströmers samlade.

Jag smällde ögonblickligen upp Tranströmer och trots att jag inte är någon utpräglad poesiläsare eller något inbitet Tranströmer-fan så har jag en och annan favvo. Som det här:



Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han.



En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting på vandring mot ton C.



(Ur "C-dur", från "Den halvfärdiga himlen", 1962)

En liten hälsning till alla som upplever kärlek, nykära eller till ett barn, en vän... och en önskan om kärlek för alla som lever och upplever sig utan.

 



Yrkeskvinnan är nostalgisk

Det är mycket åttiotal i min värld just nu. Jag minns mitt sena åttiotal, det där året i Madison Wisconsin, som jag nämnde i inlägget om Earth Abides, jeans av märket Guess, min första halvlyckade permanent, musik på k a s e t t b a n d - jag köpte två stycken med Europe som jag inte ens gillade, men det var ju SVENSKT! 
Så härom kvällen ville äldsta dottern, formerly known as Divan, att vi äntligen skulle se Dirty Dancing. 
Jag såg Dirty Dancing tre gånger bara på bio. Och jag har sett den oräkneliga gånger sen dess. Den hade premiär när jag bodde där i Madison så det var där jag såg den.
Dirty Dancing
Jag köpte även all musik från filmen (ja, på k a s e t t b a n d - två stycken t o m), jag köpte Patric Swayzes singel (VINYL) "She's like the wind" och tyckte det var det mest fantastiska som någonsin skrivits... Nej, nej, jag står för det.

Av någon anledning fastnade jag i köket medan maken och döttrarna började titta på Dirty Dancing. Jag stack då och då in huvudet - "har hon hällt vatten på han idioten än?" - "är Patrick Swayze snygg eller?" - och fick för varje sån kommentar skäll för att jag inte satte mig ner och såg filmen från soffan.

Jag gick tillbaka till köket och fortsatte drälla runt på Facebook. Jag hade hittat något intressant. En gammal klasskamrat. Från Madison Wisconsin. En tjej som jag var halvbra kompis med, fast jag minns henne som rätt manipulativ...eller så var det jag som var överkänslig och hon pratade för mycket min kille, jag minns inte riktigt. (Vill kanske inte riktigt minnas...?)

Men där var hon. Och när jag började leta igenom hennes vänner på FB hittade jag en hel drös till. Som jag skickade iväg vänförfrågningar till. Några har svarat. De lär ju tycka det är lagom kul att hamna hos mig på FB där allt är på svenska. Nåväl.

Om det nu var ödets ironi eller vad det var - jag VET inte - men Dirty Dancing, gamla amerikanska klasskompisar som jag inte haft kontakt med på 20 år... Det blev väldigt mycket på en gång. 

Jag skrev väldigt lite dagbok det året. Det kan jag tycka är synd ibland. Fast jag minns mycket ändå. Det var ett långt år. Ett år som präglat mig väldigt mycket. Och nu slöts kanske nån slags cirkel. Får se om de där gamla kamraterna skriver några rader och inte bara slentrianmässigt klicka på "ja" till att bli vän med mig.
Och jag får väl ta och se om Dirty Dancing med Agnes nån gång rätt snart.

Yrkeskvinnan mitt i natten

Ja, det är nästan mitt i natten faktiskt. Ännu en späckad, trevlig, jobbig, ansträngande, rolig, tröttsam vecka är till ända...eller, nja, arbetsvecka i alla fall. Jag skulle ta det lugnt, var meningen. Det har jag nog inte riktigt gjort, i vart fall inte tillräckligt. Men ryggen har bråkat något så förtvivlat att jag i alla fall traskade hem en kväll när jag egentligen var uppbokad på annat. Duktiga mig.
I går, då var det torsdag och jag skulle jobba kväll. Under förmiddagen försökte jag alltså få lite ordning på min slitna corpus. Jag tränande på fåniga träningsmaskinen samtidigt som jag mimade fånigt till alla fåniga låtar som jag lyssnade på i lilla fåniga mp3-spelaren som satt fastklämd på min arm i lilla fåniga mps-fodralet. Sen stretchade jag och gjorde några armhävningar. Tydligen stretchade jag inte tillräckligt för vänster sida har gjort ont hela dagen idag. Särskilt vänster skinka. Jaja.
Innan jag gav mig i kast med nämnda träning låg jag på spikkudden.
spikkuddeJag har nämligen haft huvudvärk i två veckor. Det är antagligen spänningshuvudvärk men inte destå mindre påfrestande och smärtsamt. Nästan en kvart låg jag där på kudden och blev faktiskt lite mer avslappnade och det gjorde lite mindre ont i pallet.
Medan jag låg där med spikar i bakhuvudet började jag så smått att parafrasera Helige Franciskus för mig själv.
"Var hälsad syster Huvudvärk
Var hälsad broder Spikkudde"
Sen kom jag inte längre. Men jag kände mig ändå väldigt sams med både huvudvärk och spikkudde. Jag vet att det är nån slags larmsignal - ta det lite lugnare, sov lite ordentligare, gå till sjukgymnasten. Och spikkudden, den sticker på massa ställen samtidigt och så rusar det runt blod lite snabbare där i leder och muskler och så släpper den där värken lite grann. Fiffigt.
Hela min stora familj har gått och lagt sig. Själv tog jag mig an disken. Det gör jag inte så ofta men jag tyckte jag borde. Sen tittade jag på samtliga avsnitt av Barn till vilket pris? på svtplay och konstaterade att:
1. Jag gillar Pia Johansson. Skarpt.
2. Jag är välsignad och lyckligt lottad, ity jag har fin man och fyra makalöst fina barn. Och två hundar. Och tak över huvudet och hela faderullan. Tack tack tack, är liksom på plats till skaparen.
3. Jag kan aldrig förstå vissa av resonemangen kring det här med barnlängtan och barnlöshet, av den enkla anledningen att jag aldrig varit där.
4. Lena Andersson skrämmer mig.
5. Katerina Janouch skrämmer mig också fast inte lika mycket.
6. Jag tycker både "barnhatar-lägret" och "barn-är-en-rättighet-lägret" är ute och cyklar.
7. Jag skulle inte bli ledsen om vi fick fler barn, men jag tror inte att det kommer bli så.
********
Här nånstans stannar tankarna upp eftersom det är så väldigt sent. I alla fall för mig. När ska jag ta och bli vuxen? Eller snarare, när ska jag ta och bete mig som en vuxen och sluta inbilla mig att alla andra är mycket vuxnare än jag? Och när ska jag sluta noja över hela den här vuxenhetsprylen överhuvudtaget? Oklart.
Funderar på om jag inte rätt tillfreds ändå. I alla fall just nu. Gäspar, är lite tillfreds... och nu går jag nog och lägger mig.

Yrkeskvinnan tjyvlyssnar

Jag hamnade bredvid en hoper väldigt gapiga tonårstjejer på pendeln i morse. Asjobbiga. Högljudda och intensiva, så där så att man undrar vad de egentligen gick på? Vilka färggranna piller knaprade de till frukost?

Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.

Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)

Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?

Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.

Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT." 

Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.

Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.


Om

Min profilbild

Yrkeskvinnan

Fyrabarnsmorsa med valda grader av hangups.

RSS 2.0