yrkeskvinnan

Jag citerar Herr Minst. Och Divan.
Divan och jag var på MÖTE hela helgen. Bokstavligen hela helgen. Från fredag kväll till söndag eftermiddag.
Årsmöte.
Divan inledde med att säga:
"Mamma, jag förstår ingenting."

vilken sen övergick i

"Mamma, det är tråkigt."

men som följdes av

"Mamma, det är rätt intressant."

Och så fick hon låna min fina sjal med fransar så allt var frid och fröjd.

Men det var Herr Minst jag skulle citera ju. 

Familjen döck upp till högmässa på söndagen, med hund och grummistövlar. Hunden lortade ner biskopen vilket var lite pinsamt men också lite roligt. Sr B som varit med hela helgen och går i vitt blev förskräckt och meddelade att hon var rädd för hundar. Jag var mer rädd för att hon skulle få stora tass-märken på sin habit.

Herr Minst var dagen till ära iförd rutig skjorta och fleecebyxor. Samt orange mössa och ärvd jacka (dva alla hans syskon har haft den före honom, vilket är praktiskt men inte så snyggt.)

Under mässan ormade han sig lite, ville först vara hos mig, sen hos pappa, sen hos mig igen. Till sist hade han gnorfat ner sig i famnen och knät så att han kunde sitta stilla i alla fall tio minuter.

Då kom det. En liten viskning:
"Mamma? Finns det bara en jag?"

Oj då. Jag fick be honom upprepa frågan för jag förstod den inte riktigt först. Jo, han undrade om det bara fanns en av honom. Jag bekräftade att så var fallet. 

"Blir det aldrig en ny jag?" frågade han då.
Nej, svarade jag. Det finns bara en du.

Hm, tycktes han tänka.

"Mamma. Du och pappa måste kramas jättemycket så att vi får en ny bebis. Eller två. Två! En kille och en tjej."

Kort tystnad.

"Fast då kanske Sigge blir nervös..."

Jag hade inget mer att tillägga.