Yrkeskvinnan undrar vart tiden tog vägen
För en vecka sen firade jag min bröllopsdag med en fantastisk middag med min man på Stallmästargården, övernattning och sen spa dagen efter. Det var mycket gott, trevligt och välgörande alltihop.
'
Sen har det bara sagt svish och så har det gått en hel vecka.
Jag har lyckats lägga Eart Abides bakom mig och börjat med den här:
'Bara undertiteln är ju toppen. "En damroman". En sån måste jag skriva nån gång, tror jag.
Den här läser vi för vår nya bokklubb i grannskapet. Det ska bli trevligt med första bokträffen.
Sen läser jag den här också:
(I just den här pocketutåvan, med "brännt" omslag..."tänk vad de hittar på, de där omslagsmänniskorna!")
Den kom ut redan 1987 eller nåt sånt men känns plågsamt aktuell och relevant. Men bra! Konkret och precis lagom pratig för min smak.
Jag har trots allt nästan en hel hyllmeter med "Diagnos Duktig", "Så ung och så duktig", "Utbränd och sen?" "Brinna, bränd, glöda igen" och allt vad de heter. Trots att jag aldrig riktigt kunde, och fortfarande har väldigt svårt för att erkänna att jag skulle ha varit...det-där. Utmattad? Absolut. Sjuk? Jo, tyvärr. Slutkörd? You bet. Stressad, trött, inte-till-räckligt-återhämtad? Jo men visst. Utbränd? ALDRIG I LIVET!
Jaja. Det kanske är förlåtligt och förståeligt att hänga upp sig på ett visst ord, ett visst uttryck och absolut inte vilja ha något med det att göra.
Jag har mått apa sen i typ måndagseftermiddag. En vänlig men bestämd kollega hotade med att i princip släpa mig handgripligen till akuten för koll av blodvärden om jag inte bokade läkartid. Så då gjorde jag det. Jag ska dit på tisdag.
Det ska f*n att vara kvinna ibland, alltså. Jag försöker att inte gräva ner mig i cancernojor och sånt, för det är bara dumt, och jag tänker att det är klart att det finns hjälp att få. Det stora framsteget är att jag inte ens ger mig in i tankelabyrinter som består i mantrat "det är bara att skärpa sig". Det är ju bra. Att jag låter bli.
Den konstiga värken har börjat ge med sig. Jag är inte lika lätt i huvudet. Men matt. Det som trots allt måste motas i grind - så gott det går - är känslan av att jag är värdelös... Nä, inte riktigt. Men mindre värd. Inte värd jobb och lön för att jag inte är en superrobotmaskinmänniska som presterar på topp hela tiden, konstant, varje dag, varje vaken stund och helst lite till. När ska jag lära mig det då? När ska jag fatta det på riktigt och inte bara ytligt och intellektuellt?
Vet ej. Men jag jobbar på det också.
Tydligen ska jag iväg på jobb på annan ort nu, så det är dags att packa en liten väska, se till att få med kamera, telefoner och laddare och utskrifter och allt vad det nu är... Och sen ta det så lugnt som det går.
Det ska nog gå bra. Min inre misantrop är trots allt samtidigt en obotlig optimist. Hur nu det går till.
(Det här klassas som litteratur för det var där jag började idag. Jag ligger lite efter med mina kategorier. But am getting there, ever so slowly.)
Yrkesvinnan blickar bakåt
Det är min bröllopsdag idag. SÅ - nu har jag sagt det och liksom fått det lite ur världen. NU kan vi prata om annat. (Nja, eller vänta, jag måste ju bara få berätta att jag ska bli kidnappad och bortförd på något för mig okänt trevligt tillsammans med min husband of 16 years. Yay! Jag är lite stillsamt uppspelt över detta.)
Nå. Tillbaka till ordningen.
Min far bloggar. Det hedrar honom. Han skriver här:
PAPPAS BLOGG
Nu senast har han skrivet om begreppen "exil" och "landsförvisning" och allt däremellan. Och idag, 19e augusti 2011 är det 20 år sen han satt i en rysk/sovjetisk...oklart...frukostmatsal i Moskva och fick veta att Gorbatjov var avsett. Av sin egen regering. Och snart började stridsvagnarna rulla.
Min äldsta bror sa lakoniskt, så där som jag misstänker att bara ryssar kan, att "nu smäller det, nu är det kört". As in tredje världskriget, typ.
Den 19 augusti 1991 hade jag ännu inte fyllt 18 år. Det var valår och jag fick inte rösta, eftersom jag lyckades fylla år tre veckor efter valdagen. Jag hade ännu inte träffat den man som jag skulle gifta mig med 4 år senare, just på den 19 augusti.
Jag minns långt i från alla detaljer. Jag hade varit i Grekland, på Korfu närmare bestämt, med dåvarande pojkvän. (Vette tusan om jag skulle släppa iväg omyndig dotter på charter med vare sig väninnor eller pojkvänner, men det får stå för mig.) Hur som helst, väl hemma hade mamma, som jag bodde hos, rest till - Moskva. I jobbet. Pappa? Även han i Moskva. (Se hans blogg.)
Jag är lite dramtiskt lagd, det ska erkännas. Men jag fick verkligen lite frossa när jag halvt om halvt insåg att båda mina föräldrar befann sig i Moskva. När det nu rullade stridsvagnar och där min äldsta bror hävdade - oklart om han var allvarlig - att tredje världskriget skulle bryta ut. Det enda jag kunde tänka på var: tänk om jag blir föräldralös! Eller nja. Kanske inte riktigt. Jo lite.
Hur som helst. Jag satt många timmar och försökte ringa till Moskva och mor och far - lönlöst. Var min styvmor var minns jag inte.
Med facit i hand - asch, det där gick väl bra? Mina föräldrar kom hem, lite uppskakade men utan vare sig men eller utan sin packning. Yeltsin klättrade upp på nån stridsvagn och talade till massorna, man la ner Sovjetunionen och snart var Östersjön ett fritt hav. Min pappa brukar få darr på rösten när han talar om sånt här, och med åren har jag börjat förstå honom. Jag misstänker att han antagligen tog lite illa upp över att jag inte kunde ta till mig allt det historiska märkvärdiga som hände. Att jag inte var mer tagen och insåg hur märkvärdigt det var.
Jag beklagar. Jag var inte ens 18 år fyllda. Jag hade fullt upp med mina tonår, hormoner och kärleksbekymmer ... samt att oroa mig över förlupna föräldra på andra sidan Östersjön.
Det är klart att det inte var något asch. Folk fick sätta livet till, om än väldigt få i förhållande till vad man kanske skulle ha väntat sig. Idag kan vi resa fritt i Baltikum, jag har kunnat promenera runt i Riga och Vilnius med mina barn. Det är klart att det är stort.
Det verkar som historien blir mer levande lite på håll?
Hur som helst. Pappa var med. Det blir nåt att berätta för barnbarnen, om jag får några.
************
Tillägg: Min syster har upplyst mig om att den tredje av mina föräldrar (alltså hennes mor), den styvmor som jag här ovan hävdade att jag inte hade koll på - hon var också i Moskva. Borde jag ha kunnat räkna ut.
Vi hade alltså alla kunnat bli föräldralösa, kändes det som. Men de kom hem, allihop.
Nå. Tillbaka till ordningen.
Min far bloggar. Det hedrar honom. Han skriver här:
PAPPAS BLOGG
Nu senast har han skrivet om begreppen "exil" och "landsförvisning" och allt däremellan. Och idag, 19e augusti 2011 är det 20 år sen han satt i en rysk/sovjetisk...oklart...frukostmatsal i Moskva och fick veta att Gorbatjov var avsett. Av sin egen regering. Och snart började stridsvagnarna rulla.
Min äldsta bror sa lakoniskt, så där som jag misstänker att bara ryssar kan, att "nu smäller det, nu är det kört". As in tredje världskriget, typ.
Den 19 augusti 1991 hade jag ännu inte fyllt 18 år. Det var valår och jag fick inte rösta, eftersom jag lyckades fylla år tre veckor efter valdagen. Jag hade ännu inte träffat den man som jag skulle gifta mig med 4 år senare, just på den 19 augusti.
Jag minns långt i från alla detaljer. Jag hade varit i Grekland, på Korfu närmare bestämt, med dåvarande pojkvän. (Vette tusan om jag skulle släppa iväg omyndig dotter på charter med vare sig väninnor eller pojkvänner, men det får stå för mig.) Hur som helst, väl hemma hade mamma, som jag bodde hos, rest till - Moskva. I jobbet. Pappa? Även han i Moskva. (Se hans blogg.)
Jag är lite dramtiskt lagd, det ska erkännas. Men jag fick verkligen lite frossa när jag halvt om halvt insåg att båda mina föräldrar befann sig i Moskva. När det nu rullade stridsvagnar och där min äldsta bror hävdade - oklart om han var allvarlig - att tredje världskriget skulle bryta ut. Det enda jag kunde tänka på var: tänk om jag blir föräldralös! Eller nja. Kanske inte riktigt. Jo lite.
Hur som helst. Jag satt många timmar och försökte ringa till Moskva och mor och far - lönlöst. Var min styvmor var minns jag inte.
Med facit i hand - asch, det där gick väl bra? Mina föräldrar kom hem, lite uppskakade men utan vare sig men eller utan sin packning. Yeltsin klättrade upp på nån stridsvagn och talade till massorna, man la ner Sovjetunionen och snart var Östersjön ett fritt hav. Min pappa brukar få darr på rösten när han talar om sånt här, och med åren har jag börjat förstå honom. Jag misstänker att han antagligen tog lite illa upp över att jag inte kunde ta till mig allt det historiska märkvärdiga som hände. Att jag inte var mer tagen och insåg hur märkvärdigt det var.
Jag beklagar. Jag var inte ens 18 år fyllda. Jag hade fullt upp med mina tonår, hormoner och kärleksbekymmer ... samt att oroa mig över förlupna föräldra på andra sidan Östersjön.
Det är klart att det inte var något asch. Folk fick sätta livet till, om än väldigt få i förhållande till vad man kanske skulle ha väntat sig. Idag kan vi resa fritt i Baltikum, jag har kunnat promenera runt i Riga och Vilnius med mina barn. Det är klart att det är stort.
Det verkar som historien blir mer levande lite på håll?
Hur som helst. Pappa var med. Det blir nåt att berätta för barnbarnen, om jag får några.
************
Tillägg: Min syster har upplyst mig om att den tredje av mina föräldrar (alltså hennes mor), den styvmor som jag här ovan hävdade att jag inte hade koll på - hon var också i Moskva. Borde jag ha kunnat räkna ut.
Vi hade alltså alla kunnat bli föräldralösa, kändes det som. Men de kom hem, allihop.
Yrkeskvinnan och post-apokalypsen
För ungefär 23 år sen bodde jag i Amerika. I Madison, Wisonsin. Jag gick i middleschool, motsvarande åttan. Nånstans halvväs in i läsåret lyckades jag tjata mig till att få ingå i Mr LaPoints advanced reading class. Vad nu det skulle vara bra för. Hybris och överambition från min sida, men det må vara hänt.
Man läste böcker värda ett antal poäng, skrev korta sammanfattningar (obs! inga sprättiga recensioner här inte) och så fick man sitt betyg beroende på hur många poäng man lyckades läsa ihop.
Jag läste en massa böcker. Bland annat en roman, "Earth Abides" av George R Stewart. Den finns inte översatt till svenska men om den gjorde det skulle den heta ungefär "Jorden består". Det är för övrigt ett citat ur Predikaren 1:4: "Släkte går och släkte kommer och jorden står evinnerligen kvar." 
Någon gång tidigt i somras hittade jag samma roman hemma hos min bror. "Den där är jättebra", sa brorsan. Han vurmar så smått för apokalytiska och post-apokalyptiska filmer och böcker. "Jag vet", sa jag malligt, "den läste jag när jag var 14..." Sen frågade jag om jag fick låna den, men nån slags halv ambition att läsa om den. Lite oklart varför. Jag minns att den var trögläst, då när jag gick i åttan och kämpade och kämpade i Mr LaPoints advanced reading. Att jag slet hund för att överhuvudtaget bli klar. Att jag sista dagen, då vi skulle lämna in alla våra sammanfattningar, då satt jag med säkert 30 sidor kvar och kämpade på skolbussen för att hinna läsa klart. (Sammanfattningen hade jag nog hunnit få ihop på nåt sätt ändå tror jag, men det var viktigt för mig att verkligen ha läst den.) Jag läste de sista sidorn gående in till lektionssalen. Men jag blev klar. Mitt betyg? A+. Det högsta möjliga.
Hur som helst. Jag började läsa om den för några dagar sen. Jag håller faktiskt på och läser om Earth Abides. Och jag slås av att det är en fantastisk roman. En STOR roman.
Huvudpersonen är Isherwood Williams som överlever den stora katastrofen. Mänskligheten utplånas till 99,5% av ett snabbspritt dödligt virus. De få som överlever söker sig sakteliga till varandra, ja, om de inte super ihjäl sig eller begår självmord. Sakta börjar mänskligheten så att säga om på nytt.
Fast egentligen är det inte Ish som är huvudperson. Inte heller den kloka Em, som han träffar och "gifter sig" med, som föder honom barn och som han kalla "nationernas moder". Inte heller hans hund, den trogna Princess, som finns med i alla fall halva romanen, innan hon dör av hög ålder.
Det är på ett jorden själv som är huvudperson och man får följa vad som händer "henne" när människan inte längre finns där och tuktar och kontrollerar, odlar och formar. Ish reser över hela Amerika, från Kalifornien till New York och tillbaka, och ser på denna resa hur landet förändras med människan borta ur bilden. Hur förfallet drar fram men också hur ekologin förändras, vissa djurarter klarar sig inte utan människan, andra anpassar sig till de nya förhållande och överlever.
Jag är bara halvvägs igenom, och min bror säger att den segar till sig mot slutet. Vi får se om jag håller med eller ej.
Det jag slås av är hur lite jag kan ha förstått av denna roman när jag läste den första gången. Så många referenser som måste gått rakt över mitt huvud, så många nyanser som jag inte kunde ta till mig. Var det alltså dumt att läsa den i åttan? Absolut inte. Om jag inte hade läst den då hade jag aldrig upptäckt den i min brors bokhylla och hade antagligen aldrig bestämt mig för att läsa den över huvudtaget.
På tåget hem idag började fnissa högt för mig själv. I den nya tideräkningen som Ish inför får åren ett nummer (de börjar med 1 förstås) och ett namn. Lejonens år. Det dåliga året. Och så år nummer åtta, "The Year We Went to Church". Den lilla gruppen - "stammen" - människor som nu lever tillsammans, kommer från mycket disparata kyrkliga bakgrunder. Ingen är jättetroende men någon säger att de kanske skulle återuppta det här lite, "för barnens skulle". Det vara ett tag, sen lägger de ner. När författaren går igenom deras olika kyrkliga tillhörighet nämns två av kvinnorna som katoliker. De korsar sig lite då och då, säger en "hell dig Maria", men har ju svårt att hitta en biktfar eller gå i mässan.
"As Ish reflected, the Catholic Church had considered almost all possibilities, but apparently never the one of getting reorganized after Apostolic Succession was broken and only two women remained."
Kan det vara en subtil förespråkan för kvinnliga präster, månne?
Jag blir barnsligt lycklig av att bli gripen av nånting på det här sättet. Att känna att något som någon skrev för över 60 år sen (100 år, 1000 år, 5000 år - samma sak gäller), att det har relevans för mig. Att det får mig att tänka, reflektera, tycka, känna.
Det händer något med människan när hon läser. Och människan ska inte enbart leva av bröd.
"Earth Abides". Läs den.
Jag blir barnsligt lycklig av att bli gripen av nånting på det här sättet. Att känna att något som någon skrev för över 60 år sen (100 år, 1000 år, 5000 år - samma sak gäller), att det har relevans för mig. Att det får mig att tänka, reflektera, tycka, känna.
Det händer något med människan när hon läser. Och människan ska inte enbart leva av bröd.
"Earth Abides". Läs den.
Yrkeskvinnan på hemmaplan
...grunnar lite på folkbildningen. Nu igen.
Bokslutskurs - mest för mig som verkligen skulle behöva kunna det...men torrt så det knastrar.
och till sist
Nybörjarkurs i POLSKA! För mig! Förstå vad det skulle kunna öppna dörrar i det katolska Sverige?? Jag blev lite till mig. Vill helst anmäla mig på studs men tänkte att jag skulle nog ta och stämma av med chef och planering etc etc.
Funderar lite på om det är det ultimata sveket att läsa kurs i annat studieförbunds regi, dessutom hämtat ur en katalog. Eller om det bara är att hålla koll på "konkurrensen" - keeping up wit the competition... Får man prata om sånt i folkbildningsvärlden?
Idag vid långfrukostbrunchen diskuterades världsläget. Kina och Tibet. Berlusconi. Huruvida amerikaner kan tänkas uppfatta Sverige som en gammal öststat eller ett kommunistgetto. Med andra ord, sjyst mental spis till pannkakorna och kaffet.
Sen började vi bläddra i de otaliga katalogerna... Det hade nämligen dumpit ner ett antal såna i brevlådan igår. ABF Huddinge. Vuxenskolan. Medborgarskolan. ("Där intresse blir kunskap" - se där en snärtig slogan.) Vi hittade följande utan ett djupare studium:
Parkour Light 40+ - mest för Magnus (=äkta hälft) som vurmar lite för urbant hopp-å-kläng-å-spring
Sen började vi bläddra i de otaliga katalogerna... Det hade nämligen dumpit ner ett antal såna i brevlådan igår. ABF Huddinge. Vuxenskolan. Medborgarskolan. ("Där intresse blir kunskap" - se där en snärtig slogan.) Vi hittade följande utan ett djupare studium:
Parkour Light 40+ - mest för Magnus (=äkta hälft) som vurmar lite för urbant hopp-å-kläng-å-spring
Bokslutskurs - mest för mig som verkligen skulle behöva kunna det...men torrt så det knastrar.
Familjekurs i franska - "ett bra sätt att få kvalitetstid tillsammans". Kan inte riktigt bestämma mig för om det är ett jättetrevligt koncept eller bara är krystat och pretto.
och till sist
Nybörjarkurs i POLSKA! För mig! Förstå vad det skulle kunna öppna dörrar i det katolska Sverige?? Jag blev lite till mig. Vill helst anmäla mig på studs men tänkte att jag skulle nog ta och stämma av med chef och planering etc etc.
Funderar lite på om det är det ultimata sveket att läsa kurs i annat studieförbunds regi, dessutom hämtat ur en katalog. Eller om det bara är att hålla koll på "konkurrensen" - keeping up wit the competition... Får man prata om sånt i folkbildningsvärlden?
