Yrkeskvinnan tröttnar på sig själv
Ja, när man har gnällt så mycket som jag har gjort de senaste dagarna blir man till sist lite trött på sig själv. Så jag måste nu rycka upp mig lite och vara lite organiserad och tillrättalagd. Följande ska avhandlas idag:
- Den film jag såg igår
- Det faktum att jag ska ta bort häftklamrarna i magen idag
- Vi bygger ett däck/en trall på baksidan av huset.
- Jag lyckades installer MSN alldeles själv på datorn igår
- Jag var chat-uppkopplad i ca 5 timmar igår. Minst.
- ALMI är ... skräp.
1. Filmen jag såg igår var den här:
Otroligt extravagant och vacker film och jag är ju extremt svag för Reese. Men någon skulle ha behövt vara lite tuffare med saxen tänkte jag. Lite mer "kill you darlings" hade inte skadat. Det blev för långt. Men oj så vackert.
Jag såg hela filmen på min dator i min säng. Jag är så väldigt hi tech...not. Det var väldigt mysigt.
Men en sak till ang filmen; Reese var fantastisk MEN hon lyckades inte få Becky Sharpe att framstå som jättemanipulativ. Det kan jag inte komma ifrån. Hon var liksom för rar hela tiden, och nog farao älskade hon son man även om hon liksom inte riktigt klarade av att vara nöjd med det egna livet. Inte verkar det som att filmmakarna heller riktigt klarat av att skildra hennes och makens slarviga leverne. De framstår ändå som nån slags sympatiska slarvrar. Fasktiskt. Inte som slappa, lata manipulerande typer. Alls. Eller är jag naiv? Jag är svag för Reese det är vad jag är.
2. Det gäller att komma ihåg att ta ett piller innan klamrarna ryker. För det kan tydligen nypas en del. Usch.
Jag får återkomma i frågan.
3. En byggare håller på och bygger hej villt på baksidan, både balkongförlängning och däckläggning. Han är väldigt PÅ. Sågspånen flyger och far.
4. Nej, det är inte särskilt imponerande att installera sin MSN själv, men jag kan verkligen inte sånt här. Jag får vibbar och flashbacks till gymnasiet när jag lärde mig räkna rätt svåra ekvationer ... bara genom att lära mig mönstret. Jag fattade aldrig vad jag gorde. Det är lite så nu också.
5. Jag var så lappsjuk att jag la beslag på en hel arbetsdag för kompis F. Stackars. Han fick sitta och chatta med mig i ... många timmar. Fast det var rätt skoj.
6. Jaha, åsså fick jag det formella brevet från ALMI där de sa att vi inte fick något innovationslån. För vår idé inte är tillräckligt innovativt...eller nåt. Men ett annat företag i korridoren på företagsstartarplejset där jag har mitt kontor, de fick. Och det de ska gör är att starta en community för en specifik intressegrupp. Va? Är det så mycket MER innovativt??? Morrr... Men men, jag missunnar inte dem det, för de är trevliga och duktiga. Det är ALMI som jag tycker kan gå och ... fisa ner sig. (Det var ju moget sagt...)
Så! Nu har jag avhandlat dagens .. ämnen.
Nu till några till några klagomål:
- Syrran bloggar för lite. Jag vet inte, hon kanske har ett jobb eller nåt?
- Jag är trött på att jag har så ont och är så sabla darrig i benen...men det kanske jag har nämnt nån gång förrut?
- Jag missade PCD igår...pinsamt. Att jag tittar på den serien alltså, inte att jag missade den. Jag satt ju och bildade mig m Vanity Fair for crying out loud.
Nu ska jag ringa mamma. Och gnälla lite.
;-)
- Den film jag såg igår
- Det faktum att jag ska ta bort häftklamrarna i magen idag
- Vi bygger ett däck/en trall på baksidan av huset.
- Jag lyckades installer MSN alldeles själv på datorn igår
- Jag var chat-uppkopplad i ca 5 timmar igår. Minst.
- ALMI är ... skräp.
1. Filmen jag såg igår var den här:
Otroligt extravagant och vacker film och jag är ju extremt svag för Reese. Men någon skulle ha behövt vara lite tuffare med saxen tänkte jag. Lite mer "kill you darlings" hade inte skadat. Det blev för långt. Men oj så vackert.
Jag såg hela filmen på min dator i min säng. Jag är så väldigt hi tech...not. Det var väldigt mysigt.
Men en sak till ang filmen; Reese var fantastisk MEN hon lyckades inte få Becky Sharpe att framstå som jättemanipulativ. Det kan jag inte komma ifrån. Hon var liksom för rar hela tiden, och nog farao älskade hon son man även om hon liksom inte riktigt klarade av att vara nöjd med det egna livet. Inte verkar det som att filmmakarna heller riktigt klarat av att skildra hennes och makens slarviga leverne. De framstår ändå som nån slags sympatiska slarvrar. Fasktiskt. Inte som slappa, lata manipulerande typer. Alls. Eller är jag naiv? Jag är svag för Reese det är vad jag är.
2. Det gäller att komma ihåg att ta ett piller innan klamrarna ryker. För det kan tydligen nypas en del. Usch.
Jag får återkomma i frågan.
3. En byggare håller på och bygger hej villt på baksidan, både balkongförlängning och däckläggning. Han är väldigt PÅ. Sågspånen flyger och far.
4. Nej, det är inte särskilt imponerande att installera sin MSN själv, men jag kan verkligen inte sånt här. Jag får vibbar och flashbacks till gymnasiet när jag lärde mig räkna rätt svåra ekvationer ... bara genom att lära mig mönstret. Jag fattade aldrig vad jag gorde. Det är lite så nu också.
5. Jag var så lappsjuk att jag la beslag på en hel arbetsdag för kompis F. Stackars. Han fick sitta och chatta med mig i ... många timmar. Fast det var rätt skoj.
6. Jaha, åsså fick jag det formella brevet från ALMI där de sa att vi inte fick något innovationslån. För vår idé inte är tillräckligt innovativt...eller nåt. Men ett annat företag i korridoren på företagsstartarplejset där jag har mitt kontor, de fick. Och det de ska gör är att starta en community för en specifik intressegrupp. Va? Är det så mycket MER innovativt??? Morrr... Men men, jag missunnar inte dem det, för de är trevliga och duktiga. Det är ALMI som jag tycker kan gå och ... fisa ner sig. (Det var ju moget sagt...)
Så! Nu har jag avhandlat dagens .. ämnen.
Nu till några till några klagomål:
- Syrran bloggar för lite. Jag vet inte, hon kanske har ett jobb eller nåt?
- Jag är trött på att jag har så ont och är så sabla darrig i benen...men det kanske jag har nämnt nån gång förrut?
- Jag missade PCD igår...pinsamt. Att jag tittar på den serien alltså, inte att jag missade den. Jag satt ju och bildade mig m Vanity Fair for crying out loud.
Nu ska jag ringa mamma. Och gnälla lite.
;-)
Yrkeskvinnan och de klena bena
Mnja, idag har jag lyckats gå till dagis - förlåt, förskolan - med min yngste. Det är en hiskelig promenad på säkert 500m tur och retur. Och sen dess orkar jag inte göra nånting. Närjag gick ut i trädgården och hängde upp en handduk på tork darrade jag bokstavligen i knäna. Ska man bli så här klen bara av att nån karvar upp en i magen? Va? Löjligt. Eller så är det inte alls löjligt.
Jag dricker grönsaksjuice och äter äggmacka. Och längtar efter min man som är borta nu igen. Hur ska jag klara mig? Bra. Bara bra.
Jag dricker grönsaksjuice och äter äggmacka. Och längtar efter min man som är borta nu igen. Hur ska jag klara mig? Bra. Bara bra.
Yrkeskvinnan och skröpplet
The story of my life, liksom.
Jag kunde inte sova igår så jag läste ut hela boken istället.
Den här:
Väldigt hemskt. Och alla bara dör. Men bra. På nåt sätt.
Svärmor är här och bistår. Jag tänkte skriva "Hjälper till" men det lät fånigt. Hon är ute i parken med lilleman som är rättnöjd med att har farmor för sig själv. Igår lagade farmor även lunch OCH middag. Jag gillar min svärmor. Mycket.
Sen är det ju hela prylen med att ta emot hjälp och allt sånt - men det är liksom bara att gilla läget. Och det är bra att ta emot hjälp. Faktiskt.
Det dumma såret kliar. Och jag överväger att lägga upp den bild jag tog på min mage häromkvällen. Utan bandage. Det ser ut som nåt ur en film, starring Hannibal Lector som klipper och klistrar, liksom. Brr. Men jag vet inte om jag vill utsätta er för det. Äldsta dottern fick efter moget övervägande titta på bilden och hon bleknade. BRR.
Fina trevliga tangentbordet. Som inte krånglar och dummar sig.
Jag är hungrig.
Och jag kommer inte orka ta mig till möte imorgon. Däm.
Jag kunde inte sova igår så jag läste ut hela boken istället.
Den här:
Väldigt hemskt. Och alla bara dör. Men bra. På nåt sätt.
Svärmor är här och bistår. Jag tänkte skriva "Hjälper till" men det lät fånigt. Hon är ute i parken med lilleman som är rättnöjd med att har farmor för sig själv. Igår lagade farmor även lunch OCH middag. Jag gillar min svärmor. Mycket.
Sen är det ju hela prylen med att ta emot hjälp och allt sånt - men det är liksom bara att gilla läget. Och det är bra att ta emot hjälp. Faktiskt.
Det dumma såret kliar. Och jag överväger att lägga upp den bild jag tog på min mage häromkvällen. Utan bandage. Det ser ut som nåt ur en film, starring Hannibal Lector som klipper och klistrar, liksom. Brr. Men jag vet inte om jag vill utsätta er för det. Äldsta dottern fick efter moget övervägande titta på bilden och hon bleknade. BRR.
Fina trevliga tangentbordet. Som inte krånglar och dummar sig.
Jag är hungrig.
Och jag kommer inte orka ta mig till möte imorgon. Däm.
Yrkeskvinnan och pillren
Jag tog inget piller igårkväll. IngA piller kanske jag ska säga eftersom jag vanligtvis måste ta två starka otäcka saker. Nu hade jag drucket ett litet glas Gewürtsraminer (jag tror det stavas så...) och så fick jag för mig att om jag nu tar mina piller kommer jag att orsaka mig själv svår leverskada. SÅ jag lät bli. Det fick bra att somna ändå, till slut... MEN. När jag vaknade och satte mig upp höll jag på att svimma för att det gjorde så ont. MER PILLER!
Jaja.
Sen organiserade jag lite barnarbete och fick min äldste son att bära ut rena-tvätten-tvättkorgen i trädgården där jag likt en 90-årig tai-chi-tant hängde tvätt i slo-mo. Det var ändå rätt behagligt - ni vet hur jag blir av att hänga tvätt i trädgården... och idag blåser det också.
Hihi, min granne (sjuksköterskan) dök upp i köket i morse med en låtsas-name-tag som det stod "nurse Ratched" på. Oerhört roligt. Jag fnissade. Hon förhörde sig barskt om huruvida jag faktiskt varit uppe, varit på toa, inte tog i för mycket, men inte heller för lite och snart borde jag inte behöva ta så starka piller längre. Lika mycket. Nänä. Vi får väl se.
Jag skriver på min nya dator. Det är helt fantastiskt och bokstäverna bara rinner ut på skärmen. Man behöver inte mosa på a-tangenten längre så att brosket knakar i hela lillfingret, vilket är fantastiskt.
Den midnatssblå färgen var i sobraste laget, men det kanske är bra. Man ska inte bli för frivol...eller nåt.
I will take picture later.
Igår kväll såg vi Mannekäng i rött, Arne Mattson-filmen från 50-kallt. Maken somnade denna gången efter ca 2/3-dels film, vilket var marginellt bättre än Damen i svart. Då somnade han typ efter en kvart. Det går så SABLA långsamt, och man är liksom inte riktigt van. Det kanske skulle ingå i lite progressiv utbärndhetsterapi att titta på Arne Mattsson-filmer, eller varför inte, vilken sabla film som helst, bara den är inspelad före 1965. Allt går LÅNGSAMT. Det är bra. Plotten var allmänt hopplös och nån som man trodde var mördad var inte alls mördad utan de likrester man hittat i den nedbrända gården var en en gammal mumie (!! - CSI-människorna skulle få kall-pink om de såg detta, för att inte tala om hur de skulle reagera på hur polisen hanterar bevismaterial som eventuella mordvapen - "det här får de titta på på labbet, sörrö" (*kladd kladd* utan handskar och pang ner i en skrivbordslåda...jojo)... Oerhört roligt.
Behållningen med filmen är de otroligt snygga kläderna. Och han modeskaparen har bara ett namn, MAGO. För- eller efternamn? Vet ej. Men läckert är det.
Men nu vette sjutton om jag orkar se fler färgdeckare. Det går så väldigt långsamt.
Apprpå olika terapimetoder. Jag såg en repris - jag tror i alla fall det är en repris - av nån slags doku-tjosan med min "favorit" (nåja) Sir Richard Branson och en massa entreprenöriella amerikaner som ska få blir hans...nånting. Assistent, ta över nåt bolag, oklart - jag har bara sett ett halvt avsnitt. Men jag blev lite uppiggad av det faktum att halva gruppen fick vansinnesuppdraget att gå balansgång på en small balk (typ 8 cm bred) 3 KILOMETER upp iluften, mellan två luftballonger. Vansinne. MEN, det roliga är att på min utbildning pratade vi mycket om mod och jag ställde mig frågan i nån briljant uppsats om det inte borde ingå just mod-övningar när man pysslar med entreprenörskap. Hoppa från 10-an på badhuset, hålla i nån fågelspindel eller så. Eller för all del, gå balansgång 3km upp i luften mellan luftballonger. Richard och jag försår varandra. Sen att jag i praktiken är en fegis visar väl bara att ... jag skulle behöva lite chockterapi samt att insikt och handling inte alltid följs åt. Det var väl profound?
Vad mer? Jo, jag hörde Dorren Månsson på RixMorronzoo härom veckan, och eftersom jag dels legat i halvkoma med uppsprättad mage, haft ångest inför denna proceur och dels haft seg A-tangent har jag inte kunnat kommentera det hon sa. Då.
Jo, hon har ju två barn. Två döttrar. Som är systrar. Och Doreen sa flera kloka saker om detta, bl a att bara för att hon blev mamma ung så har hon det inte nödvändigtvis lättare som morsa, vilket jag bara kan instämma i. Tonåren för hennes tjejer är lika pestiga som för andra tonåringar typ. MEN. Sen kommer det här som tydligen håller på att bli en käpphäst för henne, nämligen att hon tar väldigt illa upp när folk frågar hennes döttrar om de är halvsystrar. "De ska inte ens behöva veta vad det är - de är SYSTRAR" säger Doreen upprört. Hm. OK. Nja, jag håller inte med. Och det gör jag därför att jag råkar veta vad det handlar om, för egen del, så att säga. Och nej, jag har inte en massa tvärkonservativa jobbiga stelbenta fyrkantiga åsikter om detta bara för att jag är katolik, NEJ. (Det var jag tvungen att säga först, lite lagom defensivt så där...)
Men så här är det. Jag har fyra syskon. En hel, en plast och två halva. Dvs, en bror som jag har samtliga föräldrar gemensamt med, en bror och en syster som jag har samma far som samt en bror som jag inte har några föräldrar gemensamt med men våra föräldrar är gifta med varandra. Komplicerat? Nä, inte särskilt. Nu till knäckfrågan; gör jag någon skillnad mellan dessa syskon? Är det HELT irrelevant vilka föräldrar vi har och inte har gemensamt? Ja det är det OCH nej, det är inte. Ja, det är det ur nån slags "vi-bryr-oss-om-varandra"-perspektiv, nej det är det inte ur ett "allmän-ordning-och-reda-perspektiv".
Jag kallar min syster för syster. Om nån undrar lite mer specifikt och om det har nån betydelse, kanske bara för ordningens skull, kan jag också tala om att vi bara har samma pappa men inte samma mamma. Det skulle inte falla mig in att kalla henne för halvsyster i tid och otid - det skulle för mig kännas som att markera avstånd. Ibland behöver jag göra det, för det finns ett avstånd. Vi har inte alla föräldrar gemensamt men framförallt har vi inte växt upp tillsammans coh det är 9 år mellan oss.
Samma sak med min bror. Den bror med vilken jag har alla föräldrar gemensamt. I många avseende är min syster och jag mer lika och har mer gemensamt. Men jag känner mig närmare min bror. Varför? Är det bara för att vi har alla föräldrar gemensamt? Näe - även om jag tor att det spelar lite roll. Men främst har det att göra med att vi har växt upp tillsammans. Delat hem och omständigheter i mycket större utsträckning än vad jag gjort med min syster.
Jag tycker inte det är så konstigt om Doreens döttrar känner sig väldigt mycket bara som "systrar" - de lever ju ihop. Sen tycker jag att man inte behöver bli så himla upprörd över att det faktiskt spelar viss roll att de har olika fäder. Det kommer kanske synas i deras personligheter - vad vet jag? Och då är det väl bättre att man har pratat om det, att man nånstan erkänner för sig själv att "så här ligger det till". För det spelar roll. Sen hur stor roll, det kan man ju filosofera över. Men det här "låtsas som att det är helt egalt och oväsentligt", det tycker jag luktar lite förljuget. Jag har svårt för sånt.
Det var min personliga reflektion över hela hel-och-halvan-prylen när det kommer till syskon. För det är klart att till syvende och sist har jag fyra syskon. Och ibland är det relevant att konstatera vem som har vilka föräldrar.
Nu måste jag leta cykelställ. Och bäva inför min systers kommentarer till detta.
Jaja.
Sen organiserade jag lite barnarbete och fick min äldste son att bära ut rena-tvätten-tvättkorgen i trädgården där jag likt en 90-årig tai-chi-tant hängde tvätt i slo-mo. Det var ändå rätt behagligt - ni vet hur jag blir av att hänga tvätt i trädgården... och idag blåser det också.
Hihi, min granne (sjuksköterskan) dök upp i köket i morse med en låtsas-name-tag som det stod "nurse Ratched" på. Oerhört roligt. Jag fnissade. Hon förhörde sig barskt om huruvida jag faktiskt varit uppe, varit på toa, inte tog i för mycket, men inte heller för lite och snart borde jag inte behöva ta så starka piller längre. Lika mycket. Nänä. Vi får väl se.
Jag skriver på min nya dator. Det är helt fantastiskt och bokstäverna bara rinner ut på skärmen. Man behöver inte mosa på a-tangenten längre så att brosket knakar i hela lillfingret, vilket är fantastiskt.
Den midnatssblå färgen var i sobraste laget, men det kanske är bra. Man ska inte bli för frivol...eller nåt.
I will take picture later.
Igår kväll såg vi Mannekäng i rött, Arne Mattson-filmen från 50-kallt. Maken somnade denna gången efter ca 2/3-dels film, vilket var marginellt bättre än Damen i svart. Då somnade han typ efter en kvart. Det går så SABLA långsamt, och man är liksom inte riktigt van. Det kanske skulle ingå i lite progressiv utbärndhetsterapi att titta på Arne Mattsson-filmer, eller varför inte, vilken sabla film som helst, bara den är inspelad före 1965. Allt går LÅNGSAMT. Det är bra. Plotten var allmänt hopplös och nån som man trodde var mördad var inte alls mördad utan de likrester man hittat i den nedbrända gården var en en gammal mumie (!! - CSI-människorna skulle få kall-pink om de såg detta, för att inte tala om hur de skulle reagera på hur polisen hanterar bevismaterial som eventuella mordvapen - "det här får de titta på på labbet, sörrö" (*kladd kladd* utan handskar och pang ner i en skrivbordslåda...jojo)... Oerhört roligt.
Behållningen med filmen är de otroligt snygga kläderna. Och han modeskaparen har bara ett namn, MAGO. För- eller efternamn? Vet ej. Men läckert är det.
Men nu vette sjutton om jag orkar se fler färgdeckare. Det går så väldigt långsamt.
Apprpå olika terapimetoder. Jag såg en repris - jag tror i alla fall det är en repris - av nån slags doku-tjosan med min "favorit" (nåja) Sir Richard Branson och en massa entreprenöriella amerikaner som ska få blir hans...nånting. Assistent, ta över nåt bolag, oklart - jag har bara sett ett halvt avsnitt. Men jag blev lite uppiggad av det faktum att halva gruppen fick vansinnesuppdraget att gå balansgång på en small balk (typ 8 cm bred) 3 KILOMETER upp iluften, mellan två luftballonger. Vansinne. MEN, det roliga är att på min utbildning pratade vi mycket om mod och jag ställde mig frågan i nån briljant uppsats om det inte borde ingå just mod-övningar när man pysslar med entreprenörskap. Hoppa från 10-an på badhuset, hålla i nån fågelspindel eller så. Eller för all del, gå balansgång 3km upp i luften mellan luftballonger. Richard och jag försår varandra. Sen att jag i praktiken är en fegis visar väl bara att ... jag skulle behöva lite chockterapi samt att insikt och handling inte alltid följs åt. Det var väl profound?
Vad mer? Jo, jag hörde Dorren Månsson på RixMorronzoo härom veckan, och eftersom jag dels legat i halvkoma med uppsprättad mage, haft ångest inför denna proceur och dels haft seg A-tangent har jag inte kunnat kommentera det hon sa. Då.
Jo, hon har ju två barn. Två döttrar. Som är systrar. Och Doreen sa flera kloka saker om detta, bl a att bara för att hon blev mamma ung så har hon det inte nödvändigtvis lättare som morsa, vilket jag bara kan instämma i. Tonåren för hennes tjejer är lika pestiga som för andra tonåringar typ. MEN. Sen kommer det här som tydligen håller på att bli en käpphäst för henne, nämligen att hon tar väldigt illa upp när folk frågar hennes döttrar om de är halvsystrar. "De ska inte ens behöva veta vad det är - de är SYSTRAR" säger Doreen upprört. Hm. OK. Nja, jag håller inte med. Och det gör jag därför att jag råkar veta vad det handlar om, för egen del, så att säga. Och nej, jag har inte en massa tvärkonservativa jobbiga stelbenta fyrkantiga åsikter om detta bara för att jag är katolik, NEJ. (Det var jag tvungen att säga först, lite lagom defensivt så där...)
Men så här är det. Jag har fyra syskon. En hel, en plast och två halva. Dvs, en bror som jag har samtliga föräldrar gemensamt med, en bror och en syster som jag har samma far som samt en bror som jag inte har några föräldrar gemensamt med men våra föräldrar är gifta med varandra. Komplicerat? Nä, inte särskilt. Nu till knäckfrågan; gör jag någon skillnad mellan dessa syskon? Är det HELT irrelevant vilka föräldrar vi har och inte har gemensamt? Ja det är det OCH nej, det är inte. Ja, det är det ur nån slags "vi-bryr-oss-om-varandra"-perspektiv, nej det är det inte ur ett "allmän-ordning-och-reda-perspektiv".
Jag kallar min syster för syster. Om nån undrar lite mer specifikt och om det har nån betydelse, kanske bara för ordningens skull, kan jag också tala om att vi bara har samma pappa men inte samma mamma. Det skulle inte falla mig in att kalla henne för halvsyster i tid och otid - det skulle för mig kännas som att markera avstånd. Ibland behöver jag göra det, för det finns ett avstånd. Vi har inte alla föräldrar gemensamt men framförallt har vi inte växt upp tillsammans coh det är 9 år mellan oss.
Samma sak med min bror. Den bror med vilken jag har alla föräldrar gemensamt. I många avseende är min syster och jag mer lika och har mer gemensamt. Men jag känner mig närmare min bror. Varför? Är det bara för att vi har alla föräldrar gemensamt? Näe - även om jag tor att det spelar lite roll. Men främst har det att göra med att vi har växt upp tillsammans. Delat hem och omständigheter i mycket större utsträckning än vad jag gjort med min syster.
Jag tycker inte det är så konstigt om Doreens döttrar känner sig väldigt mycket bara som "systrar" - de lever ju ihop. Sen tycker jag att man inte behöver bli så himla upprörd över att det faktiskt spelar viss roll att de har olika fäder. Det kommer kanske synas i deras personligheter - vad vet jag? Och då är det väl bättre att man har pratat om det, att man nånstan erkänner för sig själv att "så här ligger det till". För det spelar roll. Sen hur stor roll, det kan man ju filosofera över. Men det här "låtsas som att det är helt egalt och oväsentligt", det tycker jag luktar lite förljuget. Jag har svårt för sånt.
Det var min personliga reflektion över hela hel-och-halvan-prylen när det kommer till syskon. För det är klart att till syvende och sist har jag fyra syskon. Och ibland är det relevant att konstatera vem som har vilka föräldrar.
Nu måste jag leta cykelställ. Och bäva inför min systers kommentarer till detta.
Yrkeskvinnan och häftklamrarna
Jo. Sen vaknade jag igen. Direkt, kändes det som, men det hade nog gått ett par timmar. Det var antagligen helt kopiösa mängder morfin i mitt system för jag var väldigt dålig och trött. Inte ens särskilt lättad, det bara konstaterades att jaha, vaken igen, det var väl bra. Hela tiden kom någon snäll människa och frågade " på en skala 1-10 hur ont har du?" Jag tyckte det var rätt ok, men då jämför jag ju med 4 förlossningar, gubevars och jag hade ingen som helst lust att spela hjälte. Det låg väl runt en 7-8 tyckte jag. "Mer smärtis", sa den snälla och petade i mig mer mofin. Smaskens.
Jag insåg att jag hade slangar precis överallt. I nästan, i armen,.... och kateter. Usch. Jaja, det var ju praktiskt, men man har alltså gröpt mig på intima ställen medan jag sov...well, jag minns ju inget så det var väl inte så farligt. Kanske.
Till slut dök han mannen jag är gift med upp. Det var skönt. Jag kan ju inte ha sett så kul ut, med alla slangar och allt. Men han klappade lite på mig och sa att jag såg blev ut. Tror jag det. Ett JÄTTEBANDAGE satt det på magen också. Jag var en drogad teletubby.
Tillslut var vi överens om att jag hade nån slags smärtnivå på omkring 4 och då var det ok att palta sig upp på avdeleningen. Eller så här; jag rullade mest och två snälla människor rullade mig. Mannen hade åkt hem igen.
Väl på avdelning började jag gråta igen så smått. Lättad. En ganska barsk sjuksköterska kom in och sa åt mig att slappna av - "du spänner dig, jag ser det". *snyyyyyft*
Då blev hon med ens väldigt moderlig och började förhöra sig varför jag var så ledsen. Jag hade varit jätterädd, insåg jag. Inte bara lite rädd, eller lite nervös. Jätterädd. Och det står jga för. Nån har ju faktiskt skurit upp magen på mig, plockat ut skräp som inte ska vara där, och sen sytt ihop mig igen. Usch så otäckt!
Den moderliga barska lutade sig över mig och klappade om. Sen frågade om jag hade barn. När jag sa att jag har det och dessutom fyra stycken höll hon först på att svimma och sen sa hon "jamen då så" och jag började genast fundera på om de snart skulle tala om att hela min livmoder var borta. Barska sjuksköterskan sa strängt att jag inte skulle ha fler barn utan ta hand om mig själv nu. Sen förhörde hon sig i ganska rejäl detalj hur mitt liv ser ut, vad jag gör - jag fick känslan av att hon mest ville ha koll på att jag inte var någon inlåst hunsad hemmafru. Moi?
Jag blev - som alltid - provocerad av "du ska inte ha fler barn" och "då räcker det ju nu". Så jag var tvungen att säga nåt om att "det vet man väl inte" och så. Det var då hon började förhöra sig. Jaja...
Jag försökte äta lite smörgås. Det gick så där. Jag höll nästan på att kräkas men klarade mig. Såg för mig hur hela magen skulle spricka upp.... brrr.
Jag sov ok. Jag fick frukost med kommentaren "du har ju inte opererat armarna så du får bre själv". Kärvt. Fast det kändes rätt bra. Till sist skulle jag få ställa mig upp...mycket otäckt och snurrigt. Och sen blev det ett enorm tjat om toalettbesök - det är ju för mitt eget bästa men man känner sig ju som en femåring..."Ska du inte gå och kissa nu?" Jösses.
Jag låg inne en natt till, sen stod jag inte ut längre. Och eftersom jag kunde gå på toa alldeles själv (stor kicka), och inte svimmade och verkade klara mig på starka piller utan morfin så fick jag åka hem igår.
Jag kan inte ligga på sidan. Det gör ont att djupandas.
Och när sjuksköterskan Lena skulle lägga om förbandet och det stora bandaget skulle av, höll jag dels på att få en ofrivillig bikiniwax (fy) och dels vågde jag inte titta på såret. Men så tittade jag i alla fall... Hjälp! Frankenstein! Om jga inte vore så pryd och en massa andra saker skulle jag nästan ta en bild på det men det blir ingenting av med dig. Hualigen så otäckt. Tio stycken häftklamrar på rad från naveln och ner. Tror jag, jag har inte räknat. Frankenstein som sagt. Nytt bandage och några extra att ta med hem.
Om en vecka ska jag ner på vårdcentralen och nypa bort klamrarna. Brrr.... Otäckt.
Vilket pers. Och inte är det över heller.
Jag hann läsa ut boken om Mother Angelica på sjukhuset. Jag är väldigt kär i henne.
Nu ska jag se om fru Perelli går vidare. Go Charlotte!
Jag insåg att jag hade slangar precis överallt. I nästan, i armen,.... och kateter. Usch. Jaja, det var ju praktiskt, men man har alltså gröpt mig på intima ställen medan jag sov...well, jag minns ju inget så det var väl inte så farligt. Kanske.
Till slut dök han mannen jag är gift med upp. Det var skönt. Jag kan ju inte ha sett så kul ut, med alla slangar och allt. Men han klappade lite på mig och sa att jag såg blev ut. Tror jag det. Ett JÄTTEBANDAGE satt det på magen också. Jag var en drogad teletubby.
Tillslut var vi överens om att jag hade nån slags smärtnivå på omkring 4 och då var det ok att palta sig upp på avdeleningen. Eller så här; jag rullade mest och två snälla människor rullade mig. Mannen hade åkt hem igen.
Väl på avdelning började jag gråta igen så smått. Lättad. En ganska barsk sjuksköterska kom in och sa åt mig att slappna av - "du spänner dig, jag ser det". *snyyyyyft*
Då blev hon med ens väldigt moderlig och började förhöra sig varför jag var så ledsen. Jag hade varit jätterädd, insåg jag. Inte bara lite rädd, eller lite nervös. Jätterädd. Och det står jga för. Nån har ju faktiskt skurit upp magen på mig, plockat ut skräp som inte ska vara där, och sen sytt ihop mig igen. Usch så otäckt!
Den moderliga barska lutade sig över mig och klappade om. Sen frågade om jag hade barn. När jag sa att jag har det och dessutom fyra stycken höll hon först på att svimma och sen sa hon "jamen då så" och jag började genast fundera på om de snart skulle tala om att hela min livmoder var borta. Barska sjuksköterskan sa strängt att jag inte skulle ha fler barn utan ta hand om mig själv nu. Sen förhörde hon sig i ganska rejäl detalj hur mitt liv ser ut, vad jag gör - jag fick känslan av att hon mest ville ha koll på att jag inte var någon inlåst hunsad hemmafru. Moi?
Jag blev - som alltid - provocerad av "du ska inte ha fler barn" och "då räcker det ju nu". Så jag var tvungen att säga nåt om att "det vet man väl inte" och så. Det var då hon började förhöra sig. Jaja...
Jag försökte äta lite smörgås. Det gick så där. Jag höll nästan på att kräkas men klarade mig. Såg för mig hur hela magen skulle spricka upp.... brrr.
Jag sov ok. Jag fick frukost med kommentaren "du har ju inte opererat armarna så du får bre själv". Kärvt. Fast det kändes rätt bra. Till sist skulle jag få ställa mig upp...mycket otäckt och snurrigt. Och sen blev det ett enorm tjat om toalettbesök - det är ju för mitt eget bästa men man känner sig ju som en femåring..."Ska du inte gå och kissa nu?" Jösses.
Jag låg inne en natt till, sen stod jag inte ut längre. Och eftersom jag kunde gå på toa alldeles själv (stor kicka), och inte svimmade och verkade klara mig på starka piller utan morfin så fick jag åka hem igår.
Jag kan inte ligga på sidan. Det gör ont att djupandas.
Och när sjuksköterskan Lena skulle lägga om förbandet och det stora bandaget skulle av, höll jag dels på att få en ofrivillig bikiniwax (fy) och dels vågde jag inte titta på såret. Men så tittade jag i alla fall... Hjälp! Frankenstein! Om jga inte vore så pryd och en massa andra saker skulle jag nästan ta en bild på det men det blir ingenting av med dig. Hualigen så otäckt. Tio stycken häftklamrar på rad från naveln och ner. Tror jag, jag har inte räknat. Frankenstein som sagt. Nytt bandage och några extra att ta med hem.
Om en vecka ska jag ner på vårdcentralen och nypa bort klamrarna. Brrr.... Otäckt.
Vilket pers. Och inte är det över heller.
Jag hann läsa ut boken om Mother Angelica på sjukhuset. Jag är väldigt kär i henne.
Nu ska jag se om fru Perelli går vidare. Go Charlotte!
Yrkeskvinnan på operationsbordet
Jag är hemma igen och det är väldigt skönt. Samtidigt som det också är jobbigt...ehuru jag inte får bära eller lyfta nånting tyngre än ett mjölkpaket de närmsta veckorna.
Men jag ska ta det från början.
Söndagen var som sagt lite ... usch. Måndagen dammade jag av torrt skinn och återhållen oro. Maken och jag kom till sjukhuset i god tid. Jag fick piffiga kläder (vit rock, blå rock, strumpor...) och visades till en säng. Jag frågade hur länge jag skulle vänta och de sa att ja, en två timmar i alla fall. Gulp. Jaha. Jag traskade tillbaka till mitt skåp och hämta bok och tidning. Det gick så där att läsa.
En liten pojke rullades ut och kom tillbaka - några halsmandlar som opererats bort tror jag. Det hostades och snörvlades och han var ledsen. Bredvid mig till vänster låg ett opererat knä som fick gå hem ganska omgående. Och där låg jag och väntade på att klockan skulle bli ...dags. Farbror sjuksköterskan kom och satte kanyl i armen, farbror narkosläkaren kom och förhörde sig om ditten och datten och farbror kirurgen kom och ritade en MYCKET pedagogisk teckning av vad han ämnade göra med mina insidor. Brrr...
Jag blir alltid lite förvånad över hur lite folk "läser på". Han frågade "Har du några barn?" Borde inte det ha ståt i nåt papper nånstans eller vad? Så jag fick åter förklara hur kopiöst med barn jag har och att nej, de har alla blivit till utan större än normal ansträngning, inga snitt bla bla bla... Sen fick jag vänta igen. De kopplade i ett dropp...och jag behövde gå på toa (igen) så jag krokade resolut ner droppet och traskade bort till toan. Självklart började det rinna blod i slangen - som ser så otrevligt ut men de sa att det inte gjorde nåt.
Sen var det dags.
Jag rullades i väg i sängen, fick sånt där grön-igt hårnätsmössigt som ser väldigt mycket ut som matsal på mellanstadiet. Sen fick jag faktiskt kliva ur sängen och själv gå till operationsbordet.
Där nånstans blev det lite mer än bara lite oroligt och lite jobbigt. Det blev mycket jobbigt. Operationsbritsen såg ut som en sån där bänk de avrättar folk på. Opp å hoppa bara.
Jag började gråta och blev blöt i öronen. Det rann åt det hållet. Men alla maskade nyllen såg jättesnälla ut och en röst sa att nu ska du få nåt så det blir lite roligare. Det var som att få två glas rödtjut intravenöst. Hu så det snurrade - och jag började fnissa istället. Sen kom ett par snälla ögon till och tittade ner på mig.
"Hej", sa snälla ögonen. "känner du igen mig?" Nä, det gjorde jag ju inte. Då drog ögonen ner masken och det var vettiga sjysta doktorn som jag träffat för ett par veckor sen, som kollade cystorna med ultraljud och sa "Hm, jag förstår att du har ont.."
"Hur är det?" sa snälla ögonen. "Det blir bra det här".
"Tänk på nåt trevligt" sa de första snälla ögonen som gett sprutan som jag blev snurrig av. "För nu ska du få sova".
Sen drog de ner rullgardinen.
SVART.
Yrkeskvinnan dammar men är samlad och hungrig
Dammar eftersom det där yes-liknande medlet som jag skrubbat mig med igen gör att skinnet just dammar.
Hungrig eftersom man måste fasta 12 timmar för kirurgi och jag är en vanemänniska när det kommer till frukost.
Samlad eftersom det rasar in omtanke i min telefon via sms. Och FB. Och även här. Tackar.
Och för att jag nu en gång är sån. I trust in the good Lord.
Vi ses. På andra sidan höll jag på att säga. På andra sidan måndag. Dvs tisdag.
Vi ses.
Hungrig eftersom man måste fasta 12 timmar för kirurgi och jag är en vanemänniska när det kommer till frukost.
Samlad eftersom det rasar in omtanke i min telefon via sms. Och FB. Och även här. Tackar.
Och för att jag nu en gång är sån. I trust in the good Lord.
Vi ses. På andra sidan höll jag på att säga. På andra sidan måndag. Dvs tisdag.
Vi ses.
Yrkeskvinnan och den sista frestelsen
Det där skrev jag bara för att det lät bra.
Så här ligger det till. När man står inför nåt lite små-avgörande, eller lite mer stort och annorlunda än - säg att gå på Konsum - något lite mer omvälvande som t ex en operation...då går det åt lite energi att håll ihop hela sig själv. Jag är rätt trött.
Men.
Det känns ändå rätt bra. Jag har:
- Varit i mässan.
- Biktat
- Fått de sjukas smörjelse
- Sovit middag
- Ätit chokladkaka
- Samt fått höra från min man att jag är blek och vacker
Jag har även:
- Träffat väninna med två små barn i magen
- Träffat väninna med ett fjärde barn i magen - övriga tre fanns på plats runtomkring.
Men tillbaka till det där med sjukas smörjelse. Last rites som det ju inte alls heter. Sista smörjelsen. Därav dagens rubrik. Jag fick stränga order att ta emot sakramentet. När två präster säger åt en så gör man ju det.
Från katekesen:
De sjukas smörjelses sakraments särskilda nåd verkar på följande sätt:
Så här ligger det till. När man står inför nåt lite små-avgörande, eller lite mer stort och annorlunda än - säg att gå på Konsum - något lite mer omvälvande som t ex en operation...då går det åt lite energi att håll ihop hela sig själv. Jag är rätt trött.
Men.
Det känns ändå rätt bra. Jag har:
- Varit i mässan.
- Biktat
- Fått de sjukas smörjelse
- Sovit middag
- Ätit chokladkaka
- Samt fått höra från min man att jag är blek och vacker
Jag har även:
- Träffat väninna med två små barn i magen
- Träffat väninna med ett fjärde barn i magen - övriga tre fanns på plats runtomkring.
Men tillbaka till det där med sjukas smörjelse. Last rites som det ju inte alls heter. Sista smörjelsen. Därav dagens rubrik. Jag fick stränga order att ta emot sakramentet. När två präster säger åt en så gör man ju det.
Från katekesen:
De sjukas smörjelses sakraments särskilda nåd verkar på följande sätt:
|
Det var mycket fint.
...och så jag har jag beställt en ny dator. Haha! En BLÅ.
Bildbevis kommer.
Tänk på mig imorgon.
Yrkeskvinnan samlar ihop lösa trådar
...så gott det nu går.
Så här ligger det till. På måndag bär det av in på sjukhus. Vilket är rätt otäckt. Men nödvändigt. Jag har två stora cystor på ca 8x6 cm på/bakom/under/i (mkt oklart) livmodern. Och de orsakar mig mycket elände och nu ska de bort. Förhoppningsvis med titthålskirurgi men eventuellt måste de öppna upp mer. Hjälp.
Och eftersom jag hade ont-i-halsen-känningar igår (och man får inte ha ont i halsen när man ska opereras - man får inte ha infektion i i kroppen alls) är jag nu nojjig och dann och vågar mig inte ut. Mer än i härdande syfte - jag stod på altanen i flera minuter i kortärmat och pratade m grannen...men det var som sagt i härdande syfte. Eller så var det bara dumt.
Den rosa LG-datorn är slut och går inte att köpa längre. Äsch då. Jag kanske ska ha en GRÖN i stället??
Ikväll är det CSI möter Brottskod försvunnen. Yeyh!!! Jag är mycket excited över detta och kommer följa det slaviskt.
Tjoho!
Saker är jobbigt. Böcker är härligt och jobbigt. Jag köper för mycket böcker. Det är ett gift.
De här böckerna har på nåt oförklarligt sätt hamnat hemma hos mig bara på senaste tiden. Hur? Hur?
Det är lite "klart man hänger med över det hela, ja, det är korrekt uppfattat.
Lite över den här också. Fast jag gillar hennes böcker.
Mums fillibabba vad jag har längtat efter den här i pocket. Nu har jag motsträvigt satt den på paus för att den ska räcka länge länge länge...
Är inte det lite väl 2007? Jag är bara lite sen. Och snål.
Vaf*... hur hamnade DEN här? Hrm hrm... det var visst nåt om ta 4 betala för 3...jag lovar.
NÄ, den här köpte jag för länge sen, men maken snodde den så jag har inte kunnat läsa förrän nu. Hon är helt galen och fullkomligt underbar. Love her.
OK, nu börjar det bli DIREKT pinsamt. Jag återgår till att baka kakor samt tänka ut smarta sätt att krångla mig ur att behöva titta på TMNT...
I'll be right back.
Så här ligger det till. På måndag bär det av in på sjukhus. Vilket är rätt otäckt. Men nödvändigt. Jag har två stora cystor på ca 8x6 cm på/bakom/under/i (mkt oklart) livmodern. Och de orsakar mig mycket elände och nu ska de bort. Förhoppningsvis med titthålskirurgi men eventuellt måste de öppna upp mer. Hjälp.
Och eftersom jag hade ont-i-halsen-känningar igår (och man får inte ha ont i halsen när man ska opereras - man får inte ha infektion i i kroppen alls) är jag nu nojjig och dann och vågar mig inte ut. Mer än i härdande syfte - jag stod på altanen i flera minuter i kortärmat och pratade m grannen...men det var som sagt i härdande syfte. Eller så var det bara dumt.
Den rosa LG-datorn är slut och går inte att köpa längre. Äsch då. Jag kanske ska ha en GRÖN i stället??
Ikväll är det CSI möter Brottskod försvunnen. Yeyh!!! Jag är mycket excited över detta och kommer följa det slaviskt.
Tjoho!
Saker är jobbigt. Böcker är härligt och jobbigt. Jag köper för mycket böcker. Det är ett gift.
De här böckerna har på nåt oförklarligt sätt hamnat hemma hos mig bara på senaste tiden. Hur? Hur?
Det är lite "klart man hänger med över det hela, ja, det är korrekt uppfattat. Lite över den här också. Fast jag gillar hennes böcker. Mums fillibabba vad jag har längtat efter den här i pocket. Nu har jag motsträvigt satt den på paus för att den ska räcka länge länge länge... Är inte det lite väl 2007? Jag är bara lite sen. Och snål. Vaf*... hur hamnade DEN här? Hrm hrm... det var visst nåt om ta 4 betala för 3...jag lovar. NÄ, den här köpte jag för länge sen, men maken snodde den så jag har inte kunnat läsa förrän nu. Hon är helt galen och fullkomligt underbar. Love her. OK, nu börjar det bli DIREKT pinsamt. Jag återgår till att baka kakor samt tänka ut smarta sätt att krångla mig ur att behöva titta på TMNT...I'll be right back.
Yrkeskvinnan röjer upp
Jag passar på att tjoa runt lite på kontoret för att det ska vara ok här den veckan jag är borta. Fast det är rätt rörigt fortfarande. Hm!
Jag träffade mina gamla kursare i onsdags och det var så hemskans trevligt. Även om jag för vilken gång i ordningen kände det här att vi lever i olika världar, på olika planeter...fast det gör liksom inte så mycket. Det är väldigt coola typer. Fina liksom.
Sen att jag var väldigt...sliten dagen efter lämnar vi därhän. Jag övervägde återigen att bli nykterist, men kom sen fram till att gås det ut igen så ska det baske mig även ätas STOR middag. Det är osunt att pimple rödtjut utan STOR middag. Det hävdades i leden att middag och mat var "så 2007" - ja, det var ett skämt...men jag vet fasen om man får skämta om mat. Hrmf!
Om allt går vägen blir det opreation på måndag. Och OJ vad jag ska blogga från sängkanten. Jag har såna visioner och illusioner om den tjusiga stilrena konvalecensen då man lite lagom blek och skör tronar i sin stora säng med stärkt nattlinne (kan man stärka trikår och gamla t-shirts? Oklart...) och tar emot besök som typ Florence Nightinggale när hon var sjuk...
I verkligen brukar det mest bli väldigt sunkigt med smulor och smörgåsfläckar överallt, samt snytpapper i högar och lite små-blärk helt enkelt. Jaja. Dream on säger jag bara.
Jag är mest rädd för att det gör lite ont i halsen och det fick det inte göra, sa de på sjukhuset när jag ringde för att höra hur det var det här med att man inte får ha ngn infektion i kroppen inför operation. Hm. Jag får inte förebyggande sängläge hela helgen. Fasta på måndag måste man göra också - jag fasar.
Nä, nu gör jag ett krafttag på skrivbordet. Jag måste hemåt. Mina djuplodande och kvicka reflektioner över allt jag hört på radio och läst i tidningar får jag ta senare...*suck* ... när jag inte alls har ett lika bra tangent bord. A-tangent fungerar liksom här på jobbet.
Jag träffade mina gamla kursare i onsdags och det var så hemskans trevligt. Även om jag för vilken gång i ordningen kände det här att vi lever i olika världar, på olika planeter...fast det gör liksom inte så mycket. Det är väldigt coola typer. Fina liksom.
Sen att jag var väldigt...sliten dagen efter lämnar vi därhän. Jag övervägde återigen att bli nykterist, men kom sen fram till att gås det ut igen så ska det baske mig även ätas STOR middag. Det är osunt att pimple rödtjut utan STOR middag. Det hävdades i leden att middag och mat var "så 2007" - ja, det var ett skämt...men jag vet fasen om man får skämta om mat. Hrmf!
Om allt går vägen blir det opreation på måndag. Och OJ vad jag ska blogga från sängkanten. Jag har såna visioner och illusioner om den tjusiga stilrena konvalecensen då man lite lagom blek och skör tronar i sin stora säng med stärkt nattlinne (kan man stärka trikår och gamla t-shirts? Oklart...) och tar emot besök som typ Florence Nightinggale när hon var sjuk...
I verkligen brukar det mest bli väldigt sunkigt med smulor och smörgåsfläckar överallt, samt snytpapper i högar och lite små-blärk helt enkelt. Jaja. Dream on säger jag bara.
Jag är mest rädd för att det gör lite ont i halsen och det fick det inte göra, sa de på sjukhuset när jag ringde för att höra hur det var det här med att man inte får ha ngn infektion i kroppen inför operation. Hm. Jag får inte förebyggande sängläge hela helgen. Fasta på måndag måste man göra också - jag fasar.
Nä, nu gör jag ett krafttag på skrivbordet. Jag måste hemåt. Mina djuplodande och kvicka reflektioner över allt jag hört på radio och läst i tidningar får jag ta senare...*suck* ... när jag inte alls har ett lika bra tangent bord. A-tangent fungerar liksom här på jobbet.
Yrkeskvinnan och entreprenörskapet
Men det var då själva...
NINA BJÖRK om entreprenörskap
Jag blev så SUR när jag läste detta igår. Och inte blev det bättre när jag sen såg nån bloggpost där man liksom småhyllde Björk för att det var så fyndigt och på spiken och allt vad det var.
Det var inte alls bra. Det är fel. Det är inskränkt. Men det visar också så tydligt vilken uppfattning folk har om entreprenörskap. Det är nåt verklighetsfrämmande, hitte-på, påklistrat och ... dumt, jag det inte. Jag vet att det är lätt att få det till att entreprenörskap handlar om riskkapital, exits, tillväxtpotential - och kanske rentav att lura på folk saker de inte behöver. Men det är inte BARA det. Jag börjar vänja mig vid att jag verkar ha en jättenaiv inställning till vad entreprenörskap är.
Så här inleder Nina Björk:
Jag läser om socialdemokraternas nya arbetsmarknadspolitik. Den handlar tydligen bland annat om att uppmuntra entreprenörskap. Det vill säga om att uppmuntra folk att hitta nya sätt att tjäna pengar på grejer eller tjänster som vi inte visste att vi behövde
Man vill bara skrika "NEJ!" Hon gör det så himla enkelt för sig. Jag vet att det är nåt annat hon vill åt, nämligen det hon avslutar med:
Entreprenörskapet är utan gräns. Precis som arbetsdelningen bör vara det. Och arbetstillfällena, för dem gäller det bara att börja i rätt ände: alltid fråga hur vi ska skapa fler jobb, aldrig fråga vad som verkligen behöver utföras.
Visst visst, jag fattar. Men jag pysslade ändå rätt intensivt m entreprenörskap under ett helt år - var det bara jag som tyckte det var helt uppenbart att entreprenörskap handlar om att förbättra världen? Annars blir det ju meningslöst, eller i varje fall inte lika meningsfullt och antagligen inte lika framgångsrikt.
Nog om det för nu. Jag måste till sjukhus och lämna prover. Men jag kommer fortsätta muttra om detta - tro mig...
NINA BJÖRK om entreprenörskap
Jag blev så SUR när jag läste detta igår. Och inte blev det bättre när jag sen såg nån bloggpost där man liksom småhyllde Björk för att det var så fyndigt och på spiken och allt vad det var.
Det var inte alls bra. Det är fel. Det är inskränkt. Men det visar också så tydligt vilken uppfattning folk har om entreprenörskap. Det är nåt verklighetsfrämmande, hitte-på, påklistrat och ... dumt, jag det inte. Jag vet att det är lätt att få det till att entreprenörskap handlar om riskkapital, exits, tillväxtpotential - och kanske rentav att lura på folk saker de inte behöver. Men det är inte BARA det. Jag börjar vänja mig vid att jag verkar ha en jättenaiv inställning till vad entreprenörskap är.
Så här inleder Nina Björk:
Jag läser om socialdemokraternas nya arbetsmarknadspolitik. Den handlar tydligen bland annat om att uppmuntra entreprenörskap. Det vill säga om att uppmuntra folk att hitta nya sätt att tjäna pengar på grejer eller tjänster som vi inte visste att vi behövde
Man vill bara skrika "NEJ!" Hon gör det så himla enkelt för sig. Jag vet att det är nåt annat hon vill åt, nämligen det hon avslutar med:
Entreprenörskapet är utan gräns. Precis som arbetsdelningen bör vara det. Och arbetstillfällena, för dem gäller det bara att börja i rätt ände: alltid fråga hur vi ska skapa fler jobb, aldrig fråga vad som verkligen behöver utföras.
Visst visst, jag fattar. Men jag pysslade ändå rätt intensivt m entreprenörskap under ett helt år - var det bara jag som tyckte det var helt uppenbart att entreprenörskap handlar om att förbättra världen? Annars blir det ju meningslöst, eller i varje fall inte lika meningsfullt och antagligen inte lika framgångsrikt.
Nog om det för nu. Jag måste till sjukhus och lämna prover. Men jag kommer fortsätta muttra om detta - tro mig...
Yrkeskvinnan klurar vidare
Jag hade två saker jag hade tänkt tjoa om idag. Så glömde jag bort ena, sen båda och nu har jag kommit på dem igen + en till. Eller hur var det nu...
Härom kvällen såg maken och jag första hälften av The Talented Mr Ripley. Mest för att det svänger
och för att Jude Law är så hemskt snygg. Och så är miljöerna himla coola också. Hur som helst; så fort Mr Ripley bekännt sin kärlek till Dickie och när den visar sig vara helt obesvarad och Mr Ripley - till synes in a moment of passion dängt en åra i huvet på Dickie - DÅ stängde vi av. För sen går det bara utför. Och jag har faktistk läst boken, t o m före det att jag såg filmen och när jag väl sen såg filmen blev jag så fly förbannad att jag var verkligen arg i flera dar sen. Min bror som hade en intensiv Patricia Highsmith-fas under några år (?) tyckte inte att det "var så farligt", även om han höll med om att filmen verkligen inte höll samma standard som boken. VA? Inte så farligt??? Det var som recensionen i DN inför tv-sändningen. En TREA??? Av fem. UPPRÖRANDE!!! En etta skulle den ha - MAX. OKejdå, en svag tvåa, men en TREA... *grrrrrrrrrrrrr* Som ni ser - jag blir fortfarande arg. Trots att Jude Law är så snygg. Och det blir jag för jag tycker det är pinsamt och lite patetiskt med en regissör som liksom inte vågar ta sig an den Mr Ripley som Patricia Highsmith tecknar. Den ihålige, omänsklige, slacker-psykopaten som samtidigt visar upp så mycket mänsklighet och ändå är så ond. Eller är han det? Nä, istället gör vi en smyghomoerotisk thriller med tjusiga Gwynneth och vrålsnygge Jude Law och wonder boy Matt Damon i titelrollen. Pöh.
Så här skrivs det av han regissören:
"The novel is about a man who commits murder and is not caught," says Minghella, who began working on an early draft of the screenplay while Highsmith was still alive (she died in Locarno in 1995). "The film departs from this in one crucial sense by concluding that eluding accountability is not the same as eluding justice. You don´t really get away with anything. Ripley, always looking to love and be loved, sabotages his opportunity for love. In annihilating self, assuming someone else´s identity, Ripley is condemned never to be free to be truly himself ever again. His pact with the devil is that he preferred to be a fake somebody to a real nobody. In that way, Ripley´s adventures in Europe become a cautionary tale, describing the cost involved in abandoning who you are in favour of who you would like to be."
ÅÅÅÅH, nu blir jag irriterad i alla fall. Han letar inte alls efter kärlek - då uppfattar i alla fall inte jga det ...
Men men. Jag får försöka hantera det, på samma sätt som jag hanterar att jag 8 ggr av tio skriver ordet "jag" så här: "jga" pga seg-A:et på mitt tangentbord. Just det, det var det jag skulle klura på härnäst. Vilken dator ska jag skaffa när jag pansatt nån minkpäls eller så. SKa jag ha en svartgrå eller en ROSA? Den rosa kommer skära sig mot min nya oranga prtfölj men det må nästan vara hänt. Eller? Eller?
Tyck till ni som vågar. LG eller Dell. Svart eller rosa.
Latituden är typ barnbarnsbarn till den lill söta tant till dator som jag sitter och skriver på nu (och som har segt "a").
LGn är obeprövad - jag är en serious creature of habit - tänk om tangentbordslyaouten är för annorlunda?? Då blir jga mycket nervös...
Jag bakar bröd igen. Av nöd och hävd. Det är minst fyra matsäckar att packa denna vecka.
...och så här såg fina klänningen ut som jag hade i fredags när jag helst ville krypa ur skinnet.
Nu kan jag inte hålla på så här längre.
...Var det en tredje sak? JO - just det. Mina överskrifter är alldeles för vaga och självcentrerade. Hur ska jag få läsare när jag inte kan skriva vettiga överskrifter?? Pöh säger jag bara igen. I'M STICKING TO MY CONCEPT. EN vacker dag så...
Härom kvällen såg maken och jag första hälften av The Talented Mr Ripley. Mest för att det svänger
och för att Jude Law är så hemskt snygg. Och så är miljöerna himla coola också. Hur som helst; så fort Mr Ripley bekännt sin kärlek till Dickie och när den visar sig vara helt obesvarad och Mr Ripley - till synes in a moment of passion dängt en åra i huvet på Dickie - DÅ stängde vi av. För sen går det bara utför. Och jag har faktistk läst boken, t o m före det att jag såg filmen och när jag väl sen såg filmen blev jag så fly förbannad att jag var verkligen arg i flera dar sen. Min bror som hade en intensiv Patricia Highsmith-fas under några år (?) tyckte inte att det "var så farligt", även om han höll med om att filmen verkligen inte höll samma standard som boken. VA? Inte så farligt??? Det var som recensionen i DN inför tv-sändningen. En TREA??? Av fem. UPPRÖRANDE!!! En etta skulle den ha - MAX. OKejdå, en svag tvåa, men en TREA... *grrrrrrrrrrrrr* Som ni ser - jag blir fortfarande arg. Trots att Jude Law är så snygg. Och det blir jag för jag tycker det är pinsamt och lite patetiskt med en regissör som liksom inte vågar ta sig an den Mr Ripley som Patricia Highsmith tecknar. Den ihålige, omänsklige, slacker-psykopaten som samtidigt visar upp så mycket mänsklighet och ändå är så ond. Eller är han det? Nä, istället gör vi en smyghomoerotisk thriller med tjusiga Gwynneth och vrålsnygge Jude Law och wonder boy Matt Damon i titelrollen. Pöh.
Så här skrivs det av han regissören:
"The novel is about a man who commits murder and is not caught," says Minghella, who began working on an early draft of the screenplay while Highsmith was still alive (she died in Locarno in 1995). "The film departs from this in one crucial sense by concluding that eluding accountability is not the same as eluding justice. You don´t really get away with anything. Ripley, always looking to love and be loved, sabotages his opportunity for love. In annihilating self, assuming someone else´s identity, Ripley is condemned never to be free to be truly himself ever again. His pact with the devil is that he preferred to be a fake somebody to a real nobody. In that way, Ripley´s adventures in Europe become a cautionary tale, describing the cost involved in abandoning who you are in favour of who you would like to be."
ÅÅÅÅH, nu blir jag irriterad i alla fall. Han letar inte alls efter kärlek - då uppfattar i alla fall inte jga det ...
Men men. Jag får försöka hantera det, på samma sätt som jag hanterar att jag 8 ggr av tio skriver ordet "jag" så här: "jga" pga seg-A:et på mitt tangentbord. Just det, det var det jag skulle klura på härnäst. Vilken dator ska jag skaffa när jag pansatt nån minkpäls eller så. SKa jag ha en svartgrå eller en ROSA? Den rosa kommer skära sig mot min nya oranga prtfölj men det må nästan vara hänt. Eller? Eller?
Tyck till ni som vågar. LG eller Dell. Svart eller rosa.
Latituden är typ barnbarnsbarn till den lill söta tant till dator som jag sitter och skriver på nu (och som har segt "a").
LGn är obeprövad - jag är en serious creature of habit - tänk om tangentbordslyaouten är för annorlunda?? Då blir jga mycket nervös...
Jag bakar bröd igen. Av nöd och hävd. Det är minst fyra matsäckar att packa denna vecka.
...och så här såg fina klänningen ut som jag hade i fredags när jag helst ville krypa ur skinnet.
Nu kan jag inte hålla på så här längre.
...Var det en tredje sak? JO - just det. Mina överskrifter är alldeles för vaga och självcentrerade. Hur ska jag få läsare när jag inte kan skriva vettiga överskrifter?? Pöh säger jag bara igen. I'M STICKING TO MY CONCEPT. EN vacker dag så...
Yrkeskvinnan rycker upp sig
Jag har faktiskt ryckt upp mig idag. Faktum var att allt blev bättre när jag väl hade hängt tvätt i ljum bris och det flaxade lakan och annat i trädgården. En ordentlig promenad på det och mycket var helt ok.
Jag läste han Johan Croneman härom dan - fredags kanske? *leta leta*
"Rör inte mitt tabu
...
Jag kan nämligen förstå att det har varit tabu att säga att man ångrar sina barn. Det får gärna fortsätta att vara tabu."
RÖR INTE MITT TABU
Jag är mycket förtjust i han Johan Croneman i vanliga fall också. Men det här var ju riktigt bra.
Tabu visade sig dock vara ett rätt knepigt ord, för att inte tala om ett knepigt begrepp...eller ganska i alla fall.
Nä, det blev inte roligare än så här i mitt reflekterande över Cronemans djupheter. Mina ungar (som jag inte ångrar - oftast) beter sig rätt illa idag med och förhindrar alltför insiktfulla reflektioner. De stör, bråkar och gnäller så jag orkar inte tänka. Så kan det gå.
Hur som haver.
Vi har begått IKEA idag, i det vackra majvädret, JA, helgerån, TABU appropå tabu, men köket skulle beställas och det bestäldes.
Det är för mycket som snurrar i min hjärna. Jag tror jag går och lägger mig.
Jag läste han Johan Croneman härom dan - fredags kanske? *leta leta*
"Rör inte mitt tabu
...
Jag kan nämligen förstå att det har varit tabu att säga att man ångrar sina barn. Det får gärna fortsätta att vara tabu."
RÖR INTE MITT TABU
Jag är mycket förtjust i han Johan Croneman i vanliga fall också. Men det här var ju riktigt bra.
Tabu visade sig dock vara ett rätt knepigt ord, för att inte tala om ett knepigt begrepp...eller ganska i alla fall.
Nä, det blev inte roligare än så här i mitt reflekterande över Cronemans djupheter. Mina ungar (som jag inte ångrar - oftast) beter sig rätt illa idag med och förhindrar alltför insiktfulla reflektioner. De stör, bråkar och gnäller så jag orkar inte tänka. Så kan det gå.
Hur som haver.
Vi har begått IKEA idag, i det vackra majvädret, JA, helgerån, TABU appropå tabu, men köket skulle beställas och det bestäldes.
Det är för mycket som snurrar i min hjärna. Jag tror jag går och lägger mig.
Yrkeskvinnan är SUR och ARG och snorig och vill bara långt långt bort
Jag tål knappt min familj idag, och det står jag för. Jag önskar dem (alt mig själv, det är trots allt lättare att flytta på en person än fem) ditt pepparn växer. Bara det är varmt, tyst och lugnt.
Det är mycket nära "mor övergav man och 4 barn i Stockholmsförort". Snart så...
Från det ena till det andra.
Maken oljar i ett ambitiöst överryck in trädgårdsmöbler. Det luktade först gott över hela bygden, men nu har det förvärrat min allergi och gjort mig ännu surare.
Jag var sur redan igår. Min man och jag skulle ut och äta Meze vilket är bra för äktenskapet tror vi. SKitsamma, det var i alla fall gott.
Det griniga började dock redan på bussen och pendeltågsstationen, och det var inte bara för att pendeltåget var sent. Nä, jag vet helt enkelt väldigt missnöjd med och obekväm i min outfit. Jag är världens mest mode-slöa människa...nästan i alla fall. Så det borde kräva ganska mycket för att jag skulle känna mig bekväm i mina kläder. Nu kände jga mig extremt obekväm. Det kan ha haft orsaker som mer hade att göra med hormoner, skoskav och företagsrelaterad frustration - i vilket fall höll jag på att krypa ur skinnet av obehag.
Jag har aldrig läst eller följt en blogg där det visas kläder och "dagens outfit" och sånt. Det är så förtvivlat orintressant tycker i varje fall jag. Var finns dessutom bloggen med alla misslyckade outfits? Finns det såna? Va? Där man visar en sprättig bild på sig själv med en undertext i stil med: "en mycket misslyckad outfit". Det finns inga såna va? Eller? Eller så går det inte, för så fort man poserat i en outfit blir den per automatik hipp åtminstone för någon, eller så blir den ett ironiskt statement. Kanske.
Nä, det som krävs är antagligen att man liksom fotar folk i smyg. För då finns där genast en air av "avslöjande" - typ: "här är någon som verkligen inte haft vet att se över sin outfit - HUR kan man se ut så där???"
Så kände jag mig i går. Och NEJ, jag har ingen bild, i alla fall inte på hela ensemblen.
Och jag är jättefin i den fin gula klänningen (när det fisig uppladdningsverktyget börjr funka igen ska jag lägga upp bilden), men det blev fel ändå och jag hade fel skor, fel jacka, fel strumpyxor...och skoskav.
Jag ville åka hem. Nästan.
Vi gick på vernissage och jag orkade inte alls hålla på och romansa kring det faktum att vi träffats på vernissage för 15 år sen. Det är vekrligen 15 år sen, våren 1993. Hjälp. MEN - så fick jag syn på både en och två tavlor som jag vill HA. Jag kom på mig själv med att vilja köpa konst. Hä. Det var kul.
Här var vi:
Materialism, javisst. Men ändå. Strunt i det.
Sen gick vi på Sahara som har mycket god libanesisk mat och jag blev lite mer uppiggad av meze i kubik samt jättegott vin och gott grillat kött och HIMMELSK choklad till efterätt.
Hepp.
Men - sen blev det en väldigt lång promenad till Södra - nåja, egentligen inte, men jag har FAKTISKT skavsår. Tåget var sent (IGEN) och det gjorde att vi missade skit-bussen från centrum som inte väntade in oss. PRUTT. VI tog en annan buss och så blev det ytterligare en promenad på ca 20 minuter. MED SKAVSÅR. *gnnnnnh*
Det är ett sånt förfall. Skavsår och svullna vrister - shit, jag borde nog gå ner en fem kilo i alla fall.
Jag är på så dåligt humör och det tänker jga fortsätta vara. Man kan inte fjutta och skutta runt dagarna i ända och tycka allt är toppen, det är ju osunt. Och inte måste man vara glad jämt heller.
PISS OFF everyone.
Tydligen anser han maken att vi skall till IKEA också. Hm. LIte mer materialism och konusmism kanske piggar upp?
Snart kräks jag av möbelinoljningen och astma får jag också. Det luktar starkt och kemiskt i hela huset och i vanliga fall tycker jag sånt är smaskens men just idag...näe.
Det är väldigt mycket NÄE idag.
GRRR...
Det är mycket nära "mor övergav man och 4 barn i Stockholmsförort". Snart så...
Från det ena till det andra.
Maken oljar i ett ambitiöst överryck in trädgårdsmöbler. Det luktade först gott över hela bygden, men nu har det förvärrat min allergi och gjort mig ännu surare.
Jag var sur redan igår. Min man och jag skulle ut och äta Meze vilket är bra för äktenskapet tror vi. SKitsamma, det var i alla fall gott.
Det griniga började dock redan på bussen och pendeltågsstationen, och det var inte bara för att pendeltåget var sent. Nä, jag vet helt enkelt väldigt missnöjd med och obekväm i min outfit. Jag är världens mest mode-slöa människa...nästan i alla fall. Så det borde kräva ganska mycket för att jag skulle känna mig bekväm i mina kläder. Nu kände jga mig extremt obekväm. Det kan ha haft orsaker som mer hade att göra med hormoner, skoskav och företagsrelaterad frustration - i vilket fall höll jag på att krypa ur skinnet av obehag.
Jag har aldrig läst eller följt en blogg där det visas kläder och "dagens outfit" och sånt. Det är så förtvivlat orintressant tycker i varje fall jag. Var finns dessutom bloggen med alla misslyckade outfits? Finns det såna? Va? Där man visar en sprättig bild på sig själv med en undertext i stil med: "en mycket misslyckad outfit". Det finns inga såna va? Eller? Eller så går det inte, för så fort man poserat i en outfit blir den per automatik hipp åtminstone för någon, eller så blir den ett ironiskt statement. Kanske.
Nä, det som krävs är antagligen att man liksom fotar folk i smyg. För då finns där genast en air av "avslöjande" - typ: "här är någon som verkligen inte haft vet att se över sin outfit - HUR kan man se ut så där???"
Så kände jag mig i går. Och NEJ, jag har ingen bild, i alla fall inte på hela ensemblen.
Och jag är jättefin i den fin gula klänningen (när det fisig uppladdningsverktyget börjr funka igen ska jag lägga upp bilden), men det blev fel ändå och jag hade fel skor, fel jacka, fel strumpyxor...och skoskav.
Jag ville åka hem. Nästan.
Vi gick på vernissage och jag orkade inte alls hålla på och romansa kring det faktum att vi träffats på vernissage för 15 år sen. Det är vekrligen 15 år sen, våren 1993. Hjälp. MEN - så fick jag syn på både en och två tavlor som jag vill HA. Jag kom på mig själv med att vilja köpa konst. Hä. Det var kul.
Här var vi:
Slututställning på Galleri Kocks
Materialism, javisst. Men ändå. Strunt i det.
Sen gick vi på Sahara som har mycket god libanesisk mat och jag blev lite mer uppiggad av meze i kubik samt jättegott vin och gott grillat kött och HIMMELSK choklad till efterätt.
Hepp.
Men - sen blev det en väldigt lång promenad till Södra - nåja, egentligen inte, men jag har FAKTISKT skavsår. Tåget var sent (IGEN) och det gjorde att vi missade skit-bussen från centrum som inte väntade in oss. PRUTT. VI tog en annan buss och så blev det ytterligare en promenad på ca 20 minuter. MED SKAVSÅR. *gnnnnnh*
Det är ett sånt förfall. Skavsår och svullna vrister - shit, jag borde nog gå ner en fem kilo i alla fall.
Jag är på så dåligt humör och det tänker jga fortsätta vara. Man kan inte fjutta och skutta runt dagarna i ända och tycka allt är toppen, det är ju osunt. Och inte måste man vara glad jämt heller.
PISS OFF everyone.
Tydligen anser han maken att vi skall till IKEA också. Hm. LIte mer materialism och konusmism kanske piggar upp?
Snart kräks jag av möbelinoljningen och astma får jag också. Det luktar starkt och kemiskt i hela huset och i vanliga fall tycker jag sånt är smaskens men just idag...näe.
Det är väldigt mycket NÄE idag.
GRRR...
Yrkeskvinnan är arla
Och NEJ, jag har inte börjat amma igen. Det fanns en tid då jag ständigt påpekade att om allt annat gick åt skogen kunde jag bli amma och gråterska - dessa bortglömda yrken.
Nä, jag menar bara att jag är upp tidigt. Det blir en konstig dag igen. Eller en full dag. Och på ett sätt gillar jag ju fulla dagar. Eller gör jag det?
Jag ska försöka komma tidigt till jobbet, bara en sån sak.
Jag ska försöka hinna med många saker på jobbet, typ på ordning på nåt gravstensprincipiellt eller vad det nu var.
Sen ska jag ut till Universitetet och bistå med att hålla nån slags presentation om Starthuset där jag sitter. Morgonen började bra eftersom jag hittade mitt bortsprungna USB-minne, som jag behöver.
Sen ska jag träffa min partner in crime och diskutera projeketets utveckling.
Sen ska jag plockas upp av familjen och tillsammans åker vi hem till min lillebror som fyller år.
Lång dag, eller hur? Men jag slipper laga mat.
Min äldste son spelar Game Boy vid frukostbordet. Han har varit upp sen kvart i sex och spelat sitt nya spel. Han kanske hamnar i nån kontemplativ orden i alla fall...tidiga morna och djup koncentration, haha. (Nja, med tanke på hans rullande ögon på långfredagen - det såg ut som han skulle svimma - och hans kvävdade "jag - har - så - trå-hå-håkigt" kanske talar emot det. Eller för det. Jag vet inte.
Det är väl ohemult att blogga vid frukostbordet. Ja, jag var uppe tidigt för att hitta USB-minnet, men också för att sjunga laudes (det gör jag i o f s varje morgon) men liiiite var det förstås för att lyssna på RIX Morronzoo. Det var det ni anade hela tiden, säg som det är.
Nu sätter jag på radion.
Nä, jag menar bara att jag är upp tidigt. Det blir en konstig dag igen. Eller en full dag. Och på ett sätt gillar jag ju fulla dagar. Eller gör jag det?
Jag ska försöka komma tidigt till jobbet, bara en sån sak.
Jag ska försöka hinna med många saker på jobbet, typ på ordning på nåt gravstensprincipiellt eller vad det nu var.
Sen ska jag ut till Universitetet och bistå med att hålla nån slags presentation om Starthuset där jag sitter. Morgonen började bra eftersom jag hittade mitt bortsprungna USB-minne, som jag behöver.
Sen ska jag träffa min partner in crime och diskutera projeketets utveckling.
Sen ska jag plockas upp av familjen och tillsammans åker vi hem till min lillebror som fyller år.
Lång dag, eller hur? Men jag slipper laga mat.
Min äldste son spelar Game Boy vid frukostbordet. Han har varit upp sen kvart i sex och spelat sitt nya spel. Han kanske hamnar i nån kontemplativ orden i alla fall...tidiga morna och djup koncentration, haha. (Nja, med tanke på hans rullande ögon på långfredagen - det såg ut som han skulle svimma - och hans kvävdade "jag - har - så - trå-hå-håkigt" kanske talar emot det. Eller för det. Jag vet inte.
Det är väl ohemult att blogga vid frukostbordet. Ja, jag var uppe tidigt för att hitta USB-minnet, men också för att sjunga laudes (det gör jag i o f s varje morgon) men liiiite var det förstås för att lyssna på RIX Morronzoo. Det var det ni anade hela tiden, säg som det är.
Nu sätter jag på radion.
Yrkeskvinna och kreativiteten
Kreativitet ska ju vara väldigt kul och så. Fast det är också väldigt stressande. Eller betyder det bara att jag är en dålig och egentligen inte alls särskilt kreativ människa? Vet ej.
Hur som helst; jag funderade lite på det där med det kreativa. Att starta företag är kreativt. Eller? Är det verkligen det? Är inte det kapitalistiskt super-snusk och profit-hunger? Men om man ägnar sig åt socialt och ekomässigt entreprenörskap och faktiskt på fullaste allvar avser att typ rädda världen lite grann, eller i alla fall hjälpa till? Och samtidigt försörjer sig? Är inte det bra?
Typ sånt här: http://www.watabaran.org/
Jag läste nyligen den här boken
och den hade ju klart sina poänger. Men en sak hade han fått grymt om bakfoten. Han skrev att "Money is the root of all evil" och det är en hänvisning till 1 Tim 6:10:
Hur som helst; jag funderade lite på det där med det kreativa. Att starta företag är kreativt. Eller? Är det verkligen det? Är inte det kapitalistiskt super-snusk och profit-hunger? Men om man ägnar sig åt socialt och ekomässigt entreprenörskap och faktiskt på fullaste allvar avser att typ rädda världen lite grann, eller i alla fall hjälpa till? Och samtidigt försörjer sig? Är inte det bra?
Typ sånt här: http://www.watabaran.org/
Jag läste nyligen den här boken
och den hade ju klart sina poänger. Men en sak hade han fått grymt om bakfoten. Han skrev att "Money is the root of all evil" och det är en hänvisning till 1 Tim 6:10:
Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
OBS. KÄRLEKEN till pengar är roten till allt ont. Inte pengarna själva. Viktigt distinktion. Pengar i sig är ju ingenting, det är ju vad vi gör med dom som betyder nåt.
Jag tror inte att Richard Branson älskar pengar mer än nån annan, men jag tror att älskar och brinner för att göra affärer.
Jag brinner - förhoppningsvis - för mina tygblöjor. När man brinner blir man förhoppningsvis också kreativ. Fast just nu är det jäkligt svårt att vara kreativ nån längre stund eftersom jag har så ont i bihålorna. (Det där kallas att tappa fokus - jag är bra på det. En god vän brukar säga att jag är en mästare på att tappa fokus.)
När jag nu ändå är i nån slags "citerande mode"; en annan god vän citerade härom veckan följande:
By failing to prepare you are preparing to fail.
Huh? Is that so? Kanske. Jo, det stämmer nog. Så vi bestämde oss för att en blandning of det och Richard Bransons "Screw it, let's do it" är nån slags bra gyllende medelväg. Kanske.
Jag är en sån mes.
Vi ska se om jag kan knyta ihop det här på nåt svajjande sätt. Nina Björk skrev följande i dagens DN:
Tröttsamt vårtecken
Vi kan vår köpläxa, får vi sommarlov nu?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=767475
Alltså; jag hänger inte riktigt med. Hela det här samhället och i princip den här kulturen bygger på att att vi konsumerar. Vi kan inte välja bort att konsumera. Faktiskt. Den insikten fick jag efter knappt två eller tre kapitel i den här boken
Sen blev det så deprimerande att jag inte riktigt kunde fortsätta läsa på ett tag.
Fatta vilket jobbigt kategoriskt uttalande. VI kan inte välja bort att konsumera. Vi har inte det valet. Sure, vi kan ha köpstopp och bara köpa det nödvändigaste. (Men då kommer ju nästa frågeställning; vad är nödvändigt? Inte helt glasklart...) Men ska vi verkligen och bokstavligen sluta konsumera måste vi i princip bli männskofientliga halvgalna eremiter och flytta ut i skogen/öknen/upp-på-berget och inte komma ut/hem/ner, utan sitta där och försöka överleva på vad naturen ger oss. Vad vi kan peta i oss i form av gräshoppor, vad vi kan fläta ihop i form av kläder...eller man kanske får ha med sig nåt ombyte som man får klara sig med så länge det bara är möjligt. Och det tror jag inte vi vill göra. I vart fall inte jag. Och eftersom jag stannar här får jag vackert fortsätta att konsumera.
Sen är det ju också så att mycket av det som Nina Björk beskriver faktiskt är sånt som jag ändå skulle kalla för kreativt. Eftersom jag nu råkat komma att tycka att kreativ inte bara innebär att man skulpterar eller skriver böcker eller står på scen. (Eller är Copy.) Men när man håller på med företagande som ju i nån alltid handlar om att tjäna pengar/försörjning, då handlar det ju om att någon ska köpa någonting av nån annan. Att pengar, varor och tjänster ska byta ägare och nyttjas. Och då undrar jag om det inte är så att det där pekpinniga som hon Nina Björk är så trött på, det är liksom oundvikligt. Men jag inbillar mig att man kan välja bort det, bitvis. Med viss ansträngning. Ansträngning är svårt att komma undan. Jag blir väl bara så pekpinnad som jag väljer? Nej, självklart är det naivt att tro att man inte påverkas av vår pågående uppfostringskultur, men jag tror att kulturen alltid försökt fostra. Det har väl inte alltid varit helt framgångsrikt, och det sker väl på väldigt olika sätt beroende på tidsålder. Men nog fasen fostras det. Pekpinnas och förmanas.
Men vad fasen, Nina. Kom igen. Vadå du "duger inte"? Lite uppror och revolt, tack. Jag tänker i varje fall inte sitta still och låta mig definieras av reklam och pekpinnar på det sättet. Jag tänker sträva efter att välja vilka som får uppfostra mig. Al Gore får det. Björn Söderberg, han med Watabaran. Företaget Green'n'Lean http://www.green-n-lean.se/foretaget.html får uppfostra mig. När det handlar om allmän planeträddning och sånt, då låter jag mig gärna uppfostras. I lagom dos. Men ingen gagnas av man klemas bort heller förstås.
Jag vill inte defineras av att jag har koll på att rosé-viner är hippt, att det finns rätta retro-blöj-design-mönster, att jag måste ha ny cykel för att det ska snurra i ekonomin, särskilt om jag redan har en fungerande cykel (jag äger, for the record ingen cykel alls). Jag tror inte heller att det gör mig till en bättre människa eller att det räddar planeten. Och i ärlighetens namn är jag för krasslig för aktivt rädda planeten just idag. (Jag måste snart nässkölja igen.) Men jag går aktivt med på att låta mig fostras. Eftersom jag ju då och då inte alls drar mig för att uppfostra rätt bra själv.
Nu måste jag sluta - slutklämmen blir inte bättre än så här.
Plikterna kallar. Screw it, let's dricka rosévin och inte konsumera så förtvivlat mycket. Möjligen några piffiga julkort.
Yrkeskvinnan reflekterar vidare
Nu ska vi se. Jag hade ett annat jag satt och funderade på imorse på pendeln och hade jag kunnat hade jag skrivit ner det där och då, men jag var för upptagen av min bok och att lyssna på Förklädd Gud och Simon&Garfunkel. (Det är skumt att lyssna på Simon&Garfunkel i lurar bitvis, eftersom det låter alldeles "mono" och man först bara hör gitarrplink i ENA örat. Eh...va?)
Anyhoo, det jag funderade på var den bok jag nyss läste om. Och jag kommer inte alls ihåg om jag nämnt det här eller ej, men jag utgår fråna tt jag inte har det. Jag läste om Tredje stenen från stolen. (Jo, visst har jag nämnde det här? Eller var det när jag pratade böcker med min granne...? Och inte orkar jag leta rätt på det inlägget heller - lat-Lisa-fisa...hä.)
ANYHOO - Tredje stenen från solen är Claes Holmströms debutroman från 1994 och jag vet att jag läste den med stigande förfäran redan som 21-åring. Nu inåg jag efter en stunds planlöst Googlande att han Claes faktiskt skrev två böcker till men dem har jag inte läst. Startpistolen från 1996 och Grand slam från 2001. (Jag får helt enkelt hasa iväg till biblioteket, tydligen är hans böcker svåra att få tag på.) Huvudpersonen från Tredje stenen dyker tydligen upp i de andra två romanerna också och jag hoppas han får däng. Jag hade väldigt svårt för Jimmy Hjort - han heter så. I mina ögon är det helt uppenbart att han är en halvpsykotisk halvgalning...nästan omänsklig. Jag insåg nu när jag läste om boken att jag fortfarande ville ge Jimmy spö (alternativt adoptera honom och försöka omvända honom till att bli en ... men mänsklig människa...alternativt låsa in honom i ett kloster), men framför allt insåg jag att anledningen till att han är så otroligt obehaglig är att han under romanens gång inte gör något för någon annan en enda gång. Han snyltar konstant på alla men är aldrig generös med nånting. Han ger aldrig. Överhuvudtaget. Vilket gör honom svårt handikappad som människa enligt mitt sätt att se det. Hu.
Det där blev inte så träffsäkert och intressant som jag hoppats. Men men.
*host host host* *frääääääääääääs*
När får man åka hem och nässkölja?
Det var nåt mer jag tänkte på...jo, jag var så sen till jobbet i morse att Morronzoo var slut när jag kom fram. Det var tråkigt.
Det knäpper i mina öron också.
Nu ska jag packa ett litet paket till. Eller två.
Anyhoo, det jag funderade på var den bok jag nyss läste om. Och jag kommer inte alls ihåg om jag nämnt det här eller ej, men jag utgår fråna tt jag inte har det. Jag läste om Tredje stenen från stolen. (Jo, visst har jag nämnde det här? Eller var det när jag pratade böcker med min granne...? Och inte orkar jag leta rätt på det inlägget heller - lat-Lisa-fisa...hä.)
ANYHOO - Tredje stenen från solen är Claes Holmströms debutroman från 1994 och jag vet att jag läste den med stigande förfäran redan som 21-åring. Nu inåg jag efter en stunds planlöst Googlande att han Claes faktiskt skrev två böcker till men dem har jag inte läst. Startpistolen från 1996 och Grand slam från 2001. (Jag får helt enkelt hasa iväg till biblioteket, tydligen är hans böcker svåra att få tag på.) Huvudpersonen från Tredje stenen dyker tydligen upp i de andra två romanerna också och jag hoppas han får däng. Jag hade väldigt svårt för Jimmy Hjort - han heter så. I mina ögon är det helt uppenbart att han är en halvpsykotisk halvgalning...nästan omänsklig. Jag insåg nu när jag läste om boken att jag fortfarande ville ge Jimmy spö (alternativt adoptera honom och försöka omvända honom till att bli en ... men mänsklig människa...alternativt låsa in honom i ett kloster), men framför allt insåg jag att anledningen till att han är så otroligt obehaglig är att han under romanens gång inte gör något för någon annan en enda gång. Han snyltar konstant på alla men är aldrig generös med nånting. Han ger aldrig. Överhuvudtaget. Vilket gör honom svårt handikappad som människa enligt mitt sätt att se det. Hu.
Det där blev inte så träffsäkert och intressant som jag hoppats. Men men.
*host host host* *frääääääääääääs*
När får man åka hem och nässkölja?
Det var nåt mer jag tänkte på...jo, jag var så sen till jobbet i morse att Morronzoo var slut när jag kom fram. Det var tråkigt.
Det knäpper i mina öron också.
Nu ska jag packa ett litet paket till. Eller två.
Yrkeskvinnan och bihålorna
Det har varit en hård dag. Jag har så förtvivlat ont i bihålorna, de runt ögonen...men nu jäklar. Jag återkommer till detta "jäklar"...
Jag åkte trots allt till jobbet. Med bihålor, hosta och allt. Och jag har åter ställt den tjatiga frågan "hur-ställer-ni-er-till-kremering?", och jag har pratat med folk om räkningar och huruvida någon inte alls är död, och jag har beklagat att farbror si och så har gått bort. Och så har jag klistarta etiketter och skrivit räknignar och dött en smula inombords pga detta.
MEN. Första måste jag bekänna min kärlek. Till Rix Morronzoo. Det är MYCKET olikt mig men jag vet inte, jag bara älskar Morronzoo. Idag hade de han BingoLotto-Richard i studion och plötsligt garvade jag pinsamt och högt på Norrmalmstorg åt nån BingoLotto-historia...
(Här typ: http://www.rixfm.se/?underpage=236.93404 )
Oerhört roligt.
Sen har Titti världens bästa skratt (jag blir liksom glad i själen bara hon flabbar så där), Roger har otroligt tjusig röst och Gert är väldigt underskattad. I lajk Gert. Minus fredagsfräckisarna - jag är för pryd. Och dessutom har jag smak eller nåt.
En av lillkillen förskollärarare, gillar Adam och Gry...och de är väl ok. The Voice är väl så där, jag menar, en gammal klasskompis är med och livar upp... men inget slår Morronzoo. Jäklar alltså. Och den där kören som sjöng in våren hos the Voice - HUU, så den lät. Nån otroligt soppig manskör (pöh förresten, de lät som en hoper målbrotts-får) - HEMSKT. Förstå vilken skillnad mot damkören SALT; de var helt fantastiska. TULE!!!
Det som är lite jobbigt med han Fredrik som drar nyheterna. Vad han än säger så förväntar jag mig nån liten (eller stor) referens till Anna Skipper, dålig mat, eller bara ett beskäftigt "Hur ska det gå? Kommer Biggan klara Annas hårda regim de resternade 4 veckorna?" När det egentligen handlar om konjunkturer, naturkatastrofer och valet i USA.... Besvärligt.
Det där är inte bra alltså, att ha en för utmärkande röst. Det är som i filmen "Josef drömmarnas konung", där Jakob, alltså Josefs pappa (ni vet, Bibeln, Gamla Testamentet och allt det där), hans röst är han som gör reklamen för JYSK bäddlager. Det är liksom inte ok. Här ska det vara allvarligt och upphöjt eller nåt, och patriarken talar med myndig stämma till alla sina söner och det enda man hör är (i rasande fart f ö ) "...trädgårdsmöbler-tv-bänk-bokhylla-JYSK -alltid-ett-bra-erbjudande" när han egentligen ska tillrättavisa Ruben för att han har sålt sin yngste bror till egyptierna. Det är tur att han bara är med i början.
Det måste blir ordning på sånt här.
Min man (Maj-Britt, ni vet) började alldeles nyss prata om "satans underbyxor" vilket jag inte alls förstod vad han syftade på (våra gardiner? behöver de tvättas? mina/hans underkläder? VAD?), men jag sa bara lugnt att nu fick han se upp eftersom nu hamnade bahytten ovanpå papiljotterna. Ha! Han suckade bara och muttrade sen nåt om "copy". Han säger det när han tycker att jag har sagt nåt slagfärdigt...och det gör jag ju mest hela tiden, haha.
Det kommer en ny tidning i morgon också, och om jag inte hade såna problem med mina bihålor skulle jag mingla iväg på släppet...det hade varit kul, men jag tror inte jag mäktar med. Äsch. Men jag ska med stort intresse läsa Passion for Business. Jag kände tvångsmässigt att jag borde skriva nåt om min situation och mina val och försöka sälja in, men jag pendlar mellan att vara för lat och för självkritisk.
En sista grej.
Vet ni vad det här är?
Det är en nässköljare. Min granne, som f ö är sjuksköterska, har länge varmt förespråkat nässköljning. Med tanka på mina bihålor var jag idag till slut beredd att prova precis vad som helst...nästan. Men nässköljning föll helt klart in i kategorin "vad-som-helst". Det var i princip den religiösa upplevelse som min granne hävdat. Jag känner mig renad! Men det gör fortfarande ont i bihålorna. Aj.
Det är de där över ögonen som gör ondast. AJ.
Jag åkte trots allt till jobbet. Med bihålor, hosta och allt. Och jag har åter ställt den tjatiga frågan "hur-ställer-ni-er-till-kremering?", och jag har pratat med folk om räkningar och huruvida någon inte alls är död, och jag har beklagat att farbror si och så har gått bort. Och så har jag klistarta etiketter och skrivit räknignar och dött en smula inombords pga detta.
MEN. Första måste jag bekänna min kärlek. Till Rix Morronzoo. Det är MYCKET olikt mig men jag vet inte, jag bara älskar Morronzoo. Idag hade de han BingoLotto-Richard i studion och plötsligt garvade jag pinsamt och högt på Norrmalmstorg åt nån BingoLotto-historia...
(Här typ: http://www.rixfm.se/?underpage=236.93404 )
Oerhört roligt.
Sen har Titti världens bästa skratt (jag blir liksom glad i själen bara hon flabbar så där), Roger har otroligt tjusig röst och Gert är väldigt underskattad. I lajk Gert. Minus fredagsfräckisarna - jag är för pryd. Och dessutom har jag smak eller nåt.
En av lillkillen förskollärarare, gillar Adam och Gry...och de är väl ok. The Voice är väl så där, jag menar, en gammal klasskompis är med och livar upp... men inget slår Morronzoo. Jäklar alltså. Och den där kören som sjöng in våren hos the Voice - HUU, så den lät. Nån otroligt soppig manskör (pöh förresten, de lät som en hoper målbrotts-får) - HEMSKT. Förstå vilken skillnad mot damkören SALT; de var helt fantastiska. TULE!!!
Det som är lite jobbigt med han Fredrik som drar nyheterna. Vad han än säger så förväntar jag mig nån liten (eller stor) referens till Anna Skipper, dålig mat, eller bara ett beskäftigt "Hur ska det gå? Kommer Biggan klara Annas hårda regim de resternade 4 veckorna?" När det egentligen handlar om konjunkturer, naturkatastrofer och valet i USA.... Besvärligt.
Det där är inte bra alltså, att ha en för utmärkande röst. Det är som i filmen "Josef drömmarnas konung", där Jakob, alltså Josefs pappa (ni vet, Bibeln, Gamla Testamentet och allt det där), hans röst är han som gör reklamen för JYSK bäddlager. Det är liksom inte ok. Här ska det vara allvarligt och upphöjt eller nåt, och patriarken talar med myndig stämma till alla sina söner och det enda man hör är (i rasande fart f ö ) "...trädgårdsmöbler-tv-bänk-bokhylla-JYSK -alltid-ett-bra-erbjudande" när han egentligen ska tillrättavisa Ruben för att han har sålt sin yngste bror till egyptierna. Det är tur att han bara är med i början.
Det måste blir ordning på sånt här.
Min man (Maj-Britt, ni vet) började alldeles nyss prata om "satans underbyxor" vilket jag inte alls förstod vad han syftade på (våra gardiner? behöver de tvättas? mina/hans underkläder? VAD?), men jag sa bara lugnt att nu fick han se upp eftersom nu hamnade bahytten ovanpå papiljotterna. Ha! Han suckade bara och muttrade sen nåt om "copy". Han säger det när han tycker att jag har sagt nåt slagfärdigt...och det gör jag ju mest hela tiden, haha.
Det kommer en ny tidning i morgon också, och om jag inte hade såna problem med mina bihålor skulle jag mingla iväg på släppet...det hade varit kul, men jag tror inte jag mäktar med. Äsch. Men jag ska med stort intresse läsa Passion for Business. Jag kände tvångsmässigt att jag borde skriva nåt om min situation och mina val och försöka sälja in, men jag pendlar mellan att vara för lat och för självkritisk.
En sista grej.
Vet ni vad det här är?
Det är en nässköljare. Min granne, som f ö är sjuksköterska, har länge varmt förespråkat nässköljning. Med tanka på mina bihålor var jag idag till slut beredd att prova precis vad som helst...nästan. Men nässköljning föll helt klart in i kategorin "vad-som-helst". Det var i princip den religiösa upplevelse som min granne hävdat. Jag känner mig renad! Men det gör fortfarande ont i bihålorna. Aj.
Det är de där över ögonen som gör ondast. AJ.
Yrkeskvinnan älskar våren och behöver en ny dator
Jag är en sucker för våren. Ge mig april och maj och jag blir en trevlig och snäll människa på nytt.
Men så är jag sjuk och det förtar lite av vårprylen. Och så har bokstaven "a" börjat med later på tangentbordet. Den strejkar ungefär 6 av tio gånger vilket gör mig väldigt irriterad OCH trött i lillfingret... Jag behöver en ny dator.
Det är en vacker vacker dag och jag sitter kvar hemma med min onda hals och rosslar och hostar tillsammans med minsting som tittar på Heathcliff/Nissa på DVD och är lycklig. Detta medan övriga familjen är i körka. Jag har slitit ut mig lite grann känner jag. I tisdags dök jag upp sent (mycket sent) på jobbet (smör och bröd-jobbet, inte min vision, mitt projekt, min världsförbättring) med liten pojke i släptåg. Han fick sen titta på DVD och spela skumma spel och lägga pussel i tre timmar medan jag kämpade med räkningar och utskick. Sen tog vi oss hem vi buss och sluss och pendeltåg där det var knökfullt och jag lyckades peta ner barnet på improviserad sittplats mellan säten...väl hemma insåg vi att barnet hade 39,1...jag är en dålig mor.
Sen var det tufft frukostmöte - i bemärkelsen att det är roligt att höra om andras framgångar och berätta om dina (nåja) egna. Jag jobbade på, trots att det var Valborgsmässoafton och allting. Jag ringde England, jag mailade och mailade, jag räknade och packade och hade mig... Sen var det budget-time och min coach och jag räknade tillsammans tills i alla fall jag såg i kors. VI kom fram till att med 100 kunder kan jag ta ut anständig lön. Med 300 kunder kan alla vi tre brudar ta ut anständig lön. Ålrajt!! Då finns det nåt att sträva efter i alla fall. Och coachen, som är en tuff böna som inte ser mellan några fingrar sa att det faktiskt ser ut som det kan bli eknomi i det hele...
Jag samlade ihop mig, träffade make och 7-åring i centrum efter en ovanligt snabb bilfärd hem från norrort till söderort. (Vår insekt är en så snäll liten bil.) Vi handlade och hade oss men väl på väg hem, då vi också beställde hämt-pizza, mind you, började det regna. Jag tyckte synd om alla. Mig själv för att jag jobbat typ 9 timmar en dag så alla andra jobbar max 4, min 7-åring som helst av allt ville titta på brasa men som nu inte skulle få det eftersom det dels regnade och dels var hans föräldrar som gamla disktrasor...och sen tyckte jag synd om de ambitiösa människor i den lokala idrottsföreningen som arrat och slitit och haft sig för att valborgsmässofirandet skulle bli så bra som möjligt.
(OBS - förra årets Valborgsmässoeld.)
Vi blev kvar hemma...vi tittade på...nåt som jag glömt eftersom jag var så trött. 7-åring grät förtvivlat, alla andra vegeterade tills det var dags att sova. Sen tittademaken och jag på nåt samhällsprogram om valborgsfylla och spritlangning till unga och ... hela mitt modersväsen satt och kokade av både ilska, omtanke och.... nån slags mild förtvivlan. Jag ville bara lappa till de dumma glina som låg på galonmadrasser och kräktes och bråkade och luktade illa och hade sönder sig själva och sina kläder och gjorde sig själva illa och sina föräldrar oroliga.
Och jag VET att en och annan cyniskt grinig och skadeglad typ kommer skrocka och säga att "haha, snart är du där, hähä, snart har du tonåring själv får du se hur lätt det är, snart står de i hallen och luktar häxa och malibu och gula blend (finns de ens fortfarande?)...haha, kul med barn, haha...." Skit på er. Den dagen, den sorgen. Jag vet ju inte alls hur det kommer gå med mina egna tonåringar. Det lär liksom visa sig. Men jag ska göra vad jag kan. Och det är rätt mycket.
Men det går vi in närmare på en annan gång.
Det blev första maj och kalas hos goda vänner, inte i något politiskt tecken utan för att fira en första kommunion. Det var mycket fint och tervligt på alla sätt och vis.
I förrgår fredags hade vi gäster. Övernattningsgäster och det var mycket trevligt. Jag upptäckte att brödet nästan var slut och att även MJÖLET nästan var slut...ve och fasa. Jag ställde mig omedelbart och bakade (jag skojar inte) 6 limpor och en BGG (=Bara Goda Grejjer)-kaka samt sammanställde midddag för åtta personer... Hjälp. Men det gick det med.
(Kakan finns i den här fantastiska boken:
Kan varmt rekommenderas.)
Lördag morgon. Ingen röst. Maken gjorde pannkakor, stekta tomater och bacon till alla. Gästerna skjutsades till flyget. Jag försökte få igång min hals, men det gick först inte alls...haha.
Till sist var det väl acceptabelt och jag kände att tvättstugan och jag behövde umgås lite, samt att det var dags att förbarma sig över några ledsna äpplen. Sagt och gjort. Många tvättmaskiner och en äppelpaj, en plåt äppelmuffins senare var jag bara "tvungen" att göra spenatsoppa också samt parmesanbullar till. Nipprigt. Jag vet.
Det hela slutade med att jag var tvungen att lägga mig i badet och läsa Maria Ernestam i en timme. Det var mycket välgörande.
Igår var det också Dolly-tema på SVT2.
Jag älskar Dolly. En timmes dokumentär om Dolly-fans gjorde hela familjen nervös, jag hotade nämligen med att också börja bära rosa peruk, antenner samt sätta upp Dolly-bilder överallt i hela huset. Men allvarligt talat, fans är märkliga varelser. Fan-dom är ett märkligt fenomen. (Hittade jag just på ett ord?)
Sen konsert med Dolly - fantastiskt. Hon är ju som en utomjording...jag kanske ska starta en sekt som hävdar att Dolly är en utomjording? Hon är bara så...fantastisk.
(Nej, jag har inte biljetter till konserterna i vår, vilket är lite trist...)
Sist visade de Steel Magnolias.
Jag har inte sett den sen...vad, 1991 kanske? Jag såg den tillsammans med några tjejkompisar och jag vet att jag var arg i flera dar sen...och jag har sen dess hävdat att det är en av de sämsta filmer jag sett. Jag var helt klart beredd att ge den en ny chans. Jag menar, Dolly är ju med? Och Olympia Dukakis som både min man och jag är kära i. Och - förhoppningsvis har det hänt en del med mig och min mognad sen jag var drygt 17. Jag kanske uppskattar andra saker. Well, filmen hade klart sina poänger och jag uppskattade den på ett helt annat sätt. Men en del av det som störde mig som 17-åring störde mig nu också. Lite klent sammanhållen historia. För lite tid på personteckningarna - jag ville har minst DUBBELT så mycket film kände jag. Mer Dolly, helt enkelt. Men det var en bra film...en ok film. Och Dolly var strålande.
Idag är jag klen. Fortfarande. Så jäkla klen.
Jaja.
Jag har hängt ut tvätt. Utomhus. Jag har begått utomhustvätthängar-debut för säsongen. Det smyghängdes redan igår, men det blev aldrig helt torrt. Nu hänger det saker som jag utgår ifrån kommer bli torra. Ehuru solen skiner, fåglarne sjunger och det fläktar lite på tomten. Ljuvligt. Om jag bara inte var så klen...men vad fasen. Det kunde varit värre.
Men så är jag sjuk och det förtar lite av vårprylen. Och så har bokstaven "a" börjat med later på tangentbordet. Den strejkar ungefär 6 av tio gånger vilket gör mig väldigt irriterad OCH trött i lillfingret... Jag behöver en ny dator.
Det är en vacker vacker dag och jag sitter kvar hemma med min onda hals och rosslar och hostar tillsammans med minsting som tittar på Heathcliff/Nissa på DVD och är lycklig. Detta medan övriga familjen är i körka. Jag har slitit ut mig lite grann känner jag. I tisdags dök jag upp sent (mycket sent) på jobbet (smör och bröd-jobbet, inte min vision, mitt projekt, min världsförbättring) med liten pojke i släptåg. Han fick sen titta på DVD och spela skumma spel och lägga pussel i tre timmar medan jag kämpade med räkningar och utskick. Sen tog vi oss hem vi buss och sluss och pendeltåg där det var knökfullt och jag lyckades peta ner barnet på improviserad sittplats mellan säten...väl hemma insåg vi att barnet hade 39,1...jag är en dålig mor.
Sen var det tufft frukostmöte - i bemärkelsen att det är roligt att höra om andras framgångar och berätta om dina (nåja) egna. Jag jobbade på, trots att det var Valborgsmässoafton och allting. Jag ringde England, jag mailade och mailade, jag räknade och packade och hade mig... Sen var det budget-time och min coach och jag räknade tillsammans tills i alla fall jag såg i kors. VI kom fram till att med 100 kunder kan jag ta ut anständig lön. Med 300 kunder kan alla vi tre brudar ta ut anständig lön. Ålrajt!! Då finns det nåt att sträva efter i alla fall. Och coachen, som är en tuff böna som inte ser mellan några fingrar sa att det faktiskt ser ut som det kan bli eknomi i det hele...
Jag samlade ihop mig, träffade make och 7-åring i centrum efter en ovanligt snabb bilfärd hem från norrort till söderort. (Vår insekt är en så snäll liten bil.) Vi handlade och hade oss men väl på väg hem, då vi också beställde hämt-pizza, mind you, började det regna. Jag tyckte synd om alla. Mig själv för att jag jobbat typ 9 timmar en dag så alla andra jobbar max 4, min 7-åring som helst av allt ville titta på brasa men som nu inte skulle få det eftersom det dels regnade och dels var hans föräldrar som gamla disktrasor...och sen tyckte jag synd om de ambitiösa människor i den lokala idrottsföreningen som arrat och slitit och haft sig för att valborgsmässofirandet skulle bli så bra som möjligt.
(OBS - förra årets Valborgsmässoeld.)
Vi blev kvar hemma...vi tittade på...nåt som jag glömt eftersom jag var så trött. 7-åring grät förtvivlat, alla andra vegeterade tills det var dags att sova. Sen tittademaken och jag på nåt samhällsprogram om valborgsfylla och spritlangning till unga och ... hela mitt modersväsen satt och kokade av både ilska, omtanke och.... nån slags mild förtvivlan. Jag ville bara lappa till de dumma glina som låg på galonmadrasser och kräktes och bråkade och luktade illa och hade sönder sig själva och sina kläder och gjorde sig själva illa och sina föräldrar oroliga.
Och jag VET att en och annan cyniskt grinig och skadeglad typ kommer skrocka och säga att "haha, snart är du där, hähä, snart har du tonåring själv får du se hur lätt det är, snart står de i hallen och luktar häxa och malibu och gula blend (finns de ens fortfarande?)...haha, kul med barn, haha...." Skit på er. Den dagen, den sorgen. Jag vet ju inte alls hur det kommer gå med mina egna tonåringar. Det lär liksom visa sig. Men jag ska göra vad jag kan. Och det är rätt mycket.
Men det går vi in närmare på en annan gång.
Det blev första maj och kalas hos goda vänner, inte i något politiskt tecken utan för att fira en första kommunion. Det var mycket fint och tervligt på alla sätt och vis.
I förrgår fredags hade vi gäster. Övernattningsgäster och det var mycket trevligt. Jag upptäckte att brödet nästan var slut och att även MJÖLET nästan var slut...ve och fasa. Jag ställde mig omedelbart och bakade (jag skojar inte) 6 limpor och en BGG (=Bara Goda Grejjer)-kaka samt sammanställde midddag för åtta personer... Hjälp. Men det gick det med.
(Kakan finns i den här fantastiska boken:
Kan varmt rekommenderas.)
Lördag morgon. Ingen röst. Maken gjorde pannkakor, stekta tomater och bacon till alla. Gästerna skjutsades till flyget. Jag försökte få igång min hals, men det gick först inte alls...haha.
Till sist var det väl acceptabelt och jag kände att tvättstugan och jag behövde umgås lite, samt att det var dags att förbarma sig över några ledsna äpplen. Sagt och gjort. Många tvättmaskiner och en äppelpaj, en plåt äppelmuffins senare var jag bara "tvungen" att göra spenatsoppa också samt parmesanbullar till. Nipprigt. Jag vet.
Det hela slutade med att jag var tvungen att lägga mig i badet och läsa Maria Ernestam i en timme. Det var mycket välgörande.
Igår var det också Dolly-tema på SVT2.
Jag älskar Dolly. En timmes dokumentär om Dolly-fans gjorde hela familjen nervös, jag hotade nämligen med att också börja bära rosa peruk, antenner samt sätta upp Dolly-bilder överallt i hela huset. Men allvarligt talat, fans är märkliga varelser. Fan-dom är ett märkligt fenomen. (Hittade jag just på ett ord?)
Sen konsert med Dolly - fantastiskt. Hon är ju som en utomjording...jag kanske ska starta en sekt som hävdar att Dolly är en utomjording? Hon är bara så...fantastisk.
(Nej, jag har inte biljetter till konserterna i vår, vilket är lite trist...)
Sist visade de Steel Magnolias.
Jag har inte sett den sen...vad, 1991 kanske? Jag såg den tillsammans med några tjejkompisar och jag vet att jag var arg i flera dar sen...och jag har sen dess hävdat att det är en av de sämsta filmer jag sett. Jag var helt klart beredd att ge den en ny chans. Jag menar, Dolly är ju med? Och Olympia Dukakis som både min man och jag är kära i. Och - förhoppningsvis har det hänt en del med mig och min mognad sen jag var drygt 17. Jag kanske uppskattar andra saker. Well, filmen hade klart sina poänger och jag uppskattade den på ett helt annat sätt. Men en del av det som störde mig som 17-åring störde mig nu också. Lite klent sammanhållen historia. För lite tid på personteckningarna - jag ville har minst DUBBELT så mycket film kände jag. Mer Dolly, helt enkelt. Men det var en bra film...en ok film. Och Dolly var strålande.
Idag är jag klen. Fortfarande. Så jäkla klen.
Jaja.
Jag har hängt ut tvätt. Utomhus. Jag har begått utomhustvätthängar-debut för säsongen. Det smyghängdes redan igår, men det blev aldrig helt torrt. Nu hänger det saker som jag utgår ifrån kommer bli torra. Ehuru solen skiner, fåglarne sjunger och det fläktar lite på tomten. Ljuvligt. Om jag bara inte var så klen...men vad fasen. Det kunde varit värre.
