yrkeskvinnan

Jag är så hopplöst efter. Men det får nog helt enkelt vara så.

Jag TROR att jag har nämnt att jag knarkar Sommar i P1. Igår lyssnade jag på Amelia Adamo som jag tycker är lite små-cool och sen på Annika Norlin. Jag hade väldigt lite koll på Annika Norlin tills jag la ihop ett och ett och insåg att det var hennes video syrran hade lagt upp på sin blogg (Anna-otroligt bra) och det var hennes namn vi trasslade fram i korsordet för några veckor sen (jag tror temat var svenska pop-undret och vi har numera dålig koll på det, JA), samt även Hello Saferide som jag bara fick fram eftersom jag löste allt runtomkring och SEN klurade ut att "jaha, Hello Saferide, jomen det namnet känner jag igen...tror jag".

Jag är kär i Annika Norlin nu.

Jag lyssnar på hennes stillsamma reflekterande och otroligt sympatiska norrländska (jämt-ska? männskan är ju dock från Östersund) och inser att det är och förblir en väldigt vacker dialekt. (Alltså måste man vara destå mer uppmärksam på VAD männskan säger. Gäller alla med vacker dialekt. Typ Mark Levengood eller Tina Nordström. En bekant sa upprört, och i lätt affekt ska tilläggas: "Lyssna på VAD Mark Levengood säger!! Han är OND!!!". Nåja.)

Jag lyssnar på henne när hon pratar om sitt förhållande till sin musik och jag inser att näe, så där har jag aldrig känt. Musik var för mig ytterligare nån form av prestation (jag är faktiskt musikaliskt, sjunger rent och prydligt med halvskolad röst...och sen är det inte så mycket mer med det), det var bara ytterligare ett sammanghang där man kunde får bekräftelse och så... Nä, det gör ingen bra artist. Så mina popstjärne, sångerskedrömmar hamnade på hyllan för GANSKA så länge sen, efter det att min bror och jag skickat in en HISKELIG låt till melodifestivalen. Och NEJ, den kommer ni aldrig få höra. Men det är alltid intressant att få nya perspektiv. 

Jag tror jag blev kär när hon sa något om att folk frågar henne varför hon nu är journalist och musiker om hon tycker så illa om att stå på scen och är så blyg. Hennes svar på detta är att varför är det bara utåtriktade människor som jag få göra musik och stå på scen? Då var vi hemma. Helt fantastiskt.

Det enda som gör mig lite bekymrad igen är det här med...ja, vad? Hennes sommarprogram var (supposedly) inspelat på ett tåg på väg hem till Östersund "och mamma och pappa". Jättegulligt. Eller? Innan jag låter familje-fascistoid och helt knäpp så måste jag förklara att jag alltid blir lite nervös av folk som gör det här med barn till för mycket ett val. Ett val i klass med "ska jag ha en grön eller en blå soffa?" eller "ska jag blir brandman eller doktor?" Jag tror inte att det är så bra. Nu ser världen ut så, att det är ett val i väldigt väldigt stor utsträckning. Och det är bra på vissa sätt och väldigt bekymrande på andra. I min bok i alla fall.
Hon har tydligen sagt i en intervju (som syrran citerade) något om det här barn, nåt i stil med..nä, nu hämtar jag det exakta citatet så att det inte blir fel.

"Å, vad fin, vad kul det skulle vara med barn. Å, nu gråter den, nu vill jag hellre ha en macka."

Det är ju väldigt kul. På ett sätt. Jag menar, jag fnissar också. Men det gör mig också bekymrad som sagt. Missförstå mig rätt, folk gör som de vill och jag menar inte att alla ska känna likadant inför det här med barn-skaffandet...på det där sättet att man blir stjärn- och tårögd och pratar om "det-största-i-livet" och sånt. Kan inte ungar bara få bara lite självklara? Måste de planeras och "skaffas" in absurdum?
Så när Annika Norlin är på väg hem till mamma och pappa, som den 31-åriga kvinna hon trots allt är, då hör jag också ett budskap där. Nämligen: "Jag vill inte vara vuxen. Inte fullt ut. Jag vill kunna fortsätta att åka hem till mamma och pappa. Jag vill fortsätta ha kille. Inte man, hu så hemskt. Kille."

Nej, jag är inte norm. Det vet jag. Men jag vet att jag, trots att jag är knäpp, bräcklig, svag och en morsa med pinsamt dåligt tålamod, så vet jag att jag är vuxen. Jag gillar att vara vuxen. Jag vill vara det fullt ut. På ett äkta, sant och riktigt sätt, inte ett ytligt "hela-mitt-hem-matchar-jag-fönar-håret-varje-dag-och-bär-ofta-dräkt"-vuxen. Hör jag fel? Annika Norlin kanske visst vill vara vuxen? Hon kanske är mycket vuxnare än jag?

När man har en passion, när man är konstnär, musiker, då verkar det som att det går före allting. Är det givet? Det kanske är nödvändigt? Jag inbillar mig att historien är full av konstnärer och musiker som försummar sina barn och familjer...kanske ska de då inte ha barn och familjer? Kanske är det bättre om det har kille. Eller tjej.

Jaja. Jag kan ju filosofera all I want. Jag bara önskar barn kunde få vara människor, de också. Och inte bara nåt man "kanske" vill ha. Skaffa. Nån gång. Eller nä förresten, jag vill nog hellre ha en bil eller resa till Nya Zeeland. Hur skulle jag ta det om någon, typ mina föräldrar sa så och syftade på mig? "Lisa? Nä, jag vill nog hellre ha en macka..."

Samtidigt; vill man nu väldigt gärna resa till Australien så är det ju inte helt enkelt om man har barn. Eller vart fall klart mer komplicerat och bökigt.

Eller så har jag missat en stillsam ironi eller nåt hos Annika Norlin. Och hur det än är så känner jag ju inte henne så jag lämnar ämnet (för den här gången) och fortsätter att gilla hennes musik. Och önska mig ALLT av Hello Saferide och Säkert! i födelsedagspresent.

Här hade jag tänkte skriva lite mer om det här med ny musik, men då blir inlägget för långt så jag låter bli.

Jag bara nämner att jag satt på pendeln och klurade på det här som finns nedskrivet här ovan. Och jag insåg att jag måste snabbt anteckna några stödord, annars glömmer jag allt när jag kommer fram till en dator. Det enda jag hittade var remissen till psykiatern...och en orange penna. Jag vek den snabbt så att ingen skulle se att det var en remiss till en psykiater - hallå, det kanske man inte vill skylta med. Sen kladdade jag ner oranga stödord för glatta livet...

Ja, det är nog det jag gör. Jag sitter på jobbet och gör inte många knop. Men det må vara hänt. Jag passar ju gubevars telefonen trots allt...

Helgen kom och gick i en rasande fart. Vi var i Mariefred. Vi hade kräftis med våra grannar - de har landställe utanför Mariefred och det var ju helt fantastiskt trevligt. Kräftorna var goda och de två pajer som maken och jag slängt ihop med gemensamma krafter var helt sagolika. Det var en västerbottenost-paj med bacon och lök i botten och en med kantareller och parmesan. Båda var kriminellt smaskiga...särskilt västerbottenostpajen. Våra grannar hade i sin tur bjudit in sina landet-grannar som dök upp med ett lite barn (sisådär en 1,5 år, jättesöt och mammig). De hade med sig en fantastisk chokladkaka med pekannötter. Även den var en religiös upplevelse - den var bakad i en vanlig kakform och såg ut som att den borde bli ca 10-12 bitar om man skar anständiga sådana...receptet var dock till 20 personer. Minst...och nu förstår jag varför)... men när jag ätit min lilla smala bit var det plötsligt inte roligt längre. Jag kände mig som en boaorm som ätit en...elfant-hjord. Minst. Jag brakade i säng, utan att så mycket som säga godnatt...det var nästan lite oartigt. Det trevliga med alltihop var att varken jag eller nån annan drack för mycket eller blev oregerlig. (Nu brukar jag inte göra det men i alla fall, kräftis är kräftis.) Grann-pappan och undertecknad gav upp först, jag allra först med en kvarts marginal. Vi hade skämtat om det där, att vi numera är så gamla att vi inte orkar partaja nästan alls längre...eh nej.
Jaja, det gjorde inte så mycket. Kräftorna var goda och jag hamnade bara lite grann i "zonen", dvs min egen "kräft-zon" då jag bara skalar och skalar och inte är kontaktbar, haha.
Söndagen var lite ofrom - ingen mässa, men vi packade ihop, hjälpte till att städa lite grann och sen tutade vi inte till Mariefred och GJORDE Mariefred...eller, ja nästan i alla fall. Gripsholm var inte att tänka på, dels tar det tid, dels var barnen inte helt...motiverade. Vi promenerade istället. Vi åt lunch med efterföljande fika på mysigt fik där man fick pasta och köttbullar till barnen för en mycket modest penning. Vi stora (föräldrar + 12-åring) åt smörgås med lax eller kyckling. Sen skulle herr minst nödvändigvist ha en hel egen chokladboll, men nånstans måste man ju sätta stopp för utsvävningarna. Han fick alltså en halv chokladboll, dvs han delade med ett syskon, två andra syskon delade på en stor bulle och maken och jag delade på en chokladbiskvi. Så! Lite nyttigare, lite billigare. Men han var inte nöjd med detta trots att han fick smaka både biskvi och bulle. Jaja...Han var svårligen myggbiten trots att vi försökt hålla honom helkropsstäckt hela tiden. Det rådda mygginvasion och herr minst är väldigt myggkänslig. I somras blev han biten i örat och det svällde upp till - jag skoja inte - tredubbel storlek. Han såg inte klok ut, örat guppade när han rörde sig och det var blå-rött. Grann-pappan som också är läkare tittade på örat och konstaterade att det nog skulle ge sig, men ge honom clarityn. Så nu har han ätit clarityn i flera dagar, men jäklar vad han är svullen både här och där. Han får liksom inte normala myggbett, han får golbolls-stora svullnader...mycket otäckt. Dessa svullnader KAN ha bidragit till hans dåliga humör gällande chokladbollen.

Det satt en dam och en herre och studerade oss lite diskret på fiket. När de sen skulle gå sa damen, som var lite halv-snörpig men inte mer än uthärdligt: "Vilka fina barn ni har...fyra stycken..." Jag log och sa tack. Sen tittade hon på dem igen, liksom en efter en och konstarade, liksom lite för sig själv, "Ja, olika färger, ljusa och mörka och blonda...jaaa..." Sen gick de. Vi fnissade, maken och jag. Och övervägde åter att förse barnen med skyltar på ryggen med texten, "JA DE ÄR VÅRA GEMENSAMMA ALLIHOP"... med undertexten "våra mammor är blonda och blåögda". Det har ju hänt på en och 17 gånger att folk hajar till när de inser att att herr minst som ju fortfarande är nästan linblond och blåögd har brunögd mörk mamma och svarthårig, grönögd pappa...hähähä. Och törs de, så börjar de nervöst haspla om brevbärare och rörmokare vilket är väldigt kul. Jag vet ju vad JAG har sysslat med och jag är ju patologiskt monogam. Om maken skulle ha nåt linblont barn på byggden så kan i alla fall inte jag ha framfött det, om ni förstår. Komiskt. 

Nog om det. Nu ska jag försöka göra lite nytta i hela 7 minuter innan det är dags för förmiddagskaffe. Om jag ids.

   

Det sa min granne igår. Hon kommer över på te framåt kvällskvisten. Det var mycket trevligt.

Det var en sån konstig dag igår. Det jobbades som sagt, och allt verkade frid och fröjd och jag bokförde utan att få kramp...men det händer nånting på vägen hem. Den suger liksom musten ur mig, vägen hem. Trots att det, onekligen, inte är längre från jobbet och hem än det är hemifrån och till jobbet. När jag väl ramlar in hemma i min hall är jag så trött att jag bara säger "hej barn, mamma går och lägger sig en stund". Och sen ligger jag i kvasi-dvala som en utslagen säl på sängen och hör tv:n genom vårt patetiskt tunna sovrumsgolv/vardsgsrumstak. Och jag önskar att jag hade kraft nogatt säga åt barnen att nu räcker det med tv. Men jag orkar inte.

Efter nån timme är det kris i vardagsrummet. Inte av några enorma proportioner, men någon skäller, någon gråter, någon annan börjar också gråta, och när jag kommer stapplande nedför trappan är det det en liten ögontjänare som snabbt stänger av tv;n och säger "nu har vi faktiskt tittat klart". Det gråts lite mer, på grund av nåt som nån har missat på tv och dessutom har man pga det som man trodde man skulle få se på tv, men nu missade, stängt av datorn vilket är fruktansvärt. Tjafs och trams, av synnerligen banalt snitt. Jag står och svajar och vill helst dö lite grann. Jag ber alla, obs - skriker alltså inte, eftersom jag inte orkar, inte för att jag är en balanserad och tålmodig mor, att gå upp på sina rum. Dessutom fångar jag upp en struttig 12-åring och säger åt henne att släta ut vardagsrumsmattan som är knorvig IGEN. Hon blir rasande. Alla brölar och beter sig. Utom jag, för en gångs skull. Eftersom jag inte orkar.

Det är torsdag och det borde alltså bli soppa och pannkaka. En rätt enkel historia. Men jag har ingen lök och eftersom jag inte har nån lök kan jag int göra spenatsoppa och eftersom jag är som jag är, kan jag heller inte skifta fokus och byta sopp-ambition. Jag blir sittande, stirrandes på ett paket fryst spenat. Jag börjar gråta.

Jag ringer min man. Som hade för avsikt att jobba över just igår. (Han jobbar mycket sällan över.) Jag låter som en hulk-ig fjortis med finne på näsan och skoldans på fredag... Mannen säger att han kommer hem. Jag samlar mig så mycket att jag lyckas lägga tillbaka spenaten i frysen. Men jag känner att det är tur at barnens far kommer hem för annars kommer de får svälta. Jag överväger att bara ställa fram ett paket knäckebröd på bordet och därefter ta på mig skorna och gå. Gå min väg. Ut i skogen. Gå min väg, bort från det här hemmet som just idag bara är en stressfaktor och inte alls nåt trevligt och mysigt som jag trivs i. Bort från barn som är just barn, men som jag vill tillskriva egenskaper som mognad och empatisk förmåga...vilket de saknar. Inte helt, men... Men jag kan inte gå ifrån min man. Kan inte. Vill inte.

Så jag samlar mig lite lite till. Jag plockar fram knäckebrödet. Jag hittar dinkelflingor. Jag skalar några morötter. Och barnen får dinkelgröt, knäckesmörgås med skinka och morotspinnar till middag. (Deras far sa först att han tänkte köpa med pizza på vägen hem, men näe, där gick gränsen. Dels ville inte jag ha pizza - a first - dels kan inte vilddjuren få turtles-smaskig mat när de burit sig illa åt. Det går inte.

Ett litet barn, nja, ett halvstort barn kom in och satte sig i köket medan jag hafsade runt ocoh kokade gröt och snörvlade. Barnet var lite röd om kinderna. Efter en stund sa barnet: "jag känner mig dum". Jag hm-ade först till svar och sen frågade jag: "varför det?"
Barnet kände sig mest dumt för att barnet skrikit. Ok. Jag bad om ursäkt för något dumt jag sagt till barnet. Det kändes lite bra. Men inte mer.

Efter gröten, och att barnens far kommit hem, började det tramsas igen. Bråkas om skitsaker. Och barnet som sagt att hon kände sig dum, satte sig dels på tvären för att det nu inte längre fanns tid för att bada utan det fick räcka med en dusch, dels gastade hon till sin far: "varför är mamma så himla viktig!!??" Och pappan svarade att han älskade mamman först och därför fick de inte vara dumma mot henne samt att ingen av dom skulle finnas om inte deras mamma fanns. Tack, barnens far. Det behövde de höra. För att inte tala om att jag behöde höra det.

Jag satte en deg. Jag kände att om jag nu sätte rmig och tittar på hjärndöd tv eller spelar hjärndöda spel då blir det bara värre allting. Jag sätter en deg i stället. Det blev en JÄTTEDEG, eftersom jag mixade ner en sopp-rest (med pasta och ärtor...lite udda) och grötrester. Degen blev enorm och svällde åt alla håll. Sen blev det fyra limpor väldigt gott bröd.

När grannen sen suttit en timme vid köksbordet och druckit te och vi pratat om både det ena och det andra, och börden äntligen svalnat lite grann, så frågade jag om vi inte skulle ta en bit ärt-sopps-gröt-rest-bröd. "Åh, jag trodde du aldrig skulle fråga!" utbrast grannen. Det var väldigt gott.

Min granne är en klok kvinna som jag mer än gärna lyssnar på. Vi har och för goda samtal. Såna där som bygger och inspirerar. Det var hon som sa: "Du måste ha en plan".

Det ingår i min plan att föra dagbok. Över hur jag mår. Så jag tänktebörja med en liten sån ruta för mig själv, sist blogginläggen. Dessa kan man ignorera om man tycker hälsotillstånd är ointressanta. Heh, jag tycker nog jag skriver väl mycket om mitt jäkla hälsotillstånd ändå ja, men med lite mer struktur kanske det ändå kan ge en viss...överblick?

Hur som helst, min granne och jag pratade om en del annat också. Och vi garvade väldigt mycket åt en del rätt knasiga och banala saker, men ändå. Och jag kände att jag nog inte riktigt önskade livet ur mig själv längre. Det sa jag nämligen när hon först ringde. Att jag övevägde att skjuta mig, men kanske inte förrän i morgon. Hon svarade reptilsnabbt: "Inte förrän efter kräftskivan." Hemskt roligt.

STATUS:
1. Sömn: svårt att komma till ro, kunde inte låta bli att spela dataspel innan jag skulle sova.
2. Uppvakning: seg och lite uppgiven
3. Allmänt: lite sömngångaraktigt, segt och med en liten liten touch av gråtmildhet
4. Fysik: lite lite träningsvärk efter promenad och simning i veckan
5. Mediciner: järn, B12 och hormon. Inne på tredje veckan.

Och så har jag lagt en två tvättar. Det var helt klart nödvändigt.