yrkeskvinnan

Det kan vara grymt meditativt att vika tvätt. Alltså är jag per definition en mediativ människa eftersom jag viker såna ohemula mängder tvätt. Så ock idag. Men. Idag ställde jag fram en separat korg i vilken vissa plagg bara singlade ner. Lätt utskakade, ej vikta. Är man tillräckligt stor för att ha eget rum, mobiltelefon och annat - då får man också vika och sortera sin egen tvätt... Eller nja, jag UT-sorterade ju Divans tvätt, även om jag inte vek den och parade ihop strumporna.

*sniff*

Hon har blivit så stor.

Sen vet man ju inte om hon tänker säga saker om "Meh!!? Asså asså, ska JAG vika min egen TVÄTT??? OSCHYSST!!!" Det lär visa sig.

Medan jag parade ihop övriga fem personers strumpor och funderade på tingens och textiliernas tillstånd funderade jag även på saker som:
- Det gula paret strumpor (storlek ca 10 år) som cirkulerat i hushållet i decennier (känns det som) - de måste vara som den där mytiska glödlampan som aldrig bränns ut utan bara håller och håller och lyser och lyser. (Ni vet, vetenskapsmännen KAN göra en oändligt hållbar glödlampa men de vill inte...alternativt står under hot av ...glödlampsindustrin eller nåt...) De går liksom aldrig sönder. De gula strumporna alltså.
- NÄR ska man slänga ett par strumpor eller underkläder? Jag är uppfostrad med att inte slänga saker förrns de i princip ramlar av kroppen... lite hysteriskt kanske. Men NÄR? När??
- Är det ok att ärva underkläder?? Eller är det snusk?

Samt en hel del andra skumma grejjer.

Det här har jag gjort idag:
05.30 - överfallits av herr Minst kröp ner i föräldrasängen och trängdes
06.00 - vaknat och funderat på när jag egentligen ställde väckarklockan
06.15 - Yazoos "Don't go" brakar igång. Aha.
06.20 - kommer på Stor-Killen med att sitta på muggen och spela GameBoy. Jagar ut honom därifrån.
06.25 - skuttar påklädd ner och ut i köket där jag fixar hundmat, sätter på kaffe och gröt
06.35 - går ut med hunden som gör både nummer ett och två, det senare två gånger ... och varför berättar jag det? För att jag är hundägar-novis, that's why. Det är som med nyblivna föräldrar - "lilla Kevin/Tindra har bajsat ARTON gånger idag, - tänk!"
06.50 - börjar sleva upp gröt och bre mackor till alla indblandade. Det senare är kanske inte helt nödvändigt men man skämmer bort det sina som man behagar, icke sant? Nåt av barnen ger hunden mat.
Mellan 07.00 och 07.45 klär - kors i taket - ALLA barnen på sig själva. Divan får med sig matsäck eftersom de ska på museum idag. Killen får hjälp att hitta sina täckbrallor - det är fem minus ute. Hunden är först kelig och ligger i Humlans knä. Sen blir han spattig och vill nafsa på Herr Minsts pyjamas. Hunden puttas undan. Sen försvinner Herr Minst och hunden ut i vardagsrummet och efter två minuter hörs ett illvrål. Hunden att nafsat så pass att det...känns. Inte blöder. Herr Minst gråter så att det stänker (bokstavligen). Han får ytterligare förmaning om att vara tuff med hunden och framförallt gå därifrån om hunden blir för nafsig.
Humlan har sovmorgon och går ut med hunden en extra gång framåt kvartöver-åttasnåret.
Kvart i nio paltar sig Humlan iväg.
Jag plockar ner tvätt, drar ur lortiga lakan ur föräldrasängen (bara tre sängar to go) samt madrassskyddet. Lägger in obestämda mängder ren tvätt. Bär ner överfull tvättkorg. Laddar maskiner. Plockar ut torktumlare. Viker viker viker. Får på nåt sätt undan morgondisken till 90%.
Herr Minst ser på tv. (Den latmasken.)
Hunden piper och fånar sig. Sen somnar den.
Herr Minst ser på Mumin. Jag pustar lite, kollar jobbmobilen och får upp datorn.
Klockan är då vid pass kvart i tio...

Det blir en lång dag. Igen.

För tillfället råder dock lugnet. Jag "passar telefonen", Herr Minst ritar och hunden sover...