yrkeskvinnan

Vilket pinsamt försök till att låta strukturerad...

Jag är på jobbet och har just dängt lite i de dammigaste luntorna och hittat en och annan avliden typ. Jag tänkte skriva "döing" men det känns respektlöst när det är så här "officiellt", även om det är MINST 40 år sen folk i fråga tog ner skylten. Lämnade in prästbetyge. Mulade. Gick om hörnet. Sminkade en biskop...
(Fler eufemismer för att DÖ tages tacksamt emot i kommentarerna.)

Jag bör också idag:
-Renskriva ett protokoll (hurrgha...avsky!)
-Fakturera (nåja, det är ok)
-Lägga in döingar - förlåt, avlidna hette det ju - i ättikslag, nej, datorsystemet ska det vara. Just den här biten gillar ju jag MEN jag vill inte bli STÖRD när jag gör det. Jag vill försätta mig i arkiv-zonen och bara existera som ett förlängt kartotek (som en makrill i motljus/du luftar din koffert...typ - citat Arne Anka). Så poteiskt jag blev nu plötsligt.
-Jaga prälle till begravning - enormt påfrestande göra som jag tycker är lite småöken
-Betala skatt - say no more
-Betala sportutrustning till ett barn (=en judodräkt)
...vänta lite nu här; på arbetstid? FYYY...
Vad mer? Nja, njä...det var nog bara det.

Tills jag lämnar jobbet. För då kvarstår en hel del annat.

Dammsuga hemma.

Hjälpa Divan att fortsätta kånka ner sitt bohag till sitt nya rum.

Gå ut med hunden.

Planera en veckomatsedel.

Bada. Badkar eller bastu, beroende på i hur hög grad maken vill vara social.

Läsa lite.

Sticka på blåa fina tröjan.

Krama några barn.

Pussa sin man.

När får man bara vara? Eller är det det här som är att bara vara?