Yrkeskvinnan har äntligen semester
Jo. Lite fler ambitioner har jag. Att träffa människor. Träffa vänner, träffa ny bekanta, orka hänga, orka prata. Det ska bli härligt.
Och att sy. Sticka. Virka snören och sönderklippta tröjor. Dvs, virka saker AV snören och sönderklippte tröjor.
Igår sydda jag: en halterneck, en kjol och ett nattlinne av en gammal blommig tunika och två t-shirts. FÖR HAND. Jag är på landet och jag blir lugn i själen av att sy saker av gamla saker. Inte ogärna för hand, om det är vad som krävs. Den gamal röda symaskinen på landet strejkar.
Hunden sprang bort igår och vi fick jaga den ända till midsommarstången på ängen. Men sen kom han tillbaka. Barnen grälar marginellt mer (eller är det mindre? ... vet ej ...) än vanligt.
Jag har badat. Dykt från bryggan. Det var svalt men härligt. Det är så himla varmt och jag älskar det. Jag har fått färg på armarna och älskar det också. Och jag har glömt tvätt ute hemma i förorten. Jag med mitt neurotiska textila förhållningssätt tänker genast: "tänk om min svarta kofta hunnit solblekas?" Samt "tänk om fåglarna har skitit ner våra jeans?"
Solen spelar i träden, björklövsskuggorna dansar över vårt slitna trägolv och jag tycker det mesta är rätt stilla och fantastiskt underbart.
Yrkeskvinnans tankeställare
Är det elakt? Hm. Det tycker ju inte jag. Men...jag har ju aldrig haft en mor som bloggar om mig, så vad vet jag.
(Det hela kom sig av att maken gastade att han läste bloggen från en trappa ner. Humlan lyckades väl läsa över axeln eller nåt.)
Som sagt, jag får ta mig en funderare här.
Yrkeskvinnan städar och uppfostrar
Jag är ingen stor midsommarvän. Jag tycker det är oklart vad man firar. Nubbe kan man väl peta i sig ibland ändå, sill äter jag gärna och ofta, och att skutta likt små amfibier runt en flaggstång med blad på - nä tack. Grinigt? Jajamensan. Jag bejakar min inre grinige gubbe.
Och dessutom regnar det ALLTID på midsommar. ALLTID!!!
Likaså igår. Plus att när vi väl kom ner till centrum för att fixa några småsaker var det verkligen så där tvärstängt som det borde vara. Trots att det - enligt maken - stått i lokalblaskan att det skulle vara öppet lite grann i alla fall. Men icke. Ganska sympatiskt egentligen.
Så vad gjorde vi? Storstädade köket. Åt pliktskyldigt sill till middag. Samt jordgubbar. Sen låg jag mest i soffan till mycket sent på natten och såg väl nästan två långfilmer och ett avsnitt av The Closer.
Idag på morgonen har vi varit tvugna att uppfostra en hel del. Dels höll jag ett ampert anförande gällande barnens synpunkter på att maken och jag äter choklad när de har gått och lagt sig. Och - Humlan fick sig en skrapa över att att hon inför sina bröder meddelat att han "hatar" sina föräldrar för att vi inte väckt henne till morgon-tv:n. INTE ok. Just h-ordet är strängt förbjudet. Särskilt inför småsyskon, som ju tenderar att ta åt sig av det de äldre säger och gör. Humlan deppade. Hon har inte sagt förlåt än.
Det är ansträngade att både städa och uppfostra. Tänk att så mycket av livet ska gå ut på det.
Yrkeskvinnan - en skottspole
Det där är antagligen väldigt väldigt vitsigt utan att jag riktigt fattar hur. Jag hette ju Skott en gång i tiden även om det är mycket länge sen nu. Min syster heter Skott. Skottspole. Jag spolade Skott...
Hur som helst - jag har känt mig som en skottspole idag. Framför allt mentalt. Det är helt galet allting och hur ensamstående föräldrar klarar av det är bortom mig. Jag bugar mig ödmjukt inför den enorma arbetsinsats ensamstående föräldrar har och hanterar. Efter tre dagar som gräsänka och en dag kvar (och dessutom med två ongar på äventyr med farmor och farfar ska jag bara vara väldigt tyst. Jag är HELT slut.
Maken åkte i söndagsmorse. Söndagen var hanterbar - stannade hemma från kyrkligheter pga hosta. Döttrarna åkte med vännen A till körka ändå, och höll således familjens fromma fana högt.
Upptäckte att herr Minst hade ett litet kladdigt sår i huvudet. Tvättade herr Minst i nämnda huvud. Förhörde mig om vad som kunnat orsaka nämnda kladd. Herr Minst förnekade myggbett och pill. Hävdade att han slagit i huvudet hos en kompis. Jaha.
Söndagkväll gjorde jag min modersinsats och såg Sweeney Todd med döttrarna. Humlan och jag gömde oss bakom fodralet när det var som blodigast. Divan pep och sjöng med om vart annat. Rent estetiskt - vilken film. Helena Bonham Carter är ett geni, Johnny Depp har varit bättre men var på intet sätt dålig, lille gosse en fynd och Alan Rickman är - Alan Rickman.
Måndag morgon. Ett smärre kaos. En gosse till fritids. Två nippriga döttrar som fått på sin lott att själva packa sina väskor för en kryssning till Åland med farmor och farfar. Jag vägrade befatta mig med nämna packning eftersom jag a) är förkyld och alltså försvagad och b) tycker att när man är 13 och nästan 11 kan man packa själv. De hade dessutom fått fin lista från farmor och farfar om vad som skulle medtagas.
Divan jagades ut med hunden. Hon var INTE road.
Herr Minsts hårbotten såg inte rolig ut och blev tvättad igen. På dagis visades hårbottnen upp och de sa att jaha och hm-hm och att de skulle ringa om det blev värre.
Väl på jobbet ringde det helt oavbrutet, dvs redan på tåget. Jag upptäckte nämligen att det var sommartid och att bussarna från mitt berg bara gick två gånger i timmen, alltså hälften så ofta som vanligt. Fan då, som syrran säger. Jag tog bilen. Ställde den halvvägs och kom nästan i tid. På vägen till kontoret hann jag svara många gånger i telefonen och dels bli beskyld för att fara med osanning och lögn samt att bli svuren åt samt få luren påslängd i örat. Suck.
Vid elva ringde de från dagis. Herr Minst mössa hade blivit kladdig under förmiddagen. Jag bokade tid på vårdcentralen.
Jag hämtade herr Minst i tid - hurra. Där nån stans bestämde jag också med min bror att han och hans två små skulle komma över på middag och lite häng. Han var nämligen utslängd hemifrån pga dambokklubb. Sympatiskt.
Killen kunde alltså hänga med bror och kusiner medan herr Minst och jag tog oss till vårdcentralen. En barsk dam i läkarrock meddelade krasst: "Impetigo." Sen lyssnade hon förstrött när jag berättade om herr Minsts "ordeal" för något el några år sen då han fick svinkoppor tre gånger på raken, med både staffisar och streptisar alla gånger. TIll sist blev jag nervös och fick honom testad för nedsatt imunförsvar. Hans imunförsvar var normalt. Men mycket penicillin blev det....
Jaha. Penicillin den här gången med. Killen mulnade när han insåg att det skulle ätas medicin. Men han tog det som en hel karl och hälde i sig första dosen efter middagen och fick därefter glass.
Bror med små åkte hem, efter att hans försfödda dels hunnit blev ännu mer hundrädd och dels sagt "bajskojv" ungefär 30000 gånger. Jag nattade mina söner efter att ha pratat en halvtimme med bästisvänninan M i Spanien.
Sen kom det. Insomnia. Jag kunde inte sova. Jag satte mig och skrev listor på hur jag skulle lösa morgondagens trassel (alltså dagens trassel) - herr Minst fick ju inte komma till dagis med rinn-slabbig impetigo i huvvet, det förstod jag ju. Hur pass oansvarigt är det att ha med en femåring till en kyrkogård? Och sen upptäckte jag att jag glömt att ställa om min telefon från jobbet - naaj, och hur skulle vi får lunch? Och en drös andra saker som gjorde mig trött men kunde jag somna för det? NÄ.
Jag måste ha somnat nångång, för jag vaknade vid fyra av att jag tänkte på en viss gravrättsinnehavare (hon har ett fint förnamn - det läskiga är att samma gravrättsinnehavare ringde sen på förmiddagen...och hon är på intet sätt ett aktuellt ärende... Lite spooky.) Sen sova jag till fem då jag gick upp och nässköljde. Försökte sova vidare. Gav upp vid halvsju och gick upp...det var i och för sgi då jag skulle upp men - jaja.
Dividerade fram och till baka. Hunden - barnet - bilen - bussen - lunchen... och sjutusen andra saker.
Men - det lustiga är att allt gav sig. Jag fick med en termos kaffe. Jag fick med avocado, ägg, kaviartub (!?), kryddsalt, en sked, en kniv, en macka, två äpplen, två bananer. Jag fick inte med mig mjölk men på expen hade de såna där små bjudtetror, pyttigaste sorten, så jag fick fyra såna. Vi fick alltså mat. Jag tog bilen, och fick med mig barnet, som gått med en kopmress på huvet hela dan, fasthållen av en svart bandanda - man kan inte tejpa folk i håret, liksom. Han har varit pirat hela dan. Jag fick med mig dator, sladd och filmer.
Sen blev allt lite små-kaos ändå och min adept som jag håller på och lär upp till att bli kapellvärd kom bort i traffiken, kom rätt, kom fram och tillbaka. Jag hämtade tre urnor - min femåring höll fint en av urnorna i knät.
Det blev begravning. En fin begravning. Och jag skjutsade adepten hem. Herr Minst somnade i baksätet. VI kom hem och Killen är inte hemma än. Hunden fick en långpromenad i förmiddags fast nu vill han ut igen.
Jag är HELT SLUT. Men allt gick bra. Och jag tänker gå och lägga mig klockan nio ikväll. Eller tio....
Yrkeskvinnan har ett profound moment
Jag ska - idag, några dagar senare än sagt - lägga upp bilden på min snygga, dyra handväska. Ta till er detta, för det kommer inte hända ofta. (Att jag köper dyra handväskor alltså.)
Behold:
Weehee! Visst ÄR den snygg???
Vi tar en till bara för att jag är så i gasen:
Den är tagen från andra hållet och man ser skräp i bakgrunden. NEJ, jag menar inte min man, utan plastpåsen. Den tomma godispåsen som visade sig innehålla ca 70% lakrits när det uttryckligen står på baksidan att till de saftiga bärgodisarna har lagt till NÅGRA fräckt heta lakritsbitar. (Den som skrev den formuleringen borde ju arkebuseras, men det är ju en annan diskussion.) I vilket fall; min inre konsumentombudsman vaknade till liv och jag kommer - på fullaste allvar - att kontakta Malaco med följande bildbevis och kräva en förklaring. Samt någon form av kompensation.
Oklart vems tumme det är som syns i förgrunden.
Jag nämnde ju tidigare idag att det skulle inhandlas skor på byn. I centrum alltså. Det gjorde det. Jag var helt utsjasad efteråt och kom hem med det här:
Och JA, det är mina tår i förgrunden. Och JA, jag hemmafrutofflor i silver. Och på denna bild saknas Humlans två par skor. Alla behövde skor, helt enkelt. Alla blev nöjda. De till vänster är Killens, de två paren till höger är Divans och det snygga paret i mitten är MINA.
Detta är mitt profound-a moment. Jag bloggar inköp, skor och handväskor. Samt konsumentmedvetenhet i klass med ilskna insändare i lokalpressen. Darra, Malaco, darra.
Yrkeskvinnan blev smittad till sist
*suck*
Och jag som har så mycket begravningar att hantera och register att vältra mig i. Och fin middag att gå på med min styrelse...då måste man ju vara frisk. Och snygg. Jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig.
Sen håller jag på och säljer halva bohaget igen. Kära bloggläsarkrets - ni kan kolla här:
YRKESKVINNANS TRADERA
Jag vill gärna slå ett slag för de fina fleecefiltarna som jag - oförtjänt - sålde mycket dåligt av på den tiden jag hade webbutik. De är supermysiga, faktiskt. (Skamlös reklam och försäljning, jag vet.)
Nåväl.
Just nu sitter jag och vännen A kvar vid frukostbordet och kör en gemensam Alfon Åberg ("jag ska bara...") och undviker på sätt både att röja av och klä på oss. VI måste nämligen ta oss till centrum och inhandla skor till damerna i familjen. Maken är på väg ut i skogen med hund och söner.
Näe, nu ÄR det dags att ta tag i sitt liv.
Yrkeskvinnan hattar vidare
1. Gick ut med hunden iduggregn, iförs gröna mysbrallor i velour, regnjacka och gummistövlar. Jag är sååå fööörort.Raaadhuuusfööörooort. And proud of it.
2. Åt snabb frukost utan att få läsa tidningen. Sniff.
3. Älgade till bussen. Kom tidigt i tid till jobbet.
4. Hade registervårdskursdag med supertrevliga konsultundervisartjejen S som jag träffades senast i vintras.
5. Avslutade kursdagen och gick till banken. Uträttade bankärenden.
6. Blev nervös av den aspackade farbrorn som vinglade runt inne på banken, pratade högt för sig själv, mest för att att han inte kunde hitta kölapparna, men sen när han väl fått en kölapp inte orkade vänta.
7. Gick till tunnelbanan och förfasade mig över skrålandet, brölandet och ölsprutandet som pågick runt sergelstorg. Uschianemej.
8. Såg en tjej, indränkt i öl (det stank lång väg) med otroligt skitiga fötter i sina sandaletter stå som frusen till is, sms:andes i tunnelbanan. Jag borde tagit en bild på dom fötterna.
9. Köpte färdig-mat i låta, nudlar med nån kyckling som visade sig smaka salt seg uppblött plajwood...nä, nu är jag elak. Det var ätligt, men jisses - HUR hade de lyckats misshandla kycklingen så?
10. Åt den torra kycklingnudellådan hemma hos mamma.
11. Packade blöjor.
12. Åkte till centralen och sammanstrålade med en snubbe som redan betalt blöjor och nu fick en kasse blöjor.
13. Promenerade mycket långt. Hela vägen från centralen till Odenplan. På vägen köpte jag en bok; "Kris och utveckling" av Johan Cullberg som jag letat efter och som nu bara låg där ovanpå några begagnade dvd:er. Helt ny och fin. 50 kr. TACKAR, liksom.
Jag inhandlade även tre dvd-filmer, jag erkänner. Jag är hopplös. Jag inhandlade: Adaptation (jag hoppas den är bra så att jag inte ångrar mig), Sweeney Todd (jag hoppas den inte är för läskig), och till sist "Björn Gustafsson - ett livsverk". Alla för under hundralappen, Sweeney Todd för 49.
14. SEN gjorde jag en Cissi Wallin. Nästan. Jag handlade en DYR handväska. I skinn. Från Italien. Den italienska sälj-mannen som dels lät påskina att han älskade väskor och knappt ville säja sem (yeah right) och när jag forskade lite i detta påstod (medgav?) att han egentligen ville vara dam, eller i alla fall vara dam i nästa liv, och DÅ skulle han ha snygga handväskor jämt. Eh... ok....? I alla fall. Jag lät mig övertygas. Det var rea. Väskan var snygg. Och om det inte vore så sent skulle jag lägga upp en bild per omgående. Men det får jag nog göra imorgon.
HU. Brrr... Parantes - jag har inte smultit än att jag handlat dyr handväska. Med mina mått mätt var den DYR. Och fin. Och i skinn... och nu återgår jag till listan.
15. Jag uppsökte min andliga kvällsaktivitet som var trevlig och givande.
16. Jag blev upphämtade av hela min tjoande familj inklusive tax.
17. Min man hade nästan helt tappat rösten. Jag erbjöd mig att köra men slapp/fick inte.
18. Halvvägs på essingeleden skriker Divan: "ÅÅÅÅHHHÅÅÅÅÅÅÅH!!!"
Vi andra: "VAD??"
Divan: "SIGGE KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄKS!!!!"
Jag: "Hantera det."
Divan: "JAG TÄNKER INTE HANTERA DET!!! USCH!!! DET STINKER!!"
Jag: "Såsåsåsåså!! Härom dagen fick din syster hanter fyra gånger tax-kräk. HANTERA!"
Divan: "PAPPPAAAAAAAAAAAAA!!"
Maken: *krax*
Jag: "Men snälla pappa, släpp nu ratten, klättra genast dit bak och HANTERA. NOT!!!"
Jippi liksom. En åksjuk tax mitt i alltihop. Nåja. Det där sista jag sa är kanske lite en efterhandskonstruktion. Men i alla fall.
Väl hemma tog Humlan en promenad med nämnda kräkta tax och sen dess är det lugnt.
Just nu sitter maken och jag och knattrar vid varsin dator och dricker kamomill-te. Det är begravning imorgon. IGEN.
Jag är trött.
Min syster skrev väldigt fint om sin fredag-lördag här i flugsvampen, inför Divans partaj, så hon f ö var en klippa. Jag blev rörd. Men alla hennes hippa bloggläsare ignorerade fina inlägget och hetsar upp sig över versaler och typsnitt i stället. *fnys* Fast vad vet jag - när jag frågade sa hon att åtminstone en kamrat meddelat via annan kommunikation att det var fint skrivet.
Cheesus, vad EGO man blir i bloggosfären. T o m JAG som är ödmjukast i hela världen. Jag är så ego och öddmjuk att jag köpt DYR handväska.
Det snurrar lite nu. Det betyder inte att jag druckit whisky utan att jag omedvetet spännar axlarna alldeles för mycket.
SPIKMATTAN - here I come.
Yrkeskvinnan är dagen efter
Vi hade ett så bra kalas. Divan var så nöjd så nöjd, och vi stressade nästan inte alls. Det var god mat, vi minglade, Divan fick fina presenter (mest böcker, hon läser mängder med manga, Stephanie Meyer
och nu fick hon även
Samt bidrag till en runda på IKEA. Och en handväska. Fina halsband av sin mor. Smink. Nån film eller två.
Hon var nöjd. Och chokladkakan var god. Det är typ den näst bästa kladdkakan enligt nån tävling på aftonbladet.
Den blev så här fin när syster hade hällt hjärtan på den:
Nu är flickorna på läger tills på tisdag. Hepp.
Yrkeskvinnan går på högvarv
Jag blir ju mor till en riktig tonåring i morgon - bara det i sig kan ju skrämma slag på vem som helst. Ett halv-stort kalas blir det också, med ca 20 gäster (fast då har jag räknat med oss själva också.)
Det är mycket med mitt jobb. Dödgräveriet tar sin tid, kan man säga. Jag försöker sänka tempot, försöker att inte vara så förtvivlat ambitiös, men det är ju minst lika förtvivlat svårt att gå emot sitt väsen.
Hur som helst.
I veckan har jag levererat en massa blöjor (!?) igen - och pratat om blöjor. Pratat om idén. Pratat om vad som var tanken och vad som inte blev.
Jag hade ju en idé. Jag ville starta en tvättservice för tygblöjor, med mål och vision att öka tygblöjeanvändandet. Herregubevars, jag har ju drivit webbuttik sen 2001 och sålt tygblöjor, men NU är det slut med det.
(Det jag har kvar säljs ut pö om pö här: UTFÖRSÄLJNING)
Jag har tröttnat. Jag ville starta ett nytt företag och jobba aktivt för att öka tygblöjeanvändandet. Det är kanske lite liiiite dumt att försöka sig på samhällsomstörtande, förhoppningsvis vinstdrivande verksamheter när man är nyss-utmattad och har fyra barn och allt vad det är. Jaja, jag försökte i alla fall. Vi var tre som försökte tillsammans och det gick inte. Det var bittert att lägga ner projektet, men ibland måste man göra vad man måste, liksom.
Så varför skriver jag så "öppet" om det här nu? Här på bloggen, for all to see? "Tänk om nån snor idén?".
Ja tänk om nån av alla de 20 personer som läser min blogg får värsta rycket och börjar tvätta tygblöjor - hu så hemskt.... Obs, ironi. Nämen, helt seriöst (seriöst, skrev jag just "seriöst"??) - om nån annan "snor" idéen blir jag bara glad. Jag vill ju bara att det ska börja tvättas blöjor. Tvättas fler blöjor. När jag läste entreprenörskap fanns de kurskamrater som var så hemskt oroliga för att just deras idéer skulle snos, och faktum är att det var en grupp som hade en bra idé som BLEV snodd av ett existerande bolag (fisigt värre) MEN - principen är, tycker jag, att idéer finns liksom bara där. Chansen att man ska få en så otroligt unik idé att man måste hålla på den på det där kramalktiga, likte bajsnödiga sättet, den är försvinnannde liten. Därför skriver jag så här om hämmat om mitt projekt. Mitt temporärt nedlagda projekt. (Och om du som läser känner att du blir vanvettigt inspirerad och bara jättegärna vill tvätta blöjor - hör av dig. Jag har massor med tips, kontakter etc etc. Kanske vi t o m gör nåt tillsammans?)
Så nu i veckan träffade jag två duktiga kvinnor med ekologiska ambitioner (se min uppdaterade länk-lista, där finns deras respektive bloggar). Det var kul! Det var roligt att höra vad de gör, hur de jobbar...jag blev inspirerad. Jag blev imponerad. Men med ro.
Det här är vad de gör: BELLIO och ECOLOCO . (Jag gör ogenerad reklam.)
Men för att återgå till högvarvet. Jag vaknade med en yrsel av Guds nåde imorse - hela hjärnan kändes lös och ville inte stanna där den skulle i huvudet.
Så nu gäller det att hålla sig i skinnet. Eller hur?
Yrkeskvinnan frös
Det är också restaurangdagar i Kungsan där jag sitter och jobbar. Kollegan W och jag skulle ut och botanisera bland all mat tänkte vi...och goda ribs fick jag MEN - det kan inte ha varit kul för de stackarna som står där och bara vill vill vill laga och sälja en massa mat och exponera sig och tjäna pengar och allt vad det var. Kallt. Blött. Och väldigt lite folk. Hu.
Jag övervägde att sno en sån där värme-gasoll-stolpe och kånka runt. Jag hade nämligen glömt min kofta.
Min man har nästan jobbat ihjäl sig nu under maj och juni. Även jag har slitit rätt hårt. Jag blir så nervös över att jag liksom verkar orka så mycket mer nu. Att jag fixar att "ta i" lite extra. Det har jag ju inte gjort på flera år... När smäller det, liksom? När faller jag ihop i en ynklig liten skit-hög och orkar ingenting igen på flera månader? Man kan ju bli nervös för mindre.
Som idag. Jag har jobbat en HEL arbetsdag, åtta timmar, slit slit, och lik förbaskat så gick mannen och jag och handlade kalas-maten för lördagens begivenhet vid halvsju. Det är då min förstfödda blir tonåring. Nämligen. Barnen fick laga middag själva - jag vet, jag är en dålig mor... eller nä, förresten. Jag satt faktiskt på pendeltåget och planerade meny för 20 personer, jag handlade hiskeliga mängder mat och dricka och släpade sen hem alltihop. Så en SÅ dålig mor är jag inte. Bara lite trött.
Orosmomentet är att jag har ont i halsen. Det går bara inte. Jag tänker hets-pimpla echinacea och gurgla med whisky.
Yrkeskvinnan morrar
Jag morrade och väsnades och suckade och stånkade en hel massa idag. Varför? Därför att den onda revisorsassistenten som försöker visa framfötterna kom med sin ANDRA lista med kompletteringar som bara måste gås igenom...och alltså har jag dänkt i TRÅÅÅKIGA verifikationspärmar hela eftermiddagen och kopierat på världens lååångsammaste kopiator som dessutom blir kokhet på två minuter... Gaaah! Därav en massa melodramatiska utbrott i tid och otid.
Det kan inte vara att visa framfötterna att vara så där snål-fis-anal och bara gå igång på att tro att man måste kolla bara några verifikat till...bara några. Det är ju sjukligt.
Eller nja. Nu ska jag inte vara sån. Bokföring är ju som det är, liksom. Jag bara önskar jag slapp.
Igår var det ju helt sjukt varmt. Fast härligt också. Det var så varmt att jag, fru livrem, hängslen, två paket näsdukar och flytväst, INTE tog vare sig jacka, kofta eller sjal. Jag RÄKNADE kallt med att inte frysa på hela dagen. Och tänk - det gjorde jag inte heller.
Jag hade hunden med på jobbet igår. Det gick sådär...nä, nu är jag hårt mot hunden, det gick alldeles utmärkt. Han hälsade på allt och alla på expeditionen, men när han upptäckte en till dam som satt lite gömd bakom sitt skrivbord blev han orolig och började skälla. PINSAMT! Knas-vovven blev omgående förvisad till mitt skrivbord igen. Till filten UNDER mitt skrivbord. Där låg han sen. Tjudrad.
Dessutom gjorde fick jag groteska mängder motion igår. Jag gick från södra station till kungsan och tillbaka samma väg, allt för att trötta ut hundskrället. "Oh, but that's a long walk for a little dog", sa en kollega på jobbet. Hon är amerikanske och väldigt tjusig. Äsch, tänkte jag. Jag är så råbarkad. Min hund är en tuff hund.
I gamla stan blev jag antastad av en turist med kamera som mycket artigt frågade om han fick fota min hund eftersom den var så söt.
Han fick. Han lovade att maila bilden. Vi får väl se.
Kanske var det för att jag hade Siggelito med mig som jag vågade skippa jacka, sjal, kofta. Jag hade ju en varm tax att krama om det hade börjat snöa...
Hur söt får man vara?
Nobel. Mycket mycket nobel. Inte så nobel när han försvarar oss mot humlor, löv och koltrastar. Eller när han rullar sig i gräset. Då är han bara mysehunden.
