yrkeskvinnan

...hur mycket hon än försöker.

Jag går på ett väldigt konstigt soundtrack just nu. Eller konstigt och konstigt; det är nog mest pinsamt. Om man nu som jag har diverse vaga förhoppningar om att folk ska tycka att man är lite smart, har lite omdöme osv.

Det är tre låtar som valsar runt i min Spotify. Madonna ”Girl gone wild”, Christina Aguileras ”Dirrty” och Lady Gaga ”Bad Romance”. Alla tre låtarna har videor som jag inte kan titta på rakt upp och ner utan att bli väldigt generad. Kisa och titta lite snett, liksom. Och jag inser att jag må vara många saker men exhibitionist är inte en av dem. Vad som förmår folk att fläka ut och visa upp sig på det här sättet är bortom mitt begränsade, hämmade och pryda förstånd. Eller är det kanske ett tecken på någon slags gryende integritet? Det trodde jag nämligen att jag saknade. Och jag är verkligen inte ironisk just nu. Inte alls.

Men det är nåt med det suggestiva dunket, kontrasten till allt som jag vanligtvis förknippar med mig själv. Läsandet av böcker, virkandet av sjalar, stickandet av strumpor, bakandet av bröd och sen långa invecklade, ibland småbegåvade resonemang om allt från folkbildningens väsen till entreprenörskapets villkor. Och så lite Madonna-tunes på det? Det går ju inte. Eller så är det just därför. Det är väl nåt med det här att skär sig så dant. Och att det går bra att springa till. När får man börja (försöka) springa igen? Snart hoppas jag. Fast det är lite kallt och jag är lite förkyld. Så jag avvaktar.

But I digress. Det är det nåt med dunket, suget, det där plågsamt sexuellt exhibitionistiska som jag inte förstår, inte känner någon personlig längtan efter … men som ändå knappas fram i mina hörlurar. Jag vill inte göra analysen på mig själv, det skulle säkert någon annan göra mycket roligare och bättre. Typ, hämmad och katolsk och lite komplexig och allt det där. Uppdämd längtan efter glamour och en förmåga att både gå och dansa i högklackade skor. Vara och blir ett objekt i mäns och kvinnors längtande blickar … okej, där nånstans blir det pretto-patetiskt bortom rim och reson. Och pinsamt. Igen. Det märks att jag har fuskat lite i feministisk litteraturteori, va?

Äsch, jag skiter i det där. Jag låter mig ha mitt soundtrack ifred. Jag går kanske lite snyggare när jag traskar gatan fram och det pulserar kommersiell musik i mina hörselgångar. Lite vardags-fem-minuters-eskapism så där.

Eller så har jag bara dålig smak.

PS. Jag tänker inte länka till låtarna, för det går bara via Youtube och då blir det videorna och då blir jag generad all over again. Men de finns ju på Spotify som sagt. Om du känner för att dela mitt soundtrack en stund.

 

Vi grälade i morse, min förstfödda och jag. Jag erkänner redan från början att allt var mitt fel. Det hela började med att eftersom vi inte fått nån tidning (vi har helgprenumeration numera) så satt jag och sur-löste en djävulskt svår Sudoku till morgonkaffet. Den förstfödda brakade ner vid frukostbordet och in i en utläggning om en musiklektion som ägt rum tidigare i veckan. Jag lystrade. Hon meddelade att man "haft musikhistoria".

-Ja, och då började han (=musikläraren) prata om Elvis och hur han...

Redan där avbröt jag med kraft och osande morgonmorsig surhet och drog igång en lång harrang om hur många högskolepoäng jag råkar ha i musikvetenskap och att det är ett HÅN mot begreppet musikhistoria att prata om Elvis och låta påskina att "nu är det musikhistoria vi ägnar oss åt" och "på min tid" och "bla bla bla" och jag  har läst 70 poäng och nu med bologna är det ännu mer och trots det tycker jag att det bara var att få en försmak av vad musikhistoria är...

Här nånstans började den förstfödda nästa gråta av förtrytsamhet. Hennes far försvarade henne och sa att jag var en sur besserwisser (vilket var helt sant), det upprörda barnet frågade ilsket vad "bologna" var och det kunde jag ju knappt svara på.

- Popmusikhistoria då? fräste det upprörda barnet.

- Jamen musikhistorien börjar fortfarande inte på 1950-talet, gastade jag.

- Jamen vi pratade faktiskt om jazz och sånt och från 1940-talet, 30-talet..., försökte barnet.

Jag rulllade med ögonen och stirrade ner i min svåra Sudoku.

- Nu himlar mamma med ögonen igen!! gastade barnet upprört.

Säkert sa jag något surt och grinigt också.

Barnet kontrade med följande:

- Jaha, det här precis som när du skällde ut mig för att jag inte visste var en balalajka var!!!

Övriga syskon och hundar som mest följt gaperierna med lojt intresse vaknade till. Pojkarna fnissade åt ordet balalajka - det är ju ganska roligt.

Maken bröt ihop över bordet och fnissade som en femåring. Balalalalalalajka, liksom.

- JAHA? En balalajka är ett tresträngat trekantigt mandolinliknande instrument, tjöt jag. De finns i alla möjliga storlekar ända upp till stå-balalajkor!!



Frust frust.

Det är bara att skärpa sig. Man får inte göra så här tror jag. Fast nu har jag ju erkänt, inför internet och hela världen, att det var mitt fel alltihop. Man får inte börja skälla så där när folk som endast levt 15 år på jorden har musikhistoria i skolan och det påstås att den började på 1940-talet, kanske 30. Det är inte 15-åringens fel. Faktiskt.

Fy på mig.

Parantes i familje-yran. Äldste sonen fick en kryptisk inbjudan till nån form av kalas. Som skulle äga rum nu på fredag. Långfredagen. Han var inte helt pigg på att gå i vilket fall. Lakoniskt konstaterade han:

- Jag får säga att jag inte kan på grund av religionen.