yrkeskvinnan

Vi återgår till någon slags vardag. En vardag som inte präglas av desinficering och tabletter och sjukdom. Tobias är nästan bra igen. Lite klent med orken men han skrattar och har nästan börjat dundra lite i trapporna så där som man förväntar sig att han ska göra. Sen blir han blek och trött emellanåt

Jag är helt slut. Trött. Utmattad. Fast det är på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt känner igen.

 

Min son Tobias ligger på sjukhus. Vi hoppas att han ska få komma hem inom kort. För snart en vecka sen opererades han akut för brusten blindtarm. Han hade då haft hög feber och diffust ont i magen i en tre-fyra dagar. Det är lätt att vara efterklok men vi har verkligen gått efter regelboken. Fjärde dagen med hög feber, alltså över 39 grader, kontaktade vi vårdcentralen. Läkaren var mycket allvarlig. De tog hans snabbsänka. Den var på över 350. Man brukar vara sjuk om den är över 20. Vi fick stränga order om att åka till sjukhus NU. På en gång. Inte via hemmet.

 

Väl på sjukhus fick vi vänta lite grann. Men inte så där fasligt länge. Han skrevs in, de satte en kanyl och han fick smärtstillande. Efter ett par timmar kom vi upp på röntgen. Dvs, de gjorde ett ultraljud på honom. De var rätt förtegna.

 

Vi kom upp på en avdelning. Han fick en säng. Vi duschade och tvättade håret. Timmarna gick.

 

Vi fick veta att blindtarmen redan hade brustit och att han stod på kö för operation, men att det kunde dröja eftersom det kunde komma in fall som var mer akuta. Spädisar och sånt.

 

Jag åkte hem. Min man stannade kvar med övernattningsväska. De fick veta att det kanske skulle bli operation vid halvtio. Som blev elva. De var på väg ner på operation men fick vända. Vid ett på natten rullades han till sist ner. Då hade vi varit på sjukhuset i 13 timmar. Och detta var alltså akut.

 

Missförstå mig rätt nu. Jag har ingen rättshaveristisk agenda. Vi har blivit korrekt behandlade hela tiden. Jag vet att väntan är en del av sjukvården. Jag räknar faktiskt kallt med att de vet vad de pysslar med och att jag kan förvärra allting om jag blir arg och stressad och kräver att de ska ta hand om mitt barn NU. Om mitt barn kan vänta en timme till, även om det är jobbigt för oss, och ett annat barn räddas till livet på grund av det, då får vi ta det. Även om det är jobbigt.

 

Operationen som skulle vara rätt rutinmässig, titthål med tre ingångar och ta ca en timme, tog över två timmar och de fick göra ytterligare ett ingångshåll. Det var visst var lite överallt.

 

Vid fyra på natten var de klara och uppe på avdelningen igen, min son och hans far. Vi hade gjort upp om att det vara pappas tur att sitta bredvid när de söver en av våra ungar. Jag satt bredvid den då 14-åriga dottern i två omgångar då hon sövdes för operation av en för trång hörselgång. Det var jobbigt, men hanterbart. Men nu var det ju allvarligt. Det ringde hela tiden i öronen, det som läkaren på vårdcentralen sa med gravallvarlig röst. ”Han är mycket sjuk.”

 

Nu ligger han där, på Astrid Lindgren. Han blir sakta piggare. Men det var otrevligt när febern steg igen efter operationen, till 39,6 och han inte orkade dricka ordentligt och de fick koppla tillbaka näringsdroppet som de trodde att de kunna ta bort. Nu är febern nere, och hålls nere med alvedon och ipren. Han får intravenöst antibiotika tre gånger om dygnet.

 

Det var tungt att se honom så medtagen. Det var tungt att han inte orkade le. Det var tungt att höra att de råkat skada hans urinblåsa under operationen så att han måste ha kateter i flera dagar efteråt. I skrivande stund har han fortfarande inte fått ta bort den. Det var tungt att trösta hans lillebror som grät och längtade efter storebror och var orolig att han skulle komma bort och försvinna. Det var tungt att Tobias fortsatte ha ont på nya märkliga sätt och ställen, om än ofarliga, när hans tarmsystem skulle komma igång igen efter operation och morfinet skulle sättas ut.

 

Det är tungt när ens barn har ont.

 

Vi har gått i skift, min man och jag. Vi har snott åt oss några timmar tillsammans på sjukhuset för att inte hamna i situationen att vi bara ser varandra som kompletterande supportsystem för det sjuka barnet och de friska barnen. Vi är man och hustru och måste så vara även i kristid. Det låter både lillgammalt, pretto och besserwissrigt på samma gång och det skiter jag i.

 

Igår kom jag hem efter två hela dygn på sjukhus. Vaktavlösning på sjukan. Maken ansåg att jag behövde miljöombyte. Jag ansåg att jag behövde duscha. Jag behövde också mina hundar. Jag behövde min egen säng.

 

Men jag sover oroligt och drömmer konstigt. Jag sover tillsammans med en åttaåring som nattetid förvandlas till en väderkvarn. Denna åttaåring är inte van att sova ensam eftersom han delat rum med sin bror sen han föddes. Därför sover han hos sina föräldrar. Både för att han behöver det och för att vi behöver det.

 

Trots att det var skönt att komma hem så är jag helt slut. Allt blir en fråga om överlevnad och lindring. Jag äter choklad för att det lenar på insidan. Jag löser korsord för då stänger hjärnan av lite grann.

 

Men så stannar jag upp och känner något märkligt ursprungligt och instinktivt som susar långt inne i min själ. Jag är ju inte så mycket för det där att sväva ut i svulstiga verbala känsloyttringar vad det gäller barnen. Jag vill att det ska synas i min vardag och i min omtanke hur mycket jag älskar dem. Jag vill att de ska känna det i att jag på nåt märkligt sätt ställde mig och gjorde baconlindad kyckling med sallad och bulgur igårkväll fast jag inte orkade. Att de känner det i de rentvättade vikta kläderna jag lägger i deras skåp och lådor. Att de känner det eftersom jag (oftast) orkar lyssna och engagera mig i deras lego, dataspel, nagellack och söta One Direction-killar.

 

Men – det där susandet... Jag kände igen det från en strålande vackerjuni morgon för snart 16 år sen då jag blev mor. Då jag inte alls grät och svämmade över i typiska moderskänslor (vad nu det är för något). Utan snarare kände en djup och brutalt ursprunglig instinkt att BESKYDDA. ”Rör min unge och jag slår ihjäl dig. Jag är ett lejon.”

 

Jag hade svävat nära döden, så där som det kan kännas när liv och död möts och en ny människa kommer till världen. Jag visste att jag nu blev en del av nåt skumt och kosmiskt och evigt och uråldrigt; en människa kommer till världen och jag är en mycket väsentlig del av det. Sen var jag ju halvdöd och hade förlorat över 1,5 liter blod men det var mindre viktigt.

 

Det var en förnimmelse av detta jag kände igår. Jag var på fel plats. Jag borde vara hos min unge, min valp, den skadade. Jag ska ta hand om. Jag ska beskydda. Och så måste jag då överkomma denna naturinstinkt eftersom jag behövs minst lika mycket hos mina friska barn och hos mina animaler taxarna. Tobias har det minst lika bra med sin kärleksfulle far. Denna underbaraste av människor, med många omhändertagande egenskaper.

 

Jag är på rätt plats. Jag är helt slut. Jag vill ha min flock intakt och samlad.

 

Det är inte över än. Men Tobias är i goda händer.

 

Och till sist. Tack än en gång, alla som följt vår kaosvecka på Facebook. Som gillat framstegen, som bett för Tobias, som bett för den lille ännu sjukare pojken i sängen bredvid, som varit med oss i bön och tanke. Ni anar inte var det har betytt för oss. (Nu börjar jag nästan gråta – skärpning. Jag är en kärv natur. Haha.)

 

Tack.

 

 

 

...hur mycket hon än försöker.

Jag går på ett väldigt konstigt soundtrack just nu. Eller konstigt och konstigt; det är nog mest pinsamt. Om man nu som jag har diverse vaga förhoppningar om att folk ska tycka att man är lite smart, har lite omdöme osv.

Det är tre låtar som valsar runt i min Spotify. Madonna ”Girl gone wild”, Christina Aguileras ”Dirrty” och Lady Gaga ”Bad Romance”. Alla tre låtarna har videor som jag inte kan titta på rakt upp och ner utan att bli väldigt generad. Kisa och titta lite snett, liksom. Och jag inser att jag må vara många saker men exhibitionist är inte en av dem. Vad som förmår folk att fläka ut och visa upp sig på det här sättet är bortom mitt begränsade, hämmade och pryda förstånd. Eller är det kanske ett tecken på någon slags gryende integritet? Det trodde jag nämligen att jag saknade. Och jag är verkligen inte ironisk just nu. Inte alls.

Men det är nåt med det suggestiva dunket, kontrasten till allt som jag vanligtvis förknippar med mig själv. Läsandet av böcker, virkandet av sjalar, stickandet av strumpor, bakandet av bröd och sen långa invecklade, ibland småbegåvade resonemang om allt från folkbildningens väsen till entreprenörskapets villkor. Och så lite Madonna-tunes på det? Det går ju inte. Eller så är det just därför. Det är väl nåt med det här att skär sig så dant. Och att det går bra att springa till. När får man börja (försöka) springa igen? Snart hoppas jag. Fast det är lite kallt och jag är lite förkyld. Så jag avvaktar.

But I digress. Det är det nåt med dunket, suget, det där plågsamt sexuellt exhibitionistiska som jag inte förstår, inte känner någon personlig längtan efter … men som ändå knappas fram i mina hörlurar. Jag vill inte göra analysen på mig själv, det skulle säkert någon annan göra mycket roligare och bättre. Typ, hämmad och katolsk och lite komplexig och allt det där. Uppdämd längtan efter glamour och en förmåga att både gå och dansa i högklackade skor. Vara och blir ett objekt i mäns och kvinnors längtande blickar … okej, där nånstans blir det pretto-patetiskt bortom rim och reson. Och pinsamt. Igen. Det märks att jag har fuskat lite i feministisk litteraturteori, va?

Äsch, jag skiter i det där. Jag låter mig ha mitt soundtrack ifred. Jag går kanske lite snyggare när jag traskar gatan fram och det pulserar kommersiell musik i mina hörselgångar. Lite vardags-fem-minuters-eskapism så där.

Eller så har jag bara dålig smak.

PS. Jag tänker inte länka till låtarna, för det går bara via Youtube och då blir det videorna och då blir jag generad all over again. Men de finns ju på Spotify som sagt. Om du känner för att dela mitt soundtrack en stund.

 

Vi grälade i morse, min förstfödda och jag. Jag erkänner redan från början att allt var mitt fel. Det hela började med att eftersom vi inte fått nån tidning (vi har helgprenumeration numera) så satt jag och sur-löste en djävulskt svår Sudoku till morgonkaffet. Den förstfödda brakade ner vid frukostbordet och in i en utläggning om en musiklektion som ägt rum tidigare i veckan. Jag lystrade. Hon meddelade att man "haft musikhistoria".

-Ja, och då började han (=musikläraren) prata om Elvis och hur han...

Redan där avbröt jag med kraft och osande morgonmorsig surhet och drog igång en lång harrang om hur många högskolepoäng jag råkar ha i musikvetenskap och att det är ett HÅN mot begreppet musikhistoria att prata om Elvis och låta påskina att "nu är det musikhistoria vi ägnar oss åt" och "på min tid" och "bla bla bla" och jag  har läst 70 poäng och nu med bologna är det ännu mer och trots det tycker jag att det bara var att få en försmak av vad musikhistoria är...

Här nånstans började den förstfödda nästa gråta av förtrytsamhet. Hennes far försvarade henne och sa att jag var en sur besserwisser (vilket var helt sant), det upprörda barnet frågade ilsket vad "bologna" var och det kunde jag ju knappt svara på.

- Popmusikhistoria då? fräste det upprörda barnet.

- Jamen musikhistorien börjar fortfarande inte på 1950-talet, gastade jag.

- Jamen vi pratade faktiskt om jazz och sånt och från 1940-talet, 30-talet..., försökte barnet.

Jag rulllade med ögonen och stirrade ner i min svåra Sudoku.

- Nu himlar mamma med ögonen igen!! gastade barnet upprört.

Säkert sa jag något surt och grinigt också.

Barnet kontrade med följande:

- Jaha, det här precis som när du skällde ut mig för att jag inte visste var en balalajka var!!!

Övriga syskon och hundar som mest följt gaperierna med lojt intresse vaknade till. Pojkarna fnissade åt ordet balalajka - det är ju ganska roligt.

Maken bröt ihop över bordet och fnissade som en femåring. Balalalalalalajka, liksom.

- JAHA? En balalajka är ett tresträngat trekantigt mandolinliknande instrument, tjöt jag. De finns i alla möjliga storlekar ända upp till stå-balalajkor!!



Frust frust.

Det är bara att skärpa sig. Man får inte göra så här tror jag. Fast nu har jag ju erkänt, inför internet och hela världen, att det var mitt fel alltihop. Man får inte börja skälla så där när folk som endast levt 15 år på jorden har musikhistoria i skolan och det påstås att den började på 1940-talet, kanske 30. Det är inte 15-åringens fel. Faktiskt.

Fy på mig.

Parantes i familje-yran. Äldste sonen fick en kryptisk inbjudan till nån form av kalas. Som skulle äga rum nu på fredag. Långfredagen. Han var inte helt pigg på att gå i vilket fall. Lakoniskt konstaterade han:

- Jag får säga att jag inte kan på grund av religionen.

Vad nu det är för något.

Det är något med den här kylan. Med snön. Isen. Det blir ju ljusare - det mår jag bättre av. Men vad långsam man blir. Jag tänker långsamt, reagerar långsamt. "Vill" långsamt. Äter långsamt.

Spleen ja. Om inte annat är det ett roligt ord. Får mig att tänka på ärtskidor och vedhuggning.

Det vällde in arktisk och sibirisk kyla i mitt lilla fädernesland samt i min förort och ända upp på vårt lilla berg. Kanske är det kylan som gör att allt liksom avstannar, så även mina livsandar. Nej, jag är inte särskilt uppåt.

Man gör vad man kan för att hålla eländet i schack. Men visst, helst skulle jag ta ett muminpiller och förvandlas till en mumin, knapra i mig en omgång granbarr och gå och lägga mig med budskapet "Väck mig vid vårdagjämningen" broderat på huvudkudden.

Hur som helst, man får göra sitt bästa för att hålla huvudet ovanför ytan. Ta till vara på de tillfällen till flabb som ges.

Min man ringde mig igår och jag gjorde vårt gemensamma liv surt genom att gnälla rätt okontrollerat en lång stund. Han kontrade med nåt märkligt putslustigt som jag först inte förstod mer än att det på något sätt hade att göra med två fiktiva sura damer med tilltalsnamen Kautschucka och Gromuda. Jag dog en smula. Dvs jag vräkta huvudet bakåt och skrattade som en häst eller möjligtvis en full Hammarbyare. Jag skrattade så där som min dotter inte tycker att jag ska göra eftersom det är "okvinnligt". Meh? Sen när har karlar patent och förtur på raflabb och asgarv?

Min spleen lättade något.

Idag var den tillbaka igen. Med huvudvärk i släptåg. Men åååååh, så tröttsamt.

Med lite tur ska jag hitta nåt mer att gapflabba åt idag. Så ska vi se om vi nog inte kan mot undan den - Spleenen - några timmar till.

Här sitter man och skriver vi nya fina skrivbordet och hoppas att man inte ska bli helt blå om händerna.

I lördagskväll var jag ute med taxarna. När jag hade avverkat drygt halva rundan kom jag in på en vändplan i området där jag bor. Jag hade mött några bilar och blev därför lite förvånad när jag fick syn på ett äldre par där mannen verkade ha halkat omkull och frun i fråga stod och försökte baxa upp honom på fötter igen. Jag frågade om jag kunde hjälpa till och vi försökte med gemensamma krafter få upp honom. Det gick inget vidare alls.
Kvinnan bedyrade flera gånger att han har ju "inte tagit någe alls", dvs, han är inte full. Och inte hon själv heller.

Säger hon och vinglar till.

Ja, nu lägger jag ju ingen värdering i vad som har druckits eller inte, men det var 5-6 minusgrader och alltså bör inte mannen sitta på marken i snön.

Jag får veta att de väntar på en taxi, som har kommit men som av någon anledning inte kör ända fram.

Hundarna blir stissiga och jag tjudrar dem vid ett staket. Mannen har dråsat ihop igen och jag säger att nu försöker vi en gång till. Jag tar tag i hans arm och lägger den över min nacke. Den vimsiga damen gör inte särskilt mycket nytta utan står mest och piper och drar i hans jackärm. Jag är ju inte så väldigt lång över havet och inte särskilt stark heller. Därför blir det snabbt ganska jobbigt att hålla den halvt lealösa karln uppe.
-Jag har ingen kraft i benen, sluddrar han.
-Men STÄLL dig upp, piper hon.

Då kommer en man på ca 45 år rask gående rakt mot oss. Han är i bara skjortärmarna och han stegar raskt förbi oss och vinkar frenetiskt åt taxichauffören att han ska köra fram - han står parkerad längre bort på gatan. Jag börjar bli rädd att jag ska tappa mannen igen så jag ropar till 45-åringen att han ska komma och hjälpa till. Han svarar "jajaja" lite snäsigt.

Här nånstans börjar jag tycka att det hela är något märkligt. Skjortärmarna kommer tillbaka och tar över baxandet. Den pipande damen vinglar till igen och säger tack tack tack snälla tack till mig. Jag frågar om de inte ska åka direkt till sjukan.
-Nej jag ska HEM, säger damen med emfas. Sen blir hon gråtfärdig och börjar böna och be skjortärmarna att HAN ska köra hem dem istället.
-Snälla Lasse, kan inte DU köra hem oss i stället.
Lasse svarar inte utan börjar med taxichaffisens hjälp baxa in den sladdrige mannen i bilden.
Jag klappar damen på armen och säger att hon ska hand om sig och hon säger tack igen och jag svarar att det var så lite så.

Jag lossar de upprörda taxarna och börjar trava hemåt. Skjortärmarna tuffar förbi mig och säger halvt hurtfriskt "tack för hjälpen". Jag passerar ett hus där man tydligen har fest...det står en man utanför och röker. Lasse morsar på honom, men jag hör inte vad de säger.

Jag inser att de har haft full vy av vad som har försiggått nere på vändplanen. De MÅSTE ha sett hur pip-damen (inte helt nykter vad jag kunde bedöma) och jag (knappt 1 å 65 över havet, med två taxar i släptåg) har kämpat och slitit för att få upp mannen på fötter. Han var ju nån sticka direkt och säkert 1 å 85. Och jag undrar hur f*n man tänker då. När man bara står kvar och inte gör nånting för att hjälpa till.

Jag har fortfarande träningsvärk i armen efter farbrorsstöttandet. Detta trots att jag lyfte med knäna som det heter. Missförstå mig rätt, jag hjälper mer än gärna till, det är inte där skon klämmer. Men jag blir alldeles perplex av att ha haft en likgiltig passiv publik.

Jag hoppas det gick bra för dem, pip-damen och mannen med ben som inte längre bar.

Jag försummar bloggen. Det har varit för mycket att göra. Jag ska bättre mig. Jag snor en sån häringa grej av min syster nu igen. Så att det händer nåt här dårå.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?

Japp, så är det. Sjuk. Grymt tråkigt men lite bra eftersom jag då

I går fyllde jag år. 38 år. Två år kvar till 40. Det är alltså också 20 år sen jag blev myndig.

I 20 år har jag varit "vuxen" och fattat en drös med egna beslut, t ex att gifta mig vid 21, att starta företag, att avveckla företag, att köpa ett fult gult hus, att skaffa både en och två hundar...

Men för 20 år sen hände också något annat, något stort och viktigt. Det viktigaste i mitt liv faktiskt. Jag döptes.

Den 21 oktober 1991 döptes jag. Efter att ha fått någon form av insikt om att det finns en Gud som älskar mig var det det ända rätta att göra. Det blev det första jag gjorde som myndig person, mitt första vuxna beslut, som jag aldrig någonsin har ångrat.

Är min kyrka den bästa och roligaste? Den finaste och frommaste? Näe. NÄE med eftertryck. Den är riktigt pestig i omgångar. Men jag älskar den på samma sätt som jag älskar min familj, därför att den är livet. Både kyrkan och min familj består av människor, och människor är ju det underbaraste och jobbigaste som finns.

Mitt liv har en mening. Eller tja, flera meningar faktiskt. Att ta hand mina barn, att älska min man, att ta hand om mig själv, att nyttja min hjärna och mina förmågor, att försöka göra någon liten skillnad här på jorden. Men allt detta ryms i det som jag kallar att älska och tjäna Gud. Och det är fantastiskt.

För ett antal år sen var det viktigt för mig att kunna motivera, både för mig själv och andra varför katolska kyrkan hade RÄTT och var RÄTT. I allt, typ. Det är inte lika viktigt längre. Inte för att jag inte tror att det är så, utan för att det finns annat som är viktigare. Kärlek och människor. Kärlek och sanning. Det låter så klyschigt och floskligt men jag kan inte annat än använda just dessa ord. Det bara är så.

För att övergå till något mer lättsamt; jag lever ju med maken Magnus och igår utspelades följande dialog vid frukostbordet:

(Det kelas.)

Jag: Försöker du spela svåråtkomlig och 'hard to get'?

Han: Njaä, lite kanske.

Jag: Det är ju inte riktigt din paradgren.

Han: Nä.

Jag: Ja, nä, jag försöker ju spela lite förförisk och manipulativ...och det är ju inte riktigt min paradgren heller.

Det är lite så vi har det. Det är rätt sjyst.

Jag fick två böcker igår; dels "Om jag var din hemmafru" (fruktansvärt rolig) som jag fick tips om här Alice och Lotta, plus Tranströmers samlade.

Jag smällde ögonblickligen upp Tranströmer och trots att jag inte är någon utpräglad poesiläsare eller något inbitet Tranströmer-fan så har jag en och annan favvo. Som det här:

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting på vandring mot ton C.

(Ur "C-dur", från "Den halvfärdiga himlen", 1962)

En liten hälsning till alla som upplever kärlek, nykära eller till ett barn, en vän... och en önskan om kärlek för alla som lever och upplever sig utan.

 

Det är mycket åttiotal i min värld just nu. Jag minns mitt sena åttiotal, det där året i Madison Wisconsin, som jag nämnde i inlägget om Earth Abides, jeans av märket Guess, min första halvlyckade permanent, musik på k a s e t t b a n d - jag köpte två stycken med Europe som jag inte ens gillade, men det var ju SVENSKT! 
Så härom kvällen ville äldsta dottern, formerly known as Divan, att vi äntligen skulle se Dirty Dancing. 
Jag såg Dirty Dancing tre gånger bara på bio. Och jag har sett den oräkneliga gånger sen dess. Den hade premiär när jag bodde där i Madison så det var där jag såg den.

Ja, det är nästan mitt i natten faktiskt. Ännu en späckad, trevlig, jobbig, ansträngande, rolig, tröttsam vecka är till ända...eller, nja, arbetsvecka i alla fall. Jag skulle ta det lugnt, var meningen. Det har jag nog inte riktigt gjort, i vart fall inte tillräckligt. Men ryggen har bråkat något så förtvivlat att jag i alla fall traskade hem en kväll när jag egentligen var uppbokad på annat. Duktiga mig.

Jag hamnade bredvid en hoper väldigt gapiga tonårstjejer på pendeln i morse. Asjobbiga. Högljudda och intensiva, så där så att man undrar vad de egentligen gick på? Vilka färggranna piller knaprade de till frukost?

Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.

Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)

Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?

Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.

Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT." 

Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.

Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.