yrkeskvinnan

Det där är antagligen väldigt väldigt vitsigt utan att jag riktigt fattar hur. Jag hette ju Skott en gång i tiden även om det är mycket länge sen nu. Min syster heter Skott. Skottspole. Jag spolade Skott...

Hur som helst - jag har känt mig som en skottspole idag. Framför allt mentalt. Det är helt galet allting och hur ensamstående föräldrar klarar av det är bortom mig. Jag bugar mig ödmjukt inför den enorma arbetsinsats ensamstående föräldrar har och hanterar. Efter tre dagar som gräsänka och en dag kvar (och dessutom med två ongar på äventyr med farmor och farfar ska jag bara vara väldigt tyst. Jag är HELT slut.

Maken åkte i söndagsmorse. Söndagen var hanterbar - stannade hemma från kyrkligheter pga hosta. Döttrarna åkte med vännen A till körka ändå, och höll således familjens fromma fana högt.
Upptäckte att herr Minst hade ett litet kladdigt sår i huvudet. Tvättade herr Minst i nämnda huvud. Förhörde mig om vad som kunnat orsaka nämnda kladd. Herr Minst förnekade myggbett och pill. Hävdade att han slagit i huvudet hos en kompis. Jaha.

Söndagkväll gjorde jag min modersinsats och såg Sweeney Todd med döttrarna. Humlan och jag gömde oss bakom fodralet när det var som blodigast. Divan pep och sjöng med om vart annat. Rent estetiskt - vilken film. Helena Bonham Carter är ett geni, Johnny Depp har varit bättre men var på intet sätt dålig, lille gosse en fynd och Alan Rickman är - Alan Rickman.  

Måndag morgon. Ett smärre kaos. En gosse till fritids. Två nippriga döttrar som fått på sin lott att själva packa sina väskor för en kryssning till Åland med farmor och farfar. Jag vägrade befatta mig med nämna packning eftersom jag a) är förkyld och alltså försvagad och b) tycker att när man är 13 och nästan 11 kan man packa själv. De hade dessutom fått fin lista från farmor och farfar om vad som skulle medtagas.

Divan jagades ut med hunden. Hon var INTE road. 
Herr Minsts hårbotten såg inte rolig ut och blev tvättad igen. På dagis visades hårbottnen upp och de sa att jaha och hm-hm och att de skulle ringa om det blev värre.

Väl på jobbet ringde det helt oavbrutet, dvs redan på tåget. Jag upptäckte nämligen att det var sommartid och att bussarna från mitt berg bara gick två gånger i timmen, alltså hälften så ofta som vanligt. Fan då, som syrran säger. Jag tog bilen. Ställde den halvvägs och kom nästan i tid. På vägen till kontoret hann jag svara många gånger i telefonen och dels bli beskyld för att fara med osanning och lögn samt att bli svuren åt samt få luren påslängd i örat. Suck.

Vid elva ringde de från dagis. Herr Minst mössa hade blivit kladdig under förmiddagen. Jag bokade tid på vårdcentralen.

Jag hämtade herr Minst i tid - hurra. Där nån stans bestämde jag också med min bror att han och hans två små skulle komma över på middag och lite häng. Han var nämligen utslängd hemifrån pga dambokklubb. Sympatiskt. 

Killen kunde alltså hänga med bror och kusiner medan herr Minst och jag tog oss till vårdcentralen. En barsk dam i läkarrock meddelade krasst: "Impetigo." Sen lyssnade hon förstrött när jag berättade om herr Minsts "ordeal" för något el några år sen då han fick svinkoppor tre gånger på raken, med både staffisar och streptisar alla gånger. TIll sist blev jag nervös och fick honom testad för nedsatt imunförsvar. Hans imunförsvar var normalt. Men mycket penicillin blev det....

Jaha. Penicillin den här gången med. Killen mulnade när han insåg att det skulle ätas medicin. Men han tog det som en hel karl och hälde i sig första dosen efter middagen och fick därefter glass. 

Bror med små åkte hem, efter att hans försfödda dels hunnit blev ännu mer hundrädd och dels sagt "bajskojv" ungefär 30000 gånger. Jag nattade mina söner efter att ha pratat en halvtimme med bästisvänninan M i Spanien.

Sen kom det. Insomnia. Jag kunde inte sova. Jag satte mig och skrev listor på hur jag skulle lösa morgondagens trassel (alltså dagens trassel) - herr Minst fick ju inte komma till dagis med rinn-slabbig impetigo i huvvet, det förstod jag ju. Hur pass oansvarigt är det att ha med en femåring till en kyrkogård? Och sen upptäckte jag att jag glömt att ställa om min telefon från jobbet - naaj, och hur skulle vi får lunch? Och en drös andra saker som gjorde mig trött men kunde jag somna för det? NÄ.

Jag måste ha somnat nångång, för jag vaknade vid fyra av att jag tänkte på en viss gravrättsinnehavare (hon har ett fint förnamn - det läskiga är att samma gravrättsinnehavare ringde sen på förmiddagen...och hon är på intet sätt ett aktuellt ärende... Lite spooky.) Sen sova jag till fem då jag gick upp och nässköljde. Försökte sova vidare. Gav upp vid halvsju och gick upp...det var i och för sgi då jag skulle upp men - jaja. 

Dividerade fram och till baka. Hunden - barnet - bilen - bussen - lunchen... och sjutusen andra saker.

Men - det lustiga är att allt gav sig. Jag fick med en termos kaffe. Jag fick med avocado, ägg, kaviartub (!?), kryddsalt, en sked, en kniv, en macka, två äpplen, två bananer. Jag fick inte med mig mjölk men på expen hade de såna där små bjudtetror, pyttigaste sorten, så jag fick fyra såna. Vi fick alltså mat. Jag tog bilen, och fick med mig barnet, som gått med en kopmress på huvet hela dan, fasthållen av en svart bandanda - man kan inte tejpa folk i håret, liksom. Han har varit pirat hela dan. Jag fick med mig dator, sladd och filmer. 

Sen blev allt lite små-kaos ändå och min adept som jag håller på och lär upp till att bli kapellvärd kom bort i traffiken, kom rätt, kom fram och tillbaka. Jag hämtade tre urnor - min femåring höll fint en av urnorna i knät. 

Det blev begravning. En fin begravning. Och jag skjutsade adepten hem. Herr Minst somnade i baksätet. VI kom hem och Killen är inte hemma än. Hunden fick en långpromenad i förmiddags fast nu vill han ut igen.

Jag är HELT SLUT. Men allt gick bra. Och jag tänker gå och lägga mig klockan nio ikväll. Eller tio....
  

Jag morrade och väsnades och suckade och stånkade en hel massa idag. Varför? Därför att den onda revisorsassistenten som försöker visa framfötterna kom med sin ANDRA lista med kompletteringar som bara måste gås igenom...och alltså har jag dänkt i TRÅÅÅKIGA verifikationspärmar hela eftermiddagen och kopierat på världens lååångsammaste kopiator som dessutom blir kokhet på två minuter... Gaaah! Därav en massa melodramatiska utbrott i tid och otid.
Det kan inte vara att visa framfötterna att vara så där snål-fis-anal och bara gå igång på att tro att man måste kolla bara några verifikat till...bara några. Det är ju sjukligt.

Eller nja. Nu ska jag inte vara sån. Bokföring är ju som det är, liksom. Jag bara önskar jag slapp.

Igår var det ju helt sjukt varmt. Fast härligt också. Det var så varmt att jag, fru livrem, hängslen, två paket näsdukar och flytväst, INTE tog vare sig jacka, kofta eller sjal.  Jag RÄKNADE kallt med att inte frysa på hela dagen. Och tänk - det gjorde jag inte heller.

Jag hade hunden med på jobbet igår. Det gick sådär...nä, nu är jag hårt mot hunden, det gick alldeles utmärkt. Han hälsade på allt och alla på expeditionen, men när han upptäckte en till dam som satt lite gömd bakom sitt skrivbord blev han orolig och började skälla. PINSAMT! Knas-vovven blev omgående förvisad till mitt skrivbord igen. Till filten UNDER mitt skrivbord. Där låg han sen. Tjudrad.

Dessutom gjorde fick jag groteska mängder motion igår. Jag gick från södra station till kungsan och tillbaka samma väg, allt för att trötta ut hundskrället. "Oh, but that's a long walk for a little dog", sa en kollega på jobbet. Hon är amerikanske och väldigt tjusig. Äsch, tänkte jag. Jag är så råbarkad. Min hund är en tuff hund.

I gamla stan blev jag antastad av en turist med kamera som mycket artigt frågade om han fick fota min hund eftersom den var så söt.
Han fick. Han lovade att maila bilden. Vi får väl se.

Kanske var det för att jag hade Siggelito med mig som jag vågade skippa jacka, sjal, kofta. Jag hade ju en varm tax att krama om det hade börjat snöa...



Hur söt får man vara?





Nobel. Mycket mycket nobel. Inte så nobel när han försvarar oss mot humlor, löv och koltrastar. Eller när han rullar sig i gräset. Då är han bara mysehunden.

Vi är på landet och medelst dongel är vi uppkopplade. Jag har inte bestämt mig för om det är "jippi" eller "suck - ännu en fredad zon o-fredad".

I alla fall.

Igår var det sol och härligt. Vi hjälptes åt att rensa källare tillsammans med min svåger och blivande svägerska. Mycket effektivt och bara det att man inte behöver ta huvudansvaret känns ju fint. Sen började vi elda opp en massa gammal hus-ombyggar-bråte vilket sen ledde till att vi även eldade upp ett gammalt badrumsskåp och en massa annan ospecad landet-bråte. Det var lite härligt. Vi vår uppkoppling kunde vi också konstatera att det inte rådde eldningsförbud, men min svåger är en ansvarsfull person som ändå ställde ut hinkar och vattenkannor runt eldningsplatsen. Svärfar kom tveksamt runt hörnet på stugan och såg lite nervös ut men svåger och make stod på sig och hävdade att det var helt grönt att elda. (Undrar hur det känns? Är det ett tecken på att man blivit äldre på riktigt när man inte längre är den som tar huvudansvaret för att det eldas eller ej? Och är det då bra eller dåligt, jobbigt eller bara neutralt? Och är det nåt typsikt manligt? Jag har inga bra svar på dom ganska irrelevanta frågorna.)

Sen grillade vi lite gris på kvällen och jag bakade muffins. Ja, jag hade överlag en rätt dålig bak-dag igår. Mitt morgonbröd blev synnerligen kompakt men gick att äta och sen när Humlan och jag skulle göra i ordning muffinsformar och hela första plåten var fylld...då inser jag att smeten smakar väldigt konstigt och att det beror på att jag glömt sockret... Så oerhört o-rutinerat. Jag fick krafsa ur all formar, klafsa tillbaka smeten i bunken och sen röra i socker. Det blev helt ok muffins men ändå.

Kvällen avslutades med att vi såg Spider Man 3 efter att herr Minst somnat. Han vet fortfarande inte om att vi har sett den för han lär väl få ett vredesutbrott utan dess like när han inser att så är fallet. Vi bävar lite.

Imorse var det segt. Igår vaknade maken och jag spontant utan väckarklocka  06.10 vilket kändes helt absurdt och lite pervy. Imorse var det bättre. Kvart över åtta masade vi oss upp, maken rastade hund och jag meckade med frukosten. Svåger och svägerska har sedan dess satt igång eldandet igen. Idag små-dugggar det och är vindstilla så det är helt ok. Maken och jag tog sen en lång promenad med hunden och sen dess är jag helt färdig. Jag har ont .... typ överallt. Håller jag på att bli sjuk? Har varken tid eller lust. 

Men jag körde hårt igår. Har kört hårt hela veckan innan. Det är bara att vila. Vila, vila, vila och inte skämmas.
 
Jag har legat i vår säng (som förresten nu OCKSÅ är uppeldad - den var inte så skön så vi hämtar en nyinköpt säng imorgon - Blocket; det är fina grejer det) och tittat på våra björkar. Det växar fina björkar precis utanför knuten och de är väldigt rogivande att ligga och titta på. Jag har legat där med gravid mage, illamående och halvdöd, med några ostbågar i handen för att försöka hantera illamåendet. Jag har leget där med snurrande skalle, med ärr på magen...
De där björkarna är mitt "calm plejs" som jag försöker frammana när jag har svårt att sova, när jag är uppe i varv. DÅ tänker jag på mina björkar, som susar och minner om liv och alltings förgänglighet, om det gröna och lugna och fina och tidernas gång. Det är inte det sämsta.

Hunden är sur. Han är förvisad till verandan med stängd dörr eftersom vi anser att han behöve sova lite middag.

Så nu skäller han så fort någon tar ett steg. Trams-tax.

Jisses, vilken blogg-skugga.

Jag har inte bloggat sen 4e maj, vilket ju är en halv eon sen. Hur som haver. Jag har sedan dess:

- varit i kloster; FANTASTISKT. Fyra dagar med tystnad, tidegärd, mässa, god mat, mer tystnad, promenad, mer god mat, snälla mammiga systrar (nunnor alltså). Det var väldigt välgörande.
- sänkt två urnor
- skyltat gravar
- skaffat spikmatta
...öh.
Ja. Sen har jag inte gjort så mycket mer på två veckor. Mitt liv är SÅ spännande.

Spikmattan är ett kapitel för sig. Jag vet inte om cirkeln är sluten nu (jag hade en Feng Shui-vurm för några år sen, jag började nässkölja förra våren och nu äger jag sedan i lördags en spikmatta) eller om jag behöver sitta i nåt svett-tält eller kanske börja med auraanalys. I vilket fall som helst äger jag nu en spikmatta. En "snäll " variant. (Ha! säger jag bara. Ha!!) Jistanes vad ont det gjorde först. Och jag som brukar smickra mig med att vara så tålig. Jojo...där fick jag så jag teg. Det är INTE behagligt de första fem minutrarna och tyvärr blir det bara marginellt mindre jätteobehagligt därefter. Och när man sen väl sätter sig upp...huvva. Men SEN känns det väldigt bra. Jag får se hur det utvecklar sig. En kvart om dagen ligger jag och späker mig i alla fall och  än så länge mår jag bra. Kanske rentav lite bättre. Men prickig blir man.



Piffigt. Och stickigt.

Nä, nu kallar plikter.

Vi är bara tre personer hemma och det är helt galet vilket skillnad det är. Jag njuter i fulla drag medan mina killar ser lite små-olyckliga ut.
"När kommer pappa hem?"
"När kommer syrrorna hemma?"

De förstår inte alls charmen med att det är ett helt annat tempo, en helt annan dynamik... och där blev det lite väl pretto. Hallå, liksom. Halva familjen är på landet och har tagit hunden med sig - och?

Jag har knappt lämnat huset på hela dagen, om inte tre meter ut på baksidan gills. Jag har härjat i kök och tvättstuga men är det så mycket renare? Oklart. Det finns fler rena strumpor i huset än i morse, så mycket kan jag säga.

Sen hittade jag äntligen min stora handarbetssax och började klippa sönder en massa för små och urtvättade tjejkläder för att försöka sy nåt nytt. Föresträdesvis kjolar. Jag vet inte hur pass bra det blir, men det märker vi.

Vi har ätit tråkig mat hela dan men inte har det gjort nåt. Jag har haft det lugnt och skönt. Jag är nöjd med detta.

Vem tror jag att jag lurar? Jag har inget hemmakontor. Jag har en laptop, uppsmäckad bland smulor och parmesanriv, drivor med näsdukar och vissnade vitsippor.
Jag är hunsad av min tax vilket bara är SÅ löjligt.
Jag har ont i kroppen, antagligen är det INTE svininfluensa men man vet ju aldrig.
Jag svarar på tröttsamt likadana frågor om blomsterhandlar, vattenkannor, vattenkranar, grässådd och "ska-det-verkligen-se-ut-på-det-här-sättet?" i min omkopplade telefon som jag överväger att slänga ut genom fönstret.
Jag ordnar, trixar och fixar. Och tycker ena sekunden att det inte är mer än rätt att de betalar mig hutlös lön (den är verkligen inte hutlös men i dessa sammanhang är den ... bra). Nästa sekund vill jag bara Robin Hood-a mig själv - jag är bara DYR och en belastning för min kyrkogård. 
Måste allt vara så extremt jämt? Jag vill ha JÄMNVIKT!

Men jämnvikt är tråkigt, har jag hört. Fan då. Som syrran säger.

Jag måste gå på kvartsamtal också. Men åååh....ska jag? I mitt tillstånd? Jaja, med lite tur får hela Divans klass svininfluensa dom också. HA!
(Jag menar verkligen inte det.)

Det är bara att kliva ur mysbrallan, på med jeans, svälja iprenen och hoppas på det bästa. VIlket i mitt fall är:
- Att jag inte kör av vägen den korta bit jag ska köra. Dvs till barnens skola typ 1,5 km härifrån och som jag i vanliga fall skulle skutta fram likt en hind. Dock ej idag. Eftersom jag blev alldeles darrig och lätt illamående av att gå runt kvarteret med hunden, så tar jag bilen. Det är LITE löjligt men vadårå, liksom. 
- Att jag inte börja kallsvettas som nån avtändande tjack-morsa.
- Att jag inte svimmar.
- Att jag inte plötligt kräks eller får diarrée för då är det antagligen svininfluensa och DÅ blir det ju jobbigt på ALLVAR.

Jaja. 

Nu ska jag dricka mer vatten och sen vila. Kanske fila lite på ett inlägg om det här med barn och barnlängtan och sånt. Det var bara nåt som kom över mig. Att det är rätt intressanta mekanismer det där.