Yrkeskvinnan gråter
men av att halv skrattat sig fördärvad åt Maciej Zarembas underbara formuleringar. Karln är ett geni. Jag vill nästan gifta mig med honom
Det är den senaste fantastiska artikelserien i DN om svenskundervisning för invandrare, integration och andra heta potatisar.
Karln är ett geni, sa jag det.
Jag citerar:
"Adressaten måste vara en figur "precis" stup i kvarten samt, av allt att döma, livnär medelst dropp, och fortplantas genom knoppning, eftersom han varken äter eller flörtar, upptagen som han är med att fylla i blanketter."
Detta alltså beskrivande någon som skriver läromedel som används i svenskundervisning för vuxna.
Jag skrattade så jag GRÄT.
Artikeln lär inte finnas på nätet än, men den kommer väl.
Det är den senaste fantastiska artikelserien i DN om svenskundervisning för invandrare, integration och andra heta potatisar.
Karln är ett geni, sa jag det.
Jag citerar:
"Adressaten måste vara en figur "precis" stup i kvarten samt, av allt att döma, livnär medelst dropp, och fortplantas genom knoppning, eftersom han varken äter eller flörtar, upptagen som han är med att fylla i blanketter."
Detta alltså beskrivande någon som skriver läromedel som används i svenskundervisning för vuxna.
Jag skrattade så jag GRÄT.
Artikeln lär inte finnas på nätet än, men den kommer väl.
Yrkeskvinnan på väg hem
Jag är på väg hem. Jag är nästan hemma men väntar på den olycksaliga bussen. Jag har jobbat sent. Jag bloggar från mobilen igen. Jag överväger att gå upp i tid. Det kanske är dumt, men det är mycket att göra.
Det är så makalöst ... Intressant är väl att ta i men i alla fall - med arkiven och dödsbevisen. Idag hittade jag en italiensk sjöman som dog i tbc endast 22 år gammal. Jag har sett en man med mystiskt namn som dog av strangulatio. Det ni.
Yrkeskvinnan och moderskapet
Jag funderar över moderskapet idag. Lite grann. Jag har följt den där debatten i DN (här) lite så där halvengagerat, men vem trodde att man skulle sitta i samma ringhörna (om än anonymt) som fru Witt-Brattström?
Mycket av min identitet ligger ju i att jag är morsa, men långt - mycket långt - ifrån hela. Och jag funderar på om det är så att kvinnor på nåt sätt väljer föräldraskapet lite mer än vad män gör. Jag menar, hur oftahör man män på fullaste allvar uttrycka sitt avund över att man som kvinna (haha) kan bära runt på ett barn i magen? Jag har bara varit med om det ett fåtal gånger, t ex en kollega från min tid som lärare, träslöjdsmajje runt 60 dessutom. Han tittade storögt o ch vördnadsfullt på min kagge med Killen i och sa: "Jaaa...tänk att bära livet inom sig så där..." Helt fascinerad.
Män har ju svårt att få nåt barn om det inte finns en dam med, medan kvinnor kan skaffa sig barn hyffsat lätt på egen hand. (Undantaget den norska dokumentären om den homosexuelle killen som skaffade barn "själv" med surrogatmamma i USA. Han insisterade bl a på att det skulle står "moder okänd" i pappren, vilket ju blev lite absurdt när man sett surrogatmammans stora mage. Nåväl. Han verkade oerhört lycklig och hängiven som far.)
Men hur man än vänder och vrider på det så blir ingen på smällen helt på egen hand. Inte ens Jungfru Maria. Och jag vet att tappade fokus direkt och att det här inte alls handlade om artikelserien utan nåt helt annat, med mycket vag koppling. Jag har för lite tid att blogga ordentligt, liksom.
Dessutom står hunden och piper ilsket i vardagsrummet i sin hage. Han anser att han ska ha mat NU och det anser inte vi.
Det var nåt mer...
JO, killarna har börjat spela Spore och det är en succé. Och far i stugan är jätteengagerad och kom upp sa att var tvungen att gå ner igen "för Killen har ju blivit landdjur". Jag skrattade så jag pep.
Och döttrarna tog en påtvingad långpromenad till centrum för att a) inhandla present till herr Minst och b) få äta sushi-lunch. De kom sen hem med buss och Divan hade en lång utläggning om vilka rullar och bitar de fått: "Jag fick tre lax, nej två, nej tre lax och sen ingen jätteräka utan crabstick (de är så plågsamt miljömedvetna i bland)"... Jag var tvungen att retas massor och säga att de lät som maffiosos: "EY, jag fick tre LAX, mannen..."
Jag garvade läppen ur led igen.
Sen läser jag Stefan Einhorn i badet. Och lipar. Jag läser "Medmänniskor" och den är väldigt bra och tänkvärd.
REKOMMENDERAS.
Mycket av min identitet ligger ju i att jag är morsa, men långt - mycket långt - ifrån hela. Och jag funderar på om det är så att kvinnor på nåt sätt väljer föräldraskapet lite mer än vad män gör. Jag menar, hur oftahör man män på fullaste allvar uttrycka sitt avund över att man som kvinna (haha) kan bära runt på ett barn i magen? Jag har bara varit med om det ett fåtal gånger, t ex en kollega från min tid som lärare, träslöjdsmajje runt 60 dessutom. Han tittade storögt o ch vördnadsfullt på min kagge med Killen i och sa: "Jaaa...tänk att bära livet inom sig så där..." Helt fascinerad.
Män har ju svårt att få nåt barn om det inte finns en dam med, medan kvinnor kan skaffa sig barn hyffsat lätt på egen hand. (Undantaget den norska dokumentären om den homosexuelle killen som skaffade barn "själv" med surrogatmamma i USA. Han insisterade bl a på att det skulle står "moder okänd" i pappren, vilket ju blev lite absurdt när man sett surrogatmammans stora mage. Nåväl. Han verkade oerhört lycklig och hängiven som far.)
Men hur man än vänder och vrider på det så blir ingen på smällen helt på egen hand. Inte ens Jungfru Maria. Och jag vet att tappade fokus direkt och att det här inte alls handlade om artikelserien utan nåt helt annat, med mycket vag koppling. Jag har för lite tid att blogga ordentligt, liksom.
Dessutom står hunden och piper ilsket i vardagsrummet i sin hage. Han anser att han ska ha mat NU och det anser inte vi.
Det var nåt mer...
JO, killarna har börjat spela Spore och det är en succé. Och far i stugan är jätteengagerad och kom upp sa att var tvungen att gå ner igen "för Killen har ju blivit landdjur". Jag skrattade så jag pep.
Och döttrarna tog en påtvingad långpromenad till centrum för att a) inhandla present till herr Minst och b) få äta sushi-lunch. De kom sen hem med buss och Divan hade en lång utläggning om vilka rullar och bitar de fått: "Jag fick tre lax, nej två, nej tre lax och sen ingen jätteräka utan crabstick (de är så plågsamt miljömedvetna i bland)"... Jag var tvungen att retas massor och säga att de lät som maffiosos: "EY, jag fick tre LAX, mannen..."
Jag garvade läppen ur led igen.
Sen läser jag Stefan Einhorn i badet. Och lipar. Jag läser "Medmänniskor" och den är väldigt bra och tänkvärd.
REKOMMENDERAS.
Yrkeskvinnan och russinen
Jag fick cravings igår. Svår youghurt-russin-craving. (Nej, jag är inte på smällen. Vad jag vet.)
MÅNGA youghurtrussin blev det. Samt youghurt-cashew-er. Och lite choklad. Panik inför fastan? Jajamensan.
Fastan 2009 ser ut ser här på planernigsstadiet:
- Ingen alkohol. Möjligen en folköl i bastun på lördag, men knappt det. Detta lär spara oss minst 100kr i veckan som ska samlas ihop till välgörande ändamål. Typ Läkare utan gränser. Som jag i o f s redan ger 100kr i månaden åt, men va farao, det spelar väl ingen roll.
- Inga nya böcker. Alls. *snyft* Inget frossa-loss på bokrean alltså. *YYYL* (Ja, och det var väl därör jag inte kunde låta bli att segla in på Pocketshop i morse... Och kom ut 249kr fattigare. Jag är HOPPLÖS.)
- Inget godis. Mer än självtillverkat sådant, typ chokladbollar, på lördagar. Om någon ids baka alltså. Annars inget godis.
- Laudes på morgonen. Före eller efter hunden.
- Completorium på kvällen. Före eller efter hunden.
(Alltså, hunden läser varken det ena eller det andra, men han måste ju ut. Äh, ni fattar....)
Jag är väldigt väldigt förtjust i min hund. Han är "finaste voffsingen" och "gulle-hunden" mest hela tiden.
När han inte kackar på mattan. Och det gjorde han igår igen.
Idag blir det semlor på jobbet. Tjoho!
Vid närmare eftertanke få jag nog lägga till "att börja röka" ordentligt under fastan - hur ska jag annars varva ner utan ett glas rött på fredan?? Va?
(Jag inser att det nu finns risk för diverse tips av hälsosammare art. Dessa tas tacksamt emot...)
MÅNGA youghurtrussin blev det. Samt youghurt-cashew-er. Och lite choklad. Panik inför fastan? Jajamensan.
Fastan 2009 ser ut ser här på planernigsstadiet:
- Ingen alkohol. Möjligen en folköl i bastun på lördag, men knappt det. Detta lär spara oss minst 100kr i veckan som ska samlas ihop till välgörande ändamål. Typ Läkare utan gränser. Som jag i o f s redan ger 100kr i månaden åt, men va farao, det spelar väl ingen roll.
- Inga nya böcker. Alls. *snyft* Inget frossa-loss på bokrean alltså. *YYYL* (Ja, och det var väl därör jag inte kunde låta bli att segla in på Pocketshop i morse... Och kom ut 249kr fattigare. Jag är HOPPLÖS.)
- Inget godis. Mer än självtillverkat sådant, typ chokladbollar, på lördagar. Om någon ids baka alltså. Annars inget godis.
- Laudes på morgonen. Före eller efter hunden.
- Completorium på kvällen. Före eller efter hunden.
(Alltså, hunden läser varken det ena eller det andra, men han måste ju ut. Äh, ni fattar....)
Jag är väldigt väldigt förtjust i min hund. Han är "finaste voffsingen" och "gulle-hunden" mest hela tiden.
När han inte kackar på mattan. Och det gjorde han igår igen.
Idag blir det semlor på jobbet. Tjoho!
Vid närmare eftertanke få jag nog lägga till "att börja röka" ordentligt under fastan - hur ska jag annars varva ner utan ett glas rött på fredan?? Va?
(Jag inser att det nu finns risk för diverse tips av hälsosammare art. Dessa tas tacksamt emot...)
Yrkeskvinnans lördag
Det var kallt och snöade i morse. Sen klarnade det upp, blev soligt och vackert. Nu är det mulet igen och temperaturen stiger. Hunden sover. Divan är något labil och sitte roch tecknar manga. Stor-killen spelar datorspel. Herr Minst är på kalas, under prostest. Humlan har följt med, maken likaså.
Själv ska jag ta en promenad och hämta ut medicin och handla lördagsgodis.
Det är kladd på mitt tangentbord. Och det är inte kaffe, det är typ jågurt. Jag misstänker barnen.
Middagen igår var mycket lyckad. Pendeln från förorten var sen så vi ångade in på ett lokalt hak och tog en drink. Det var bara det att sen blev pendeln plötsligt mindre sen och vi missade den. Så vi fick vänta in ytterligare ett tåg. Jaja...
Väl på fina restaurangen var det mycket bullrigt men gott. Vi tindrade, men orkade bara prata första halvtimmen. Sen sa vi mest korta saker om hur god maten var. Det var ett sånt jämnt sorl att det inte ens var nån idé att försöka lyssna in på några spännande samtal. Vi åt följande: till förrätt tog jag chevre chaud på salladsbädd - otroligt gott. Maken tog en halv omgång moules. Vi blev något oroliga för att det skulle varit hela prtioner, för det var så mycket mat. Till detta pimplades champagne. På glas. Vi är så måttfulla att det nästan är lite töntigt. Till varmrätt slog vi oss lösa på lamm med nån ostkräm, rotsaks-tjosan och bacon (jag) smat oxbringa med rösti mm (maken). Jag blev lite gråtmild för att det var så gott. Till detta pimplades nån zinfandel, även den på glas. Oförskämt gott. VI orkade inte efterätt utan tog bara en chokladbit och kaffe. Vi var hemma till kvart över tio. Skötsamt så att det förslår.
Barnvakten sa att allt gått väl. Vi såg avslutet av Lets dance med brudarna. Sen var det bara att gå och lägga sig.
Nu inser vän av ordningen att "hallå, stopp och belägg - det var ju FREDAG igår". Och där satt vi åt gnagde kött som två...rovdjur. Jag VET. Men det är så sällan...
På onsdag är det askonsdag. Jag ska redovisa min fasteoffer vid tillfälle. Kanske. Jo, jag tror jag gör det.
För övrigt lästa jag ICA-kuriren i morse (SVÅR tant-varning) och blev synnerligen berörd och imponerad av Camilla Lif (präst i svenska kyrkan) och hennes text om eutanasi. Oerhört bra. Det bästa jag läst i ämnet tror jag. Grundtanken var den att vi kanske ändå bör ta ansvar för vår död. Att vi kanske krampaktigt kämpar för att försöka kontrollera det där allra sista som vi ändå inte kan kontrollera. "Det är inte dödshjälp vi behöver, det är livshjälp" skriver hon. Så sant. Och vidare: "Det går inte att ta sig förbi den kränkande döden."
Väldigt väldigt klokt och bra.
"...värdighet kommer ur en människas hållning till de givna omständigheterna. Värdigheten sitter inte i vad man kan eller inte kan göra, utan i hur man förhåller sig till sin situation."
Kloka kloka kvinna. Detta kommer jag bära med mig.
Liksom det här, som stod att läsa i Laudes i morse:
"Lag och rätt förstår jag bristfälligt ty även om man räknas som fullkomlig bland människor, är man ingenting värd utan den vishet som kommer från dig."
Själv ska jag ta en promenad och hämta ut medicin och handla lördagsgodis.
Det är kladd på mitt tangentbord. Och det är inte kaffe, det är typ jågurt. Jag misstänker barnen.
Middagen igår var mycket lyckad. Pendeln från förorten var sen så vi ångade in på ett lokalt hak och tog en drink. Det var bara det att sen blev pendeln plötsligt mindre sen och vi missade den. Så vi fick vänta in ytterligare ett tåg. Jaja...
Väl på fina restaurangen var det mycket bullrigt men gott. Vi tindrade, men orkade bara prata första halvtimmen. Sen sa vi mest korta saker om hur god maten var. Det var ett sånt jämnt sorl att det inte ens var nån idé att försöka lyssna in på några spännande samtal. Vi åt följande: till förrätt tog jag chevre chaud på salladsbädd - otroligt gott. Maken tog en halv omgång moules. Vi blev något oroliga för att det skulle varit hela prtioner, för det var så mycket mat. Till detta pimplades champagne. På glas. Vi är så måttfulla att det nästan är lite töntigt. Till varmrätt slog vi oss lösa på lamm med nån ostkräm, rotsaks-tjosan och bacon (jag) smat oxbringa med rösti mm (maken). Jag blev lite gråtmild för att det var så gott. Till detta pimplades nån zinfandel, även den på glas. Oförskämt gott. VI orkade inte efterätt utan tog bara en chokladbit och kaffe. Vi var hemma till kvart över tio. Skötsamt så att det förslår.
Barnvakten sa att allt gått väl. Vi såg avslutet av Lets dance med brudarna. Sen var det bara att gå och lägga sig.
Nu inser vän av ordningen att "hallå, stopp och belägg - det var ju FREDAG igår". Och där satt vi åt gnagde kött som två...rovdjur. Jag VET. Men det är så sällan...
På onsdag är det askonsdag. Jag ska redovisa min fasteoffer vid tillfälle. Kanske. Jo, jag tror jag gör det.
För övrigt lästa jag ICA-kuriren i morse (SVÅR tant-varning) och blev synnerligen berörd och imponerad av Camilla Lif (präst i svenska kyrkan) och hennes text om eutanasi. Oerhört bra. Det bästa jag läst i ämnet tror jag. Grundtanken var den att vi kanske ändå bör ta ansvar för vår död. Att vi kanske krampaktigt kämpar för att försöka kontrollera det där allra sista som vi ändå inte kan kontrollera. "Det är inte dödshjälp vi behöver, det är livshjälp" skriver hon. Så sant. Och vidare: "Det går inte att ta sig förbi den kränkande döden."
Väldigt väldigt klokt och bra.
"...värdighet kommer ur en människas hållning till de givna omständigheterna. Värdigheten sitter inte i vad man kan eller inte kan göra, utan i hur man förhåller sig till sin situation."
Kloka kloka kvinna. Detta kommer jag bära med mig.
Liksom det här, som stod att läsa i Laudes i morse:
"Lag och rätt förstår jag bristfälligt ty även om man räknas som fullkomlig bland människor, är man ingenting värd utan den vishet som kommer från dig."
Yrkeskvinnan med sol i ögonen
Det gassar lite ute just nu. Sånt där vasst vintersoldis som gör lite ont i ögonen. Men men, det är ju br för kroppen och så. Sen blir det nåt slags udda motljusreflektionsmässigt så mina händer är alldeles upplysta och speglas i bildskärmen och det blir alltså svårt att koncentrera sig för jag ser min skuttande tassar så tydligt. Ha!
Idag är det den 20e februari. Idag är det också 16 år sen jag blev kär i min man. Det ni.
Vi träffades faktiskt redan för 17 år sen, på en studentskiva. Jag kände igenom honom från korridorerna på skolan - vi gick i samma gymnasium och jag har sjukt bra ansiktsminne. Jag tyckte väl att han var väl lite söt (väl) så där, men inte så mycket mer. På studentskivan var jag inte alls singel, men den där typen flörtade och vi dansade halva natten och sen ville han följa mig ut när jag skulle gå... Det var skumt. Men smickrande.
Knappt ett år senare, den 20 februari 1993 skulle jag gå på vernissage. Det var samma tjej som ställde ut tavlor som hade haft studentskivan. Jag vet att jag hann tänka att "hm, undrar om han den där som jag dansade med, som sjöng i örat på mig, undrar om han dyker upp?". Det gjorde han. Han klev in genom dörren, rakt in i det som blev början till ett nytt liv. För mig. För honom.
Det var så otroligt kallt den dan. Säkert 10 minus. Jag hade duffel och gröna byxor. Nån blus med stor rund krage i vinrött. Jag hade flätor. Han hade vinröd jacka, jeans och snedbena. Samt lila hörlurar till sin freestyle och hemskt fula skor. Men han såg rakt igenom allt som var ivägen, som var tid och rum och förflutet och svårt och enkelt. Det blir knappt mer banalt än så här, men våra blickar möttes och jag visste. Allting bara stannade. Och vad jag än hade känt tidigare i livet för någon någonsin bleknade liksom till ingenting. Till skrutt och damm och smått. Det fanns bara han och jag. Det enda jag kan jämföra med är när jag kom till tro. Vilket ju nästan är ännu mer personligt, privat och intimt.
Vi gick runt och tittade på tavlor i flera timmar. Vi sippade vitt vin, knaprade snacks. Sen tog vi en hemskt lång promenad. Jag minns ingenting. Jag har som en lång minneslucka. Han mannen påstår att när vi över en gata vid Stureplan tog jag honom i handen. Eller möjligtvis under armen. Han svävade på små moln påstår han.
Vi gick och fikade. Han skulle träffa sina föräldrar och gå på Dramaten. Jojo, minsann. Men han tänkte inte komma hem innan för han fikade. "Med en kompis." Hette det. Heh.
Där satt vi och pratade och pratade. Om allt. Om religion. Om resor. Om studier. Om familj. Om allt. När det var dags att skiljas åt går historierna isär. Jag vet att jag hade suttit och funderat på hur jag skulle kunna fråga om vi skulle ses igen utan att låta påflugen. Men så hann han fråga istället. Då blev det ju enkelt... När vi skulle säga hejdå blev det nån slags puss. Men ingen vet riktigt vem som pussade vem. Det är där historierna går isär. Det roliga är att vi kan ta med alla barnen och vissa fläcken på Briger Jarlsgatan där deras öde beseglades. Där man började kunna ana att nånting var i görningen. Nånting som det kom att bli ett radhus i förorten av. Och fyra nya människor. Och i dagarna en tax.
Naturligtvis visste jag inte då. Att det var mannen i mitt liv. Men ändå visste jag. Jag var så fruktansvärt kär att det gjorde ont, att det var svårt att äta, att allt handlade om honom och mig, honom och mig... Vi skrev kopiösa mängder brev i början - han gjorde nämligen lumpen och var stationerad i Enköping. Många brev blev det. Jag levde för de där breven. Jag var så förtvivlat kär med alla mina sinnen, vartenda ett.
Samma år, när han hade muckat och min termin på musikvetenskapen var slut tågluffade vi. En hel månad runt i Europa. Och vi kom hem samtidigt, från samma håll. Ganska lortiga. Lika kära. Vi levde på ingenting, vi hade inga pengar...men vad gjorde det? Vi hade varann, tröttnade aldrig på att prata och prata. Ja, förrutom på själva tågresorna för då somnade han så fort tåget satte sig i rörelse. Självbevarelsedrift, han blir lätt åksjuk. Blev, rättare sagt, det har växt bort, kanske i takt med att de grå håren har börjat dyka upp.
Året efter, på den helige Josefs fest, 19e mars förlovade vi oss med avsikt att gifta oss året efter. Och det gjorde vi.
Och nio månader efter det föddes Divan.
Jisses vad det gått på räls.
Är inte det värt att firas så säg?
För det ska det. Ikväll är det maken och jag och en trevlig restaurang på Södermalm. Hurra!
Idag är det den 20e februari. Idag är det också 16 år sen jag blev kär i min man. Det ni.
Vi träffades faktiskt redan för 17 år sen, på en studentskiva. Jag kände igenom honom från korridorerna på skolan - vi gick i samma gymnasium och jag har sjukt bra ansiktsminne. Jag tyckte väl att han var väl lite söt (väl) så där, men inte så mycket mer. På studentskivan var jag inte alls singel, men den där typen flörtade och vi dansade halva natten och sen ville han följa mig ut när jag skulle gå... Det var skumt. Men smickrande.
Knappt ett år senare, den 20 februari 1993 skulle jag gå på vernissage. Det var samma tjej som ställde ut tavlor som hade haft studentskivan. Jag vet att jag hann tänka att "hm, undrar om han den där som jag dansade med, som sjöng i örat på mig, undrar om han dyker upp?". Det gjorde han. Han klev in genom dörren, rakt in i det som blev början till ett nytt liv. För mig. För honom.
Det var så otroligt kallt den dan. Säkert 10 minus. Jag hade duffel och gröna byxor. Nån blus med stor rund krage i vinrött. Jag hade flätor. Han hade vinröd jacka, jeans och snedbena. Samt lila hörlurar till sin freestyle och hemskt fula skor. Men han såg rakt igenom allt som var ivägen, som var tid och rum och förflutet och svårt och enkelt. Det blir knappt mer banalt än så här, men våra blickar möttes och jag visste. Allting bara stannade. Och vad jag än hade känt tidigare i livet för någon någonsin bleknade liksom till ingenting. Till skrutt och damm och smått. Det fanns bara han och jag. Det enda jag kan jämföra med är när jag kom till tro. Vilket ju nästan är ännu mer personligt, privat och intimt.
Vi gick runt och tittade på tavlor i flera timmar. Vi sippade vitt vin, knaprade snacks. Sen tog vi en hemskt lång promenad. Jag minns ingenting. Jag har som en lång minneslucka. Han mannen påstår att när vi över en gata vid Stureplan tog jag honom i handen. Eller möjligtvis under armen. Han svävade på små moln påstår han.
Vi gick och fikade. Han skulle träffa sina föräldrar och gå på Dramaten. Jojo, minsann. Men han tänkte inte komma hem innan för han fikade. "Med en kompis." Hette det. Heh.
Där satt vi och pratade och pratade. Om allt. Om religion. Om resor. Om studier. Om familj. Om allt. När det var dags att skiljas åt går historierna isär. Jag vet att jag hade suttit och funderat på hur jag skulle kunna fråga om vi skulle ses igen utan att låta påflugen. Men så hann han fråga istället. Då blev det ju enkelt... När vi skulle säga hejdå blev det nån slags puss. Men ingen vet riktigt vem som pussade vem. Det är där historierna går isär. Det roliga är att vi kan ta med alla barnen och vissa fläcken på Briger Jarlsgatan där deras öde beseglades. Där man började kunna ana att nånting var i görningen. Nånting som det kom att bli ett radhus i förorten av. Och fyra nya människor. Och i dagarna en tax.
Naturligtvis visste jag inte då. Att det var mannen i mitt liv. Men ändå visste jag. Jag var så fruktansvärt kär att det gjorde ont, att det var svårt att äta, att allt handlade om honom och mig, honom och mig... Vi skrev kopiösa mängder brev i början - han gjorde nämligen lumpen och var stationerad i Enköping. Många brev blev det. Jag levde för de där breven. Jag var så förtvivlat kär med alla mina sinnen, vartenda ett.
Samma år, när han hade muckat och min termin på musikvetenskapen var slut tågluffade vi. En hel månad runt i Europa. Och vi kom hem samtidigt, från samma håll. Ganska lortiga. Lika kära. Vi levde på ingenting, vi hade inga pengar...men vad gjorde det? Vi hade varann, tröttnade aldrig på att prata och prata. Ja, förrutom på själva tågresorna för då somnade han så fort tåget satte sig i rörelse. Självbevarelsedrift, han blir lätt åksjuk. Blev, rättare sagt, det har växt bort, kanske i takt med att de grå håren har börjat dyka upp.
Året efter, på den helige Josefs fest, 19e mars förlovade vi oss med avsikt att gifta oss året efter. Och det gjorde vi.
Och nio månader efter det föddes Divan.
Jisses vad det gått på räls.
Är inte det värt att firas så säg?
För det ska det. Ikväll är det maken och jag och en trevlig restaurang på Södermalm. Hurra!
Yrkeskvinnan är låst?
Jag känner mig låst.
Sa hon som redan har fyra barn, en långhårig man och ett radhus med misshandlad och försummad "trädgård/tomt".
Jag känner mig låst av min tax. Han stökar till min tillvaro. Men - jag får ändå känslan av att det inte bara är i sin ordning utan att det rentav är lite bra.
Det var hemskt kallt idag. Man kanske inte ska släpa ut tax-barn när det är så här kallt. De kan bli kalla om magen?
Sen fick jag dåligt samvete igår över att jag korr-läser de här inläggen så slappt. Hu så mycket fel. Jag skyller liiite på att det blir konstigt uppladdarglapp på den här blogg-grejen så att bokstäver faller bort helt utan min förskyllan...resten är att jag är slö.
Men det är bra att vara slö. För min del.
Undrar om man kan ha med sig en icke-rumsren tax på jobbet? Finns det regler för sånt? Är nån allergisk? Får kyrkoherden spader?
Tänk om han kackar på mattan på JOBBET - det vore hemskt pinsamt. Och rätt äckligt.
Det är utmanande att ha tax.
Vi får se hur det löser sig.
Sa hon som redan har fyra barn, en långhårig man och ett radhus med misshandlad och försummad "trädgård/tomt".
Jag känner mig låst av min tax. Han stökar till min tillvaro. Men - jag får ändå känslan av att det inte bara är i sin ordning utan att det rentav är lite bra.
Det var hemskt kallt idag. Man kanske inte ska släpa ut tax-barn när det är så här kallt. De kan bli kalla om magen?
Sen fick jag dåligt samvete igår över att jag korr-läser de här inläggen så slappt. Hu så mycket fel. Jag skyller liiite på att det blir konstigt uppladdarglapp på den här blogg-grejen så att bokstäver faller bort helt utan min förskyllan...resten är att jag är slö.
Men det är bra att vara slö. För min del.
Undrar om man kan ha med sig en icke-rumsren tax på jobbet? Finns det regler för sånt? Är nån allergisk? Får kyrkoherden spader?
Tänk om han kackar på mattan på JOBBET - det vore hemskt pinsamt. Och rätt äckligt.
Det är utmanande att ha tax.
Vi får se hur det löser sig.
Yrkeskvinnan funderar på annat än hunden en stund
Bloggosfären funderar jag på. Bloggvärlden. Vad är det, liksom?
Jag får en känsla av att den ibland blir lite självgod. Att den tycker sig mer genuin och äkta och på riktigt än traditionella media eftersom den är så nyckfull och ny. Men kom igen...styrs inte bloggvärdlen av det gamla vanliga? Nämligen "knäck koden" och "känn rätt människor". Länka till rätt människor, läs rätt bloggar, tyck hit och tyck dit...
Det ÄR skitintressant allihop, visst är det det. Hur bloggvärlden har kommit att betyda så mycket...samtidigt som det liksom inte är så enkelt. Personligen har jag dålig koll på bloggar. De jag läser är folk jag redan känner och som jag nu får se en annan sida av.
Jag blir lite lite beklämd av att det är så många bloggar som verkligen bara är dagböcker på nätet. Som beskriver din vardag och publicerar bilder på de senaste klädinköpen osv osv. Samtidigt, vad är det jag själv sysslar med? Beskiver min vardag och publicerar bilder på mina grytlappar och min hund. (Heh. Jag har en hund....)
Samtidigt när jag imponeras av och blir lite avundsjuk på t ex min syster många besöker, då hinner jag tänka: "Hjälp. Skulle jag ens vilja ha så många besökare? Bara för att, liksom. Har jag så mycket att erbjuda? Vad är det jag vill säga om nånting? Vet fasen..."
Min syster och mången anna bloggare värd namnet är ju journalister, gubevars. Det är jag också i bemräkelsen publicerad och "har fått betalt" MEN det var rätt länge sen och jag är inte utbildad utan bara...ambitiös?
När jag funderar på bloggar känner jag mig gammal. Igen. Jag känner mig gammal eftresom det är ett medium jag inte behärskar och för att jag är lite lite för trött (och oengagerad) för att lära mig.
Så jag skriver för långt, för osammanhängande och trasslar vidare. Kanske för det ändå det goda med sig att jag rensart systemet på stora mängder navelludd som annars skulle dragit ner skärpan på min kommande stora roman. (Va? Stor roman? Ska jag skriva en sån...???)
Vem vet. Samtidigt som jag, på samma sätt som jag suckar över "det finns för många bloggar", suckar över "det finns för många böcker - ska jag verkligen skriva en jag med?"
Det ger sig.
Nu ska jag koka kaffe.
Hunden sov i sin hage, fridfullt, hela natten! Seger!
Jag får en känsla av att den ibland blir lite självgod. Att den tycker sig mer genuin och äkta och på riktigt än traditionella media eftersom den är så nyckfull och ny. Men kom igen...styrs inte bloggvärdlen av det gamla vanliga? Nämligen "knäck koden" och "känn rätt människor". Länka till rätt människor, läs rätt bloggar, tyck hit och tyck dit...
Det ÄR skitintressant allihop, visst är det det. Hur bloggvärlden har kommit att betyda så mycket...samtidigt som det liksom inte är så enkelt. Personligen har jag dålig koll på bloggar. De jag läser är folk jag redan känner och som jag nu får se en annan sida av.
Jag blir lite lite beklämd av att det är så många bloggar som verkligen bara är dagböcker på nätet. Som beskriver din vardag och publicerar bilder på de senaste klädinköpen osv osv. Samtidigt, vad är det jag själv sysslar med? Beskiver min vardag och publicerar bilder på mina grytlappar och min hund. (Heh. Jag har en hund....)
Samtidigt när jag imponeras av och blir lite avundsjuk på t ex min syster många besöker, då hinner jag tänka: "Hjälp. Skulle jag ens vilja ha så många besökare? Bara för att, liksom. Har jag så mycket att erbjuda? Vad är det jag vill säga om nånting? Vet fasen..."
Min syster och mången anna bloggare värd namnet är ju journalister, gubevars. Det är jag också i bemräkelsen publicerad och "har fått betalt" MEN det var rätt länge sen och jag är inte utbildad utan bara...ambitiös?
När jag funderar på bloggar känner jag mig gammal. Igen. Jag känner mig gammal eftresom det är ett medium jag inte behärskar och för att jag är lite lite för trött (och oengagerad) för att lära mig.
Så jag skriver för långt, för osammanhängande och trasslar vidare. Kanske för det ändå det goda med sig att jag rensart systemet på stora mängder navelludd som annars skulle dragit ner skärpan på min kommande stora roman. (Va? Stor roman? Ska jag skriva en sån...???)
Vem vet. Samtidigt som jag, på samma sätt som jag suckar över "det finns för många bloggar", suckar över "det finns för många böcker - ska jag verkligen skriva en jag med?"
Det ger sig.
Nu ska jag koka kaffe.
Hunden sov i sin hage, fridfullt, hela natten! Seger!
Yrkeskvinnan är sjukt kall om händerna
Det går kalla stråk genom köket och huset och jag FRYSER. Händerna är stela och kalla.
Jag har suttit vid datorn nästan hela dan känns det som. Sigge-hunden och jag tog en kort promenad och han krånglade lite från och till, kanske för att det snöade.
Nu sover han igen - helt utslagen i sin korg.
Det är mycket hund-pyssel just nu, mycket schemaläggande av "vem ska vara med hunden" så att inte hunden är ensam för länge ... eller snarare alls, kanske man ska lägga till. Inte helt enkelt. Och jag får om igen en kluven inställning till det här med att "jobba hemifrån" vilket jag kan utan större problem, även om det inte går varje dag, men det känns forfarande... lite som man fuskar? Som om man... egentligen inte borde.
Vad tramsig jag är. Jag sitter ju här som en höna på en en pinne, tar mobilen med på hundpromenaden, svarade t o m i telefon fast nån ringde efter telefontid.
Och jag skriver rent protokoll, gör checklistor på kommande omstruktureringar.
Äh - basta. Jag har jobbat idag. Så enkelt är det. Och nu ska jag ta och ringa ett sista samtal.
Jag har suttit vid datorn nästan hela dan känns det som. Sigge-hunden och jag tog en kort promenad och han krånglade lite från och till, kanske för att det snöade.
Nu sover han igen - helt utslagen i sin korg.
Det är mycket hund-pyssel just nu, mycket schemaläggande av "vem ska vara med hunden" så att inte hunden är ensam för länge ... eller snarare alls, kanske man ska lägga till. Inte helt enkelt. Och jag får om igen en kluven inställning till det här med att "jobba hemifrån" vilket jag kan utan större problem, även om det inte går varje dag, men det känns forfarande... lite som man fuskar? Som om man... egentligen inte borde.
Vad tramsig jag är. Jag sitter ju här som en höna på en en pinne, tar mobilen med på hundpromenaden, svarade t o m i telefon fast nån ringde efter telefontid.
Och jag skriver rent protokoll, gör checklistor på kommande omstruktureringar.
Äh - basta. Jag har jobbat idag. Så enkelt är det. Och nu ska jag ta och ringa ett sista samtal.
Yrkeskvinnan uppdaterar
En snabb recap:
Jag brände bröd för några dar sen. Det såg ut så här, och kan alltså illustrera inlägget om Yrkeskvinnans ugn-j*vel.
Ja, och sen i lördags bor det en hund här i huset. Han ser ut så här:
Så!
Nu vet ni vad som gäller.
Nu ska hund och husse och matte gå och nanna.
Jag brände bröd för några dar sen. Det såg ut så här, och kan alltså illustrera inlägget om Yrkeskvinnans ugn-j*vel.
Ja, och sen i lördags bor det en hund här i huset. Han ser ut så här:
Så!
Nu vet ni vad som gäller.
Nu ska hund och husse och matte gå och nanna.
Yrkeskvinnan går på promenad
...med HUNDEN.
Det var ... helt ok. Helt sjyst. Helt som det skulle.
Vi mötte två andra hunder. Den ena var nån vimsig cocker spaniel, tror jag, som inte heller var så gammal. Men den var ju minst tre gånger så stor som Sigge så vi höll oss ifrån varandra. Sen såg vi en stor svart...nånting. En äldre hund-person med grånad runt nosen. Han tittade lite slött åt vårt håll men höll sig synnerligen lugn och fin. Trots att den var lös lunkade den bara efter sin husse medan Sigge pep och jag tog det säkra före det osäkra och lyfte upp honom. Vilket var lika så bra eftersom vi strax därefter mötte ett stort ekipage med barnvagn, en matte och två schäfrar. När de hade passerat fick Sigge gå ner igen. Lille fjant-Sigge.
Siggelino fick även belöning efter att ha kissat utomhus. Jisses, håller jag på att transformeras till en sån där som helt identifierar sig som "matte" och där allt handlar om hunden från morgon till kväll. Hjälp! Det får inte ske. Eller har det redan skett?
Njaä.
Jag MÅSTE ju lägga upp några bilder på hunden också, inser jag.
Annars är det ju renodlat slarv, inte sant.
Tvättstugan kallar.
Hunden sover.
Jag har myskläder och stinker förort. Och hund. Bara lite hund. En liten hund.
Det var ... helt ok. Helt sjyst. Helt som det skulle.
Vi mötte två andra hunder. Den ena var nån vimsig cocker spaniel, tror jag, som inte heller var så gammal. Men den var ju minst tre gånger så stor som Sigge så vi höll oss ifrån varandra. Sen såg vi en stor svart...nånting. En äldre hund-person med grånad runt nosen. Han tittade lite slött åt vårt håll men höll sig synnerligen lugn och fin. Trots att den var lös lunkade den bara efter sin husse medan Sigge pep och jag tog det säkra före det osäkra och lyfte upp honom. Vilket var lika så bra eftersom vi strax därefter mötte ett stort ekipage med barnvagn, en matte och två schäfrar. När de hade passerat fick Sigge gå ner igen. Lille fjant-Sigge.
Siggelino fick även belöning efter att ha kissat utomhus. Jisses, håller jag på att transformeras till en sån där som helt identifierar sig som "matte" och där allt handlar om hunden från morgon till kväll. Hjälp! Det får inte ske. Eller har det redan skett?
Njaä.
Jag MÅSTE ju lägga upp några bilder på hunden också, inser jag.
Annars är det ju renodlat slarv, inte sant.
Tvättstugan kallar.
Hunden sover.
Jag har myskläder och stinker förort. Och hund. Bara lite hund. En liten hund.
Yrkeskvinnan i en helt ny värld
Världen är helt ny. Och annorlunda. Det är skräckinjagande. Och märklig.
Hur gick det här till?
En hund liksom.
Å andra sidan, som maken säger: "Han växer på mig".
Divan blev alldeles gråtmild och trött igår och sa med darr på stämman "det här är rätt jobbigt faktiskt".
Jag höll med. Sen när jag väl skulle sova fick jag fruktansvärd hjärtklappning. Och det bara gick inte över. Jag började undra om det här var den där beryktade panikångesten man kan få.
Av en enda liten tax?
Näää....
Jag åt middag på stan igår kväll med min mycket goda vän. Det var härligt och jätteroligt. Men, jag glömde mig och drack en dubbel espresso. Klockan åtta på kvällen. Det är inte smart...
Jag tror det berodde på det alltså.
Så jag har inte sovit så mycket i natt, jag är molig och dann i huvet. Och hela det här "vi-har-skaffat-hund-hur-gick-det-till-hjälp-hur-ska-det-gå??", det är tydligen normalt...
Det sa min tax-vana, hund-kunniga arbetskompis. Vilken lättnad....
Det är min tur att ha natt-tax-vakt.
Det blir lätt lite kyligt att ha en utsträckt hand ner i taxkorgen - jag får ha benvärmare på armen. För framtiden kanske jag ska sticka mig en handledsvärmare?
Jag är så tröööööööööööööööööööött....
*voff*
Hur gick det här till?
En hund liksom.
Å andra sidan, som maken säger: "Han växer på mig".
Divan blev alldeles gråtmild och trött igår och sa med darr på stämman "det här är rätt jobbigt faktiskt".
Jag höll med. Sen när jag väl skulle sova fick jag fruktansvärd hjärtklappning. Och det bara gick inte över. Jag började undra om det här var den där beryktade panikångesten man kan få.
Av en enda liten tax?
Näää....
Jag åt middag på stan igår kväll med min mycket goda vän. Det var härligt och jätteroligt. Men, jag glömde mig och drack en dubbel espresso. Klockan åtta på kvällen. Det är inte smart...
Jag tror det berodde på det alltså.
Så jag har inte sovit så mycket i natt, jag är molig och dann i huvet. Och hela det här "vi-har-skaffat-hund-hur-gick-det-till-hjälp-hur-ska-det-gå??", det är tydligen normalt...
Det sa min tax-vana, hund-kunniga arbetskompis. Vilken lättnad....
Det är min tur att ha natt-tax-vakt.
Det blir lätt lite kyligt att ha en utsträckt hand ner i taxkorgen - jag får ha benvärmare på armen. För framtiden kanske jag ska sticka mig en handledsvärmare?
Jag är så tröööööööööööööööööööött....
*voff*
Yrkeskvinnan och Sigge
Hjälp.
Det ligger en tax i knät på min förstfödda.
Igår, den sjunde februari 2009, blev vi med hund. Hur gick det till? Jag har ända sen fick kom ut från kenneln och la valpen i knät på Divan, med handduk och hushållsrulle i närheten om nu hunden skulle få för sig att bli åksjuk, haft en liten klump av ångest i magen. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Vi körde naturligtvis vilse när vi skulle leta oss fram till kenneln. Men jag är en jäkel på vägbeskrivningar, så till sist kom vi fram. När vi väl kom in var där en stark lukt av HUND. Och det skälldes mest överallt. Det fanns hundar ute på gården (i in hängnad) och det fanns taxar i hela huset, inklusive en på övervåningen som var konvalecent och sjukskriven men en stor tratt om huvet. Vi hälsade på kenneldamerna och så släpptes hon ut valparna. Fem stycken små taxvalpar som snurrade runt som urrullade nystan på golvet. Den kralligaste var Sigge. Kenneldamen lyfte upp honom och la honom i min famn. Jag blev lite lätt knäsvag - inte helt oangenämnt, liksom. Han höll sig lugn och fin. Sen langade jag över honom till Divan som fick något saligt och änglalikt i blicken. Sönerna var mest fascinerade av hund-skocken som myllrade fram på golvet. Som öronviftiga, stortassade ludna bananer, ungefär.
Det var mycket slitet och hund-präglat på kenneln. Hundluften var tjock. Inom en kvart nös jag, och näsan rann.
Det bådar ju inte gott, tänkte jag, och började undra vad jag skulle tänka om det här...
Vi fikade och pratade hund. Vi skrev lite papper, fick lite mer papper och en påse hundmat och en leksak. Samt en hundvideo, det var inte så dumt. (Flickorna sitter och tittar nu.) Vi la en handpenning.
När vi väl kom ut i friska luften blev det bättre. Jag råkade klia mig i ögat - ögat blev rött. Det blir det å andra sidan även när jag ätit ett äpple och råkar klia mig i ögat. Nåväl. Jag hade ögondroppar, så det gick ju över.
På hemvägen stannade vi vid en stormarknad och införskaffade en kattbur. Helt fel egentligen, han lär växa ur den rätt snart, men men. Dessutom en matskål och en vattenskål. Väl hemma fick han först sniffa runt lite utanförhuset, och sen komma in. Han var mycket försiktig, tyst och trevande, kröp nästan lite längs golvet.
Han fick mat. Vi gjorde i ordning hans bur, men den var han inte så intresserad av. Vi gjorde även i ordning hans korg.
Jag tog en Clarityn och det sista av obehaget försvann. Dock inte klumpen i magen.
Han heter Sigge. Sigurd. Sigge upptäckte snabbt att man kunde krypa in under de stora röda skåpen i köket. Där låg han och tryckte. Divan fick lirka ut honom flera gånger, och då hade han dessutom lite damm på örona när han kom ut. Hrm. Vi får dammsuga lite oftare kanske?
När han skulle sova blev det oroligt. Han pep och gnällde och Divan blev till sist gråtfärdig och sa att det här går inte... Vi gick ner till henne, hon skulle nämligen sova i arbetsrummet tillsammans med Sigge. Hon var ledsen och trött så vi sa att lägg dig du så ser vi till att han somnar. Sigge bökade och bökade, ville upp ur korgen, ville upp i sängen... men till sist så. Maken la en hand på honom där han låg ihoprullad bredvid en flaska varmvatten i en strumpa (= ett syskonsubstitut). Inom två minuter sov han.
Nu på morgonen har han varit ute tre gånger. Han har ätit frukost. Han kröp in under gästsängen och bajade. Han har bajat två gånger till på köksgolvet. Här har vi att jobba, tänker jag.
Klumpen i magen kommer och går. Vad är det jag oroar mig för? Mest är det nog att allergin ska slå till, att jag ska bli jättedålig och att vi ska tvingas lämna tillbaka honom. Vi har ju den möjligheten, med stor risk för krossade barn-hjärtan och gråt och tandagnisslan i veckor framöver. (Vid frukosten sa min familj på skoj att "mamma, du kan inte vara kvar här längre, du har inte päls och inte svans, och det är bara du som är allergisk..." Haha. Jo, ok, det är lite kul.
Sen är det nåt med hela den tillskottsprylen. Vi har en ny liten vän, en liten familjemedlem, lägst i rang, och med svans, med flaxiga öron... Som luktar hund. Det är inte helt oävet, men inte som rosenblom heller. Klarar vi av det här?
Jamen det är klart att vi gör. Jag ställer mig frågan om och om igen: "vad farao har jag gett mig in på?" Och sen tänker jag: "Äsch, det är ju bara 10 år eller så. Barn har man ju nästan dubbelt så länge innan de flyttar hemifrån."
Och jag tänker att förändring är skrämmande. Att ju äldre jag blir, destå läskigare är det. jag försöker minnas andra gånger jag känt så här.
T ex:
- När jag satt i studio ett och debatterade nåt katolsk och svårt med SSUs dåvarande ordförande. I direktsändning. I sjunde månaden. Snacka om David och Goliat. Jag menar, hela min personalkostnad motsvarande väl hans skrivbord liksom. Nåväl.
- När jag skulle börja på min magisterkurs. Massa nya människor. Hjälp! Tänk om jag inte kan nåt...äsch, klart jag inte kan. Eller jag menar, KLART jag kan. Jag kan massor. Hjälp! Dessutom ska vi lära oss saker. Det bästa jag vet är att lära mig saker. Juh.
- När jag skulle föda barn. För snart fem år sen. Och jag visste att jag skulle blir tvungen att underkasta mig en medicinsk igångsättning, att jag skulle få ha väldigt ont, att jag kanske skulle behöva sprättas upp...
- När jag skulle opereras och stod inför fullbordat faktum - jag SKULLE sprättas upp. Det var bara att face the fear, liksom. Och det var otäckt och skrämmande, och jag grät.
Det är nåt sånt jag känner just nu. Inför en liten valp. Med flaxiga öron, men nobel nos och sorgsen blick. (Han har lite så där sorgsna ögon, fast det är nog mest ett drag.) Sorgsen blick och en knix på svansen. Han är ju så fin. Och jag överväldigas av allt möjligt. Av att känna mig otillräcklig och defekt på en gång. Ja, alltså, att min allergi gör mig defekt. Samtidig svämmar jag över av framför allt stolthet över min döttrar. Särskilt min Diva har varit ett UNDER av behärskning, målmedvetenhet och motivation. Jag är så imponerad. Jag ser henne ta allt detta ansvar, och HUR kan jag ens tänka tanken att hon inte skulle få fortsätta ta hand om denna lilla Sigge. Lite allergi, vad är det? Så länge jag inte får tvärastma, liksom...
Jaja. Sen kommer allt det där om frihet och vad man kan och inte kan göra. Jajajaj, o-fri i den bemärkelsen har jag varit länge. Och det gör mig inte så mycket. Jag menar, när hund blivit lastgammal bor fortfarande herr Minst hemma, liksom.
Min far sa på telefon att "jaja, har man inte bekymmer så skaffar man sig..." Näääj, det var ju inte vad mag-knips-jag vill höra! Fast sen sa han att det är nyttigt för barnen. Utvecklande. Han frågade inte ens om jag hade nysit.
Det ligger en tax i knät på min förstfödda.
Igår, den sjunde februari 2009, blev vi med hund. Hur gick det till? Jag har ända sen fick kom ut från kenneln och la valpen i knät på Divan, med handduk och hushållsrulle i närheten om nu hunden skulle få för sig att bli åksjuk, haft en liten klump av ångest i magen. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Vi körde naturligtvis vilse när vi skulle leta oss fram till kenneln. Men jag är en jäkel på vägbeskrivningar, så till sist kom vi fram. När vi väl kom in var där en stark lukt av HUND. Och det skälldes mest överallt. Det fanns hundar ute på gården (i in hängnad) och det fanns taxar i hela huset, inklusive en på övervåningen som var konvalecent och sjukskriven men en stor tratt om huvet. Vi hälsade på kenneldamerna och så släpptes hon ut valparna. Fem stycken små taxvalpar som snurrade runt som urrullade nystan på golvet. Den kralligaste var Sigge. Kenneldamen lyfte upp honom och la honom i min famn. Jag blev lite lätt knäsvag - inte helt oangenämnt, liksom. Han höll sig lugn och fin. Sen langade jag över honom till Divan som fick något saligt och änglalikt i blicken. Sönerna var mest fascinerade av hund-skocken som myllrade fram på golvet. Som öronviftiga, stortassade ludna bananer, ungefär.
Det var mycket slitet och hund-präglat på kenneln. Hundluften var tjock. Inom en kvart nös jag, och näsan rann.
Det bådar ju inte gott, tänkte jag, och började undra vad jag skulle tänka om det här...
Vi fikade och pratade hund. Vi skrev lite papper, fick lite mer papper och en påse hundmat och en leksak. Samt en hundvideo, det var inte så dumt. (Flickorna sitter och tittar nu.) Vi la en handpenning.
När vi väl kom ut i friska luften blev det bättre. Jag råkade klia mig i ögat - ögat blev rött. Det blir det å andra sidan även när jag ätit ett äpple och råkar klia mig i ögat. Nåväl. Jag hade ögondroppar, så det gick ju över.
På hemvägen stannade vi vid en stormarknad och införskaffade en kattbur. Helt fel egentligen, han lär växa ur den rätt snart, men men. Dessutom en matskål och en vattenskål. Väl hemma fick han först sniffa runt lite utanförhuset, och sen komma in. Han var mycket försiktig, tyst och trevande, kröp nästan lite längs golvet.
Han fick mat. Vi gjorde i ordning hans bur, men den var han inte så intresserad av. Vi gjorde även i ordning hans korg.
Jag tog en Clarityn och det sista av obehaget försvann. Dock inte klumpen i magen.
Han heter Sigge. Sigurd. Sigge upptäckte snabbt att man kunde krypa in under de stora röda skåpen i köket. Där låg han och tryckte. Divan fick lirka ut honom flera gånger, och då hade han dessutom lite damm på örona när han kom ut. Hrm. Vi får dammsuga lite oftare kanske?
När han skulle sova blev det oroligt. Han pep och gnällde och Divan blev till sist gråtfärdig och sa att det här går inte... Vi gick ner till henne, hon skulle nämligen sova i arbetsrummet tillsammans med Sigge. Hon var ledsen och trött så vi sa att lägg dig du så ser vi till att han somnar. Sigge bökade och bökade, ville upp ur korgen, ville upp i sängen... men till sist så. Maken la en hand på honom där han låg ihoprullad bredvid en flaska varmvatten i en strumpa (= ett syskonsubstitut). Inom två minuter sov han.
Nu på morgonen har han varit ute tre gånger. Han har ätit frukost. Han kröp in under gästsängen och bajade. Han har bajat två gånger till på köksgolvet. Här har vi att jobba, tänker jag.
Klumpen i magen kommer och går. Vad är det jag oroar mig för? Mest är det nog att allergin ska slå till, att jag ska bli jättedålig och att vi ska tvingas lämna tillbaka honom. Vi har ju den möjligheten, med stor risk för krossade barn-hjärtan och gråt och tandagnisslan i veckor framöver. (Vid frukosten sa min familj på skoj att "mamma, du kan inte vara kvar här längre, du har inte päls och inte svans, och det är bara du som är allergisk..." Haha. Jo, ok, det är lite kul.
Sen är det nåt med hela den tillskottsprylen. Vi har en ny liten vän, en liten familjemedlem, lägst i rang, och med svans, med flaxiga öron... Som luktar hund. Det är inte helt oävet, men inte som rosenblom heller. Klarar vi av det här?
Jamen det är klart att vi gör. Jag ställer mig frågan om och om igen: "vad farao har jag gett mig in på?" Och sen tänker jag: "Äsch, det är ju bara 10 år eller så. Barn har man ju nästan dubbelt så länge innan de flyttar hemifrån."
Och jag tänker att förändring är skrämmande. Att ju äldre jag blir, destå läskigare är det. jag försöker minnas andra gånger jag känt så här.
T ex:
- När jag satt i studio ett och debatterade nåt katolsk och svårt med SSUs dåvarande ordförande. I direktsändning. I sjunde månaden. Snacka om David och Goliat. Jag menar, hela min personalkostnad motsvarande väl hans skrivbord liksom. Nåväl.
- När jag skulle börja på min magisterkurs. Massa nya människor. Hjälp! Tänk om jag inte kan nåt...äsch, klart jag inte kan. Eller jag menar, KLART jag kan. Jag kan massor. Hjälp! Dessutom ska vi lära oss saker. Det bästa jag vet är att lära mig saker. Juh.
- När jag skulle föda barn. För snart fem år sen. Och jag visste att jag skulle blir tvungen att underkasta mig en medicinsk igångsättning, att jag skulle få ha väldigt ont, att jag kanske skulle behöva sprättas upp...
- När jag skulle opereras och stod inför fullbordat faktum - jag SKULLE sprättas upp. Det var bara att face the fear, liksom. Och det var otäckt och skrämmande, och jag grät.
Det är nåt sånt jag känner just nu. Inför en liten valp. Med flaxiga öron, men nobel nos och sorgsen blick. (Han har lite så där sorgsna ögon, fast det är nog mest ett drag.) Sorgsen blick och en knix på svansen. Han är ju så fin. Och jag överväldigas av allt möjligt. Av att känna mig otillräcklig och defekt på en gång. Ja, alltså, att min allergi gör mig defekt. Samtidig svämmar jag över av framför allt stolthet över min döttrar. Särskilt min Diva har varit ett UNDER av behärskning, målmedvetenhet och motivation. Jag är så imponerad. Jag ser henne ta allt detta ansvar, och HUR kan jag ens tänka tanken att hon inte skulle få fortsätta ta hand om denna lilla Sigge. Lite allergi, vad är det? Så länge jag inte får tvärastma, liksom...
Jaja. Sen kommer allt det där om frihet och vad man kan och inte kan göra. Jajajaj, o-fri i den bemärkelsen har jag varit länge. Och det gör mig inte så mycket. Jag menar, när hund blivit lastgammal bor fortfarande herr Minst hemma, liksom.
Min far sa på telefon att "jaja, har man inte bekymmer så skaffar man sig..." Näääj, det var ju inte vad mag-knips-jag vill höra! Fast sen sa han att det är nyttigt för barnen. Utvecklande. Han frågade inte ens om jag hade nysit.
Yrkeskvinnans ugn-j*el
Här sitter i man i godan ro och lägger in Bertil Boo i sin dator (jag vet, min granne anser att jag bör "söka" för det, men men...jag gillar Brita Borg OCKSÅ).
Man har två plåtar i ugnen och så börjar det så sakteliga lukta...konstigt.
Jaha. Min övre ugn förstår tydligen inte instruktionerna som tydligt står på fikonpåsen (receptet på fikonbröd är smaskens, men jag kommer få slänga ihop mer, för barnen gillar inte fikon). Det står klart och tydligt "FÖRST 250 grader, in med brödet, SÄNK till 200. Det fattade INTE ugnen. Den brände båda bröden ovanpå, bortom rim och reson. VI får se om de går att skära bort.
Vad trött jag blir. Jag har inte bränt bröd på...nånsin. Tror jag.
I alla fall var det mycket länge sen. Jag gick för tusen inte ens från köket!!! Jag sitter ju här och lägger in Bertil Boo sa jag juh!!!
BERTIL BOO
Hm. Någon har alltså på fullaste allvar filmat sin skivspelare med Bertil Boo snurrande. And they say I'M weird...
Ugn-j*lar och ung-j*lar...både förekommer i mitt liv. Vokabulär.
HU vad det luktar bränt!
Yrkeskvinnan är ensam hemma
Ety det är onsdag.
...
Nä, nu har jag raderat flera hopplösa inledningsmeningar.
Jag kommer inte riktigt till skott.
Jag fick ingenting gjort på mitt jobb igår. Jag var alldeles för stirrig efter min måndag som var jättehektisk.
Vi hade middagsgäster igår. Sådana där riktigt goda vänner, som vi träffat alldeles för lite. Det är människor som jag bara tycker så där plågsamt mycket om. Så där så att jag är nästan lite trött efteråt bara för att jag varit så glad att se dom. Som om glädje också kostar på den redan sköra orken. Men det var det värt.
Mannen isällskapet (de kom en hel familj) hade cowboy-boots.
"Jag hade inget annat att ta på mig", förklarade han kokett.
"Jaa, pappa går alltid i högklackade skor", förklarade hans dotter.
"Det för jag inte alls", försvarade sig pappan, något generad.
Det var väldigt roligt.
De här rara människorna kanske kommer flytta hit. Det skulle jag tycka var helt sjukt underbart. Jag kan nästan bli lite gråtig när jag tänker på det. Tänk va. Om de flyttade hit, bara någar nån nästan-kilometer härifrån. Gångavstånd. Wow.
Men det gäller att inte få upp förväntningarna.
Nåväl.
Sen pågår det lik förbaskat en enorm förväntan i faggorna. Vi åker på lång-utflykt på lördag. VI ska titta på en taxvalp. Vi kanske rentav får med oss den hem. Jag är så nervös. Av massa skäl.
Klarar vi av en hund? (Trams, jag har fött och fostrat fyra barn, jag BÖR klara av en hund...)
Tänk om den luktar illa? (Bah, man vänjer sig...)
Tänk om den äter upp våra skor? (Hm...ja, det är ju inte bra. Det får vi se till att undvika.)
T'änk om jag inte alls pallar att gå ut på hundpromenader i tid och otid och blir helt galen av detta?
Tänk om Divan, som hittills visat på enorm insikt, mognad och förståelse för vad det innebär att ha ett hundansvar, tänk om hon ruttnar om en vecka och säger att "morsan, det där får du sköta själv"... (Näe, vet nån vad, det var till att ha låga tankar om sin förstfödda.)
Tänk om Divans astma blir jättedålig, eller jag börjar nysa, eller herr Minsts visar sig ha eller få astma av hunden??? (Ja. Där har vi nog största skälet till oro. Och hundkoja är väl inte att tänka på när det är 6 minusgrader.)
Sen har diverse blandade släktingar sagt att "tänk er för", och "en hund är ett stort ansvar"... Jojo, vi har bara varit föräldrar sen vi var 22 - var inte det ett ännu större ansvar kanske? Eller är det kanske just de som egentligen kritiseras? Att vi fick barn för tidigt? Eller är det bara min paranoia som firar nya triumfer?
Gaaah. Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför jag blir så uppbragt... Jag vill ju ha en hund. Men det är läskigt att FATTA BESLUT som innebär någon form av RISKTAGANDE. Sånt har jag dåliga erfarenheter av.
Shit.
Är det någon annan som resonerar så fnoskigt inför att - kanske - skaffa hund? Va? Är folk inte lite mer så här "nu skaffar vi jycke - ja det gör vi" och så skaffar man jycke. Eller?
Men. Nu ska jag inte fastna i det där.
Jag behöver baka bröd och antagligen ta en promenad också. Kanske sticka lite.
...
Nä, nu har jag raderat flera hopplösa inledningsmeningar.
Jag kommer inte riktigt till skott.
Jag fick ingenting gjort på mitt jobb igår. Jag var alldeles för stirrig efter min måndag som var jättehektisk.
Vi hade middagsgäster igår. Sådana där riktigt goda vänner, som vi träffat alldeles för lite. Det är människor som jag bara tycker så där plågsamt mycket om. Så där så att jag är nästan lite trött efteråt bara för att jag varit så glad att se dom. Som om glädje också kostar på den redan sköra orken. Men det var det värt.
Mannen isällskapet (de kom en hel familj) hade cowboy-boots.
"Jag hade inget annat att ta på mig", förklarade han kokett.
"Jaa, pappa går alltid i högklackade skor", förklarade hans dotter.
"Det för jag inte alls", försvarade sig pappan, något generad.
Det var väldigt roligt.
De här rara människorna kanske kommer flytta hit. Det skulle jag tycka var helt sjukt underbart. Jag kan nästan bli lite gråtig när jag tänker på det. Tänk va. Om de flyttade hit, bara någar nån nästan-kilometer härifrån. Gångavstånd. Wow.
Men det gäller att inte få upp förväntningarna.
Nåväl.
Sen pågår det lik förbaskat en enorm förväntan i faggorna. Vi åker på lång-utflykt på lördag. VI ska titta på en taxvalp. Vi kanske rentav får med oss den hem. Jag är så nervös. Av massa skäl.
Klarar vi av en hund? (Trams, jag har fött och fostrat fyra barn, jag BÖR klara av en hund...)
Tänk om den luktar illa? (Bah, man vänjer sig...)
Tänk om den äter upp våra skor? (Hm...ja, det är ju inte bra. Det får vi se till att undvika.)
T'änk om jag inte alls pallar att gå ut på hundpromenader i tid och otid och blir helt galen av detta?
Tänk om Divan, som hittills visat på enorm insikt, mognad och förståelse för vad det innebär att ha ett hundansvar, tänk om hon ruttnar om en vecka och säger att "morsan, det där får du sköta själv"... (Näe, vet nån vad, det var till att ha låga tankar om sin förstfödda.)
Tänk om Divans astma blir jättedålig, eller jag börjar nysa, eller herr Minsts visar sig ha eller få astma av hunden??? (Ja. Där har vi nog största skälet till oro. Och hundkoja är väl inte att tänka på när det är 6 minusgrader.)
Sen har diverse blandade släktingar sagt att "tänk er för", och "en hund är ett stort ansvar"... Jojo, vi har bara varit föräldrar sen vi var 22 - var inte det ett ännu större ansvar kanske? Eller är det kanske just de som egentligen kritiseras? Att vi fick barn för tidigt? Eller är det bara min paranoia som firar nya triumfer?
Gaaah. Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför jag blir så uppbragt... Jag vill ju ha en hund. Men det är läskigt att FATTA BESLUT som innebär någon form av RISKTAGANDE. Sånt har jag dåliga erfarenheter av.
Shit.
Är det någon annan som resonerar så fnoskigt inför att - kanske - skaffa hund? Va? Är folk inte lite mer så här "nu skaffar vi jycke - ja det gör vi" och så skaffar man jycke. Eller?
Men. Nu ska jag inte fastna i det där.
Jag behöver baka bröd och antagligen ta en promenad också. Kanske sticka lite.
Yrkeskvinnan och litteraturen
Ständigt denna litteratur. Alla dessa böcker. Alla dessa hyllmeterar böcker som jag vill läsa.
Jag får se det som ytterligare ett ålderstecken. Min far brukar säga något i stil med att när jagsen blir gammal eller pensionär eller så och ska läsa alla böcker jag inte hunnit läsa. Ska sånt börja redan före 40 liksom?
Ibland slås jag av en "hemsk" tanke. Tänk om jag inte hinner? Tänk om jag verkligen inte hinner läsa Bröderna Karamazov, typ. Eller Sagan om ringen. Eller ... Harry Potter? Fast just HP känns det som jag kan leva utan. Helgerån? Må dä. Eller tänk om jag inte hinner läsa om Brott och straff? Eller Anna Karenina? Eller valda Brontë-verk? Eller Charles Dickens?
Så där kan man ju hålla på hur länge som helst. Och det kanske är lite meningslöst?
Jag läste Emma Gray Munthes recension av Revolutionary Road i Aftonbladet - och det var ju ord och inga visor. Jag blir glad när någon annan blir så där brutalt hänförd. Det är härligt. OCh så börjar jag fundera, förstås. Ska jag nu läsa boken? Eller ska jag se filmen? (Och av nån anledning får jag en bild i hjärnan av hur min syster lägger huvet på sne och säger lite så där milt överseende att hon själv kanske inte är i samma målgrupp som jag...för att se Revolutionary Road alltså. Jag inser att detta är synnerligen uncalled for - förlåt syrran. Samtidigt som hon faktiskt sa så när jag ooh-ade och aah-ade över The Closer och Kyra Sedgewick. Eller om det var nån annan serie. Äsch, strunt samma. Poängen var inte att bash-a min syster utan att peka på nåt slags åldernojjande. Som är rätt milt men ändå.
Om sanningen ska fram känner jag mig liksom redan träffade innan jag ens läst eller sett Revolutionary Road. I recensionen står det så här:
I "Revolutionary road" är det 50-tal och paret April och Frank Wheeler har fastnat i förorten. April och de två barnen mellan hemmets väggar, Frank på kontorsjobbet som egentligen var tänkt att vara tillfälligt. De röker, dricker cocktails, umgås regelbundet med ett annat par och pratar om hur annorlunda de är jämfört med de konforma grannarna. När sedan April plötsligt föreslår att hon och Frank ska flytta till Paris går saker och ting inte deras väg.
Shit. Jag sitter fast i förorten utav bara helsike. Jag hade en förfärlig massa drömmar. Jag har intalat mig in absurdum att jag (alternativt min man och jag som par) är så extremt annorlunda och speciella. Och sen inser jag att typ även Ann Heberlein, denna gigant, hade barn före 22. Är gift med samma man. Etc. Varför var det så viktigt att vara speciell, annorlunda? Vet inte. Jag var så groteskt stolt över att vara gift vid 21, att ha barn vid 22, att fortsätta få barn... Jag var - och är - stolt över mitt äktenskap, över mitt förhållande med min man. Att vi skrattar så extremt barnsligt och mycket åt fåniga saker. Att vi kommer föst för varandra. Att han gör allt för mig. Att jag gör allt för honom. (Här ska "allt" inte tolkas alltför bokstavligt...men han brer mina frukostmackor och jag sorterar hans strumpor...typ).
Även om jag är den första att skriva under på att den "heliga tvåsamheten" inte är så jäkla helig eller enkel, så lever jag i en sån och det ger mitt liv enorm mening. Är det patetiskt? Är det småttigt och futtigt och pinsamt att ha så "små" mål i livet? Som sagt, jag hade enorma drömmar. Ska jag vara så modig att jag listar några? Ja, jag tror jag gör det. Skratta inte ihjäl er.
Saker jag drömde om mellan 15 och 25:
1. Att bli popstjärna - cheesus liksom...men min bror och jag spelade faktiskt in ett antal låtar och skickade t o m in till Medlodifestivalen...huuu...
2. Att bli programledare på tv - och jag fattade på fullaste allvar inte att det ville ALLA andra också.
3. Att bli publicerad, hyllad och LÄST poet - ok, här nånstans var väl storhetsvansinnet ett faktum
4. Att bli dansare - eh va? På 163 med en benstomme som en burgetisk brottare. Tjena.
5. Att bli journalist och författare skriva odödliga romaner...oklart om vad
Saker jag drömde om mellan 25 och 35:
1. Att förändra hela världen...eller i alla fall föreningslivet för Sveriges unga i katoliker i riksförbundet med samma namn. Det gick så där. Ett överhängande missfall och två sjukskrivningar för utmattning senare är den drömmen inte krossad med i alla fall klart sargad.
2. Att starta ett företag och revolutionera hela blöjmarknaden i Sverige. Vilket föll på min hälsa, min ork, mina kompanjoners ork, brist på pengar...samt kanske hela idén orimlighet?
3. Att driva en webbutik och sälja tygblöjor...det har jag faktiskt gjort men jag hade också den blygsamma ambitionen att kunna ta ut en lön på hela 5000kr i månaden. Och det går liksom inte. Fan också.
4. Att bo i ett eget hus. Och det gör jag faktiskt. Inte i "drömhuset", med det brutna taket och allt det där, men ändå i MITT hus. Som jag är väldigt förtjust i.
5. Att framstå som en superkvinna som utan större bekymmer jobbade heltid som chef, hade fyra barn och ett lyckligt äktenskap, drev ett företag vid sidan om, hade minst två större styrelseuppdrag och samtidigt ett mycket stort och rikt socialt liv...och inte för att jag heminredde särskilt mycket, och inte för att jag hann träna jämt, men nog fasen tränade jag en del och istället stickade jag vantar. Och bakade bröd.
Är nån förvånad att den sista punkten ledde rakt in i ... just det. Väggen. Smack bara.
Allt det här drömmandet - är det så jäkla sunt? Och är det ens alltid drömmar? Är det inte bara - fata morgana, liksom? Hägringar. Illusioner. Jag menar, maken och jag drev illusionen om oss själva rätt bra, dvs att vi var så unga, högskoleutbildade men ändå gifta före 23, en riktigt statistisk avvikelse, hyffsat intellktuella, driftiga, trevliga och inte minst FROMMA. För mitt i allt detta har jag ju odlat mitt andliga liv. Försökt hålla Gud i handen för jag tror ju att det blir bäst då.
Men en dag inser man ju att allt har rasat. OCh det är så mycket man aldrig kommer bli. Kommer kunna göra. Kommer förverkliga. Jag kom fram till att jag levde som två parallella liv. Ett i verkligheten där mycket var så osäkert och svajjigt - vad ska jag bli? Kommer jag få nåt jobb, nånsin? Och sen ett liv inne i mitt huvud, där jag dansade, där jag publicerade böcker och blev hyllad (ja, jag vet, det var inte nån längtan efter att berätta nån historia, det var en längtan efter "att-bli-sedd-och-få-bekräftelse"). Men jag insåg att jag inte vill leva två liv. Ett inne i huvet och ett ute i gråslasket. Jag vill ha...kongruens? Heter det så? Och om mina två liv faktiskt närmade sig varandra och blev på till ett ordentligt liv, vad då kvar?
Jag vill inte jaga orealistiska drömmar. Dumma idéer om vad som ska göra livet till en väldigt lång fest. Jag har faktiskt, som den lilla prudentliga lillgamla typ jag ändå är i viss mån, ända från dag ett som vuxen vetat vad jag håller på med. Orealistiska drömmar - ja visst. Men aldrig på bekostnad på det viktigaste. Nämligen Gud. Och min man. Och barnen. I den ordningen. Och jag har även kommit till den - kanske för vissa uppenbara insikten - att för att kunna tjäna Gud, för att kunna älska min man och mina barn, måste jag ta hand om en till mycket viktig person. Nämligen MEJ.
MEJ med e och j, inte mig. MEJ. Plebejiska, vardagliga...medelmåttiga MEJ. Och det är helt okej. (Och det rimmade.)
Låter det som om jag är helt kluven? Labil? Beredd att göra en konstfackskupp och låta mig läggas i bälte?
Nja. Jag är för pragmatisk för det. Jag virkar grytlappar. Jag kokar gröt. Här behövs varken piller eller bälten. Det som behövs är förtröstan.
Mitt i alla drömmar om vad jag ville göra, åstadkomma, prestera så fanns också en riktigt vardaglig men ändå storslagen dröm om att få träffa den stora kärleken, gifta mig, föda många barn, vårda kärleken, sträva, försörja mig på nåt som inte fullständigt tråkar ihjäl mig...
Se där. Den drömmen, den lever jag. Är det lätt? Nähädå. Är det alltid roligt? Inte alls. Är det unket, banalt och ... bara vad alla andra ändå vill ha? Nej.
Det är stort. Det är svårt. Det är roligt. Det är tungt. Det bär mig och det tynger mig. Men det är essensen av mitt liv. Och jag älskar det. Det är inte bara en dröm.
Yrkeskvinnan försöker sammanfatta
sin dag. Och tankarna som florerat under denna.
Jag löste begravningstrassel. Jag betalade räkningar. Jag planerade, kom i tid till och genomled ett möte med gubbar som gör ungefär samma sak som jag for a living, bara i större skala. Hanterar kyrkogårdar alltså.
Jag blev bjuden på en dubbel espresso också. Av min styrelseordförande, som har klädstil och smak som en dandy.
Jag inhandlade mer vinterkläder vilket antagligen är mer ansträngande än jag vill kännas vid. Till valda delar av horden som behöve såna. Min äldste son ÄTER vantar. Och härom dan kom han hem och vräkte über-blöta och skitiga kläder på hallgolvet (de torkar där, pga golvvärmen) och det luktade DÖD HUND i hela hallen...det var bara att tvätta och det hjälpte bara så där. Därav nya täckbrallor. De gamla är 1) inte ens hans men den som snott hans har inte gett sig till känna och 2) de passar någe så när, så när som på att de är väldigt trasiga längst ner. Men nu har han nya.
Jag hämtade ett paket på posten. Dvs ICA. Och jag lyckades glömma båda lapparna, ursprungs och påminnelsen, men jag fick mitt paket i alla fall. Tack ICA.
Och nu lyssnar jag på The Fray. How to save a life. Helt fantastiskt. Jag blir lite rörd, lite upprymd och gråtmild på samma gång eftersom jag så sällan blir till mig över musik längre. Det är nåt med åldrandet och stelnandet tror jag. Jag orkar med lättsmält halv-skräp, mest för att då står jag ut med vad mina döttrar gillar. Min son, 8-åringen som äter vantar, han gillar ju så märkliga arkaiska saker som Europe och Lenny Kravits, samt Atomic Swing upptäckte vi härom dan. Och herr Minst är mest förtjust i Krakel Spektakel samt Trazan och Banarne.
Jag har upptäckt:
The Fray
Hello Saferide
samt Goo goo dolls och Iris men det är en helt egen historia.
Jag förstår mig fortfarande inte på
Morrisey
Nick Drake
Rolling Stones
Jag skulle vilje förstå mig på
The Knife
Marit Bergman
Glasvegas
Typ.
The Fray förekommer i flera Scrubsavsnitt.
Som här:
THE FRAY
Jag börjar tjuta varje gång.
Och häromdagen såg jag äntligen The Devil wears Prada. Jag blev lite imponerad.
Jag löste begravningstrassel. Jag betalade räkningar. Jag planerade, kom i tid till och genomled ett möte med gubbar som gör ungefär samma sak som jag for a living, bara i större skala. Hanterar kyrkogårdar alltså.
Jag blev bjuden på en dubbel espresso också. Av min styrelseordförande, som har klädstil och smak som en dandy.
Jag inhandlade mer vinterkläder vilket antagligen är mer ansträngande än jag vill kännas vid. Till valda delar av horden som behöve såna. Min äldste son ÄTER vantar. Och härom dan kom han hem och vräkte über-blöta och skitiga kläder på hallgolvet (de torkar där, pga golvvärmen) och det luktade DÖD HUND i hela hallen...det var bara att tvätta och det hjälpte bara så där. Därav nya täckbrallor. De gamla är 1) inte ens hans men den som snott hans har inte gett sig till känna och 2) de passar någe så när, så när som på att de är väldigt trasiga längst ner. Men nu har han nya.
Jag hämtade ett paket på posten. Dvs ICA. Och jag lyckades glömma båda lapparna, ursprungs och påminnelsen, men jag fick mitt paket i alla fall. Tack ICA.
Och nu lyssnar jag på The Fray. How to save a life. Helt fantastiskt. Jag blir lite rörd, lite upprymd och gråtmild på samma gång eftersom jag så sällan blir till mig över musik längre. Det är nåt med åldrandet och stelnandet tror jag. Jag orkar med lättsmält halv-skräp, mest för att då står jag ut med vad mina döttrar gillar. Min son, 8-åringen som äter vantar, han gillar ju så märkliga arkaiska saker som Europe och Lenny Kravits, samt Atomic Swing upptäckte vi härom dan. Och herr Minst är mest förtjust i Krakel Spektakel samt Trazan och Banarne.
Jag har upptäckt:
The Fray
Hello Saferide
samt Goo goo dolls och Iris men det är en helt egen historia.
Jag förstår mig fortfarande inte på
Morrisey
Nick Drake
Rolling Stones
Jag skulle vilje förstå mig på
The Knife
Marit Bergman
Glasvegas
Typ.
The Fray förekommer i flera Scrubsavsnitt.
Som här:
THE FRAY
Jag börjar tjuta varje gång.
Och häromdagen såg jag äntligen The Devil wears Prada. Jag blev lite imponerad.
Yrkeskvinnan och orken
...igen?
J*vla tjat.
Jag bytte utformning på bloggen härom dan och var oerhört stolt över att jag lyckades förstora fonterna...eller jag tror i alla fall att jag gjorde det. Jag var inne och härjade i koden i alla fall och det ska man ju se upp med.
Men det var inte det jag skulle avhandla.
Igår fyllde min stora kille åtta år. Det är åtta år sen förlossningen från helvetet. (Det där lät ju positivt. Nåja...)
Jag kom att tänka på det igen, det var ett tag sen jag riktigt rotade i förlossningsminnesbanken ... och där finns lite att rota i. Han är född i vecka 43+2. Det kanske inte säger gemene man och kvinna så mycket, men det är alltså 23 dagar över tiden. Det är helt jäkla onormalt. Sen var HAN ett väldigt normalt barn, nästan 3,4 kilo och 50 cm lång. (De råkade kasta om hans längd och huvudmått i journalen...tänk er, 34 lång och en huvudomkrets på en halvmeter! Hur hade det sett ut?? (Syrran - rita!) Men det hade att göra med att de precis gått över till datoriserade (?) journaler, vilket var lite råddigt, tydligen. Som jag minns det. En barnmorska sa lite trött att man visste aldrig om journaler som skulle skrivas ut verkligen kom ut i skrivaren, ibland dök de upp på kassakvittorullen ner i receptionen i stället. Haha.)
För att göra en lång förlossning lite kortare i återberättad form; jag skrevs in för igångsättningenfredagen den 26 januari på morgonen (storgråtandes av ilska och hormon-overload...en uska frågade om det gjorde mycket ont. "NEJ, tyvärr inte", bölade jag. Inte en värk i sikte, liksom.) Sen tramsades det med att få igång förlossningseländet i sisådär en 18 timmar fram till i alla fall två på natten då alla tröttnade och läkare och barnmorskor hade grälat färdigt. (De grälade så där sammanbitet över huvudet på mig - jag kände mig som en 5-åring vars föräldrar ska skiljas ungefär). Man gav mig en stor petidin-spruta i rumpan, varnade mig för att jag inte skulle kunna sova, varpå jag slocknade som en klubbad säl och sov till tio dan därpå. Min stackars man fick sova på förlossningsbritsen. Man började med att försöka få igång eländet, men det var som förgjort. Till slut kom barnmorskan Bertil (typ den femte i raden av sådana) och sa att nu så ska här födas barn. I med dropp, pang på rödbettan, fruktansvärt ont, en jätte-epidural NU tack...men det hann de inte. Efter fyra extremt plågsamma timmar med en TENS-apparat och en doula som hjälp föddes han. Min fina son, som ser ut som jag, och som jag omgående nöp i rumpan och sa "det var på tiden, skitunge". Jag är aldrig särskilt emotionell när jag fött barn. Mest kärv och lite hyper. Men blödig? Icke. Men han var fin det var han, min stora lilla kille.
Min man fick frågan när det började dra ihop sig; "Ska pappa förlösa?" Jag tror han frågade mig om det var ok. Jag fnös eller morrade nåt om att "gör vad du vill, jag är upptagen". Så han plockade av sig klockan och kavlade upp armarna. Och till slut så landade han, sonen, i pappas händer. Fint va? Han är lite tuff min man.
Vi firade honom ordentligt, 8-åringen, mitt i veckan och allt. Muffins till frukost. Pizza till middag. Tror ni han var nöjd eller?
Kvällen innan hade han förhört sig om möjligheterna att få muffins. Jag hummade nåt om att "nja, jag vet inte om jag orkar", men sen slängde jag ju ihop muffins i alla fall förstås. Och när han kände att det började lukta muffins - han hade då redan i teorin gått och lagt sig - så sa han till sin far:
"Pappa jag måste gå ner till mamma. Jag måste gottgöra henne för muffinsen."
Gottgöra. Min son och han ordförråd. Det är så att man blir alldeles stum.
För övrigt träffade herr Minst sin gudfar på det där barndopet. De umgicks lite i köket och gudfadern hade synpunkter på herr Minsts gula manchesterbyxor. (Det hade även jag men jag orkade inte ta den striden just då.)
Gudfar frågade om han var petig.
"Nä", sa herr Minst.
Var han tramsig då?
"Nä", sa herr Minst.
Fånig? Larvig?
"Nä", sa herr Minst. "Jag är KÄNSLIG".
Gudfar blev stum. "Jag fick svar på tal av en fyraåring", sa han, något förbryllad.
Jag orkar dåligt. Men det får baske mig vara ok.
Min bokföring är kaos. Principerna kring hur man begraver icke-registrerade katoliker är kaos.
Men jag behåller mitt lugn. Jag låtsas i all fall att jag gör det.
Och jag bloggar för långt igen.
J*vla tjat.
Jag bytte utformning på bloggen härom dan och var oerhört stolt över att jag lyckades förstora fonterna...eller jag tror i alla fall att jag gjorde det. Jag var inne och härjade i koden i alla fall och det ska man ju se upp med.
Men det var inte det jag skulle avhandla.
Igår fyllde min stora kille åtta år. Det är åtta år sen förlossningen från helvetet. (Det där lät ju positivt. Nåja...)
Jag kom att tänka på det igen, det var ett tag sen jag riktigt rotade i förlossningsminnesbanken ... och där finns lite att rota i. Han är född i vecka 43+2. Det kanske inte säger gemene man och kvinna så mycket, men det är alltså 23 dagar över tiden. Det är helt jäkla onormalt. Sen var HAN ett väldigt normalt barn, nästan 3,4 kilo och 50 cm lång. (De råkade kasta om hans längd och huvudmått i journalen...tänk er, 34 lång och en huvudomkrets på en halvmeter! Hur hade det sett ut?? (Syrran - rita!) Men det hade att göra med att de precis gått över till datoriserade (?) journaler, vilket var lite råddigt, tydligen. Som jag minns det. En barnmorska sa lite trött att man visste aldrig om journaler som skulle skrivas ut verkligen kom ut i skrivaren, ibland dök de upp på kassakvittorullen ner i receptionen i stället. Haha.)
För att göra en lång förlossning lite kortare i återberättad form; jag skrevs in för igångsättningenfredagen den 26 januari på morgonen (storgråtandes av ilska och hormon-overload...en uska frågade om det gjorde mycket ont. "NEJ, tyvärr inte", bölade jag. Inte en värk i sikte, liksom.) Sen tramsades det med att få igång förlossningseländet i sisådär en 18 timmar fram till i alla fall två på natten då alla tröttnade och läkare och barnmorskor hade grälat färdigt. (De grälade så där sammanbitet över huvudet på mig - jag kände mig som en 5-åring vars föräldrar ska skiljas ungefär). Man gav mig en stor petidin-spruta i rumpan, varnade mig för att jag inte skulle kunna sova, varpå jag slocknade som en klubbad säl och sov till tio dan därpå. Min stackars man fick sova på förlossningsbritsen. Man började med att försöka få igång eländet, men det var som förgjort. Till slut kom barnmorskan Bertil (typ den femte i raden av sådana) och sa att nu så ska här födas barn. I med dropp, pang på rödbettan, fruktansvärt ont, en jätte-epidural NU tack...men det hann de inte. Efter fyra extremt plågsamma timmar med en TENS-apparat och en doula som hjälp föddes han. Min fina son, som ser ut som jag, och som jag omgående nöp i rumpan och sa "det var på tiden, skitunge". Jag är aldrig särskilt emotionell när jag fött barn. Mest kärv och lite hyper. Men blödig? Icke. Men han var fin det var han, min stora lilla kille.
Min man fick frågan när det började dra ihop sig; "Ska pappa förlösa?" Jag tror han frågade mig om det var ok. Jag fnös eller morrade nåt om att "gör vad du vill, jag är upptagen". Så han plockade av sig klockan och kavlade upp armarna. Och till slut så landade han, sonen, i pappas händer. Fint va? Han är lite tuff min man.
Vi firade honom ordentligt, 8-åringen, mitt i veckan och allt. Muffins till frukost. Pizza till middag. Tror ni han var nöjd eller?
Kvällen innan hade han förhört sig om möjligheterna att få muffins. Jag hummade nåt om att "nja, jag vet inte om jag orkar", men sen slängde jag ju ihop muffins i alla fall förstås. Och när han kände att det började lukta muffins - han hade då redan i teorin gått och lagt sig - så sa han till sin far:
"Pappa jag måste gå ner till mamma. Jag måste gottgöra henne för muffinsen."
Gottgöra. Min son och han ordförråd. Det är så att man blir alldeles stum.
För övrigt träffade herr Minst sin gudfar på det där barndopet. De umgicks lite i köket och gudfadern hade synpunkter på herr Minsts gula manchesterbyxor. (Det hade även jag men jag orkade inte ta den striden just då.)
Gudfar frågade om han var petig.
"Nä", sa herr Minst.
Var han tramsig då?
"Nä", sa herr Minst.
Fånig? Larvig?
"Nä", sa herr Minst. "Jag är KÄNSLIG".
Gudfar blev stum. "Jag fick svar på tal av en fyraåring", sa han, något förbryllad.
Jag orkar dåligt. Men det får baske mig vara ok.
Min bokföring är kaos. Principerna kring hur man begraver icke-registrerade katoliker är kaos.
Men jag behåller mitt lugn. Jag låtsas i all fall att jag gör det.
Och jag bloggar för långt igen.
Yrkeskvinnan ska på barndop
Vi ska iväg på barndop, hela högen. Det blir nog fint.
Jag blir betryckt av det jag läser i kvällstidningar om sspx-soppan. Det är så plågsamt uppenbart att man vill tolka det så antikatolik som det bara går. Och eftersom man redan har bestämt sig för att kyrkan och påven är obehagliga, farliga och hemska så är det här väl mumma för svensk press....
Men jag skulle ju hålla mig passiv i frågan så jag fortsätter göra det.
Jag har funderat på om det var väldigt vanvördigt och obalanserat att dels skriva om existentiell ångest och sen rast gå över till äppelmuffins... kanske, kanske inte.
Vi hade SingStar-orgie med grannarna igår. Barn mot vuxna. Vi fick storstryk. Som vanligt.
Jag vaknade med ett blödande sår i ansiktet. Häromveckan hade jag ett likande på bröstet. Förstår inte hur det går till - har jag vassa saker i sängen? River jag mig själv? Jag minns en läskig spökhistoria jag hörde som liten, om nattkirurgen som tassade runt och karbade i folk på nätterna...brrr.
Oj, nu måste jag klä på mig.
Jag blir betryckt av det jag läser i kvällstidningar om sspx-soppan. Det är så plågsamt uppenbart att man vill tolka det så antikatolik som det bara går. Och eftersom man redan har bestämt sig för att kyrkan och påven är obehagliga, farliga och hemska så är det här väl mumma för svensk press....
Men jag skulle ju hålla mig passiv i frågan så jag fortsätter göra det.
Jag har funderat på om det var väldigt vanvördigt och obalanserat att dels skriva om existentiell ångest och sen rast gå över till äppelmuffins... kanske, kanske inte.
Vi hade SingStar-orgie med grannarna igår. Barn mot vuxna. Vi fick storstryk. Som vanligt.
Jag vaknade med ett blödande sår i ansiktet. Häromveckan hade jag ett likande på bröstet. Förstår inte hur det går till - har jag vassa saker i sängen? River jag mig själv? Jag minns en läskig spökhistoria jag hörde som liten, om nattkirurgen som tassade runt och karbade i folk på nätterna...brrr.
Oj, nu måste jag klä på mig.
Yrkeskvinnan och bokskörden
Bokskörden ja...jag köper för mycket böcker tror jag att jag har nämnt förr. Ja, jag har hört talas om bibliotek. Det är såna man har hemma lite överallt. Jag är uppvuxen med bibliotek hemma. Bokstavligt. I den lägenhet som jag bodde i mellan 1984(-ish) och 1992(ish) fanns ett helt rum med bara böcker. Ja, och ett stort matbord också, så teoretiskt sett var det väl en matsal men vi sa aldrig nåt annat än biblioteket.
Men det var inte alls det jag skulle prata om. För att jag nu ska lyckas hålla mig till mina ämnen gör jag en dagordning:
1. Ann Heberlein
2. Recept på muffins
3. Gräsänkan-blues
1.
Jo. Ann Heberlein var det jag. Googlar man på hennedyker det upp allskäns spännande och maffigt. Teologie doktor och etikexpert... skribent och kröniker...blond och tjusig...framgångsrik och tre ungar och allt vad det är. I alla fall. Jag är lite svag för fru Heberlein. Och lite rädd. Jag läset hennes första, "Det var inte mitt fel!" med stort intresse. Det fanns mycket som verkligen tålde att tänkas på. Som jag nog också tyckte. Sen fanns det ett och annat som jag inte alls förstod. Som mest gjorde mig nedstämd. Det var nåt med den tvärsäkra tonen, det oförsonliga förhållningssättet... och det skymtade fram något sarjat och skört (?) mitt i allt det knivskarpa, ångvältsmässiga.
Nu har jag precis läst ut "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Och det ÄR smärtsamt. Det gör ont att ta in den nattsvarta ångesten, återigen det är oförsonliga. Det där tvärsäkra. Det där egot, det där stora brutala egot som tycks vilja vara så hård och skoningslös mot sig själv så att ingen annan ska kunna göra något mot henne som hon inte själv redan sagt eller gjort.
Och jag känner igen mig. Fast ändå inte. Men vad är det som gör att jag kan (tror mig kunna i all fall) se tingens tillstånd rakt i vitögat och stå ut med det? Jag vet också med plågsamt säkerthet att i slutändan är vi alla ensamma. Med vår Gud om vi tror på en sådan. Men ensamma. Ingen känner mig fullt ut, inte ens jag själv. Endast Gud gör det, och det är min fasta övertygelse. Min tro. Men Ann Heberlein säger sig också tro. Men hon är ju sjuk. Och kanske - hemska tanke? - brutalt mycket mer intelligent än jag. Det är kanske medelmåttans förbannelse och välsignelse i ett? Man förskonas från den svartaste ångesten, den som hon beskriver, den som hon trots allt överlevt hitills men som hon ändå verkar tro kommer få sista ordet.
Det är lite jobbigt att vara den där medelmåttan. Ibland i alla fall. Men inte idag. Jag är ju jag, liksom. Jag är den jag är. Kanske är det där jag kan vara lik min Gud - han som säger "jag är den jag är"...eller är det "jag är den som är". Sen har jag inte alltid det glasklart för mig, vem den där "jag" är, eller borde vara. Men det är ok.
Jag får ta och återkomma till det här tror jag.
2. Receptdags!
Om man köper en påse vetemjöl special finns på baksidan ett recept på chokladmuffins. Jag har haft det som utgångspunkt till denna variation:
ÄPPELMUFFINS
1-2 äpplen + kanel och strösocker
4 dl vetemjöl (special, men det går nog bra med vanligt)
4 tsk bakpulver (strukna, för Guds skulle)
1 tsk vaniljsocker (den kan gärna vara med råge)
2 dl socker
1-1,5 del grovt hackade valnötter (eller nån annan nöt man råkar ha till hands...eller skippa helt)
0,5 tsk salt
1 ägg
3 dl mjölk
1 dl neutral olja
Skär äpplet/na i små tunna bitar. Lägg i en skål och strö över ca 1 msk strösocker samt kanel efter behag. Låt stå medan du gör resten.
Blanda torra ingredienser. Blanda övriga blöta ingredienser i en annan skål och vispa ordentligt. Häll ägg/mjölk/olja-blandningen i den torra och rör ihop. Inte för länge för då kan det blir segt. Använd gärna muffinsplåt. Det här blir 12-15 stora muffins alt 18-24 små. Lägg pappersformar i muffinsplåten. Klicka i lite smet i botten på varje form. Lägg i 3-5 äppelbitar i varje form. Klicka på mer smet så att det fyller upp formen, men tänk på att de jäser rätt mycket.
Gräddas mitt i ugnen på 200grader i 20-25 minuter.
Hepp!
3.
Min man har varit i Vetlanda. Jag saknar honom. Samtidigt som jag alltid skärper mig lite extra när han är bortrest. Jag hanterar allting, liksom. Särskilt nu som jag har varit hemmafru hela veckan. Lika bra det, jag hade inte orkat annars, tror jag. Nu är hans sabla tåg 90 minuter sent...det är alltså en och en halv timme, förr oss som inte bara talar i jämna minuter. Divan är bestört - nu missar han ju massor av Lets Dance...
Som vanligt när min man är borta hade jag svårt att gå och lägga mig. Jag fastnade ju, som sagt, framför ett obehagligt Uppdrag granskning. Jag vet inte varför det är så svårt att gå och lägga sig... Jag börjar dock formulera en teori. Jag tror det är nåt prestationsångest-relaterat. Att gå och lägga sig innebär - eventuellt - att man också samlar sig och summerar och sammanfattar sin dag. Och mina dagar är jag ju aldrig nöjd med. Det är ju alltid allt det där man inte gjort, hunnit...bord-at. Nån gång är det även det där man faktiskt gjort som inte alls var så bra... Alltså är det obehagligt att gå och lägga sig. Lite banalt. Men kanske.
Jaha, nu fick jag inte plats med min familjens-projektledaranalys den här gången heller. Men jag har inte glömt den. Inga fler tomma löften! Upp till bevis. Näe, nu gav jag mig själv prestationsangst i alla fall. Var inte det lite dumt?
Mina muffins ser i alla fall goda ut.
Nu tar jag dock och mosar några maneter igen. King.com är mitt knark.
Men det var inte alls det jag skulle prata om. För att jag nu ska lyckas hålla mig till mina ämnen gör jag en dagordning:
1. Ann Heberlein
2. Recept på muffins
3. Gräsänkan-blues
1.
Jo. Ann Heberlein var det jag. Googlar man på hennedyker det upp allskäns spännande och maffigt. Teologie doktor och etikexpert... skribent och kröniker...blond och tjusig...framgångsrik och tre ungar och allt vad det är. I alla fall. Jag är lite svag för fru Heberlein. Och lite rädd. Jag läset hennes första, "Det var inte mitt fel!" med stort intresse. Det fanns mycket som verkligen tålde att tänkas på. Som jag nog också tyckte. Sen fanns det ett och annat som jag inte alls förstod. Som mest gjorde mig nedstämd. Det var nåt med den tvärsäkra tonen, det oförsonliga förhållningssättet... och det skymtade fram något sarjat och skört (?) mitt i allt det knivskarpa, ångvältsmässiga.
Nu har jag precis läst ut "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Och det ÄR smärtsamt. Det gör ont att ta in den nattsvarta ångesten, återigen det är oförsonliga. Det där tvärsäkra. Det där egot, det där stora brutala egot som tycks vilja vara så hård och skoningslös mot sig själv så att ingen annan ska kunna göra något mot henne som hon inte själv redan sagt eller gjort.
Och jag känner igen mig. Fast ändå inte. Men vad är det som gör att jag kan (tror mig kunna i all fall) se tingens tillstånd rakt i vitögat och stå ut med det? Jag vet också med plågsamt säkerthet att i slutändan är vi alla ensamma. Med vår Gud om vi tror på en sådan. Men ensamma. Ingen känner mig fullt ut, inte ens jag själv. Endast Gud gör det, och det är min fasta övertygelse. Min tro. Men Ann Heberlein säger sig också tro. Men hon är ju sjuk. Och kanske - hemska tanke? - brutalt mycket mer intelligent än jag. Det är kanske medelmåttans förbannelse och välsignelse i ett? Man förskonas från den svartaste ångesten, den som hon beskriver, den som hon trots allt överlevt hitills men som hon ändå verkar tro kommer få sista ordet.
Det är lite jobbigt att vara den där medelmåttan. Ibland i alla fall. Men inte idag. Jag är ju jag, liksom. Jag är den jag är. Kanske är det där jag kan vara lik min Gud - han som säger "jag är den jag är"...eller är det "jag är den som är". Sen har jag inte alltid det glasklart för mig, vem den där "jag" är, eller borde vara. Men det är ok.
Jag får ta och återkomma till det här tror jag.
2. Receptdags!
Om man köper en påse vetemjöl special finns på baksidan ett recept på chokladmuffins. Jag har haft det som utgångspunkt till denna variation:
ÄPPELMUFFINS
1-2 äpplen + kanel och strösocker
4 dl vetemjöl (special, men det går nog bra med vanligt)
4 tsk bakpulver (strukna, för Guds skulle)
1 tsk vaniljsocker (den kan gärna vara med råge)
2 dl socker
1-1,5 del grovt hackade valnötter (eller nån annan nöt man råkar ha till hands...eller skippa helt)
0,5 tsk salt
1 ägg
3 dl mjölk
1 dl neutral olja
Skär äpplet/na i små tunna bitar. Lägg i en skål och strö över ca 1 msk strösocker samt kanel efter behag. Låt stå medan du gör resten.
Blanda torra ingredienser. Blanda övriga blöta ingredienser i en annan skål och vispa ordentligt. Häll ägg/mjölk/olja-blandningen i den torra och rör ihop. Inte för länge för då kan det blir segt. Använd gärna muffinsplåt. Det här blir 12-15 stora muffins alt 18-24 små. Lägg pappersformar i muffinsplåten. Klicka i lite smet i botten på varje form. Lägg i 3-5 äppelbitar i varje form. Klicka på mer smet så att det fyller upp formen, men tänk på att de jäser rätt mycket.
Gräddas mitt i ugnen på 200grader i 20-25 minuter.
Hepp!
3.
Min man har varit i Vetlanda. Jag saknar honom. Samtidigt som jag alltid skärper mig lite extra när han är bortrest. Jag hanterar allting, liksom. Särskilt nu som jag har varit hemmafru hela veckan. Lika bra det, jag hade inte orkat annars, tror jag. Nu är hans sabla tåg 90 minuter sent...det är alltså en och en halv timme, förr oss som inte bara talar i jämna minuter. Divan är bestört - nu missar han ju massor av Lets Dance...
Som vanligt när min man är borta hade jag svårt att gå och lägga mig. Jag fastnade ju, som sagt, framför ett obehagligt Uppdrag granskning. Jag vet inte varför det är så svårt att gå och lägga sig... Jag börjar dock formulera en teori. Jag tror det är nåt prestationsångest-relaterat. Att gå och lägga sig innebär - eventuellt - att man också samlar sig och summerar och sammanfattar sin dag. Och mina dagar är jag ju aldrig nöjd med. Det är ju alltid allt det där man inte gjort, hunnit...bord-at. Nån gång är det även det där man faktiskt gjort som inte alls var så bra... Alltså är det obehagligt att gå och lägga sig. Lite banalt. Men kanske.
Jaha, nu fick jag inte plats med min familjens-projektledaranalys den här gången heller. Men jag har inte glömt den. Inga fler tomma löften! Upp till bevis. Näe, nu gav jag mig själv prestationsangst i alla fall. Var inte det lite dumt?
Mina muffins ser i alla fall goda ut.
Nu tar jag dock och mosar några maneter igen. King.com är mitt knark.
