yrkeskvinnan

...men måste rusa iväg igen. Jag för först här idag. Haha!

Men att köra bil i Stockholm (eller snarare RUNT Stockholm)klockan 7.30 på morgonen är förenat m livsfara och nervkollaps. Men jag kom fram!

Någon har stulit 7 räkor i Kävlinge. Oerhört roligt.

Hjääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääälp...

Flera gånger har jag känt att jag dött en smula inombords. Att det ska vara så jevelusiskt svårt att välja kakel, klinkers, blandare från gehenna, dusch-grunkamojer, mer kakel, handfat, kommoder, badkar...
Just handfatet höll på att orsaka en smärre äktenskaplig kris, men nu är vi överens. Tror vi.

Hjäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääälp.

Det ser ut så här. Handfatet alltså.



Hm. VIlken fantastiskt oinspirerande bild. Jag ville ha nåt glassigt och tjusigt... suck.

SÅ här då, fast nu behöver ni väl förstoringsglas:



Eller nä, det funkade ju.

Hjääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääälp.

Jag ville ha ett badkar m fötter men det var helt enkelt fördyrt. Man måste ha nån liten antändighet kvar i kroppen när man handlar  och ruinerar sig på sitt nya badrum.

BÖtt still...titta på detta badkar...
*suckar*


Nu ska jag jobba lite...
Vil får man göra i graven eller på hispan.

Alltså, det här med att fira påsk och Herrens uppståndelse och att världen nu är återlöst och så - varför måste vi nu nödvändigtvis göra det med socker och kemikalier? Vet ej. Jag har sockerchock och mår konstigt. Dessutom har jag drömt märkliga saker mest hela natten och så har jag ett splittrat livsfokus samt flabbande vitryssar i badrummet (nej, jag hallucinerar inte, det börjar byggas om badrum idag och större delen av arbetsstyrkan är vitryssar...och JA, det är ett legitimt företag och JA det är vitt...ifall nån nu undrade).

Men det är med splittrat livsfokus, det är lite jobbigt måste jag säga. Jag har tre alldeles för stora fokus (foki?, vad heter det korrekta fokus i plural nudå...?)

1. Familje-råddning
2. Företagsplaner
3. Smör-och-brödjobbet

Kan man be att få klippa smör-och-bröd? Men det verkar inte gå riktigt än... *djup suck*

Och då har jag inte ens nämnt saker som städning (faller utanför fmailjeråddning) eller handarbete eller socialt liv. Det är kärvt det här.

Dessutom har jag drabbats av nån slags akut tangentbordsafasi vilket tar sig uttrycket att jag slänger ner bokstäver i nån slags anarkistisk ordning. Oftast är det rätt bokstäver men i fel ordning. Ni vet, den där texten där alla ord är fel men man ändå kan läsa sig till innehållet? Lite så skriver jag. Jag har väl tagit det på lite för stort allvar. Ibland syns det nog, jag missar att rätta en hel del såna ord och sen missar jag vissa hela andra ord. Så det blir luckor menar jag.

Det låter klong klong brak vitryska i badrummet. Hjälp.

*hihihi*
Det rullade in en vit sån däringa buss med en flera meter lång mast på taket. Sen skuttade det in en reporter och skulle sitta med vid gröten och knäckebröt. Det är alltid lite motigt det här med knäckebröd och te på morgonen, askonsdag och långfredag... Jag är svår på ordentlig frukost så det KÄNNS. Sen sprangs det runt lite med lurar och annat, och så brak - så var vi i direktsändning.

Ni kan lyssna HÄR:

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&id=1068552

Jag tyckte nog att det gick bra. Jag tappade fokus i mitten, mest pga att Pashan klättrade runt i knät på mig och satt och höll i radioreportens mick-sladd (jätte-löööööööööööööööst, skulle han sagt) och sen blev han uttråkad och försvann, vilket gjorde mig ännu mer nervös... Precis när vi var off the air hörde vi ett typiskt: "FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRDIIIIG!!!" från muggen. Jag är något lättad att det inte kom med i direktsändning.

Nu sitter maken och övar på Pilatus.

Barnen pysslar - nästan i harmoni med sig själva och skapelsen - med modellera. Pashan kom just och viftade med en blå orm som enligt uppgift är snäll.

Men jag ska ju inte hoa alltför mycket om barnen, eller hur?

Det är Långfredag och det SNÖAR. Som tusan. Kommer vi en kunna ta oss till stan eller hamnar vi i diket?? Jag är skeptiskt till att principförsöka.

Nu ska jag kolla om bussarna går ändå upp på vårt berg. Om de inte gör det blir jag nervös. Jag undrar om de plogar...

något hennes man tydligen tror. Pöh.

"Jag vaknar upp och finner att min man är min värsta fiende.. Jag har levt i en kokong i femton år." 
(Direkt citaterat från min man när han sitter och gör sig lustig övr min blogg. )

Du sökte en dörrmatta men fann en amazon.
(Min dumma parafras på Edith.)

Ja, mannen och jag är osams igen. Han kravlar runt och stör när jag försöker skriva, och då och då citerar jag honom ordagrant när han gör sig lustig över mig. Knöl. Han var en timme sen hem idag, trots att han lovat dyrt och heligt att komma hem efter tre. Jag får nu gärna, säger han, skriva att han springer runt spritt språngande naken och gastar okvädningsord, men jag får inte skriva att vi är osams. Han är rolig han. Han får sån ångest när vi är osams. Kan han gärna ha.

Jag är egentligen alldeles för trött för det här. Och jag vet inte riktigt hur man gör, liksom. Hur gör man? Jag lyckas ju ändå skriva om det jag vill skriva om. För det kommer alltid nåt emellan.

Jag får berätta om min dag i punktform istället. Det börjar jag bli bra på...eller njaää, inte så värst.
1. Inledde med fikonbröd. 
   1 liter vatten
   50 g jäst
   blötlagda fikon 3 dl (påstår dom ja, jag tar kanske 1,5 annars blir det så hemskt mycket)
   lika mycket russin
   1 dl krossat linfrö
   4,5 dl graham
   2 dl rågmjöl (grovt eller fint antar jag)
   16-17 dl vetemjöl.

Blötlägg fikon. Skär sen i mindre bitar. Blanda allt (vattnet bör vara lite ljummet) utom vetemjölet. Det blir löst. Jäs under bakduk ca 20 min. Blanda i vetemjöl. Bearbete ordentligt men inte för länge. Jäs 20 minuter. Forma 4 st runda bullar. Jäs på plåt ca 30 mintuer. SÄtt ugnen på 250 grader. In med plåten, sänk sedan genast till 200. Grädda 25-30 minuter. Blir mycket gott.

De sista två momenten fick äldsta dotter Divan ta eftersom jag skulle med bussen till kyrkan och hon var förkyld och hemme från skolan. Hon klarade det utmärkt.

2. Var i kyrkan. Oljevigningsmässa. Vår biskop är bäst. I love my bishop. Han skämtade om Sigge Fürst, vilket var mycket lustigt om man nu vet vem Sigge Fürst var. Han pratade om att ha ett förkrossat hjärta...

3. Jag åt lunch med min man på fem röda. Yakiniku som bara var så där. Mannen for i väg som ett skott. Gammal kollega till mannen dök upp. VI pratade länge om döden. Det var roligt...eh ja.

4. Det ringde en journalist från SR och - nu ni - vill komma hem till oss imorgon och ta reda på vad vi gör för nånting så där på Långfredagen...jisses. Jaha, då får det väl bli så då.

5. Handlade äpplen, morötter och en STOR chokladask i guld. Slurp. Fast den är undanlagd till på lörd...söndag. *suck*

6. Kom hem, duttade, frankerade och hann bli rejält sur på han mannen som fastat i jobbiga jobbgrejer något bortom hans kontroll vilket nästan gör det värre eftersom då kan jag ju inte vara så där arg som jag "borde". Jag la ner. (Temporärt.) Jag packade bilen full med merchandise (=tygblöjor) och så hämtade vi upp min partner in crime accompanied av männen i hennes liv. Nu har dessa män, alltså inklusive min, sett vårt fiiina kontor. Vi har dängt in en hurts, en del piffig litteratur samt pärmar och block. Ytterligare en gardin åkte upp. Jag blev så till mig att jag glömde fota.

7. Kom hem och lagade grön ärtsoppa samt rotsaker och aubergine  i ugnen, samt barnsoppa (=buljong m lite grönsaker och makaroner i, och det enda yngsta sonen Pashan äter i soppväg). Maken gjorde pannkakor. VI har svullat soppa och pannkakor samt grönsaks... "pytten".. När rotsakerna och auberginen kom ut ur ugnen blandade jag i gröna linser samt avocado i bitar. Och massor med vitlök. Så nu stinker vi lite.

8. Har hållit rådslag med familjen hur vi ska uppföra oss i morgon när vi hamnar lajv i radion. Med betoning på uppföra sig. Det räcker kanske. Om alla uppför sig menar jag. Anyhoo, det blir nog bara ingen skriker.

9. Sjunget vesper med barnen - ack så fromt - samt övat lite på körstyckena. Pashan håller för öronen och hävdar att han får ont i huvet. Sabla unge.

10. Dängt barn i säng.

11. Satt mig här och surat.

Det är långfredag imorgon. Vi äter bara en gång på hela dan (så att vi blir mätta), och vi försöker hålla oss i stillhet.
Sen blir det liturgi i kyrkan, sen hem och kanske se Prinsen av Egypten. Och - som mannen säger - sen går vi och lägger oss itdigt så att den här långa tråkiga dan tar slut så snabbt som möjligt.

Men det där låter ju så ... trist. Och det är det. Men jag vet att det handlar om att hitta igen. Att hitta mitt varför. Varför jag lever som jag gör, varför jag bekänner som jag gör, varför jag vill att de mina ska göra sammalunda. Jo, någon älskar mig, och älskade mig tillräckligt för att dö för mig så att jag kan får leva för evigt och komma hem.

Who's your hero? Would he die for you?
(Det stod så på en tröja som jag fortfarande ångrar att jag inte köpte för 100 år sen..)

Jag har ingen dödslängtan men ibland längtar jag hem.

Have mercy on me God in your kindness
In your compassion blot out my offence
(PS 51)

Stanna här och vaka med mig.

Tjihoo!
Jag har ett kontor. Jag har t o m fina bilder på mitt fina (tomma) kontor. Men eftersom jag sitter på fel dator, saknar sladdar och grejjer kan jag inte visa mitt fina kontor. Som för övrigt inte alls bara är mitt, det är mina två partners in crime också. Fast det är inte crime vi ägnar oss åt, utan business. Jäklar alltså. Det är mycket nu.

Vad mer?

Jag fortsätter läsa han Seth Godin och det står så mycket kloka saker att jag blir trött. (Det stod inledingsvis att man bara skulle läsa lite i taget annars riskerade man huvudvärk.. Så sant, så sant.

I villket fall som helst, han skriver bl a att kompetens är farligt .... det kanske jag redan har sagt. *arrrgh* Det är för sent - jag måste sova.

Det är skärtorsdag imorgon.

Liten kom-i-håglista:
- Fiffa på kontoret.
- Fiffa mer på kontoret
- Skriva bätter underbyggd blogg
- Researcha bättre inför bloggandet
- Lära mig länka till en och annan lustig blogg. Vore inte det bra?
- Fika med min syster 

PUST.
Saker att blogga om:
- Att jag är religiös
- Att jag startar företag, more or less as we speak.
- Seth Godin
- Florence Nightingale
- Handarbete - fast bara lite lagom.

Saker att INTE blogga om:
- Barnen i nån större utsträckning.
- Vad jag har på mig - KappAhl behöver INTE mer reklam och världen behöver inte se vilken tråkig "stil" jag har
- Handarbete - om det går överstyr
- Alltför privata saker
- Mina barndomstrauman
- Religion...eller jo, kanske lite.

Framförallt inte blogga i sängen utan sladd.

God natt.
 

Jag missade första bussen och höll på att missa andra också. Jösses - det är som att jag hanterar snö sämre än SL.

Jag är inte lika arg idag, och det är väl bra. Om inte annat för mig och min omgivning.

Jag har hunnit med en dust med VÅRDEN idag också. Är fortfarande i chock. Berättar mer sen.

OCH - Seth Godin är ett geni. Ifrågasätt ögonblicket begreppet "kompetens" allihop. Nu på en gång!!!

Mnjaha, det där lät ju lagom muntert. Det är fasta just nu, i nån vecka till, och maken och jag gjorde gemensam sak i att hålla oss lite vita och prydliga under fastan i år. Om vi inte blev bjudna, vill säga, eftersom det är otrevligt att säga nej. Och säger man nej kan dessutom folk få för sig att man är med barn eller så.
I alla fall - igår var vi på födelsedagsmiddag hos svärfar, rysligt gott och dessutom inte min tur att köra hem. Jag var lagom lurig kan jag säga...fast inte så farligt. Sen blev det melodifestival utav bara tusan hos grannarna som bjöd på vin och cheesecake (grymt god) och näe, det kändes inte särskilt fastemässigt. Det blir till att späka sig i kubik i veckan...öh ja. Å sen blir det påskmiddagsbrakpartaj hos goda vänner - och då tar vi med den rosa champagnen och spelar Händels Messias på högsta volym till takkronorna ramlar ner... eh ja.

Nä, jag ska nog bespara er mina religiösa böjelser. Jag kan berätta nåt annat. Nåt allvarligt.

Jag har en nära vän. En kär vän. För nåt år sen började hon hälsa på en bekant som var svårt sjuk. Bekant och bekant, faktum var att de hade blivit ihoptussade av folk som tyckte att de där två skulle kanske passa bra ihop. Men det bidde inget. Sen blev han sjuk. Mycket mycket sjuk. Många operationer i hjärnan, mycket dålig prognos. Och min vän, som är en människa med stort hjärta, åkte hem till honom, trots att han då bodde långt ute på landet. Hon tyckte att det är väl så man gör, om nån är sjuk, man hälsar på. Är inte det ett av barmhärtighetsverken? I alla fall, hon började hälsa på. Det undrades; tänk om han kärar ner sig idig? Är det så bra?

Så kom hon hem därifrån en dag. Och det syntes på henne. Och det lilla stora miraklet hade liksom hänt. De kärade liksom ner sig i varandra. Mitt i det svåra, det gräsliga, det smärtsamma, det outhärdliga, där fanns det kärlek. En kärlek större än så mycket annat. En kärlek svår att acceptera för många. Svår att ta. Svår att ta in. Svår att förstå. Men dock - kärlek. 

Hon flyttade dit, och levde med honom och hans familj. Vi som känner dom hoppades på ytterligare mirakel. På rehabilitering. På behandling. På MIRAKEL. 

Det har varit en lång och svår resa. Han som först fick veta att han bara skulle leva några veckor, levde över ett år med sin svåra diagnos. Varför levde han så länge? Därför att kärleken är starkare än döden. Därför att han hade nåt att kämpa för. 

Många som tyckt att det var svårt med denna kärlek sa att jovisst, vad fint för honom. Men det var också något stort och vackert för henne. Min vän är en kvinna med stort hjärta, med så otroligt mycket kärlek att ge. Det fick hon nu. Hon fick ge mycket kärlek och ta emot mycket tillit. Hon vann en mans hjärta och fick dessutom en ny familj.

Men Herrens vägar är outgrundliga. Ett år kämpade han. In i det sista ville han inte ge upp, han ville fortsätta behandling, han ville leva. Men för tre veckor sen orkade han inte längre. På förmiddagen tre veckor efter sin födelsedag, gav han upp andan och lämnade sin älskade, sin familj, sina vänner. 

I fredags begravdes han. Begravningen var i den kyrka han hade velat gifta sig i. Samma kyrka som min man och jag en gång gifte oss i . Det skulle ju inte bli så här. Vi ville ju ha ett mirakel. Kyrkan var full. Alla baren (våra) var med, men lillkillen somnade i bänken, kanske av trötthet, kanske för att så mycket sorg liksom blir för mycket för ett så litet system som hans. Vi grät. Alla grät. Det gjorde så ont att se min vän, se hans mamma, se hur de alla sörjde så mycket. Till sist bar hans bröder och vänner ut kistan. Han följdes av tre spelmän, de han brukat spela med. Men det var ju en spelman för lite. 

Jag börjar gråta igen när jag skriver detta. Livet är så stort och vackert, så brutalt och storslaget, så smärtsam och vackert...

Minnesstunden var fin. Det bjöds - självklart - på sherry. Jag undrar om det är lag på att dricka sherry på begravningar. Gott är det i alla fall. Gott och välgörande. Många fina ord. Min vän läste endast en vacker dikt om tomhet och saknad, som gick rakt in i hjärtat. Jag satt och såg på hans mamma. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att förlora min man. Jag vet att det kommer att ske någon gång, och jag hoppas på nåden att få dö något så när nära varandra i tiden. För jag vet inte om livet är så mycket värt att leva utan honom. Detta förutsatt att vi får leva ett långt liv - jag tänker inte bli självmordsbenägen om min man - Gud förbjude - skulle dö i förtid. Men det var en lite utvikelse. Jag satt och såg på den mor som förlorat sin son. Jag tittade på mina egna pojkar. Men trots min något överdrivna empati som jag får slåss med ibland, trots min oerhört livliga fantasi - jag kunde inte. Jag kunde inte tänka mig in i hur det är att förlora ett barn. Det var som att "här går en gräns, och längre än så här kan och får du inte tänka". Och nej, då försökte jag ju inte mer. Det gör mig ändå så ont att se denna mor som förlorat sin son.

Min vän är stark. Jag oroar mig inte för henne. Jag kostar på mig att inte oroa mig därför att jag vet vem hon är. Jag kan ta att hon gråter på min axel, att hon är ledsen, förtvivlad och arg. Att hon säger "dumma". Samma dag han dog frågade jag "är du arg på Gud?". Hennes svar: "Lite".
Det är så vi måste tro. Mänskligt och som barn.

Molnen spricker upp. Jag ska dricka lite kaffe. Livet går vidare. Med ett tomrum på jorden och en ny stjärna på himlen.

Vila i frid. 

Tradera och jag har ett halvmasochistiskt förhållande. Egentligen hade jag tänkt skriva att vi har ett passionerat förhållande, ungefär i stil med det förhållande jag har med min tvättmaskin. Sen insåg att det inte ALLS är så. Det är plågsamt med Tradera.

Jag håller och på och rensar i mitt lager. Eftersom det är stora saker på gång. Och då blir Tradera en god vän att ta till. Kanske är det därför det blir så jobbigt alltihop? Tradera inser att jag har ett mycket mer passionerat förhållande till min tvättmaskin, till min stickkorg och till min handväska. Tradera blir sotis och grinig och ska liksom småtrackas lite genom att...jag vet inte, låta det ta tid att ladda upp bilderna på konstiga seriealbum som min man inte längre vill ha, mina gamla Agent X9, babysimbadbyxor och jeansjackor, storlek 128...

Analogin haltar. Jaja. Man ska inte låtsas att man är emotionellt involverad med sina...saker. Fast man är det ändå.

Jag håller nu bara alla tummar för att det ska braka in bud på alla grejjer som jag nu försöker hitta nya ägare till.
Jag heter MagLiz på Tradera, om du nu skulle vilja titta lite.

För att vara borta en helg. Min man och jag har romansat i Södertäljetrakten. I detta romansandet ingick en inte alltför lång promenad, en miniorgie i en bokhandel, två fika-omgångar, långläsning på rummet, ett glas vitt före maten, lång trerättersmiddag (7 av 10) och sen lite tv-häng på rummet. Det var toppen.
Barnen var utportionerade hos diverse far- och morföräldrar - lagom mycket barn per far- och morförälderskonstellation - och sen de och vi kom hem har det gnällts, bråkats, slagit, gnällts lite till, alla är kränkta, alla är sura, alla surar, piper, gnäller... blä.

Sabla ungar. Men det var som vi sa, det kommer surt efter när man har den dåliga smaken att vårda sitt äktenskapet...

Härom morgonen när min man och jag inte riktigt hade orkat masa oss upp, utan låg och kelade (helt anständigt) kom den där minsta människan inpromenerande i sovrummet. Han klättrade lugnt och bestämt upp bredvid oss på makens sida, ställde sig bredvid föräldrapaketet (=oss) och petade ner en fot, lite lagom lirkande. Sen mekade han runt med foten och benet tills frågade vad han höll på med. "Jag ska ner här", upplyste han oss. "Mittemellan?"
"Ja-a.", kom det med eftertryck. Och vid det laget hade han lirkat ner hela sig. Sabla unge. Fast jag skrattade väldigt mycket.

Jag läser Seth Godin. Han säger att "bloggs matter". Därför har jag börjat blogga igen. VI får se om jag kan bli duktigare igen. Det är stora grejjer på gång, sörrni. Och när de har brakat åstad i full karriär ska jag berätta allt. Eller i alla fall mycket.

Nu ska vi se vad jag kan hitta på för nyttigt, skojsigt. Det har ju, gubevars, inte gnällts på säkert hela tre minuter.

...och så är jag lite lite kär i Björn Gustafsson. Ja, man får säga det till min man. Han är nämligen också "smitten": Betagen. Det är nyttigt att skratta mycket. Ibland är Youtube bra och trevligt och inte alls en del av nåt förfall.
Jag säger bara (med målbrottssvajjig röst): "Amen durrååå!"