Yrkeskvinnan står i köket
U-huh, och det har jag gjort typ hela dan, när jag inte sprungit och langat in kläder i skåp, skällt på barn, styrt upp målarutsvävningar på köksbordet och kartonkojarbyggarexperiment på köksgolvet. Jag har också serverat frukost och satt två degar, en med följande smaskiga bröd (bilder på bullarna finns allra först i bloggen, yrkeskvinnan börjar om) och här kommer alltså äntligen receptet:
http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=400238
Inte så estetiskt kanske med en länk så där men det fick bli så idag.
Låter det idylliskt?
Det är det inte. Alls.
Mellan ugnen, mjölpåsarna och färgbrukarna och kartongbitarna vinglar jag, medan jag bekämpar den ångest som av nån anledning infinner sig när det är mycket barn runt benen, det ösregnar ute, mannen är i Skåne, man dessutom har ställt sig på vågen och insett att man är tillbaka på en vikt som är ungefär densamma som när man skrev in sig på viktväktarna för över tre år sen... *suck*.
Missförstå mig rätt. Jag älskar min barn väldigt mycket. De är otroligt fina, men också jättejobbiga och bökiga och knöliga att ha att göra med. När de råddar som värst kan man ju antingen basha sig själv och tänka att de är för att jag är en sån dålig mor, för att jag uppfostrar så inkosekvent eller nåt annat yada yada. Eller, så kan man, som jag försöker göra numera, tänka att de är så här barnsliga och råddiga och lite väl osjälvständiga för att de kan och törs. För att jag är här. För att deras pappa är här. För att de har ett tryggt hem där det är okej att inte växa upp för fort. Fy jäklar vad vi gör det bra, heja oss. Sen försöker jag tro på det också. Samt hoppas lite att det ska hjälpa mig upp lite ur ångestträsket när de bara råddar. Och råddar. Och råddar. Jippi vad trygga ni är - hurra vad mamma kommer börja knapra valium snart. Och ve den som säger "jamen varför har ni skaffat så många då om det är så jobbigt". Det är i samma klas som "Är det inte jobbigt med så många barn????" Jomen visst. Men jag har en lite surprise - LIVET är jobbigt för alla, antingen man har 1,2, 5 eller inga barn.
Sen kan man ju undra ibland - hur ska man förmedla det här (om man nu måste förmedla nånting överhuvudtaget, men ibland känner jag mig lite förmedlande på nåt vis utan att kunna hjälpa det) utan att framstå antingen som Norén eller Aaron Spelling, (typ 7th Heaven ni vet). Och varför funderar jag på det här nu då? Tja, jag har väl läst fru Skugge, Mama och Katrin Schulmans blogg och blivit ... förvirrad nu igen. Jag trodde ju ett tag att jag hade det här så himla klart för mig. Jag gick omkring i ett frustrerat förnumstigt töcken i ett antal år och hade synpunkter på allt . Men inte guts enough att stå för dem, om man så säger. Jag t o m erkände att jag hade fördomar om "äldre" mammor (dvs kvinnor som får sist första barn efter 30 - bara en sån inskränkt definition!!) som jag sen varit tvungen att omvärdera och nu inte längre hade. Jag var först övertygad om att det var bättre att få barn ung, det hade ju nämligen jag. Sen insåg jag att det viktigaste var väl att (helst) få barn med rätt person. Eller? Är inte det viktigaste att få barn överhuvudtaget? Jamen de som inte vill ha barn då? Alls. De är jag mycket misstänksam mot fortfarande, eftersom jag tror att det är en mänsklig grundläggande... "pryl" att sätta barn till världen. Att vi blir mer människor då. Bättre människor. Förhoppningsvis... Sen blir jag så nervös när de som inte vill ha barn börjar förklara varför. (För inte så länge sen tog jag det på nåt märkligt sätt personligt - om jag inte lyckats förmedla det goda i föräldraskapet och folk inte ville ha barn så var det på grund av mig...inte helt logiskt.) Men - om man vimsar runt och tycker att det är superduperunderbart hela tiden att "vara maammmmaaaaaaa" och så tindrar man hysteriskt som ett riktigt fläskigt Mama-kändis-reportage i hela nyllet - nog fanken skrämmer man en och annan mer ... "nykter" typ. Men om man är bitter och svär och beter sig därefter - då är man ju halvsociopat och borde skämmas och göra sig så osynlig som möjligt eller bättre sig (till vad?) eller nåt...
Hjälp, säger jag bara. Hjälp. För självklart är det ju så (eller?) att föräldraskapet är en del av livet. Och alltså är det toppen ibland, skit ibland (lite oftar på hösten, under semestern, på vinter och våren ska inte prata om med alla avslutningar och sånt....alltså jämt - haha), och ofta är det varken det ena eller det andra utan vardag.
Så det intressanta i sammanhangen är väl det här om huruvida det är självklart att "skaffa" barn. Om den här valfriheten är så himla bra jämt. Jag tror inte att det var toppen "förr" när det bara var nåt att underkasta sig. Jag är inte alls "det var bättre förr romantiker". Men ibland tror jag det skulle vara bra att resonera mer kring att vissa grundläggande saker ska får vara just grundläggande och självklara. Hur mycket ifrågasätter de där som absolut inte vill ha barn sin egen existens? Jag utgår faktiskt från att de inte är suicidala hela bunten utan att majoriteten tycker att den egna existensen är självklar. Barn måste få vara självklara, på ett mycket övergripande allmänt plan. Inte bara när man plötsligt är "redo" för att skaffa barn, just JAG som individ. Dessutom är man väl aldrig redo - att tro det är naivt. Bara för att man plötsligt tjoar och gastar om att man längtar efter barn och är "bebissugen" (urk vilket ord - kannibalism!!) - inte fasen är man redo (nödvändigtvis) för det. Det är jag fulllständigt övertygad om. Då är det många 16-åringar (tjejer och killar) som är väldigt redo skulle jag tro. (Jag "längtade" efter barn i den åldern, och jag hade många kompisar som också gjorde det, men inte var vi redo för det...eller?)
Sen tyckte jag att Linda Skugge sa en otroligt massa begåvade saker i senaste Mama-numret. Hon pratar om hur olika hennes barn är, att det är lätt att få dåligt samvete som förälder, att barn är olika svåra och lätta att ha att göra med, osv osv. Klok kvinna det där. Bitvis. Men framförallt sen hon blev mor. Får man tycka så?
Vad vill jag säga med det här? Mer än att det slutat regna och att jag snart måste baka ut kanelbulledegen också samt att jag undrar hur jag i helsike ska lyckas börja träna i mitt kaosartade liv så att jag kan blir lite lättare...
Jag vill nog också säga att allt det här med barn har ju också med sex att göra. Men mer än så vågar jag inte säga. För det är läskigt och svårt. Och jag är både feg och trött. Och på nåt plan är man alltid två om att det blir barn...Krångligt, krångligt hur man än vrider och vänder på det.
Men jag gillar att livet ser ut så här ibland - treåringar i rymdpyjamas som står upp efter uppäten gröt och ser ut som att de äger världen.
NU måste jag baka ut bull-j*larna.
http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=400238
Inte så estetiskt kanske med en länk så där men det fick bli så idag.
Låter det idylliskt?
Det är det inte. Alls.
Mellan ugnen, mjölpåsarna och färgbrukarna och kartongbitarna vinglar jag, medan jag bekämpar den ångest som av nån anledning infinner sig när det är mycket barn runt benen, det ösregnar ute, mannen är i Skåne, man dessutom har ställt sig på vågen och insett att man är tillbaka på en vikt som är ungefär densamma som när man skrev in sig på viktväktarna för över tre år sen... *suck*.
Missförstå mig rätt. Jag älskar min barn väldigt mycket. De är otroligt fina, men också jättejobbiga och bökiga och knöliga att ha att göra med. När de råddar som värst kan man ju antingen basha sig själv och tänka att de är för att jag är en sån dålig mor, för att jag uppfostrar så inkosekvent eller nåt annat yada yada. Eller, så kan man, som jag försöker göra numera, tänka att de är så här barnsliga och råddiga och lite väl osjälvständiga för att de kan och törs. För att jag är här. För att deras pappa är här. För att de har ett tryggt hem där det är okej att inte växa upp för fort. Fy jäklar vad vi gör det bra, heja oss. Sen försöker jag tro på det också. Samt hoppas lite att det ska hjälpa mig upp lite ur ångestträsket när de bara råddar. Och råddar. Och råddar. Jippi vad trygga ni är - hurra vad mamma kommer börja knapra valium snart. Och ve den som säger "jamen varför har ni skaffat så många då om det är så jobbigt". Det är i samma klas som "Är det inte jobbigt med så många barn????" Jomen visst. Men jag har en lite surprise - LIVET är jobbigt för alla, antingen man har 1,2, 5 eller inga barn.
Sen kan man ju undra ibland - hur ska man förmedla det här (om man nu måste förmedla nånting överhuvudtaget, men ibland känner jag mig lite förmedlande på nåt vis utan att kunna hjälpa det) utan att framstå antingen som Norén eller Aaron Spelling, (typ 7th Heaven ni vet). Och varför funderar jag på det här nu då? Tja, jag har väl läst fru Skugge, Mama och Katrin Schulmans blogg och blivit ... förvirrad nu igen. Jag trodde ju ett tag att jag hade det här så himla klart för mig. Jag gick omkring i ett frustrerat förnumstigt töcken i ett antal år och hade synpunkter på allt . Men inte guts enough att stå för dem, om man så säger. Jag t o m erkände att jag hade fördomar om "äldre" mammor (dvs kvinnor som får sist första barn efter 30 - bara en sån inskränkt definition!!) som jag sen varit tvungen att omvärdera och nu inte längre hade. Jag var först övertygad om att det var bättre att få barn ung, det hade ju nämligen jag. Sen insåg jag att det viktigaste var väl att (helst) få barn med rätt person. Eller? Är inte det viktigaste att få barn överhuvudtaget? Jamen de som inte vill ha barn då? Alls. De är jag mycket misstänksam mot fortfarande, eftersom jag tror att det är en mänsklig grundläggande... "pryl" att sätta barn till världen. Att vi blir mer människor då. Bättre människor. Förhoppningsvis... Sen blir jag så nervös när de som inte vill ha barn börjar förklara varför. (För inte så länge sen tog jag det på nåt märkligt sätt personligt - om jag inte lyckats förmedla det goda i föräldraskapet och folk inte ville ha barn så var det på grund av mig...inte helt logiskt.) Men - om man vimsar runt och tycker att det är superduperunderbart hela tiden att "vara maammmmaaaaaaa" och så tindrar man hysteriskt som ett riktigt fläskigt Mama-kändis-reportage i hela nyllet - nog fanken skrämmer man en och annan mer ... "nykter" typ. Men om man är bitter och svär och beter sig därefter - då är man ju halvsociopat och borde skämmas och göra sig så osynlig som möjligt eller bättre sig (till vad?) eller nåt...
Hjälp, säger jag bara. Hjälp. För självklart är det ju så (eller?) att föräldraskapet är en del av livet. Och alltså är det toppen ibland, skit ibland (lite oftar på hösten, under semestern, på vinter och våren ska inte prata om med alla avslutningar och sånt....alltså jämt - haha), och ofta är det varken det ena eller det andra utan vardag.
Så det intressanta i sammanhangen är väl det här om huruvida det är självklart att "skaffa" barn. Om den här valfriheten är så himla bra jämt. Jag tror inte att det var toppen "förr" när det bara var nåt att underkasta sig. Jag är inte alls "det var bättre förr romantiker". Men ibland tror jag det skulle vara bra att resonera mer kring att vissa grundläggande saker ska får vara just grundläggande och självklara. Hur mycket ifrågasätter de där som absolut inte vill ha barn sin egen existens? Jag utgår faktiskt från att de inte är suicidala hela bunten utan att majoriteten tycker att den egna existensen är självklar. Barn måste få vara självklara, på ett mycket övergripande allmänt plan. Inte bara när man plötsligt är "redo" för att skaffa barn, just JAG som individ. Dessutom är man väl aldrig redo - att tro det är naivt. Bara för att man plötsligt tjoar och gastar om att man längtar efter barn och är "bebissugen" (urk vilket ord - kannibalism!!) - inte fasen är man redo (nödvändigtvis) för det. Det är jag fulllständigt övertygad om. Då är det många 16-åringar (tjejer och killar) som är väldigt redo skulle jag tro. (Jag "längtade" efter barn i den åldern, och jag hade många kompisar som också gjorde det, men inte var vi redo för det...eller?)
Sen tyckte jag att Linda Skugge sa en otroligt massa begåvade saker i senaste Mama-numret. Hon pratar om hur olika hennes barn är, att det är lätt att få dåligt samvete som förälder, att barn är olika svåra och lätta att ha att göra med, osv osv. Klok kvinna det där. Bitvis. Men framförallt sen hon blev mor. Får man tycka så?
Vad vill jag säga med det här? Mer än att det slutat regna och att jag snart måste baka ut kanelbulledegen också samt att jag undrar hur jag i helsike ska lyckas börja träna i mitt kaosartade liv så att jag kan blir lite lättare...
Jag vill nog också säga att allt det här med barn har ju också med sex att göra. Men mer än så vågar jag inte säga. För det är läskigt och svårt. Och jag är både feg och trött. Och på nåt plan är man alltid två om att det blir barn...Krångligt, krångligt hur man än vrider och vänder på det.
Men jag gillar att livet ser ut så här ibland - treåringar i rymdpyjamas som står upp efter uppäten gröt och ser ut som att de äger världen.
NU måste jag baka ut bull-j*larna.
Yrkeskvinnan lagar mat och funderar igen
Det finns mycket att fundera över kring ett middagsbord. Eller kanske snarare i ett kök. Jag hör hur den där marinerade quornen håller på att få spader så jag måste jaga rätt på den...
OK - marinerad quorn (300g, i bitar)
2 msk olivolja - helt fel ska vara "smaklös olja" kom jag just på medan jag skrev ner det...jaja
1 msk soja
1 msk vinäger
chili, vitlök och ingefära efter behag
Tjoho.
Och sen blev det morötter och broccoli plus spagettini...och nu måste jag jaga ut alla barn som inte är mina. Så att vi kan äta nån gång... Just det, jag slängde i lite kräftstjärta (sköljda) på slutet också.
Det blev rätt gott - ingen 10-poängare, men en stark sexa/svag sjua. Lite torrt, och ketchupen var slut (katastrof och fasa) så vi körde ajvar iställer. I lavv ajvar.
Vad funderar jag mer på?
Jag funderar på om inte det är helt vansinnigt allting. Eller inte...
Eller om det inte är så enkelt att jag faktiskt är så trött att jag inte orkar tänka så många fler kreativa tankar idag. Kan det vara så enkelt??
Fast jag måste ju bara berätta att jag var och minglade igår. Jag vet att han Boris vad han nu heter på Metro total-dissade mingling härom dagen och just då köpte jag hans dissning. MEN, igår vann jag en inbjudan till ett mingel med en bokrelease, och som den plågsamt försiktiga människa jag trots allt är ibland så skriver jag inte mer än så vad det gäller vad det var (but don't worry, it will slip eventually). Jag traskade dit, som ett litet blygt muminknytt - ehuru jag inte kände någon alls där. Det var ett te-party-mingel. Fantastiskt gott te och scones och snittar. MUMS-GOTT! Det var höga bord, såna där man ska stå runt. Jag är kort. Jag ville inte stå vid ett sånt bord först eftersom de är så höga för då känner jag mig ännu kortade. Så jag satte mig, toute seule, vid ett bord och intog mitt te själver. Då smög förläggaren upp från ingenstans och frågade varför jag satt där alldeles själv. För att jag är kort, svarade jag. Nähädå, sa han, de där två tjejerna som just kom, de är också korta. Seså, in med dig nu. Jaha, tänkte jag. Petade i mig mitt scones, grabbade tekoppen och stegade in mot händelsernas centrum. Eller i alla fall alldeles bredvid. Ställde mig vid ett bord och sa hej. Det tog ett par korta sekunder så var vi igång och pratade hej vilt. Hur gick det till? Jag pratade affärsidé, utbildning, lyssnade på mina bordskamrater, och plötsligt när jag nämnde nyckelordet i affärsidésammanhanget var det nån som ropade hallå? var det nån som sa tygblöjor?? och fram hoppar en trevlig kvinna, förövrigt hon som bjudit in mig visade det sig sen, och vi börjar prata. Inom ca två och en halv minut har vi insett att hon är kompis med min en partner in crime, förlåt, kompanjon. De känner varandra via nätet och har - håll i er - aldrig träffats. Min kopmanjon har själv dock sagt flera gånger att hon är en klippa och att vi måste träffa en och prata business. Damn!
Och här står nui kvinnan livslevande. Vi hade helt enkelt missat att hon jobbade med det förlag vilket jag skulle besöka och...ja, det blev helt enkelt så att jag träffade henne IRL först. Otroligt coolt. Eller vad säger ni?
Sen presenterade boken, jag pratade mer med förläggaren, med en grafisk formgivare, med en webbyggare med firma (som jag också kände igen vagt, sen insåg varifrån, sen bestämde för att ignorera detta och prata på istället eftersom han sa så intressanta saker. Jag hann också byta ett par ord med ena författaren, fick mig ett signerat exemplar av boken som releasedes och där nånstans blev jag trött och klockan var slagen och det var dags att gå hem. Tjoho!
Jag var tvungen att köpa strumpor till barnen på vägen hem och jag slet också åt mig en t-shirt med texten:
Det kan självklart missförstås - jag tror min man kläckte ur sig nåt om att "säger dom det i kör?" - men jag menar på att det ska förstås som att det måste vara kul! Roligt! Skoj! Om det ska vara nån mening alls. (Det fanns med text om att vara Lucky och att vara Curious också. Mhm, kanske det, men jag vill hellre leka.
Jag var på dåligt humör halva dan igår, ända till jag kom till tepartyt. En vänlig människa hälsade välkommen (tre acually, om man ska vara petig, först arr-ansvarige, sen nån äldre herre med någon distingerad funktion i sammanhangen och sen han bokförläggaren som sjasade in mig till de andra). Det gjorde alla skillnad den dagen.
Trött var det ja. Trött är jag. Barnen och jag har ätit mat. Maken är i ett kloster av ickebuddistiskt och ickeburmesiskt slag - vi är alltså make- och papplösa hela helgen. Men det ska nog gå det med.
Trött. Är. Jag.
MEn en sak till. Det var vulgo-många sudokus imorse igen. FYRA svårighetsgrader igen i DN.
Well.
Jag säger bara PÖH. Vadå supersvår?
Den gick misstänkt fort att lösa. Antingen är det de där hälsokoströtterna jag äter som har en något skrämmande verkan eller så har de slarvat med benämningarna och graderna.
Eller så är jag skrämmande smart....
OK - marinerad quorn (300g, i bitar)
2 msk olivolja - helt fel ska vara "smaklös olja" kom jag just på medan jag skrev ner det...jaja
1 msk soja
1 msk vinäger
chili, vitlök och ingefära efter behag
Tjoho.
Och sen blev det morötter och broccoli plus spagettini...och nu måste jag jaga ut alla barn som inte är mina. Så att vi kan äta nån gång... Just det, jag slängde i lite kräftstjärta (sköljda) på slutet också.
Det blev rätt gott - ingen 10-poängare, men en stark sexa/svag sjua. Lite torrt, och ketchupen var slut (katastrof och fasa) så vi körde ajvar iställer. I lavv ajvar.
Vad funderar jag mer på?
Jag funderar på om inte det är helt vansinnigt allting. Eller inte...
Eller om det inte är så enkelt att jag faktiskt är så trött att jag inte orkar tänka så många fler kreativa tankar idag. Kan det vara så enkelt??
Fast jag måste ju bara berätta att jag var och minglade igår. Jag vet att han Boris vad han nu heter på Metro total-dissade mingling härom dagen och just då köpte jag hans dissning. MEN, igår vann jag en inbjudan till ett mingel med en bokrelease, och som den plågsamt försiktiga människa jag trots allt är ibland så skriver jag inte mer än så vad det gäller vad det var (but don't worry, it will slip eventually). Jag traskade dit, som ett litet blygt muminknytt - ehuru jag inte kände någon alls där. Det var ett te-party-mingel. Fantastiskt gott te och scones och snittar. MUMS-GOTT! Det var höga bord, såna där man ska stå runt. Jag är kort. Jag ville inte stå vid ett sånt bord först eftersom de är så höga för då känner jag mig ännu kortade. Så jag satte mig, toute seule, vid ett bord och intog mitt te själver. Då smög förläggaren upp från ingenstans och frågade varför jag satt där alldeles själv. För att jag är kort, svarade jag. Nähädå, sa han, de där två tjejerna som just kom, de är också korta. Seså, in med dig nu. Jaha, tänkte jag. Petade i mig mitt scones, grabbade tekoppen och stegade in mot händelsernas centrum. Eller i alla fall alldeles bredvid. Ställde mig vid ett bord och sa hej. Det tog ett par korta sekunder så var vi igång och pratade hej vilt. Hur gick det till? Jag pratade affärsidé, utbildning, lyssnade på mina bordskamrater, och plötsligt när jag nämnde nyckelordet i affärsidésammanhanget var det nån som ropade hallå? var det nån som sa tygblöjor?? och fram hoppar en trevlig kvinna, förövrigt hon som bjudit in mig visade det sig sen, och vi börjar prata. Inom ca två och en halv minut har vi insett att hon är kompis med min en partner in crime, förlåt, kompanjon. De känner varandra via nätet och har - håll i er - aldrig träffats. Min kopmanjon har själv dock sagt flera gånger att hon är en klippa och att vi måste träffa en och prata business. Damn!
Och här står nui kvinnan livslevande. Vi hade helt enkelt missat att hon jobbade med det förlag vilket jag skulle besöka och...ja, det blev helt enkelt så att jag träffade henne IRL först. Otroligt coolt. Eller vad säger ni?
Sen presenterade boken, jag pratade mer med förläggaren, med en grafisk formgivare, med en webbyggare med firma (som jag också kände igen vagt, sen insåg varifrån, sen bestämde för att ignorera detta och prata på istället eftersom han sa så intressanta saker. Jag hann också byta ett par ord med ena författaren, fick mig ett signerat exemplar av boken som releasedes och där nånstans blev jag trött och klockan var slagen och det var dags att gå hem. Tjoho!
Jag var tvungen att köpa strumpor till barnen på vägen hem och jag slet också åt mig en t-shirt med texten:
Det kan självklart missförstås - jag tror min man kläckte ur sig nåt om att "säger dom det i kör?" - men jag menar på att det ska förstås som att det måste vara kul! Roligt! Skoj! Om det ska vara nån mening alls. (Det fanns med text om att vara Lucky och att vara Curious också. Mhm, kanske det, men jag vill hellre leka.
Jag var på dåligt humör halva dan igår, ända till jag kom till tepartyt. En vänlig människa hälsade välkommen (tre acually, om man ska vara petig, först arr-ansvarige, sen nån äldre herre med någon distingerad funktion i sammanhangen och sen han bokförläggaren som sjasade in mig till de andra). Det gjorde alla skillnad den dagen.
Trött var det ja. Trött är jag. Barnen och jag har ätit mat. Maken är i ett kloster av ickebuddistiskt och ickeburmesiskt slag - vi är alltså make- och papplösa hela helgen. Men det ska nog gå det med.
Trött. Är. Jag.
MEn en sak till. Det var vulgo-många sudokus imorse igen. FYRA svårighetsgrader igen i DN.
Well.
Jag säger bara PÖH. Vadå supersvår?
Den gick misstänkt fort att lösa. Antingen är det de där hälsokoströtterna jag äter som har en något skrämmande verkan eller så har de slarvat med benämningarna och graderna.
Eller så är jag skrämmande smart....
Yrkeskvinnan joins a cause in red
Jamen förstås.
Så här såg det ut vid frukostbordet i morse:
Tydligen var det inte så många barn i skolan som var röda, men VI var det mangrannt i alla fall. Ha!
Lillkillen som fortfarande har sina armar att dras med
fick tillbringa några timmar hos morfar. VIlket skedde först under protest, dvs innan han kom dit. Sen var det ok. Det blev nästan okej redan på vägen; han hade dock ryggsäck och nån turtle-gubbe med sig. Eller om det var en plastdrake, oklart...
Anledningen till lillkillen var hos morfar var att jag var tvungen att åka till jobbet - eller snarare jag ville verkligen. Det var avtackning idag och de kan varkligen partaja på mitt nya jobb. Snittar och vin, kaffe och tårta och fina tal och presenter. Fantastiskt kul.
Well, det var det för nu, som svengelskamagistern sa. Jag måste inventera middagsutbudet så ska jag återkomma med mer klokskap.
Så här såg det ut vid frukostbordet i morse:
Tydligen var det inte så många barn i skolan som var röda, men VI var det mangrannt i alla fall. Ha!
Lillkillen som fortfarande har sina armar att dras med
fick tillbringa några timmar hos morfar. VIlket skedde först under protest, dvs innan han kom dit. Sen var det ok. Det blev nästan okej redan på vägen; han hade dock ryggsäck och nån turtle-gubbe med sig. Eller om det var en plastdrake, oklart...
Anledningen till lillkillen var hos morfar var att jag var tvungen att åka till jobbet - eller snarare jag ville verkligen. Det var avtackning idag och de kan varkligen partaja på mitt nya jobb. Snittar och vin, kaffe och tårta och fina tal och presenter. Fantastiskt kul.
Well, det var det för nu, som svengelskamagistern sa. Jag måste inventera middagsutbudet så ska jag återkomma med mer klokskap.
Yrkeskvinnan rymmer hemifrån
...om så bara för en kväll. Inte ens en särskilt sen kväll.
Dagens tankemödor har gått åt följande disparata håll:
- Det händer saker i Burma. Det är rödklädda män som protesterar och demonstrerar stillsamt utifrån din övertygelse och tro och demokratiönskan. Jag funderar lite småförsynt vad religionskritiker som humanisterna tycker om det...? Well. Antingen är buddister ok eftersom de är mer av en filosofi än en religion. Eller så är det usch och fy men i det tysta eftersom det inte är pk. Heck, vad vet jag?
- Kan man lära gamla hundar sitta? Kan personer med relativt sett många år av livet bakom sig change their ways och liksom av-lära tankemönster och beteenden? Jag vill ju tro det. Men jag har klara tvivel allt som oftast.
- Jag känner mig rätt ofta som en teknisk analfabet (skrivet medan jag sitter och beter mig med sladdlös dator och grejer ute på stan - igen) samtidigt som min man suckar och blänger över min axel när jag små-duttar på Facebook. Jag kan inte riktigt uppbåda den där enorma entusiasmen för det, men visst är det kul att hitta folk man inte träffat på år och dag, det tycker jag verkligen. Men, jag minns hur det var när det begav sig, i den grå urtiden (för sisådär en fem år sen) när jag knappt lärt mig att sms:a - jag satt på ett tåg på väg till Göteborg och typ i Halsberg (?) började jag försöka få iväg sms:et till min gamla boss för att berätta när jag skulle komma fram och jag tror jag fick klart och iväg det ungefär samtidigt som tåget rullade in på stationen - DÅ hamnade jag på Lunarstorm. Jäklar alltså. Jag drällde där för att ha koll på kidsen som jag jobbat och jobbade med. Det gick rätt bra. Jag lärde känna suspekta människor. Roliga människor. Folk som jag faktiskt fortfarande har kontakt med. Fast bara på nätet. Jag var också med i en community, det numera nedlagda/ombildade föräldraNätet. Som gravid för vilken gång i ordningen var det helt otroligt fantastiskt att få hänga och skriva med massor med andra gravida som inget hellre ville än att baaaaara älta sina respektive magar, foglossningar, karlar, barnmorskor ("min bm är helt underbaaaar" - "åååh, lyllo dig, jag har fått byta bm tre gånger!!!! :-P - bm för den oinvigde var givetvis detsamma som barnmorska)... Men, så snart det där barnet, nummer tre eller fyra eller vad det nu var, hade dumpit ner och man fått alla tusen grattishälsningar och fått berätta om just den egna förlossningen - då tog mitt intresse nästan tvärstopp. Det fick liksom vara.
Det går säkert och förklara allt det där - jag var långt ifrån den enda som försvann så snart bebisen kommit ut.
Hur som - maken tycker att jag är ett monster till teknikgalning - det tycker inte jag. Eller tja, i jämförelse med honom kanske. Bara för att han inte håller på och forum-ar sig.
Jag tror tyvärr att jag är nån slags urtyps-bloggare. Hu så hemskt. För jag är ju förtvivlat INTE först alls. Och inte säger jag nåt nytt heller. Men vad fan. Jag tycker ju själv att det jag skriver ibland är rätt lattjo.
Jag tappade tråden igen, jag skulle ju skriva ner dagens tankemödor. Det gick så där.
Lite företagstänk då. Min kompanjon och jag ska på tufft "förbehållslöst" möte med en presumptiv (heter det så??) samarbetspartner imorgon.... Otroligt coolt!! Jag borde vara livrädd och jättenervös men det är jag inte. Än.
Ja jäklar vad vi ska förändra marknaden. Ni skulle bara veta... Det är det man får göra, lärde jag mig på min kurs och eftersom jag nu när och arbetar på drömmen om ett eget företag så... Jag undrar jag...
(Många larviga tankepunkter det blev. Jag suckar mycket idag.)
Ha! Sladden dök upp hos nämnda kompanjon förresten. Sicken tur. Så snart ska det läggas upp fina bilder igen.
Jag kommer snart snart snart att våga mig på att börja beskriva och berätta om våra affärsplaner. Men jag kan inte göra det riktigt än.
Jag har ju ytterligare en gammal dammig blogg (den här är inte dammig) där jag försökte skriva om mitt företag och hålla mina horder med kunder uppdaterade om vad som fanns i lager och så. Det gick så där. Men vi får väl se vad som händer här - rätt var det är ligger det bilder här med neongröna och rutiga blöjor och noone will know what hit you.
Nu måste jag kila vidare. No pun intended trots att jag jobbar med en kyrkogård.
Yrkeskvinnan har vatten i örat
Nu ska här snabbgnällas för sen MÅSTE jag gå och lägga mig så att jag kan gå upp jättetidigt och frankera och adressera alla galna Traderapaket som måste på lådan imorgon.
Lillkillen har svinkoppor. JAg säger det högt och utan att skämmas eller för den del smittas. Jag ruttnar lite på att det ska vara så FRUKTANSVÄRT smittsamt, för ingen här ehmma är smittad än...i o f s är vi maniska med att tvätta händer och byta handdukar men vad fasen.
Jag ska förvandla mig till hon mamman i Goodbye Lenin och skriva ett syrligt brev till lämplig instans på min vårdcentral och upplysa dem om att nu får de ta och se över sina kommunikationsrutiner mellan läkare och labbpersonal för jag börjar ruttna på att bli skickad framochtillbaka som nån flaskpost för att de inte vet vad som gäller i nåt led... Om jag orkarska jag dra detaljerna en annan dag.
Jag halvsov i soffan med Lillkillen tittade på Kalles klätterträd för vilken gång i ordningen...
"Vi taj den om diskbojjsten". Igen.
Jag har tvättat så mycket att det är helt sinnesjukt.
Jag vill visa grannens fins blodröda lilla lönn som snart tappar löven och dör. Men sladd-h*vetet är fortfarande borta så det går inte...
*morr*
Divan och Humlan har tränat karate och jag har simmat. Oklart hur långt eftersom jag tappar räkningen rätt snabbt och mest koncentrerar mig på tiden. Sen missförstod jag nån instruktion om åt vilket håll man simmar i vilken bana så jag simmade rakt på en snubbe. Frontalkrock. Jag kom krålande och han simmade på rygg... Ni fattar. Tjong och plask bara. Som tur var krockade jag mest med hans axel så mig var det ingen fara med. Fast på honom gjorde det ont.
Det blev kyckling till middag. Den blev bara halvrolig så ni får inget recept.
Jag har pratat med en bästis i Spanien. Sånt blir jag lycklig av. Sen har jag tittat på CSI för det är måndag. Urk. Men spännande som vanligt. Nu ska jag sova fem kvart i timmen.
Imorgon är en NY dag, som Lilla Kyckligen säger.
Och imorgon hoppas jag att det där vattnet är borta ur mitt öra.
Lillkillen har svinkoppor. JAg säger det högt och utan att skämmas eller för den del smittas. Jag ruttnar lite på att det ska vara så FRUKTANSVÄRT smittsamt, för ingen här ehmma är smittad än...i o f s är vi maniska med att tvätta händer och byta handdukar men vad fasen.
Jag ska förvandla mig till hon mamman i Goodbye Lenin och skriva ett syrligt brev till lämplig instans på min vårdcentral och upplysa dem om att nu får de ta och se över sina kommunikationsrutiner mellan läkare och labbpersonal för jag börjar ruttna på att bli skickad framochtillbaka som nån flaskpost för att de inte vet vad som gäller i nåt led... Om jag orkarska jag dra detaljerna en annan dag.
Jag halvsov i soffan med Lillkillen tittade på Kalles klätterträd för vilken gång i ordningen...
"Vi taj den om diskbojjsten". Igen.
Jag har tvättat så mycket att det är helt sinnesjukt.
Jag vill visa grannens fins blodröda lilla lönn som snart tappar löven och dör. Men sladd-h*vetet är fortfarande borta så det går inte...
*morr*
Divan och Humlan har tränat karate och jag har simmat. Oklart hur långt eftersom jag tappar räkningen rätt snabbt och mest koncentrerar mig på tiden. Sen missförstod jag nån instruktion om åt vilket håll man simmar i vilken bana så jag simmade rakt på en snubbe. Frontalkrock. Jag kom krålande och han simmade på rygg... Ni fattar. Tjong och plask bara. Som tur var krockade jag mest med hans axel så mig var det ingen fara med. Fast på honom gjorde det ont.
Det blev kyckling till middag. Den blev bara halvrolig så ni får inget recept.
Jag har pratat med en bästis i Spanien. Sånt blir jag lycklig av. Sen har jag tittat på CSI för det är måndag. Urk. Men spännande som vanligt. Nu ska jag sova fem kvart i timmen.
Imorgon är en NY dag, som Lilla Kyckligen säger.
Och imorgon hoppas jag att det där vattnet är borta ur mitt öra.
Yrkeskvinnan är på väg till vårdcentralen
...med litet slabbigt barn. Litet "krankt barn" skrev jag på Facebook, det var ju bara det att då ser det ut som "kränkt" barn och han är krank. As in sjuk. Väry konfjusing.
Arrgh - jag som har så många fina bilder och nu är det en sladd som bara har gått upp i rök och jag kan alltså inte lägga in några bilder ...morr. Tekniken är nyckfull. Och min hantering av tekniken inte helt pålitlig.
Nu vinglade lillkillen in och sa förnumstigt "hem ljuva hem" och vinglade ut igen. Han låter ju hemskt sjuk...
Yrkeskvinnan vabar redan andra veckan
Jag menar hur ser det ut?
Men vad gör man - den minst är en läbbig bacillhärd och om jag inte vore så gammaldags och ordentlig skulle jag antagligen ta kort på hans sår och lägga upp. Men det är urkigt så jag gör inte det.
Jag måste till vårdcentralen med en rätt så klen liten gris som är sårig och sur och gör livet surt för alla oss inblandade. Inte bra. Men vad göra?
Inte har jag lyckats lägga upp några bilder heller. Slött. Ren slöhet. Men men. Det ska jag nog lyckas med imorgon ska ni få se.
Jag var på STICK-KAFÉ idag. Helt fantastiskt. En liten hund hoppade upp i mitt knä (jag tror jag klarade mig från allergiattacker och sånt), jag fick hjälpa en tjej med att läsa stickbeskrivning och plocka upp maskor på en socka OCH min fina hatt blev klar. Det är för sent att berätta hela historien om hatten, så det gör jag imorgon. Men bara för att det inte ska verka så tomt så ska jag slänga upp en text från mitt förflutna. Närmare bestämt för en månad sen.
Drygt.
Publicerat annorstädes 17/8 under rubriken:
Hemmakvinnan hamnar på akuten.
Mitt i natten dessutom.
Igår hjälpte jag kompis att flytta. Detta pga min enorma godhet (öh) samt att jag har STOR bil. Har även liten bil, men det ska jag berätta om en annan gång. VI flyttar och bär och kör och tömmer och bär och har oss...och det gick så bra så.
Sen skulle jag hem. Hamnade i bilkö. Morrade och lyssnade på radio och sjöng mycket högt.
Kom hem och åt middag med mannen (kyckling och rotfrukter en masse) samt petade i mig en hel folkbärs.
Sen skulle vi se sista avsnittet av Tru CAlling som jag är barnsligt förtjust i samt fortfarande upprörd över att de la ner mitt i alltihop. Mutter mutter. En kvart in i avsnittet börjar det KLIA groteskt mycktet i mina handflator. Inte så farligt men lite tröttsamt, tänkte jag. Började känna mig lite svullen om munnen. I munnen. Runt ögonen. Kliade mina händer och såg klart avsnittet. Sen tänkte jag att jag måste kolla för nu känns NÄSAN svullen. Tittar mig i spegeln och får en chock. Jag ser ut som HEJ-KOM-OCH-HJÄLP-MIG med emfas på HJÄÄÄLP! Ögonen svullna till halv oigenkänlighet, munnen svullen som en botoxmiss, näsan som en potatis. Och nu börjar även de kliande händerna svälla till oigenkännlighet. Det stasar och snart kan jag knappt knyta händerna. Hjäääälp! Armarna är flammiga, och medan maken kolla om läkargrannen är vaken (han sov) tar jag av mig tröjan och konstaterar att jag är knallrosa över HELA magen, ner på låren. Med prickar och blåsor...
Hjälp!
Jag ringer sjukvårdsupplysningen. Efter att ha väntat i 10 minuter får jag på ca 47 sekunder veta att jag måste till sjukhus. NU! Omgående! Det är nästan så att jag bör ta ambulans (hon sa så, ring 112!). Nja. Det är nära till sjukhus. Maken petar på Divan och förklarar läget. Alla andra sover. Hon får order att ringa om det är nåt, till oss och sen till grannen.
Iväg mot akuten mitt i natten. VId det här laget kan jag inte knyta händerna alls, det dunkar i huvudet, och jag har hjärtklappning och frossa. Jag hackar tänker och benen skakar. Väl framme och inne på akuten stirrar de och säger Oj då, samt "Gå in DIREKT till medicin, de tar hand om dig på en gång." Hjääääääääääääääääälp!
Jag blir milt nedbrottad (inte alls, rent effektsökeri) på en brits och får kanyl direkt, adrenalinspruta i magen och massa lattjo medicin intravenöst. Jösses. Jag har blodtrycket i öronen (högt alltså) och får ännu mer hjärtklappning. Sen börjar det sakta klinga av. De vill observera mig några timmar så mannen åker hem. Jag dåsar på britsen. Till slut säger de att de tycker jag verkar stabil. De hävdar att svullnaden börjat lägga sig och att händerna kommer lugna ner sig. (Jag kunde knappt få fram legget i kassan...)
Tar taxi hem. Ser nästan ut som folk. Brakar i säng ca 02.00. Nu på morgonen såg jag nästan normal ut igen, och allt det otäcka rosa (som som värst var ända nere på vaderna) är borta.
Gudars skymning så obehagligt. Det läskiga hade väl varit om det börjat krypa ner i halsen så att jag skulle få svårt att andas. Men det hände ju inte. Puh. (De kollade syresättning och sånt.)
Dramatiskt va? Många säger att de inte gillar sjukhuslukt, att de får ångest och sånt, men jag blev faktiskt märkligt nog trygg av den där typiska sjukhuslukten. De tar hand om mig här, typ.
Så roligt hade jag i natt. Nu ska jag packa och snart åke iväg med han hjältemannen.
Svullensvullig - riktigt gullig!
Vad det berodde på? Oklart. Antagligen en reaktion på en blödningshämmande medicin jag äter, men de vet inte riktigt...
Epilog
De har inte utrett det här, fast jag pratade med dem på vårdcentralen. De suckade mest och sa att ibland vet man verkligen inte vad som orsaker en anafylaktisk chock. Trist. Och självklart slängde jag inte det här dels för att få sympati och dels för att ha nåt att jämför lillkillen elände med. Jag är en hemsk mor...
Nä, det är jag faktiskt inte. Jag är den mor de har, de små liven och jag försöker ta hand om henne efter bästa förmåga. Deras mor alltså. Mina ungars.
Men vad gör man - den minst är en läbbig bacillhärd och om jag inte vore så gammaldags och ordentlig skulle jag antagligen ta kort på hans sår och lägga upp. Men det är urkigt så jag gör inte det.
Jag måste till vårdcentralen med en rätt så klen liten gris som är sårig och sur och gör livet surt för alla oss inblandade. Inte bra. Men vad göra?
Inte har jag lyckats lägga upp några bilder heller. Slött. Ren slöhet. Men men. Det ska jag nog lyckas med imorgon ska ni få se.
Jag var på STICK-KAFÉ idag. Helt fantastiskt. En liten hund hoppade upp i mitt knä (jag tror jag klarade mig från allergiattacker och sånt), jag fick hjälpa en tjej med att läsa stickbeskrivning och plocka upp maskor på en socka OCH min fina hatt blev klar. Det är för sent att berätta hela historien om hatten, så det gör jag imorgon. Men bara för att det inte ska verka så tomt så ska jag slänga upp en text från mitt förflutna. Närmare bestämt för en månad sen.
Drygt.
Publicerat annorstädes 17/8 under rubriken:
Hemmakvinnan hamnar på akuten.
Mitt i natten dessutom.
Igår hjälpte jag kompis att flytta. Detta pga min enorma godhet (öh) samt att jag har STOR bil. Har även liten bil, men det ska jag berätta om en annan gång. VI flyttar och bär och kör och tömmer och bär och har oss...och det gick så bra så.
Sen skulle jag hem. Hamnade i bilkö. Morrade och lyssnade på radio och sjöng mycket högt.
Kom hem och åt middag med mannen (kyckling och rotfrukter en masse) samt petade i mig en hel folkbärs.
Sen skulle vi se sista avsnittet av Tru CAlling som jag är barnsligt förtjust i samt fortfarande upprörd över att de la ner mitt i alltihop. Mutter mutter. En kvart in i avsnittet börjar det KLIA groteskt mycktet i mina handflator. Inte så farligt men lite tröttsamt, tänkte jag. Började känna mig lite svullen om munnen. I munnen. Runt ögonen. Kliade mina händer och såg klart avsnittet. Sen tänkte jag att jag måste kolla för nu känns NÄSAN svullen. Tittar mig i spegeln och får en chock. Jag ser ut som HEJ-KOM-OCH-HJÄLP-MIG med emfas på HJÄÄÄLP! Ögonen svullna till halv oigenkänlighet, munnen svullen som en botoxmiss, näsan som en potatis. Och nu börjar även de kliande händerna svälla till oigenkännlighet. Det stasar och snart kan jag knappt knyta händerna. Hjäääälp! Armarna är flammiga, och medan maken kolla om läkargrannen är vaken (han sov) tar jag av mig tröjan och konstaterar att jag är knallrosa över HELA magen, ner på låren. Med prickar och blåsor...
Hjälp!
Jag ringer sjukvårdsupplysningen. Efter att ha väntat i 10 minuter får jag på ca 47 sekunder veta att jag måste till sjukhus. NU! Omgående! Det är nästan så att jag bör ta ambulans (hon sa så, ring 112!). Nja. Det är nära till sjukhus. Maken petar på Divan och förklarar läget. Alla andra sover. Hon får order att ringa om det är nåt, till oss och sen till grannen.
Iväg mot akuten mitt i natten. VId det här laget kan jag inte knyta händerna alls, det dunkar i huvudet, och jag har hjärtklappning och frossa. Jag hackar tänker och benen skakar. Väl framme och inne på akuten stirrar de och säger Oj då, samt "Gå in DIREKT till medicin, de tar hand om dig på en gång." Hjääääääääääääääääälp!
Jag blir milt nedbrottad (inte alls, rent effektsökeri) på en brits och får kanyl direkt, adrenalinspruta i magen och massa lattjo medicin intravenöst. Jösses. Jag har blodtrycket i öronen (högt alltså) och får ännu mer hjärtklappning. Sen börjar det sakta klinga av. De vill observera mig några timmar så mannen åker hem. Jag dåsar på britsen. Till slut säger de att de tycker jag verkar stabil. De hävdar att svullnaden börjat lägga sig och att händerna kommer lugna ner sig. (Jag kunde knappt få fram legget i kassan...)
Tar taxi hem. Ser nästan ut som folk. Brakar i säng ca 02.00. Nu på morgonen såg jag nästan normal ut igen, och allt det otäcka rosa (som som värst var ända nere på vaderna) är borta.
Gudars skymning så obehagligt. Det läskiga hade väl varit om det börjat krypa ner i halsen så att jag skulle få svårt att andas. Men det hände ju inte. Puh. (De kollade syresättning och sånt.)
Dramatiskt va? Många säger att de inte gillar sjukhuslukt, att de får ångest och sånt, men jag blev faktiskt märkligt nog trygg av den där typiska sjukhuslukten. De tar hand om mig här, typ.
Så roligt hade jag i natt. Nu ska jag packa och snart åke iväg med han hjältemannen.
Svullensvullig - riktigt gullig!
Vad det berodde på? Oklart. Antagligen en reaktion på en blödningshämmande medicin jag äter, men de vet inte riktigt...
Epilog
De har inte utrett det här, fast jag pratade med dem på vårdcentralen. De suckade mest och sa att ibland vet man verkligen inte vad som orsaker en anafylaktisk chock. Trist. Och självklart slängde jag inte det här dels för att få sympati och dels för att ha nåt att jämför lillkillen elände med. Jag är en hemsk mor...
Nä, det är jag faktiskt inte. Jag är den mor de har, de små liven och jag försöker ta hand om henne efter bästa förmåga. Deras mor alltså. Mina ungars.
Yrkeskvinnan dräller på stan
...och försöker tycka att det är helt blasé, vanligt, inget speciellt med att sitta sladdlöst jätteuppkopplad på stan och knattra iväg på sin dator. Det är bara det att jag ÄR en gammal mossig tant som minns de gamla svarta skärmarna med grön och orange text och det här är fortfarande helt galet hajjtekk i min värld och jag känner mig som... James Bond MINST varje gång jag gör sånt här.
Men - jag har bara 20 minuter på teliahomerun så jag ska försöka jobba lite också. (Weeheehee, jobba?? Hörde ni? Surfa, nät-jobba, research-a liksom på STAN - det är ju helt gaaalet!!!) Jag är en sån efter-nörd att det inte är klokt.
Dessutom - imorse fanns det plötsligt fyra (4!!!) sudokus till frukost. Kan inte vara nyttigt för den ovane. Jag kastade mig helt ohämmat över den super/jätte/extra-svåra. Och - vad tror ni? I kicked ass, självklart.
Men jag kan inte förmå mig att börja försöka ladda upp bilder här och nu - även om jag har allt jag behöver inom räckhåll. Det får finnas gränser för nördigheten även hos mig.
I morse när jag kom halv-älgande på T-centralen så vågade jag mig på att stanna upp och kliva in nån meter i Pocket Shop (samtidigt som jag hörde en inre Mr Tamborine-man - jag är pocket-knarkare av ganska grovt slag...jag kan sluta när jag vill....not) och där såg jag Linda Skugges blogg-bok. Hjälp, vilken tjock bok. Vill jag läsa den? Ingen aning. Mitt förhållande till fru Skugge är väldigt kluvet. Å enda sidan - å andra sidan. Å ena sidan; driftig kvinna som försörjer sig på sin penna (tangentbord - whatever) = cred. Å andra sidan; kejsarsnittsdiskussionen var svår även om jag är mycket för individens rättigheter rätt så långt...hm. Samt hela det här "jag är så svåråtkomlig och kör mitt eget rejs men är samtidigt jättevanlig men back the hell off". Eller nåt. Min tolkning.
VI är hyffsat jämngamla, hon och jag. Och jag skrev för ungefär 15 år sen ett brev till henne när hon jobbade på nån tidning - och jag fick faktiskt ett svar som jag t o m har nån stans. Det gällde nån text och att få skriva för denna tidning och hon gillade min text...men det blev aldrig nåt. Är det en sån där förlorad chans eller vad?
Jag måste verkligen jobba lite på riktigt nu. Men jag har mer att säga. Så det så.
Men - jag har bara 20 minuter på teliahomerun så jag ska försöka jobba lite också. (Weeheehee, jobba?? Hörde ni? Surfa, nät-jobba, research-a liksom på STAN - det är ju helt gaaalet!!!) Jag är en sån efter-nörd att det inte är klokt.
Dessutom - imorse fanns det plötsligt fyra (4!!!) sudokus till frukost. Kan inte vara nyttigt för den ovane. Jag kastade mig helt ohämmat över den super/jätte/extra-svåra. Och - vad tror ni? I kicked ass, självklart.
Men jag kan inte förmå mig att börja försöka ladda upp bilder här och nu - även om jag har allt jag behöver inom räckhåll. Det får finnas gränser för nördigheten även hos mig.
I morse när jag kom halv-älgande på T-centralen så vågade jag mig på att stanna upp och kliva in nån meter i Pocket Shop (samtidigt som jag hörde en inre Mr Tamborine-man - jag är pocket-knarkare av ganska grovt slag...jag kan sluta när jag vill....not) och där såg jag Linda Skugges blogg-bok. Hjälp, vilken tjock bok. Vill jag läsa den? Ingen aning. Mitt förhållande till fru Skugge är väldigt kluvet. Å enda sidan - å andra sidan. Å ena sidan; driftig kvinna som försörjer sig på sin penna (tangentbord - whatever) = cred. Å andra sidan; kejsarsnittsdiskussionen var svår även om jag är mycket för individens rättigheter rätt så långt...hm. Samt hela det här "jag är så svåråtkomlig och kör mitt eget rejs men är samtidigt jättevanlig men back the hell off". Eller nåt. Min tolkning.
VI är hyffsat jämngamla, hon och jag. Och jag skrev för ungefär 15 år sen ett brev till henne när hon jobbade på nån tidning - och jag fick faktiskt ett svar som jag t o m har nån stans. Det gällde nån text och att få skriva för denna tidning och hon gillade min text...men det blev aldrig nåt. Är det en sån där förlorad chans eller vad?
Jag måste verkligen jobba lite på riktigt nu. Men jag har mer att säga. Så det så.
Yrkeskvinnans yrke
...är ju antagligen nånting man borde kommentera om man nu är yrkeskvinna. Eh ja. Jag har inget yrke - vad är ett yrke - jag har ett nytt jobb som består av att administrera och förvalta en liten del av en kyrkogård. Än så länge går jag parallellt med den dam vars jobb jag ska ta över, och det är ju tur det. Idag har vi klistrat fast bokstäver på gravstenar, dokumenterat befintliga gravplatser, funderat tillsammans över diverse rododendronbsuskars placering samt deras vara eller icke vara alternativt förflyttning, samt tittat på Gunnar och Lilli Björnstrands grav. (Jag vinkade lite åt min bästis pappa också - han vilar i närheten.)
På nåt sätt är allt detta väldigt symptomatiskt - det känns som en väldigt naturlig fortsättning av min något märkliga karriär. Jag skriver en lista (som på intet sätt ska behandlas som ett CV eller ens en rekommenderbar yrkesbana):
Mina kneg genom åren:
- Sommarbarn på Stockholms universitetsbibliotek - vilket i praktiken innebar att "dra" böcker, dvs flytta böcker hyllmeter för hyllmeter åt nåt håll. När jag jobbade nere i katakomberna, förlåt, arkiven, brukade jag ibland klättra upp längst upp på de ca 2,20 höga bokhyllorna (det gick, de var stadiga i metall, jag var ung, dum och trött) och så SOV jag där en stund... Detta när jag inte gjorde det jag skulle alternativt fastnade i nån gammal spännande dammig lunta.
- Garderobiär och pubbiträda på Reginateatern - vilket innebär att hänga in rockar, dela ut nummerbrickor och kassera in 5 pix per rock (det var billigare förr) samt sen dela ut alla rockar vad det led och allmänt hålla ordning på dem. Alltid jobbigt när det var mycket väskor som skulle märkas m klädnypor ...samt att alla pengar förvarades i en kakburk. När jag sen fick stå i puben käkade jag för mycket kakor och sen upptäckte de att jag var minderårig och inte ALLS fick servera lättöl på fat. Hä.
- Sekreterare på GLA kartor. Oerhört skoj. Eller nja. Det fanns inget internet på den tiden så min kompis och jag roade oss med att FAXA lustiga saker till varandra på våra respektiva firmors brev/faxpapper. Hu så busigt. Jag brukade sen mest öppna post, ta så lång lunch jag tordes, förskrämt hålla ögonen på telexmaskinen som hostade till en gång på hela sommaren (detta var ett sommarjobb), vika pappersbåtar, fläta gem...tja, vad gjorde jag mer? Övade körstycken.
Sen blir det lite diffust och många av min jobba gick omlott och samtidigt, men jag har alltså också gjorde följande:
-Varit barnflicka i två familjer, med sammanlagt fem barn som jag tyckte mycket om.
-Stått i skivaffär och rekommenderat skivor, tagit betalt för skivor...och kokat kaffe. Skrev på nån odödlig roman gjorde jag säkert också.
-Stått i Akademibokhandeln på Odenplan - oj vad många kändisar jag såg där. Hrm, jag är inte så mycket för namedropping men det fanns en och annan som var mycket trevlig, en och annan som var mycket OTREVLIG och en och annan som....bara gjorde mig nervös. Se där, jag namedropppade inte alls.
-Stått i liten bokhandel på söder och fått seriös ågren över hur oprofessionellt en del verksamheter sköts (det är bättre idag) samt försökt få till nån slags marknadsföring för stället. Det gick så där.
-Varit extralärare i en mellanstadieklass samt också varit personlig assistent till en liten tjej - hjälp vad det slet på mig. Jobbigt jobbigt och kulturkrockarna stod som spön i backen. Dessutom var jag på smällen då.
-Suttit i receptionen på litet spetsigt outsourcingföretag och lärt mig oändligt mycket mer än bara att sitta i reception. Det var löjligt lärorikt.
-Undervisat horder av knöliga kids på råddig förortsskola under ett år. HU, så tungt. Efter en halv första arbetsdag ringde jag hem till min man och frågade hur stor katastrof det var om jag sa upp mig direkt... Det gjorde jag nu inte, jag stod ut, höll ut, växte flera meter, blev en otroligt mycket tuffare böna....och så blev jag på smällen igen.
-CHEF. Jag jobbade i fem år som chef i litet ungdomsförbund. Eller nja, jag var mammaledig också (jag blev ju på smällen IGEN mitt i alltihop) och sen var jag sjukskriven i två omgångar eftersom krävande yrkesliv, barn, man, företag, ideellt engagemang och obearbetade barndomshangups började göra sig påminda. Så totalt sett kanske jag chefade i 3,5 år. Typ.
Och nu - efter studier och en magisterexamen - är jag alltså förvaltare av en kyrkogård.
Är cirkeln sluten nu?
På nåt sätt är allt detta väldigt symptomatiskt - det känns som en väldigt naturlig fortsättning av min något märkliga karriär. Jag skriver en lista (som på intet sätt ska behandlas som ett CV eller ens en rekommenderbar yrkesbana):
Mina kneg genom åren:
- Sommarbarn på Stockholms universitetsbibliotek - vilket i praktiken innebar att "dra" böcker, dvs flytta böcker hyllmeter för hyllmeter åt nåt håll. När jag jobbade nere i katakomberna, förlåt, arkiven, brukade jag ibland klättra upp längst upp på de ca 2,20 höga bokhyllorna (det gick, de var stadiga i metall, jag var ung, dum och trött) och så SOV jag där en stund... Detta när jag inte gjorde det jag skulle alternativt fastnade i nån gammal spännande dammig lunta.
- Garderobiär och pubbiträda på Reginateatern - vilket innebär att hänga in rockar, dela ut nummerbrickor och kassera in 5 pix per rock (det var billigare förr) samt sen dela ut alla rockar vad det led och allmänt hålla ordning på dem. Alltid jobbigt när det var mycket väskor som skulle märkas m klädnypor ...samt att alla pengar förvarades i en kakburk. När jag sen fick stå i puben käkade jag för mycket kakor och sen upptäckte de att jag var minderårig och inte ALLS fick servera lättöl på fat. Hä.
- Sekreterare på GLA kartor. Oerhört skoj. Eller nja. Det fanns inget internet på den tiden så min kompis och jag roade oss med att FAXA lustiga saker till varandra på våra respektiva firmors brev/faxpapper. Hu så busigt. Jag brukade sen mest öppna post, ta så lång lunch jag tordes, förskrämt hålla ögonen på telexmaskinen som hostade till en gång på hela sommaren (detta var ett sommarjobb), vika pappersbåtar, fläta gem...tja, vad gjorde jag mer? Övade körstycken.
Sen blir det lite diffust och många av min jobba gick omlott och samtidigt, men jag har alltså också gjorde följande:
-Varit barnflicka i två familjer, med sammanlagt fem barn som jag tyckte mycket om.
-Stått i skivaffär och rekommenderat skivor, tagit betalt för skivor...och kokat kaffe. Skrev på nån odödlig roman gjorde jag säkert också.
-Stått i Akademibokhandeln på Odenplan - oj vad många kändisar jag såg där. Hrm, jag är inte så mycket för namedropping men det fanns en och annan som var mycket trevlig, en och annan som var mycket OTREVLIG och en och annan som....bara gjorde mig nervös. Se där, jag namedropppade inte alls.
-Stått i liten bokhandel på söder och fått seriös ågren över hur oprofessionellt en del verksamheter sköts (det är bättre idag) samt försökt få till nån slags marknadsföring för stället. Det gick så där.
-Varit extralärare i en mellanstadieklass samt också varit personlig assistent till en liten tjej - hjälp vad det slet på mig. Jobbigt jobbigt och kulturkrockarna stod som spön i backen. Dessutom var jag på smällen då.
-Suttit i receptionen på litet spetsigt outsourcingföretag och lärt mig oändligt mycket mer än bara att sitta i reception. Det var löjligt lärorikt.
-Undervisat horder av knöliga kids på råddig förortsskola under ett år. HU, så tungt. Efter en halv första arbetsdag ringde jag hem till min man och frågade hur stor katastrof det var om jag sa upp mig direkt... Det gjorde jag nu inte, jag stod ut, höll ut, växte flera meter, blev en otroligt mycket tuffare böna....och så blev jag på smällen igen.
-CHEF. Jag jobbade i fem år som chef i litet ungdomsförbund. Eller nja, jag var mammaledig också (jag blev ju på smällen IGEN mitt i alltihop) och sen var jag sjukskriven i två omgångar eftersom krävande yrkesliv, barn, man, företag, ideellt engagemang och obearbetade barndomshangups började göra sig påminda. Så totalt sett kanske jag chefade i 3,5 år. Typ.
Och nu - efter studier och en magisterexamen - är jag alltså förvaltare av en kyrkogård.
Är cirkeln sluten nu?
yrkeskvinnans första dag på jobbet
...efter en ganska så lång helg på landet - och det var väl rätt så ok. Jag kan inte för mitt liv bestämma mig om det här kommer att bli alldeles lagom, för mycket, dödtrist (definitivt inte alldeles underbart), eller halvokej eller vad. Men det kanske är för mycket begärt efter en dag. Efter tre timmar höll huvet på att ramla av, så då tog jag mitt pick och pack och åkte ut till den andra arbetsplatsen. Kyrkogården. Ähäm. Jag får berätta mer om det här en annan gång tror jag.
Just nu kom 50% av barnaskaran hem - de 50% som sjunger i kör - och de sitter nu och moffar i sig en matsäcksmiddag som de egentligen skulle ha moffat i sig på själva kören. Det var skivinspelning (wooow) och det gick så fort och bra att de nu redan är hemma. Men alltså inte hann äta matsäck. Divan tittade just hotfullt på mig och såg ut som att om hon kunde skjuta mig med sin banan så skulle hon göra det också. Detta eftersom jag konfiskerade det lilla godisinslaget i matsäcken (=energi-bar av nåt slag) som skulle vara extra-energi om det hade blivit väldigt tufft med inspelandet. Oh well.
Nu ska vi se - jag har (naturligtvis) handarbetat en massa i helgen. Check this out:
Tofflor! Otroligt piffigt....
Det roliga var att jag hittade en orange virknål i plast - oklar i storlek - samt lite gammalt muggigt garn som jag tror att min salig svärfarmor hade att...jag vet inte, stoppa strumpor med kanske. Det blev tofflor!! Har ni sett så rart... MEN - sen började jag med det här:
med det HÄR 
som följd. Jag SÅG att det fanns en liten spricka men när jag började med dubbelt bomullagarn gav den upp. Jag skulle behandlat den med mer vördnad. Eller så.
Hur som; där satt jag med fina färdiga tofflor och dessutom de där vantarna...kolla:
följt av 
och så en gång till 
Hur ska detta sluta? Tja, egentligen är det inte slut än, jag har alla erbarmligt tråkiga trådar kvar att fästa, men det måste göras.
MEN, nu över till dagens upprörda:
DN hade fjollat om din korsordssida igen. Jag hade en liten ond aning inför min frukostsudoku och mycket rikigt - de har geggat ihop de jättenära varann igen så att det inte finns några vettiga marginaler att kludda i!!! Fruktansvärt!
Vad gör man? De gjorde det en gång förrut och jag skrev genast och förklarade att det bara inte gick för sig...nä, jag tror jag körde nåt insmickrande om att deras sudokus är bättre än de i Svd samt att det bore ju underbart om det gick att få vettiga marginaler igen. Döm om min förvåning när denna osunda blandning av fjäsk och ödmjukhet gick hem och det inom två dagar fanns mer plats runt sudokusarna igen. Halleluja.
Nu får jag skriva dit igen, men motståndet är större den här gången - klart varför. Jag är rädd för att bli åthutade, kanske?
Voilà; min middag:
Ugnsbakade saker, gröna (eller nja, aubergine, röd papriak och rödbetor...inte en grön grej egentligen), plus couscous och gröna linser. Och lite salt. Löjligt gott. Fast snart tror väl folk att man är smygvegan eller nåt.
OCH tre väskor som jag önskar mig i födelsedagspresent. Kanske.
Damig - men grönt är ju mysigt Svart ÄR piffigt Och mönstrat; är det SÅ i somras...??
Jag kan inte mode. Jag kan inte inredning. Men jag ÄLSKAR handväskor. Om de inte är för dyra förstås.
Hon i affären märkte vad jag höll på med för mobilkameran hade knappt sagt "kliäck" så fnissade hon och frågade (from behind en hylla, så jag såg henne inte ens...) "Är du en väsk-spion?". Det tyckte jag var roligt.
VI fortsatte prata från varsin sida hyllan och jag fortsatte ta kort. Hon sa att det var ju förstås helt ok att tassa runt och ta kort i butiken. Heh. Och jag sa att hur ska de annars fatta vad det är jag vill ha. Va? Och hon höll med, jag menar, vad annars?
Nä, nu ska några saker upp på Tradera och sen är det FAKTISKT CSI. Faktiskt.
Just nu kom 50% av barnaskaran hem - de 50% som sjunger i kör - och de sitter nu och moffar i sig en matsäcksmiddag som de egentligen skulle ha moffat i sig på själva kören. Det var skivinspelning (wooow) och det gick så fort och bra att de nu redan är hemma. Men alltså inte hann äta matsäck. Divan tittade just hotfullt på mig och såg ut som att om hon kunde skjuta mig med sin banan så skulle hon göra det också. Detta eftersom jag konfiskerade det lilla godisinslaget i matsäcken (=energi-bar av nåt slag) som skulle vara extra-energi om det hade blivit väldigt tufft med inspelandet. Oh well.
Nu ska vi se - jag har (naturligtvis) handarbetat en massa i helgen. Check this out:
Tofflor! Otroligt piffigt....Det roliga var att jag hittade en orange virknål i plast - oklar i storlek - samt lite gammalt muggigt garn som jag tror att min salig svärfarmor hade att...jag vet inte, stoppa strumpor med kanske. Det blev tofflor!! Har ni sett så rart... MEN - sen började jag med det här:
med det HÄR som följd. Jag SÅG att det fanns en liten spricka men när jag började med dubbelt bomullagarn gav den upp. Jag skulle behandlat den med mer vördnad. Eller så.Hur som; där satt jag med fina färdiga tofflor och dessutom de där vantarna...kolla:
följt av och så en gång till Hur ska detta sluta? Tja, egentligen är det inte slut än, jag har alla erbarmligt tråkiga trådar kvar att fästa, men det måste göras.
MEN, nu över till dagens upprörda:
DN hade fjollat om din korsordssida igen. Jag hade en liten ond aning inför min frukostsudoku och mycket rikigt - de har geggat ihop de jättenära varann igen så att det inte finns några vettiga marginaler att kludda i!!! Fruktansvärt!
Vad gör man? De gjorde det en gång förrut och jag skrev genast och förklarade att det bara inte gick för sig...nä, jag tror jag körde nåt insmickrande om att deras sudokus är bättre än de i Svd samt att det bore ju underbart om det gick att få vettiga marginaler igen. Döm om min förvåning när denna osunda blandning av fjäsk och ödmjukhet gick hem och det inom två dagar fanns mer plats runt sudokusarna igen. Halleluja.
Nu får jag skriva dit igen, men motståndet är större den här gången - klart varför. Jag är rädd för att bli åthutade, kanske?
Voilà; min middag:
Ugnsbakade saker, gröna (eller nja, aubergine, röd papriak och rödbetor...inte en grön grej egentligen), plus couscous och gröna linser. Och lite salt. Löjligt gott. Fast snart tror väl folk att man är smygvegan eller nåt.
OCH tre väskor som jag önskar mig i födelsedagspresent. Kanske.
Damig - men grönt är ju mysigt Svart ÄR piffigt Och mönstrat; är det SÅ i somras...??
Jag kan inte mode. Jag kan inte inredning. Men jag ÄLSKAR handväskor. Om de inte är för dyra förstås.
Hon i affären märkte vad jag höll på med för mobilkameran hade knappt sagt "kliäck" så fnissade hon och frågade (from behind en hylla, så jag såg henne inte ens...) "Är du en väsk-spion?". Det tyckte jag var roligt.
VI fortsatte prata från varsin sida hyllan och jag fortsatte ta kort. Hon sa att det var ju förstås helt ok att tassa runt och ta kort i butiken. Heh. Och jag sa att hur ska de annars fatta vad det är jag vill ha. Va? Och hon höll med, jag menar, vad annars?
Nä, nu ska några saker upp på Tradera och sen är det FAKTISKT CSI. Faktiskt.
Yrkeskvinnans hjärna har sina klara begränsningar
...och sen vore det ju skoj att ha lite bättre koll på dem. De är säkert klara, men inte alltid för mig. Begränsningarna alltså.
Jag har räknat på affärsidéns siffror idag. Det var rätt ansträngande. Och inte mycket klokare blev jag. Eller jo, LITE men - som det ser ut idag tar det ca 10 år innan vi tjänar några pengar. Ska det vara så???
*sjukt djup suck*
Jag får räkna om.
Sen har jag surfat runt och blivit alldeles yr i hela mössan när det gäller alla sajter som det finns så mycket värdefull information på. Jag tror jag blev lite mätt redan för ett par år sen, på att surfa företags (mitt)-relaterade sidor. Nu är det ju bara så att det har ju hänt hur mycket som helst sen dess. Jag har minst fyra konkurenter, varav en som jag hittade för första gången idag. Men jag har nån barnslig idé om att vi inte behöver vara konkurenter. Jag tycker det känns alldeles för mycket bakåtsträvande och alldeles för lite framåtsträvande och "tillsammans-räddar-vi-planeten" att tänka in terms of konkurrens. Traditionellt och tråkigt och INTE nyskapande.
Och så fick jag komma med i en spännande grupp bland fränder. Mycket spännande.
Vidare funderar jag på människor med makt som jag ska trakassera och vårdinstanser att besöka. Det där lät oerhört kryptiskt inser jag nu, men det får väl göra det då.
Jag har mailat min idol i England också. En affärskontakt/fellow företagare som är otroligt spännande att ha att göra med. Hoppas hon har tid att svara.
Vad mer? Affärsplanen är skittrist. Men den måste ju harvas med.
På måndag ska jag börja på mitt halvtidsjobb och just precis nu är jag inte särskilt motiverad att göra det. Men det handlar ju om brödfödan, gubavars.
Jag har börjat sticka vantar. För snart är det vinter.
Mitt liv i bilder idag.
(Jag censurerar barnet som gallskriker i bakgrunden. Han har en syster som får hantera skrikandet temporärt...eller nä förresten, jag censurerar inte alls, han blev så bra på bild...)
Ok, först alltså dagens frukost, som först verkade för lätt - sen gjorde jag FEL - med bläckpenna dessutom - och då brukar det bli katastrof och elände och hela dan är förstörd och en gång smög jag ut och SNODDE grannens tidning fast egentligen bytte jag min lästa och sudoku-kladdiga mot deras jungfruliga för att kunna BÖRJA OM... ni fattar. På nåt jäkla vänster styrde jag upp det hela och det gick bra. Det är så typiskt att man gör fel när det är för lätt. Om ni förstår.
Sen har jag stickat på en vante, och har invigt fantastiska bambustickor, lätta och lätthanterliga. Det där turkosa garnet stickar jag tredubbel och det blir mycket bra till vantar för det är rätt fult och jag vet inte annars vad jag ska göra med det. Det rosa är kompakt och käckt.
Ja och sen har vi förtvivlad Lill-Kille. Jösses, så förtvivlat. Det är bättre nu.
Och till sist min arbetsplats. Se så fliten hänger över den som ett produktivt moln eller nåt annat poetiskt. Faktum är att jag bara spelat ett par spel idag men ändå inte lyckats rädda A1 en enda gång. Oops.
I let it slip. Jag spelar på king.com och det är inget jag är stolt över. Bara lite... BigBang är ett av favvo-spelen just nu och det är där man hjälper A1 att komma hem. Om man hjälper honom hem MED BigBang får han ett party, om man inte får tille n BigBang sitter han och dricker kaffe lite "home-sweet-home-aktigt"... Jag undrar så vad som händer om man får till BigBang på ALLA fem nivåerna - vad händer då? Hamnar han nån annanstans? Bryter det ut nån vild orgie hemma hos honom? Eller så händer det ingenting vilket vore trist.
Jag har inte lyckats slita mig från skärmen för att sätta den där degen jag hade tänkt sätta. Åhh.... Vi ska nog till landet vilket alltid är lite ångestladdat och stressfullt.
Jag är hungrig.
Och vi måste iväg.
Och det blåser nåt otroligt. Det har kommit allsköns märkliga tingestar flygande förbi altanfönstret idag...
Just det - här det det guldspräckliga stickprojektet också. Det blir nog fint.
Yrkeskvinnan gör ett gott dagsverke
Tycker hon själv i alla fall.
Efter intensiv research och ett nytt personbästa i duscha, klä på sig, packa och hinna med bussen (16 miunter) jobbades det intensivt fram till tre.
Sen hämtade jag Lillkillen och sen övervägde jag att dricka kaffe för att överhuvudtaget överleva middagen...jag lät bli. Sen gjorde jag soppa - två sorter - samt pannkaka (nytt recept som jag mot alla odds ska skriva ner här och nu. Strax. Jag ska bara berätta klart. Jag hann också sjasa iväg stor tjej (Divan) till dansen, hälsa liten tjej (Humlan) välkommen hem från kören, sätta Humlan på att röra om i en soppkoket, göra klart soppor och pannkakor, utfodra Killar och Humla och mig själv - jag fick ge upp ambitionen att äta tillsammans med maken, jag var för hungrig - och nånstans mitt i allt detta hann jag köra en disk. Samt tömma diskmaskinen. "
"I have no life" är man nästan på väg att utbrista, men jag kan inte riktigt se det så. Det ÄR liksom livet på någe vis.
Hur som helst, torsdagar håller på att utvecklas till en rätt trist dag middagsledes eftersom vi inte lyckas äta alla tillsammans, vilket trots allt är standard. (Det är alltså inte ens en ambition, det är standard, märk väl.)
NU kör jag recepten:
Soppa 1: (Barnvänlig).
- Lägg diverse frysta grönsaker i större kastrull. Häll på lite vatten, typ nån halv dl.
- Smula över 1-2 buljongtärningar.
- Koka upp ca 0,8 dl vatten i vattenkokare.
- Häll över när det börjat ånga lite i kastrullen.
- Tillsätt snabbmakaroner när det börjat koka.
- Alternativt annan pasta som blev över från igår. Eller förrgår.
- Koka ca 3 minuter.
- Servera.
Soppa 2: (Rädd...nej, redd heter det ju. Barnen är rädda för redda soppor, de tråkmånsarna)
-Hacka lök, valfri. Jag gillar schallottisar.
-Fräs i lite smör.
- Vräk över valfri mängd ärtor, mellan 500-800g beroende hur pass soppsugen/ärtbenägen man är
- Rör om, salta och vitpeppra MYCKET försiktigt - den blir lätt överpepprig och är då inte lika god. Tycker jag. Tillsätt även gärna en nypa socker eller två.
-Lägg på locket och låt det stå på medelstark värme tills ärtorna inte ser så frysta ut längre. (Ca 5 minuter).
- När de mjuknat, ta av från plattan och mixa hej vilt med stavmixer till det hela är en slät puré. Om man nu inte gillar chunky för då kör man inte lika länge.
- Slå över buljong ca 5-7 dl efter behag. Höns eller grönsak. Ev en skvätt vitt vin.
-Vispa. Om man inte vill dra ner en extra kastrull kan man alltid smula buljongtärning(ar) över ärtorna innan man mixar, sen mixa och sen bara slå på vatten. Det går det med.
- Sen reder man soppan om man tycker det är kul. Antingen med grädde, matlagningsgrädde, creme fraiche...fetthalter spelar ingen roll, man kör det man tycker är skoj. Eller så låter man bli. Den blir god då med. Idag körde vi två skvättar soja-nånting, åt matlagningsgräddehållet. Blev så bra så.
- Servera med god smörgås till eller pannkaka efteråt.
Det som blev över:
Pannkaka special (från ICA-kuriren)....och nu blev jag så lat att jag la in det som bild. Fast jag gjorde receptet på 6 ägg - roa er nu med att räkna ut proportionerna! (Det är inte så svårt).
Ok. Ingen glass idag. Och det var visst från GB i ICA-Kuriren.
Och jag rekommenderar varmt elvisp. Det var riktigt sjyst, fast Killen (den stora) undrade bekymrad (utan gnäll men som sakt "concerned") om det inte kunde vara vanlig pannkaka, eller måste det vara konstig nyttig pannkaka för att det är mitt i veckan.... Lill-Killen gastade att han vill ha pannkaka med BAKPULVER. Var får de allt ifrån.
De två som blev över
när Divan och Maken äntligen ramlat in runt ca 19.30 - hu så sent - och snabbt fått i sig mat de också.
(De ligger inte direkt på bordet utan i en glasform. Faktiskt.)
Det var torsdagsmaten det.
Vad mer?
Det är Heroes ikväll också. Jag fattar inte riktigt. Jag är X-Men-fan och de har ungefär 2,5 avsnitt på sig till att övertyga mig i egenskap av just X-Men-fan för än så länge är det mest folk med personliga problem storlek något större plus att världen eventuellt går undet och nu har vi liksom fått koll på det och nu gäller det att få stopp på eländet....eller så ältar vi våra stora skumma personliga problem istället. Samtidigt som vi gör vårt bästa för att få med hela spektrat (ensamstående mamma med frånvarande pappa, roliga asiat, vrålsnygg men träig indier, vacker flicka med kort hårt, vacker flicka med långt hår som nu sist låg med hela magen uppfläkt efter att snygging-pojkvännen blev helt Jekyll-Hyde on her ass och de t o m fick in en läbbig halv våldtäktsscen....dessutom snygg mulatt-kvinna med blå ögon samt knarkande konstnär med visioner av elände i framtiden. Och den vackra flickan med långt hår är ju cheerleader också. Måste hon gå i sin larviga cheerleader-uniform hela tiden??
Nu låter det ju som jag verkligen inte gillar den här serien alls, märker jag. Men det gör jag...tror jag. VI glömde överviktig tankeläsande polis med karriärproblem, samt flygande politiker med lika flygande bror.
Det här verkar ju helt vansinnigt. Det här kan man ju inte titta på...
Haha.
Jag läste ut Caipirinha med Döden. Den var plågsamt bra. Det bästa jag läst på bra länge.
Läs den.
Man fnissar och får ångest i en intressant blandning.
Jag har redan kastat mig över hennes nästa, Busters öron. Vi får se vart det leder.
Jag fascineras av att författaren poserar, ljuv och tjusig, på insidan av omslaget, i ljuv klänning, ljuv min, slutna ögon - och en enorm förskärare. Inte helt väntat. Men lite makabert kul så där.
Läs dem. Den här först!
Efter intensiv research och ett nytt personbästa i duscha, klä på sig, packa och hinna med bussen (16 miunter) jobbades det intensivt fram till tre.
Sen hämtade jag Lillkillen och sen övervägde jag att dricka kaffe för att överhuvudtaget överleva middagen...jag lät bli. Sen gjorde jag soppa - två sorter - samt pannkaka (nytt recept som jag mot alla odds ska skriva ner här och nu. Strax. Jag ska bara berätta klart. Jag hann också sjasa iväg stor tjej (Divan) till dansen, hälsa liten tjej (Humlan) välkommen hem från kören, sätta Humlan på att röra om i en soppkoket, göra klart soppor och pannkakor, utfodra Killar och Humla och mig själv - jag fick ge upp ambitionen att äta tillsammans med maken, jag var för hungrig - och nånstans mitt i allt detta hann jag köra en disk. Samt tömma diskmaskinen. "
"I have no life" är man nästan på väg att utbrista, men jag kan inte riktigt se det så. Det ÄR liksom livet på någe vis.
Hur som helst, torsdagar håller på att utvecklas till en rätt trist dag middagsledes eftersom vi inte lyckas äta alla tillsammans, vilket trots allt är standard. (Det är alltså inte ens en ambition, det är standard, märk väl.)
NU kör jag recepten:
Soppa 1: (Barnvänlig).
- Lägg diverse frysta grönsaker i större kastrull. Häll på lite vatten, typ nån halv dl.
- Smula över 1-2 buljongtärningar.
- Koka upp ca 0,8 dl vatten i vattenkokare.
- Häll över när det börjat ånga lite i kastrullen.
- Tillsätt snabbmakaroner när det börjat koka.
- Alternativt annan pasta som blev över från igår. Eller förrgår.
- Koka ca 3 minuter.
- Servera.
Soppa 2: (Rädd...nej, redd heter det ju. Barnen är rädda för redda soppor, de tråkmånsarna)
-Hacka lök, valfri. Jag gillar schallottisar.
-Fräs i lite smör.
- Vräk över valfri mängd ärtor, mellan 500-800g beroende hur pass soppsugen/ärtbenägen man är
- Rör om, salta och vitpeppra MYCKET försiktigt - den blir lätt överpepprig och är då inte lika god. Tycker jag. Tillsätt även gärna en nypa socker eller två.
-Lägg på locket och låt det stå på medelstark värme tills ärtorna inte ser så frysta ut längre. (Ca 5 minuter).
- När de mjuknat, ta av från plattan och mixa hej vilt med stavmixer till det hela är en slät puré. Om man nu inte gillar chunky för då kör man inte lika länge.
- Slå över buljong ca 5-7 dl efter behag. Höns eller grönsak. Ev en skvätt vitt vin.
-Vispa. Om man inte vill dra ner en extra kastrull kan man alltid smula buljongtärning(ar) över ärtorna innan man mixar, sen mixa och sen bara slå på vatten. Det går det med.
- Sen reder man soppan om man tycker det är kul. Antingen med grädde, matlagningsgrädde, creme fraiche...fetthalter spelar ingen roll, man kör det man tycker är skoj. Eller så låter man bli. Den blir god då med. Idag körde vi två skvättar soja-nånting, åt matlagningsgräddehållet. Blev så bra så.
- Servera med god smörgås till eller pannkaka efteråt.
Det som blev över:
Pannkaka special (från ICA-kuriren)....och nu blev jag så lat att jag la in det som bild. Fast jag gjorde receptet på 6 ägg - roa er nu med att räkna ut proportionerna! (Det är inte så svårt).
Ok. Ingen glass idag. Och det var visst från GB i ICA-Kuriren.
Och jag rekommenderar varmt elvisp. Det var riktigt sjyst, fast Killen (den stora) undrade bekymrad (utan gnäll men som sakt "concerned") om det inte kunde vara vanlig pannkaka, eller måste det vara konstig nyttig pannkaka för att det är mitt i veckan.... Lill-Killen gastade att han vill ha pannkaka med BAKPULVER. Var får de allt ifrån.
De två som blev över
när Divan och Maken äntligen ramlat in runt ca 19.30 - hu så sent - och snabbt fått i sig mat de också.
(De ligger inte direkt på bordet utan i en glasform. Faktiskt.)
Det var torsdagsmaten det.
Vad mer?
Det är Heroes ikväll också. Jag fattar inte riktigt. Jag är X-Men-fan och de har ungefär 2,5 avsnitt på sig till att övertyga mig i egenskap av just X-Men-fan för än så länge är det mest folk med personliga problem storlek något större plus att världen eventuellt går undet och nu har vi liksom fått koll på det och nu gäller det att få stopp på eländet....eller så ältar vi våra stora skumma personliga problem istället. Samtidigt som vi gör vårt bästa för att få med hela spektrat (ensamstående mamma med frånvarande pappa, roliga asiat, vrålsnygg men träig indier, vacker flicka med kort hårt, vacker flicka med långt hår som nu sist låg med hela magen uppfläkt efter att snygging-pojkvännen blev helt Jekyll-Hyde on her ass och de t o m fick in en läbbig halv våldtäktsscen....dessutom snygg mulatt-kvinna med blå ögon samt knarkande konstnär med visioner av elände i framtiden. Och den vackra flickan med långt hår är ju cheerleader också. Måste hon gå i sin larviga cheerleader-uniform hela tiden??
Nu låter det ju som jag verkligen inte gillar den här serien alls, märker jag. Men det gör jag...tror jag. VI glömde överviktig tankeläsande polis med karriärproblem, samt flygande politiker med lika flygande bror.
Det här verkar ju helt vansinnigt. Det här kan man ju inte titta på...
Haha.
Jag läste ut Caipirinha med Döden. Den var plågsamt bra. Det bästa jag läst på bra länge.
Läs den.
Man fnissar och får ångest i en intressant blandning.
Jag har redan kastat mig över hennes nästa, Busters öron. Vi får se vart det leder.
Jag fascineras av att författaren poserar, ljuv och tjusig, på insidan av omslaget, i ljuv klänning, ljuv min, slutna ögon - och en enorm förskärare. Inte helt väntat. Men lite makabert kul så där.
Läs dem. Den här först!
Yrkeskvinnans frukost.
Det här är min frukost. Varje dag.
Ja, plus nån smörgås eller två också. Och kaffe och juice. Men jag måste ha en sudoku till frukost också. Måste och måste, men gärna i alla fall. En svår en. Och sen när jag väl är klar - det kan ta en stund om den verkligen är svår - då dänger jag pennan i bordet och brölar:
"Jag är så smart så att jag blir rädd för mig själv!"
Eh ja.
Det är faktiskt viktigt med både hjärngympa och och självförtroende-boost.
MEN - nu över till nånting helt annat. Jag ska träffa mina kumpaner - förlåt, kompanjoner - idag igen. Vi ska prata affärsidé och försöka komma i fas.
Det var nämligen så att även jag - lite tidstypiskt - brakade in i den beryktade väggen. Lite grann bara. Men när man vinglat runt och svajjat som en flaggstång ett tag och yrseln inte ger med sig och det bara värker överallt och det inte hjälper att man ryter "skärp dig" åt sig själv och man till sist går till doktorn, bryter ihop lite grann för att man har ont och inte kan skärpa sig och dessutom håller på att ramla omkull - då blir man sjukskriven. Ett tag. (Jag tror det var typ tre veckor så jag har inte drabbat skattebetalarna ALLTFÖR mycket. Sen bestämde jag mig. För att ta tag i mitt liv och göra nåt åt det faktum att jobbet bränt mig och att jag låtit det bränna mig.
Så jag begärde tjänstledigt.
Fick tjänstledigt.
Sökte magisterkurs.
Kom till sist in på nåt slags bananskal och pluggade ett helt år. Ett år som bara sa svisch. Och jag klarade mig. Klarade alla tentor och inlämningsuppgifter och var allmänt småduktig tyckte jag själv.
Jag har numera en magister i ENTREPENÖRSKAP. Hepp!
Och därför måste jag ju vara lite entreprenöriell nu, eftersom jag förväntas kunna det. Företag har jag haft sen 2001 men det lossnar liksom inte riktigt. Men mitt i studie-orgierna (det där kan misstolkas, gör inte det) blev det väldigt kreativt upp i huvudet på mig, och jag fick en idé. Som jag på nåt makalöst vänster lyckats sälja in både hos två kumpaner, nej, kompanjoner heter det och på ALMI. Heja oss. Så nu kör vi - kanske inte så att det ryker men i alla fall små-pyr så smått.
Men det är svårt när vi alla har så mycket småbarn och liv och hus och hem och män och grejjer som ska hanteras när man samtidigt vill braka på med företag och idéer och allt möjligt.
Men skam den som ger sig.
Ja, plus nån smörgås eller två också. Och kaffe och juice. Men jag måste ha en sudoku till frukost också. Måste och måste, men gärna i alla fall. En svår en. Och sen när jag väl är klar - det kan ta en stund om den verkligen är svår - då dänger jag pennan i bordet och brölar:
"Jag är så smart så att jag blir rädd för mig själv!"
Eh ja.
Det är faktiskt viktigt med både hjärngympa och och självförtroende-boost.
MEN - nu över till nånting helt annat. Jag ska träffa mina kumpaner - förlåt, kompanjoner - idag igen. Vi ska prata affärsidé och försöka komma i fas.
Det var nämligen så att även jag - lite tidstypiskt - brakade in i den beryktade väggen. Lite grann bara. Men när man vinglat runt och svajjat som en flaggstång ett tag och yrseln inte ger med sig och det bara värker överallt och det inte hjälper att man ryter "skärp dig" åt sig själv och man till sist går till doktorn, bryter ihop lite grann för att man har ont och inte kan skärpa sig och dessutom håller på att ramla omkull - då blir man sjukskriven. Ett tag. (Jag tror det var typ tre veckor så jag har inte drabbat skattebetalarna ALLTFÖR mycket. Sen bestämde jag mig. För att ta tag i mitt liv och göra nåt åt det faktum att jobbet bränt mig och att jag låtit det bränna mig.
Så jag begärde tjänstledigt.
Fick tjänstledigt.
Sökte magisterkurs.
Kom till sist in på nåt slags bananskal och pluggade ett helt år. Ett år som bara sa svisch. Och jag klarade mig. Klarade alla tentor och inlämningsuppgifter och var allmänt småduktig tyckte jag själv.
Jag har numera en magister i ENTREPENÖRSKAP. Hepp!
Och därför måste jag ju vara lite entreprenöriell nu, eftersom jag förväntas kunna det. Företag har jag haft sen 2001 men det lossnar liksom inte riktigt. Men mitt i studie-orgierna (det där kan misstolkas, gör inte det) blev det väldigt kreativt upp i huvudet på mig, och jag fick en idé. Som jag på nåt makalöst vänster lyckats sälja in både hos två kumpaner, nej, kompanjoner heter det och på ALMI. Heja oss. Så nu kör vi - kanske inte så att det ryker men i alla fall små-pyr så smått.
Men det är svårt när vi alla har så mycket småbarn och liv och hus och hem och män och grejjer som ska hanteras när man samtidigt vill braka på med företag och idéer och allt möjligt.
Men skam den som ger sig.
Yrkeskvinnan börjar om
Hej och hå.
Jag börjar om mitt bloggande. Varför då? Varför inte.
Jag läser: Caipirinha med Döden av Maria Ernestam
Fantastisk bok. Jag deppar lite för den är nästan slut. Jag ska berätta allt sen.
Jag stickar: ett guld-spräckligt garn som nog blir ett linne. Tror jag. Fint blir det. Hoppas jag. Halsduken till Humlan blev klar igår. Jag ska försöka lägga upp en bild på den.
Good grief. Det gick. Titta vilken fin halsduk!
Jag bakar: bröd med kikärtor och sojabönor i. Det blev LÖJLIGT gott. Receptet ska jag också försöka lägga upp en länk till. Jag är inte så hajjtekk som jag vill tro ibland.
Man gör så gott man kan. Det ligger bröd på hela bordet i alla fall....måste föreviga...
Det är minst lika gott som det ser ut. Jag lovar!
Jag har jobbat med affärsidé och företag idag. Tillsammans med kompanjon och liten bebis. Bebisen hade synpunkter och var då och då högljudd, men väldigt söt. Mysig. Jag fick god kyckling-wok (inspirerad och improviserad) hos kompanjonen. Och jag har nu lärt mig att för att det ska blir lite yakiniku-aktigt så ska det vara olja, soya och vinäger samt honung och ingefära....och nåt mer. Vitlök tror jag. Samt chili om man känner för det. Nedrans gott i alla fall.
Vad tror jag egentligen? Att det ska surfa hit kopiösa mängder människor och intressera sig för mitt liv? Nja. Men kanske säger man nåt intressant, väcker nån tanke...eller så. Hm.
I vilket fall är det för sent för en orutinerad blogg-novis. Jag måste gå och lägga mig. Fast risken är att jag trots allt ÄNDÅ försöker hjälpa A1 hem några gånger....Jag ska förklara vad jag menar...en annan gång....
Jag börjar om mitt bloggande. Varför då? Varför inte.
Jag läser: Caipirinha med Döden av Maria Ernestam
Fantastisk bok. Jag deppar lite för den är nästan slut. Jag ska berätta allt sen.
Jag stickar: ett guld-spräckligt garn som nog blir ett linne. Tror jag. Fint blir det. Hoppas jag. Halsduken till Humlan blev klar igår. Jag ska försöka lägga upp en bild på den.
Good grief. Det gick. Titta vilken fin halsduk!
Jag bakar: bröd med kikärtor och sojabönor i. Det blev LÖJLIGT gott. Receptet ska jag också försöka lägga upp en länk till. Jag är inte så hajjtekk som jag vill tro ibland.
Man gör så gott man kan. Det ligger bröd på hela bordet i alla fall....måste föreviga...
Det är minst lika gott som det ser ut. Jag lovar!
Jag har jobbat med affärsidé och företag idag. Tillsammans med kompanjon och liten bebis. Bebisen hade synpunkter och var då och då högljudd, men väldigt söt. Mysig. Jag fick god kyckling-wok (inspirerad och improviserad) hos kompanjonen. Och jag har nu lärt mig att för att det ska blir lite yakiniku-aktigt så ska det vara olja, soya och vinäger samt honung och ingefära....och nåt mer. Vitlök tror jag. Samt chili om man känner för det. Nedrans gott i alla fall.
Vad tror jag egentligen? Att det ska surfa hit kopiösa mängder människor och intressera sig för mitt liv? Nja. Men kanske säger man nåt intressant, väcker nån tanke...eller så. Hm.
I vilket fall är det för sent för en orutinerad blogg-novis. Jag måste gå och lägga mig. Fast risken är att jag trots allt ÄNDÅ försöker hjälpa A1 hem några gånger....Jag ska förklara vad jag menar...en annan gång....
