Yrkeskvinnan försummar sina plikter.
Jag försummar bloggen. Det har varit för mycket att göra. Jag ska bättre mig. Jag snor en sån häringa grej av min syster nu igen. Så att det händer nåt här dårå.
Firade min äldste sons första födelsedag. Han fyllde alltså 1 år då.
2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Firade min äldsta sons tionde födelsedag. Och hade fått veta att jag skulle få utökad arbetstid på mitt jobb. Från halvtid till trekvarts. Yay!
3. Fem snacks du gillar:
Nötter, mörk choklad, mandariner...öh...allsköns kärleksfullt tillagad plockmat.
4. Fem sånger du kan hela texten till:
Jag kan groteskt mycket utantill men kör till: 1) Your song 2) Gläns över sjö och strand 3) Björneborgarnas marsch (jag kan ha glömt lite där...) 4) The Masochism Tango och 5) i princip hela "Vem ska trösta Knyttet?"
5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
Oj. Köpa ett större hus (arbetsrum, handarbetsrum + gym...mmm), stötta diverse braiga organisationer typ Läkare utan gränser, skriva en odödlig roman, köpa ett hus att hyra ut och fixa lägenheter till barnen + rusta upp på landet.
6. Fem dåliga vanor:
Biter på naglarna, går och lägger mig för sent, småäter när jag är stressad, slötittar på teve (hänger ihop med det försenade sänggåendet), och...öh...jag ältar. I mitt eget huvud oftast men ibland "out loud".
7. Fem saker du gillar att göra:
Handarbeta, lösa korsord, läsa, laga mat och titta på "Big Bang Theory".
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Skinnbyxor, platåskor, byxor med text över rumpan, minikjolar... och saker på kredit.
9. Fem favoritleksaker:
Min Xperia. Mina hundar. Eh... Nä, jag har nogt inte så mycket leksaker faktiskt.
10. Tio personer du vill se göra den här utmaningen: Alla som vill som läser som bloggar. Go!
Yrkeskvinnan är däckad
Japp, så är det. Sjuk. Grymt tråkigt men lite bra eftersom jag då
1. lyckas ta igen mig och vila
2. hinner bokföra för mitt andra jobb
3. stickar och läser
Men bortsett från dessa saker är det rätt trist.
Jag har alltså haft hemskt ont i halsen sen i tisdags kväll. Naturligtvis har en drös av bakterierna dessutom boat in sig ordentligt i mina hemtrevliga bihålor. Urk.
Innan dess har det varit full sula mest hela oktoer kan jag säga. Mycket mycket jobb. Mycket konfirmandjox.
Förra helgen var vi på läger men 21 stycker konfirmander och det var... ja vad ska man säga? "Ansträngande"? Goes without saying, liksom. Roligt? Jodå, för all dell, ibland i flera minuter i stöten. Inspirerande? Nja. Jo, det är klart att det var. T ex unga förstagångsledare som bara gör ett superjobb, eller ungar som plötsligt gnistrar till. Utmanande? Ett rejält understatement på det. Viktigt? Ja, jag tror baske mig det.
Men summa summarum var det helt enkelt Heaven and Hell.
Höstlov har det varit för alla ungar också. Som har haft höstlovsfritids och körövningar och en massa annat, medan jag har försökt jobba på från köksbordet, snorig och hostig och dann. Inte utan viss framgång.
Försöker tappert att inte oroa mig för saker. Som det spännande balprojektet. Som vissa tonåringar jublar sig blå över och andra suckar och stönar och fnyser åt och är allmänt ointresserade av.
Som kvinnokonferensen. Som kommer bli superrolig tror jag. Som jag kommer ligga som en avtuppad sill efteråt om jag känner mig självrätt.
Men det får väl vara så, att vissa saker är så pass viktiga/roliga/väsentliga att de får hänga i luften och störa och oroa. Man får helt enkelt TA att man inte vet hur det kommer att gå.
...men håll tummarna för balen för jag vill verkligen att den ska bli bra. Och av. BLI AV!!!
Herr Minst och jag är kvar hemma medan övriga familjemedlemmar är i körka. Jag är ju då sjuk som sagt och herr Minst lyckades få en hårborste-pigg i näsan så att blodet flödade. Så han tar igen sig. Hundarna ligger lite här och var och slappar och jag ska snart ta mig samman och se hur jag klarar av att hasa runt kvarterat med två spattiga taxar.
Yrkeskvinnans 20 år som vuxen
I går fyllde jag år. 38 år. Två år kvar till 40. Det är alltså också 20 år sen jag blev myndig.
I 20 år har jag varit "vuxen" och fattat en drös med egna beslut, t ex att gifta mig vid 21, att starta företag, att avveckla företag, att köpa ett fult gult hus, att skaffa både en och två hundar...
Men för 20 år sen hände också något annat, något stort och viktigt. Det viktigaste i mitt liv faktiskt. Jag döptes.
Den 21 oktober 1991 döptes jag. Efter att ha fått någon form av insikt om att det finns en Gud som älskar mig var det det ända rätta att göra. Det blev det första jag gjorde som myndig person, mitt första vuxna beslut, som jag aldrig någonsin har ångrat.
Är min kyrka den bästa och roligaste? Den finaste och frommaste? Näe. NÄE med eftertryck. Den är riktigt pestig i omgångar. Men jag älskar den på samma sätt som jag älskar min familj, därför att den är livet. Både kyrkan och min familj består av människor, och människor är ju det underbaraste och jobbigaste som finns.
Mitt liv har en mening. Eller tja, flera meningar faktiskt. Att ta hand mina barn, att älska min man, att ta hand om mig själv, att nyttja min hjärna och mina förmågor, att försöka göra någon liten skillnad här på jorden. Men allt detta ryms i det som jag kallar att älska och tjäna Gud. Och det är fantastiskt.
För ett antal år sen var det viktigt för mig att kunna motivera, både för mig själv och andra varför katolska kyrkan hade RÄTT och var RÄTT. I allt, typ. Det är inte lika viktigt längre. Inte för att jag inte tror att det är så, utan för att det finns annat som är viktigare. Kärlek och människor. Kärlek och sanning. Det låter så klyschigt och floskligt men jag kan inte annat än använda just dessa ord. Det bara är så.
För att övergå till något mer lättsamt; jag lever ju med maken Magnus och igår utspelades följande dialog vid frukostbordet:
(Det kelas.)
Jag: Försöker du spela svåråtkomlig och 'hard to get'?
Han: Njaä, lite kanske.
Jag: Det är ju inte riktigt din paradgren.
Han: Nä.
Jag: Ja, nä, jag försöker ju spela lite förförisk och manipulativ...och det är ju inte riktigt min paradgren heller.
Det är lite så vi har det. Det är rätt sjyst.
Jag fick två böcker igår; dels "Om jag var din hemmafru" (fruktansvärt rolig) som jag fick tips om här Alice och Lotta, plus Tranströmers samlade.
Jag smällde ögonblickligen upp Tranströmer och trots att jag inte är någon utpräglad poesiläsare eller något inbitet Tranströmer-fan så har jag en och annan favvo. Som det här:
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
(Ur "C-dur", från "Den halvfärdiga himlen", 1962)
En liten hälsning till alla som upplever kärlek, nykära eller till ett barn, en vän... och en önskan om kärlek för alla som lever och upplever sig utan.
Yrkeskvinnan är nostalgisk
Det är mycket åttiotal i min värld just nu. Jag minns mitt sena åttiotal, det där året i Madison Wisconsin, som jag nämnde i inlägget om Earth Abides, jeans av märket Guess, min första halvlyckade permanent, musik på k a s e t t b a n d - jag köpte två stycken med Europe som jag inte ens gillade, men det var ju SVENSKT!
Så härom kvällen ville äldsta dottern, formerly known as Divan, att vi äntligen skulle se Dirty Dancing.
Jag såg Dirty Dancing tre gånger bara på bio. Och jag har sett den oräkneliga gånger sen dess. Den hade premiär när jag bodde där i Madison så det var där jag såg den.
Av någon anledning fastnade jag i köket medan maken och döttrarna började titta på Dirty Dancing. Jag stack då och då in huvudet - "har hon hällt vatten på han idioten än?" - "är Patrick Swayze snygg eller?" - och fick för varje sån kommentar skäll för att jag inte satte mig ner och såg filmen från soffan.
Jag gick tillbaka till köket och fortsatte drälla runt på Facebook. Jag hade hittat något intressant. En gammal klasskamrat. Från Madison Wisconsin. En tjej som jag var halvbra kompis med, fast jag minns henne som rätt manipulativ...eller så var det jag som var överkänslig och hon pratade för mycket min kille, jag minns inte riktigt. (Vill kanske inte riktigt minnas...?)
Men där var hon. Och när jag började leta igenom hennes vänner på FB hittade jag en hel drös till. Som jag skickade iväg vänförfrågningar till. Några har svarat. De lär ju tycka det är lagom kul att hamna hos mig på FB där allt är på svenska. Nåväl.
Om det nu var ödets ironi eller vad det var - jag VET inte - men Dirty Dancing, gamla amerikanska klasskompisar som jag inte haft kontakt med på 20 år... Det blev väldigt mycket på en gång.
Jag skrev väldigt lite dagbok det året. Det kan jag tycka är synd ibland. Fast jag minns mycket ändå. Det var ett långt år. Ett år som präglat mig väldigt mycket. Och nu slöts kanske nån slags cirkel. Får se om de där gamla kamraterna skriver några rader och inte bara slentrianmässigt klicka på "ja" till att bli vän med mig.
Så härom kvällen ville äldsta dottern, formerly known as Divan, att vi äntligen skulle se Dirty Dancing.
Jag såg Dirty Dancing tre gånger bara på bio. Och jag har sett den oräkneliga gånger sen dess. Den hade premiär när jag bodde där i Madison så det var där jag såg den.
Jag köpte även all musik från filmen (ja, på k a s e t t b a n d - två stycken t o m), jag köpte Patric Swayzes singel (VINYL) "She's like the wind" och tyckte det var det mest fantastiska som någonsin skrivits... Nej, nej, jag står för det.
Av någon anledning fastnade jag i köket medan maken och döttrarna började titta på Dirty Dancing. Jag stack då och då in huvudet - "har hon hällt vatten på han idioten än?" - "är Patrick Swayze snygg eller?" - och fick för varje sån kommentar skäll för att jag inte satte mig ner och såg filmen från soffan.
Jag gick tillbaka till köket och fortsatte drälla runt på Facebook. Jag hade hittat något intressant. En gammal klasskamrat. Från Madison Wisconsin. En tjej som jag var halvbra kompis med, fast jag minns henne som rätt manipulativ...eller så var det jag som var överkänslig och hon pratade för mycket min kille, jag minns inte riktigt. (Vill kanske inte riktigt minnas...?)
Men där var hon. Och när jag började leta igenom hennes vänner på FB hittade jag en hel drös till. Som jag skickade iväg vänförfrågningar till. Några har svarat. De lär ju tycka det är lagom kul att hamna hos mig på FB där allt är på svenska. Nåväl.
Om det nu var ödets ironi eller vad det var - jag VET inte - men Dirty Dancing, gamla amerikanska klasskompisar som jag inte haft kontakt med på 20 år... Det blev väldigt mycket på en gång.
Jag skrev väldigt lite dagbok det året. Det kan jag tycka är synd ibland. Fast jag minns mycket ändå. Det var ett långt år. Ett år som präglat mig väldigt mycket. Och nu slöts kanske nån slags cirkel. Får se om de där gamla kamraterna skriver några rader och inte bara slentrianmässigt klicka på "ja" till att bli vän med mig.
Och jag får väl ta och se om Dirty Dancing med Agnes nån gång rätt snart.
Yrkeskvinnan mitt i natten
Ja, det är nästan mitt i natten faktiskt. Ännu en späckad, trevlig, jobbig, ansträngande, rolig, tröttsam vecka är till ända...eller, nja, arbetsvecka i alla fall. Jag skulle ta det lugnt, var meningen. Det har jag nog inte riktigt gjort, i vart fall inte tillräckligt. Men ryggen har bråkat något så förtvivlat att jag i alla fall traskade hem en kväll när jag egentligen var uppbokad på annat. Duktiga mig.
Jag har nämligen haft huvudvärk i två veckor. Det är antagligen spänningshuvudvärk men inte destå mindre påfrestande och smärtsamt. Nästan en kvart låg jag där på kudden och blev faktiskt lite mer avslappnade och det gjorde lite mindre ont i pallet.
I går, då var det torsdag och jag skulle jobba kväll. Under förmiddagen försökte jag alltså få lite ordning på min slitna corpus. Jag tränande på fåniga träningsmaskinen samtidigt som jag mimade fånigt till alla fåniga låtar som jag lyssnade på i lilla fåniga mp3-spelaren som satt fastklämd på min arm i lilla fåniga mps-fodralet. Sen stretchade jag och gjorde några armhävningar. Tydligen stretchade jag inte tillräckligt för vänster sida har gjort ont hela dagen idag. Särskilt vänster skinka. Jaja.
Innan jag gav mig i kast med nämnda träning låg jag på spikkudden.
Jag har nämligen haft huvudvärk i två veckor. Det är antagligen spänningshuvudvärk men inte destå mindre påfrestande och smärtsamt. Nästan en kvart låg jag där på kudden och blev faktiskt lite mer avslappnade och det gjorde lite mindre ont i pallet.Medan jag låg där med spikar i bakhuvudet började jag så smått att parafrasera Helige Franciskus för mig själv.
"Var hälsad syster Huvudvärk
Var hälsad broder Spikkudde"
Sen kom jag inte längre. Men jag kände mig ändå väldigt sams med både huvudvärk och spikkudde. Jag vet att det är nån slags larmsignal - ta det lite lugnare, sov lite ordentligare, gå till sjukgymnasten. Och spikkudden, den sticker på massa ställen samtidigt och så rusar det runt blod lite snabbare där i leder och muskler och så släpper den där värken lite grann. Fiffigt.
Hela min stora familj har gått och lagt sig. Själv tog jag mig an disken. Det gör jag inte så ofta men jag tyckte jag borde. Sen tittade jag på samtliga avsnitt av Barn till vilket pris? på svtplay och konstaterade att:
1. Jag gillar Pia Johansson. Skarpt.
2. Jag är välsignad och lyckligt lottad, ity jag har fin man och fyra makalöst fina barn. Och två hundar. Och tak över huvudet och hela faderullan. Tack tack tack, är liksom på plats till skaparen.
3. Jag kan aldrig förstå vissa av resonemangen kring det här med barnlängtan och barnlöshet, av den enkla anledningen att jag aldrig varit där.
4. Lena Andersson skrämmer mig.
5. Katerina Janouch skrämmer mig också fast inte lika mycket.
6. Jag tycker både "barnhatar-lägret" och "barn-är-en-rättighet-lägret" är ute och cyklar.
7. Jag skulle inte bli ledsen om vi fick fler barn, men jag tror inte att det kommer bli så.
********
Här nånstans stannar tankarna upp eftersom det är så väldigt sent. I alla fall för mig. När ska jag ta och bli vuxen? Eller snarare, när ska jag ta och bete mig som en vuxen och sluta inbilla mig att alla andra är mycket vuxnare än jag? Och när ska jag sluta noja över hela den här vuxenhetsprylen överhuvudtaget? Oklart.
Funderar på om jag inte rätt tillfreds ändå. I alla fall just nu. Gäspar, är lite tillfreds... och nu går jag nog och lägger mig.
Yrkeskvinnan tjyvlyssnar
Jag hamnade bredvid en hoper väldigt gapiga tonårstjejer på pendeln i morse. Asjobbiga. Högljudda och intensiva, så där så att man undrar vad de egentligen gick på? Vilka färggranna piller knaprade de till frukost?
Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.
Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)
Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?
Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.
Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT."
Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.
Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.
Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.
Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)
Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?
Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.
Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT."
Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.
Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.
Yrkeskvinnans synder och sånt
Ja, vi katoliker håller ju på mycket med sånt, eller hur var det?
Jag höll i del nummer två av en Lära för att leda-utbildning igår. Det gick alldeles utmärkt, gruppen var bra och jag var bra. Så när som på en liten detalj. Jag hade gjort en felbedömning av tiden. Jag hade kallt räknat med att vissa övningar skulle ta ordentligt med tid i anspråk. Och så står vi plötsligt där och har en halvtimme kvar men mitt körschema är slut. Klart. Färdigt. Eh-hm, vad gör vi nu då?
Det roliga var att då bara löste vi det. Som grupp.
"Hörrni, nu blev det lite pinsamt! Ni var så grymt snabba på det här som brukar ta galet lång tid, så nu har vi 27 minuter kvar. Jag ber om ursäkt! Hur fyller vi våra 27 minuter?"
Flera förslag; hänga en gubbe, charader, "med-andra-ord"... Det blev nån slags improviserad "med-andra-ord"-tävling med två lag. Mitt lag förlorade med ynka två poäng. Väldigt mycket flabb, ivriga deltagare som slängde sig upp och skrek svar rakt ut.... Hemskt kul. Och en liten samarbetsövning som kanske ändå visade på att en del saker hade gått hem? "Tid över? Äsch, det löser vi!"
Men jag gör inte om misstaget att inte ha extra punkter i körschemat igen.
Nu på morgonen har jag suttit med "nya" DN - vad var det för fel på den gamla, muttrar min inre tant - och hittade följande blommiga text.
(Apropå att Södra länken stängdes av igår och det blev trafikkaos i flera timmar.)
"Hur det kunde hända är en djupt teknisk fråga. Det ska inte kunna inträffa. Det är ett extremt seriöst system som är säkert byggt och det finns inga gamla synder inbyggda som kan ställa till det, säger Stefan Lindgren, enhetschef på Trafikverket."
Observera; "DJUPT teknisk". ""SERIÖST system". Och det fantastiska med att det inte finns gamla inbyggda "SYNDER".
Har karln på fullaste allvar uttryckt sig så här? Varför? Är han en motvillig enhetschef som egentligen vill filosofera på heltid? Eller är han omskolad präst?
Eller är han schaman på fritiden och ser hela Södra länkens tunnelsystem som besjälat och därför tar tillfället i akt att förmänskliga det?
Roligt var det hur som helst. Och synder kan ta sig olika uttryck, helt klart, så länge det handlar om den här urvattnade betydelsen av synd. Riktig synd är något helt annat och betydligt allvarligare.
Jag höll i del nummer två av en Lära för att leda-utbildning igår. Det gick alldeles utmärkt, gruppen var bra och jag var bra. Så när som på en liten detalj. Jag hade gjort en felbedömning av tiden. Jag hade kallt räknat med att vissa övningar skulle ta ordentligt med tid i anspråk. Och så står vi plötsligt där och har en halvtimme kvar men mitt körschema är slut. Klart. Färdigt. Eh-hm, vad gör vi nu då?
Det roliga var att då bara löste vi det. Som grupp.
"Hörrni, nu blev det lite pinsamt! Ni var så grymt snabba på det här som brukar ta galet lång tid, så nu har vi 27 minuter kvar. Jag ber om ursäkt! Hur fyller vi våra 27 minuter?"
Flera förslag; hänga en gubbe, charader, "med-andra-ord"... Det blev nån slags improviserad "med-andra-ord"-tävling med två lag. Mitt lag förlorade med ynka två poäng. Väldigt mycket flabb, ivriga deltagare som slängde sig upp och skrek svar rakt ut.... Hemskt kul. Och en liten samarbetsövning som kanske ändå visade på att en del saker hade gått hem? "Tid över? Äsch, det löser vi!"
Men jag gör inte om misstaget att inte ha extra punkter i körschemat igen.
Nu på morgonen har jag suttit med "nya" DN - vad var det för fel på den gamla, muttrar min inre tant - och hittade följande blommiga text.
(Apropå att Södra länken stängdes av igår och det blev trafikkaos i flera timmar.)
"Hur det kunde hända är en djupt teknisk fråga. Det ska inte kunna inträffa. Det är ett extremt seriöst system som är säkert byggt och det finns inga gamla synder inbyggda som kan ställa till det, säger Stefan Lindgren, enhetschef på Trafikverket."
Observera; "DJUPT teknisk". ""SERIÖST system". Och det fantastiska med att det inte finns gamla inbyggda "SYNDER".
Har karln på fullaste allvar uttryckt sig så här? Varför? Är han en motvillig enhetschef som egentligen vill filosofera på heltid? Eller är han omskolad präst?
Eller är han schaman på fritiden och ser hela Södra länkens tunnelsystem som besjälat och därför tar tillfället i akt att förmänskliga det?
Roligt var det hur som helst. Och synder kan ta sig olika uttryck, helt klart, så länge det handlar om den här urvattnade betydelsen av synd. Riktig synd är något helt annat och betydligt allvarligare.
Yrkeskvinnan snor en lista
...för det var så länge sen...
(Tack syrran.)
BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, oftast. Det har blivit bättre sen jag blev mor.
HAR DU BRA KONDITION:
Njaää, jobbar på det. Springer 3 km rakt av men långsamt.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
I lördags i jobbsammanhang. Tur att jag hade nya snygg-klänningen.
HUR KÄNNER DU DIG NU:
Träningsvärk och lite trött. Mätt.
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Svart och blå... (näe vad trist...)
KAN DU LAGA MAT:
Jahadå.
VAD PLUGGAR DU:
Pluggade och då blir det religionsvetenskap. Senast. Innan dess entreprenörskap, innan dess... öh, litteraturvetenskap, musikvetenskap, ryska...
BLIR DU BRA PÅ KORT:
Nja.
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Ett Ally McBeal-avsnitt där ett barn dör i leukemi och Ling bryter ihop. Då bröt jag ihop. Det var nog igår och här i soffan.
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Lite.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Så där. Jag spelade mitt favvospel för länge och la mig aningens sent. Fast innan dess var jag on the road med min man och handlade hundmat och det är ju...jättekul
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Well duh: KAFFE.
ÄR DU NYTTIG:
Johodå. Jag är grönsaksfascist.
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Alldeles för många.
ÄR DU BLYG:
Nä, inte längre.
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
Halvsju-ish.
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Öh, nej. PC-spel, ja.
VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Cake Mania.
HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
Inte några mängder. Men det beror på om det är med middag eller ej.
HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Ja. En gång. Matförgiftad/gravid i nån jobbig kombo i en buske i norra Frankrike.
JAG SOVER:
Efter viss avslappningsanstängning...och/eller spikmatta.
VAD SA DU SENAST?
Nåt angst-fullt om Idol och Alexander Bards mustasch.
VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Nej, jag är för gammal.
VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Maken.
VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Borsta tänderna.
HAR DU SNYGGA SKOR:
Hm. Har tantskor och gympadojor vanligtvis men...jo. Stövletter med hög klack. Har jag ju faktiskt.
VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
"Du trängs" eller nåt sånt.
HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.
HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Ja.
HAR DU KÖRKORT:
Ja.
ÄR DU ENSAM NU:
Nej, sitter i soffan med döttrar och hund.
VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att hämta hem en liten hund på fredag.
Yrkeskvinnan undrar vart tiden tog vägen
För en vecka sen firade jag min bröllopsdag med en fantastisk middag med min man på Stallmästargården, övernattning och sen spa dagen efter. Det var mycket gott, trevligt och välgörande alltihop.
'
Sen har det bara sagt svish och så har det gått en hel vecka.
Jag har lyckats lägga Eart Abides bakom mig och börjat med den här:
'Bara undertiteln är ju toppen. "En damroman". En sån måste jag skriva nån gång, tror jag.
Den här läser vi för vår nya bokklubb i grannskapet. Det ska bli trevligt med första bokträffen.
Sen läser jag den här också:
(I just den här pocketutåvan, med "brännt" omslag..."tänk vad de hittar på, de där omslagsmänniskorna!")
Den kom ut redan 1987 eller nåt sånt men känns plågsamt aktuell och relevant. Men bra! Konkret och precis lagom pratig för min smak.
Jag har trots allt nästan en hel hyllmeter med "Diagnos Duktig", "Så ung och så duktig", "Utbränd och sen?" "Brinna, bränd, glöda igen" och allt vad de heter. Trots att jag aldrig riktigt kunde, och fortfarande har väldigt svårt för att erkänna att jag skulle ha varit...det-där. Utmattad? Absolut. Sjuk? Jo, tyvärr. Slutkörd? You bet. Stressad, trött, inte-till-räckligt-återhämtad? Jo men visst. Utbränd? ALDRIG I LIVET!
Jaja. Det kanske är förlåtligt och förståeligt att hänga upp sig på ett visst ord, ett visst uttryck och absolut inte vilja ha något med det att göra.
Jag har mått apa sen i typ måndagseftermiddag. En vänlig men bestämd kollega hotade med att i princip släpa mig handgripligen till akuten för koll av blodvärden om jag inte bokade läkartid. Så då gjorde jag det. Jag ska dit på tisdag.
Det ska f*n att vara kvinna ibland, alltså. Jag försöker att inte gräva ner mig i cancernojor och sånt, för det är bara dumt, och jag tänker att det är klart att det finns hjälp att få. Det stora framsteget är att jag inte ens ger mig in i tankelabyrinter som består i mantrat "det är bara att skärpa sig". Det är ju bra. Att jag låter bli.
Den konstiga värken har börjat ge med sig. Jag är inte lika lätt i huvudet. Men matt. Det som trots allt måste motas i grind - så gott det går - är känslan av att jag är värdelös... Nä, inte riktigt. Men mindre värd. Inte värd jobb och lön för att jag inte är en superrobotmaskinmänniska som presterar på topp hela tiden, konstant, varje dag, varje vaken stund och helst lite till. När ska jag lära mig det då? När ska jag fatta det på riktigt och inte bara ytligt och intellektuellt?
Vet ej. Men jag jobbar på det också.
Tydligen ska jag iväg på jobb på annan ort nu, så det är dags att packa en liten väska, se till att få med kamera, telefoner och laddare och utskrifter och allt vad det nu är... Och sen ta det så lugnt som det går.
Det ska nog gå bra. Min inre misantrop är trots allt samtidigt en obotlig optimist. Hur nu det går till.
(Det här klassas som litteratur för det var där jag började idag. Jag ligger lite efter med mina kategorier. But am getting there, ever so slowly.)
Yrkesvinnan blickar bakåt
Det är min bröllopsdag idag. SÅ - nu har jag sagt det och liksom fått det lite ur världen. NU kan vi prata om annat. (Nja, eller vänta, jag måste ju bara få berätta att jag ska bli kidnappad och bortförd på något för mig okänt trevligt tillsammans med min husband of 16 years. Yay! Jag är lite stillsamt uppspelt över detta.)
Nå. Tillbaka till ordningen.
Min far bloggar. Det hedrar honom. Han skriver här:
PAPPAS BLOGG
Nu senast har han skrivet om begreppen "exil" och "landsförvisning" och allt däremellan. Och idag, 19e augusti 2011 är det 20 år sen han satt i en rysk/sovjetisk...oklart...frukostmatsal i Moskva och fick veta att Gorbatjov var avsett. Av sin egen regering. Och snart började stridsvagnarna rulla.
Min äldsta bror sa lakoniskt, så där som jag misstänker att bara ryssar kan, att "nu smäller det, nu är det kört". As in tredje världskriget, typ.
Den 19 augusti 1991 hade jag ännu inte fyllt 18 år. Det var valår och jag fick inte rösta, eftersom jag lyckades fylla år tre veckor efter valdagen. Jag hade ännu inte träffat den man som jag skulle gifta mig med 4 år senare, just på den 19 augusti.
Jag minns långt i från alla detaljer. Jag hade varit i Grekland, på Korfu närmare bestämt, med dåvarande pojkvän. (Vette tusan om jag skulle släppa iväg omyndig dotter på charter med vare sig väninnor eller pojkvänner, men det får stå för mig.) Hur som helst, väl hemma hade mamma, som jag bodde hos, rest till - Moskva. I jobbet. Pappa? Även han i Moskva. (Se hans blogg.)
Jag är lite dramtiskt lagd, det ska erkännas. Men jag fick verkligen lite frossa när jag halvt om halvt insåg att båda mina föräldrar befann sig i Moskva. När det nu rullade stridsvagnar och där min äldsta bror hävdade - oklart om han var allvarlig - att tredje världskriget skulle bryta ut. Det enda jag kunde tänka på var: tänk om jag blir föräldralös! Eller nja. Kanske inte riktigt. Jo lite.
Hur som helst. Jag satt många timmar och försökte ringa till Moskva och mor och far - lönlöst. Var min styvmor var minns jag inte.
Med facit i hand - asch, det där gick väl bra? Mina föräldrar kom hem, lite uppskakade men utan vare sig men eller utan sin packning. Yeltsin klättrade upp på nån stridsvagn och talade till massorna, man la ner Sovjetunionen och snart var Östersjön ett fritt hav. Min pappa brukar få darr på rösten när han talar om sånt här, och med åren har jag börjat förstå honom. Jag misstänker att han antagligen tog lite illa upp över att jag inte kunde ta till mig allt det historiska märkvärdiga som hände. Att jag inte var mer tagen och insåg hur märkvärdigt det var.
Jag beklagar. Jag var inte ens 18 år fyllda. Jag hade fullt upp med mina tonår, hormoner och kärleksbekymmer ... samt att oroa mig över förlupna föräldra på andra sidan Östersjön.
Det är klart att det inte var något asch. Folk fick sätta livet till, om än väldigt få i förhållande till vad man kanske skulle ha väntat sig. Idag kan vi resa fritt i Baltikum, jag har kunnat promenera runt i Riga och Vilnius med mina barn. Det är klart att det är stort.
Det verkar som historien blir mer levande lite på håll?
Hur som helst. Pappa var med. Det blir nåt att berätta för barnbarnen, om jag får några.
************
Tillägg: Min syster har upplyst mig om att den tredje av mina föräldrar (alltså hennes mor), den styvmor som jag här ovan hävdade att jag inte hade koll på - hon var också i Moskva. Borde jag ha kunnat räkna ut.
Vi hade alltså alla kunnat bli föräldralösa, kändes det som. Men de kom hem, allihop.
Nå. Tillbaka till ordningen.
Min far bloggar. Det hedrar honom. Han skriver här:
PAPPAS BLOGG
Nu senast har han skrivet om begreppen "exil" och "landsförvisning" och allt däremellan. Och idag, 19e augusti 2011 är det 20 år sen han satt i en rysk/sovjetisk...oklart...frukostmatsal i Moskva och fick veta att Gorbatjov var avsett. Av sin egen regering. Och snart började stridsvagnarna rulla.
Min äldsta bror sa lakoniskt, så där som jag misstänker att bara ryssar kan, att "nu smäller det, nu är det kört". As in tredje världskriget, typ.
Den 19 augusti 1991 hade jag ännu inte fyllt 18 år. Det var valår och jag fick inte rösta, eftersom jag lyckades fylla år tre veckor efter valdagen. Jag hade ännu inte träffat den man som jag skulle gifta mig med 4 år senare, just på den 19 augusti.
Jag minns långt i från alla detaljer. Jag hade varit i Grekland, på Korfu närmare bestämt, med dåvarande pojkvän. (Vette tusan om jag skulle släppa iväg omyndig dotter på charter med vare sig väninnor eller pojkvänner, men det får stå för mig.) Hur som helst, väl hemma hade mamma, som jag bodde hos, rest till - Moskva. I jobbet. Pappa? Även han i Moskva. (Se hans blogg.)
Jag är lite dramtiskt lagd, det ska erkännas. Men jag fick verkligen lite frossa när jag halvt om halvt insåg att båda mina föräldrar befann sig i Moskva. När det nu rullade stridsvagnar och där min äldsta bror hävdade - oklart om han var allvarlig - att tredje världskriget skulle bryta ut. Det enda jag kunde tänka på var: tänk om jag blir föräldralös! Eller nja. Kanske inte riktigt. Jo lite.
Hur som helst. Jag satt många timmar och försökte ringa till Moskva och mor och far - lönlöst. Var min styvmor var minns jag inte.
Med facit i hand - asch, det där gick väl bra? Mina föräldrar kom hem, lite uppskakade men utan vare sig men eller utan sin packning. Yeltsin klättrade upp på nån stridsvagn och talade till massorna, man la ner Sovjetunionen och snart var Östersjön ett fritt hav. Min pappa brukar få darr på rösten när han talar om sånt här, och med åren har jag börjat förstå honom. Jag misstänker att han antagligen tog lite illa upp över att jag inte kunde ta till mig allt det historiska märkvärdiga som hände. Att jag inte var mer tagen och insåg hur märkvärdigt det var.
Jag beklagar. Jag var inte ens 18 år fyllda. Jag hade fullt upp med mina tonår, hormoner och kärleksbekymmer ... samt att oroa mig över förlupna föräldra på andra sidan Östersjön.
Det är klart att det inte var något asch. Folk fick sätta livet till, om än väldigt få i förhållande till vad man kanske skulle ha väntat sig. Idag kan vi resa fritt i Baltikum, jag har kunnat promenera runt i Riga och Vilnius med mina barn. Det är klart att det är stort.
Det verkar som historien blir mer levande lite på håll?
Hur som helst. Pappa var med. Det blir nåt att berätta för barnbarnen, om jag får några.
************
Tillägg: Min syster har upplyst mig om att den tredje av mina föräldrar (alltså hennes mor), den styvmor som jag här ovan hävdade att jag inte hade koll på - hon var också i Moskva. Borde jag ha kunnat räkna ut.
Vi hade alltså alla kunnat bli föräldralösa, kändes det som. Men de kom hem, allihop.
Yrkeskvinnan och post-apokalypsen
För ungefär 23 år sen bodde jag i Amerika. I Madison, Wisonsin. Jag gick i middleschool, motsvarande åttan. Nånstans halvväs in i läsåret lyckades jag tjata mig till att få ingå i Mr LaPoints advanced reading class. Vad nu det skulle vara bra för. Hybris och överambition från min sida, men det må vara hänt.
Man läste böcker värda ett antal poäng, skrev korta sammanfattningar (obs! inga sprättiga recensioner här inte) och så fick man sitt betyg beroende på hur många poäng man lyckades läsa ihop.
Jag läste en massa böcker. Bland annat en roman, "Earth Abides" av George R Stewart. Den finns inte översatt till svenska men om den gjorde det skulle den heta ungefär "Jorden består". Det är för övrigt ett citat ur Predikaren 1:4: "Släkte går och släkte kommer och jorden står evinnerligen kvar." 
Någon gång tidigt i somras hittade jag samma roman hemma hos min bror. "Den där är jättebra", sa brorsan. Han vurmar så smått för apokalytiska och post-apokalyptiska filmer och böcker. "Jag vet", sa jag malligt, "den läste jag när jag var 14..." Sen frågade jag om jag fick låna den, men nån slags halv ambition att läsa om den. Lite oklart varför. Jag minns att den var trögläst, då när jag gick i åttan och kämpade och kämpade i Mr LaPoints advanced reading. Att jag slet hund för att överhuvudtaget bli klar. Att jag sista dagen, då vi skulle lämna in alla våra sammanfattningar, då satt jag med säkert 30 sidor kvar och kämpade på skolbussen för att hinna läsa klart. (Sammanfattningen hade jag nog hunnit få ihop på nåt sätt ändå tror jag, men det var viktigt för mig att verkligen ha läst den.) Jag läste de sista sidorn gående in till lektionssalen. Men jag blev klar. Mitt betyg? A+. Det högsta möjliga.
Hur som helst. Jag började läsa om den för några dagar sen. Jag håller faktiskt på och läser om Earth Abides. Och jag slås av att det är en fantastisk roman. En STOR roman.
Huvudpersonen är Isherwood Williams som överlever den stora katastrofen. Mänskligheten utplånas till 99,5% av ett snabbspritt dödligt virus. De få som överlever söker sig sakteliga till varandra, ja, om de inte super ihjäl sig eller begår självmord. Sakta börjar mänskligheten så att säga om på nytt.
Fast egentligen är det inte Ish som är huvudperson. Inte heller den kloka Em, som han träffar och "gifter sig" med, som föder honom barn och som han kalla "nationernas moder". Inte heller hans hund, den trogna Princess, som finns med i alla fall halva romanen, innan hon dör av hög ålder.
Det är på ett jorden själv som är huvudperson och man får följa vad som händer "henne" när människan inte längre finns där och tuktar och kontrollerar, odlar och formar. Ish reser över hela Amerika, från Kalifornien till New York och tillbaka, och ser på denna resa hur landet förändras med människan borta ur bilden. Hur förfallet drar fram men också hur ekologin förändras, vissa djurarter klarar sig inte utan människan, andra anpassar sig till de nya förhållande och överlever.
Jag är bara halvvägs igenom, och min bror säger att den segar till sig mot slutet. Vi får se om jag håller med eller ej.
Det jag slås av är hur lite jag kan ha förstått av denna roman när jag läste den första gången. Så många referenser som måste gått rakt över mitt huvud, så många nyanser som jag inte kunde ta till mig. Var det alltså dumt att läsa den i åttan? Absolut inte. Om jag inte hade läst den då hade jag aldrig upptäckt den i min brors bokhylla och hade antagligen aldrig bestämt mig för att läsa den över huvudtaget.
På tåget hem idag började fnissa högt för mig själv. I den nya tideräkningen som Ish inför får åren ett nummer (de börjar med 1 förstås) och ett namn. Lejonens år. Det dåliga året. Och så år nummer åtta, "The Year We Went to Church". Den lilla gruppen - "stammen" - människor som nu lever tillsammans, kommer från mycket disparata kyrkliga bakgrunder. Ingen är jättetroende men någon säger att de kanske skulle återuppta det här lite, "för barnens skulle". Det vara ett tag, sen lägger de ner. När författaren går igenom deras olika kyrkliga tillhörighet nämns två av kvinnorna som katoliker. De korsar sig lite då och då, säger en "hell dig Maria", men har ju svårt att hitta en biktfar eller gå i mässan.
"As Ish reflected, the Catholic Church had considered almost all possibilities, but apparently never the one of getting reorganized after Apostolic Succession was broken and only two women remained."
Kan det vara en subtil förespråkan för kvinnliga präster, månne?
Jag blir barnsligt lycklig av att bli gripen av nånting på det här sättet. Att känna att något som någon skrev för över 60 år sen (100 år, 1000 år, 5000 år - samma sak gäller), att det har relevans för mig. Att det får mig att tänka, reflektera, tycka, känna.
Det händer något med människan när hon läser. Och människan ska inte enbart leva av bröd.
"Earth Abides". Läs den.
Jag blir barnsligt lycklig av att bli gripen av nånting på det här sättet. Att känna att något som någon skrev för över 60 år sen (100 år, 1000 år, 5000 år - samma sak gäller), att det har relevans för mig. Att det får mig att tänka, reflektera, tycka, känna.
Det händer något med människan när hon läser. Och människan ska inte enbart leva av bröd.
"Earth Abides". Läs den.
Yrkeskvinnan på hemmaplan
...grunnar lite på folkbildningen. Nu igen.
Bokslutskurs - mest för mig som verkligen skulle behöva kunna det...men torrt så det knastrar.
och till sist
Nybörjarkurs i POLSKA! För mig! Förstå vad det skulle kunna öppna dörrar i det katolska Sverige?? Jag blev lite till mig. Vill helst anmäla mig på studs men tänkte att jag skulle nog ta och stämma av med chef och planering etc etc.
Funderar lite på om det är det ultimata sveket att läsa kurs i annat studieförbunds regi, dessutom hämtat ur en katalog. Eller om det bara är att hålla koll på "konkurrensen" - keeping up wit the competition... Får man prata om sånt i folkbildningsvärlden?
Idag vid långfrukostbrunchen diskuterades världsläget. Kina och Tibet. Berlusconi. Huruvida amerikaner kan tänkas uppfatta Sverige som en gammal öststat eller ett kommunistgetto. Med andra ord, sjyst mental spis till pannkakorna och kaffet.
Sen började vi bläddra i de otaliga katalogerna... Det hade nämligen dumpit ner ett antal såna i brevlådan igår. ABF Huddinge. Vuxenskolan. Medborgarskolan. ("Där intresse blir kunskap" - se där en snärtig slogan.) Vi hittade följande utan ett djupare studium:
Parkour Light 40+ - mest för Magnus (=äkta hälft) som vurmar lite för urbant hopp-å-kläng-å-spring
Sen började vi bläddra i de otaliga katalogerna... Det hade nämligen dumpit ner ett antal såna i brevlådan igår. ABF Huddinge. Vuxenskolan. Medborgarskolan. ("Där intresse blir kunskap" - se där en snärtig slogan.) Vi hittade följande utan ett djupare studium:
Parkour Light 40+ - mest för Magnus (=äkta hälft) som vurmar lite för urbant hopp-å-kläng-å-spring
Bokslutskurs - mest för mig som verkligen skulle behöva kunna det...men torrt så det knastrar.
Familjekurs i franska - "ett bra sätt att få kvalitetstid tillsammans". Kan inte riktigt bestämma mig för om det är ett jättetrevligt koncept eller bara är krystat och pretto.
och till sist
Nybörjarkurs i POLSKA! För mig! Förstå vad det skulle kunna öppna dörrar i det katolska Sverige?? Jag blev lite till mig. Vill helst anmäla mig på studs men tänkte att jag skulle nog ta och stämma av med chef och planering etc etc.
Funderar lite på om det är det ultimata sveket att läsa kurs i annat studieförbunds regi, dessutom hämtat ur en katalog. Eller om det bara är att hålla koll på "konkurrensen" - keeping up wit the competition... Får man prata om sånt i folkbildningsvärlden?
Yrkeskvinnan goes Monty Python-ish
Läste just på Facebook om en sjuksköterska som "avslöjade" de fem saker som folk ångrar mest när de ligger på sin sin dödsbädd. Det var väl inget tok-revolutionerande, det var typ "jag önskar jag hade jobbat mindre", "jag önskar jag varit sann mot mig själv" och "jag önskar jag hållit kontakt med mina vänner".
Nu är det så här, att jag får en sån där Monty Python-aktig bild/sketch i huvudet. JAG ligger på min dödsbädd och det här är vad jag vräker ur mig:
"FAN! Jag skulle ha jobbat mer! Jag skulle gjort mer karriär, läst musikvetenskap i Moskva, tagit fler chanser...! FAN! För många barn! För mycket fokus på en man som älskar mig! Jag borde haft älskare - flera stycken! Två ungar hade räckt! Jag borde ha rest jorden runt! Jag borde HA JOBBAT MER!!!"
Ha! Obs. Ironi.
För snart sju år sen var min man med om en bilolycka. Allt gick bra, han och äldsta pojken klarade sig med 14 stygn i ansiktet, hjärnskakning och kopiösa mängder blåmärken (maken) samt skrapsår i pannan (sonen). Jag minns att jag flera flera gånger under veckorna som följde tänkte: "Tack gode Gud för att min man lever. För att min älskade inte har lämnat mig. Men även om han hade gjort det och jag hade sörjt honom till förtvivlese så vet jag att jag hade gjort mitt yttersta så gott som varje dag vi levt tillsammans för att just älska honom. Jag vet att han hade vetat hur mycket jag älskar honom. Jag vet att han har älskat mig. Jag ångrar ingenting."
Så när jag läser sånt här, om vad folk tänker på dödsbädden, då tänker jag: "WELL. Then I am good. Hoppas jag..." Och sen börjar Monty Python-sketchen igen...
Yrkeskvinnan är trött men tillfreds
På sistone har det mesta handlat om:
Sjukskrivning. Totalt 7 veckor blev det. 4 på heltid, 3 på halvtid. Återhämtning. Den är något så när gjord nu.
Stegtävling på jobbet. Woohoo! Jag som inte har nån som helst tävlingsinstinkt knatar nu dagligen en massa steg, trampar på stället när jag kommer ihåg och motionerar hunden tills han ber om nåd.Typ. Hoppas hoppas vi vinner!
Mörk choklad. Är gott.
Min diet. Som jag hållet till ca 97% i fyra veckor. Och mår löjligt bra av. Om det blir nån viktnedgång märker vi. Jag fokuserar på bra-måendet i första hand.
Alla bröllop jag ska gå på. Love is in the air, och jag är väldans nervös för första (då ska jag sjunga...hjälp), glad för andra (brudgummen hävdar att man "inte ska rusa in i saker" - de har levt ihop i 15 år... hoho!) och involverad i tredje. Det tredje kommer också innebära ett visst resande.
En förhoppning om att kunna gå på semester med någon slags gott samvete. Och sen få vila. Vila vila vila.
Nåt sånt.
Yrkeskvinnan och långfredagen
Det var småmulet i morse, det brukar det aldrig vara på Långfredagen. Knallblå himmel och stark sol brukar det vara. Nåväl.
Vi har sjungit Laudes. Vi har knaprat lite knäckebröd och druckit kaffe med mjölk. Det är en sån där konstig dag, en dag som är så viktig...och ändå så svår och jag vill helst att det bara ska vara över. Att det ska vakas påsk och målas ägg istället. Som imorgon.
Jag sjöng Vesper alldeles ensam igår medan de stora var i kyrkan. För vilket år i ordningen missade jag min älskade Skärtorsdagsliturgi. Men det finns nog en mening med det också.
Ute i trädgården monterar maken kompostgaller för att stänga in hunden. Jag ska gå och hjälpa till.
Det vajar tvätt ute på altanen för andra gången i år. Det gör mig lite fridsam i själen.
Klockan tre ska vi minnas Herrens lidande. Jag bävar lite. Och känner mig samtigt både pretto och lite larvig när jag skriver det. "Bävar". Pyttsan, ungefär. Vadå bäva?
Jo. Om jag nu en gång har erfarit att Gud finns, att Han älskar mig, och att han älskade hela världen och alla mäniskor så mycket att Han var beredd att dö för den... då är det lite "bävans-värt". Jag bävar eftersom jag är rädd för att tappa bort det. För att jag inte ska förmå att hålla fast vid allt jag håller för sant och viktigt och rätt och ... heligt.
Hur tjänar trädet Gud?
Genom att vara ett träd.
Hur tjänar jag Gud?
Genom att vara jag.
Genom att lära känna mig själv.
Genom att sträva efter detta sanna och rätt.
Genom att leva i kärlek.
Så älskade Gud världen...
