yrkeskvinnan

Jag funderar över moderskapet idag. Lite grann. Jag har följt den där debatten i DN (här) lite så där halvengagerat, men vem trodde att man skulle sitta i samma ringhörna (om än anonymt) som fru Witt-Brattström?

Mycket av min identitet ligger ju i att jag är morsa, men långt - mycket långt - ifrån hela. Och jag funderar på om det är så att kvinnor på nåt sätt väljer föräldraskapet lite mer än vad män gör. Jag menar, hur oftahör man män på fullaste allvar uttrycka sitt avund över att man som kvinna (haha) kan bära runt på ett barn i magen? Jag har bara varit med om det ett fåtal gånger, t ex en kollega från min tid som lärare, träslöjdsmajje runt 60 dessutom. Han tittade storögt o ch vördnadsfullt på min kagge med Killen i och sa: "Jaaa...tänk att bära livet inom sig så där..." Helt fascinerad.
Män har ju svårt att få nåt barn om det inte finns en dam med, medan kvinnor kan skaffa sig barn hyffsat lätt på egen hand. (Undantaget den norska dokumentären om den homosexuelle killen som skaffade barn "själv" med surrogatmamma i USA. Han insisterade bl a på att det skulle står "moder okänd" i pappren, vilket ju blev lite absurdt när man sett surrogatmammans stora mage. Nåväl. Han verkade oerhört lycklig och hängiven som far.)

Men hur man än vänder och vrider på det så blir ingen på smällen helt på egen hand. Inte ens Jungfru Maria. Och jag vet att tappade fokus direkt och att det här inte alls handlade om artikelserien utan nåt helt annat, med mycket vag koppling. Jag har för lite tid att blogga ordentligt, liksom.

Dessutom står hunden och piper ilsket i vardagsrummet i sin hage. Han anser att han ska ha mat NU och det anser inte vi.

Det var nåt mer...

JO, killarna har börjat spela Spore och det är en succé. Och far i stugan är jätteengagerad och kom upp sa att var tvungen att gå ner igen "för Killen har ju blivit landdjur". Jag skrattade så jag pep.

Och döttrarna tog en påtvingad långpromenad till centrum för att a) inhandla present till herr Minst och b) få äta sushi-lunch. De kom sen hem med buss och Divan hade en lång utläggning om vilka rullar och bitar de fått: "Jag fick tre lax, nej två, nej tre lax och sen ingen jätteräka utan crabstick (de är så plågsamt miljömedvetna i bland)"... Jag var tvungen att retas massor och säga att de lät som maffiosos: "EY, jag fick tre LAX, mannen..."
Jag garvade läppen ur led igen.

Sen läser jag Stefan Einhorn i badet. Och lipar. Jag läser "Medmänniskor" och den är väldigt bra och tänkvärd. 


REKOMMENDERAS.

Jag fick cravings igår. Svår youghurt-russin-craving. (Nej, jag är inte på smällen. Vad jag vet.)
MÅNGA youghurtrussin blev det. Samt youghurt-cashew-er. Och lite choklad. Panik inför fastan? Jajamensan.

Fastan 2009 ser ut ser här på planernigsstadiet:
- Ingen alkohol. Möjligen en folköl i bastun på lördag, men knappt det. Detta lär spara oss minst 100kr i veckan som ska samlas ihop till välgörande ändamål. Typ Läkare utan gränser. Som jag i o f s redan ger 100kr i månaden åt, men va farao, det spelar väl ingen roll.
- Inga nya böcker. Alls. *snyft* Inget frossa-loss på bokrean alltså. *YYYL* (Ja, och det var väl därör jag inte kunde låta bli att segla in på Pocketshop i morse... Och kom ut 249kr fattigare.  Jag är HOPPLÖS.)
- Inget godis. Mer än självtillverkat sådant, typ chokladbollar, på lördagar. Om någon ids baka alltså. Annars inget godis.
- Laudes på morgonen. Före eller efter hunden.
- Completorium på kvällen. Före eller efter hunden.

(Alltså, hunden läser varken det ena eller det andra, men han måste ju ut. Äh, ni fattar....)

Jag är väldigt väldigt förtjust i min hund. Han är "finaste voffsingen" och "gulle-hunden" mest hela tiden.
När han inte kackar på mattan. Och det gjorde han igår igen.

Idag blir det semlor på jobbet. Tjoho!

Vid närmare eftertanke få jag nog lägga till "att börja röka" ordentligt under fastan - hur ska jag annars varva ner utan ett glas rött på fredan?? Va?

(Jag inser att det nu finns risk för diverse tips av hälsosammare art. Dessa tas tacksamt emot...)

Det var kallt och snöade i morse. Sen klarnade det upp, blev soligt och vackert. Nu är det mulet igen och temperaturen stiger. Hunden sover. Divan är något labil och sitte roch tecknar manga. Stor-killen spelar datorspel. Herr Minst är på kalas, under prostest. Humlan har följt med, maken likaså.

Själv ska jag ta en promenad och hämta ut medicin och handla lördagsgodis.

Det är kladd på mitt tangentbord. Och det är inte kaffe, det är typ jågurt. Jag misstänker barnen.

Middagen igår var mycket lyckad. Pendeln från förorten var sen så vi ångade in på ett lokalt hak och tog en drink. Det var bara det att sen blev pendeln plötsligt mindre sen och vi missade den. Så vi fick vänta in ytterligare ett tåg. Jaja...

Väl på fina restaurangen var det mycket bullrigt men gott. Vi tindrade, men orkade bara prata första halvtimmen. Sen sa vi mest korta saker om hur god maten var. Det var ett sånt jämnt sorl att det inte ens var nån idé att försöka lyssna in på några spännande samtal. Vi åt följande: till förrätt tog jag chevre chaud på salladsbädd - otroligt gott. Maken tog en halv omgång moules. Vi blev något oroliga för att det skulle varit hela prtioner, för det var så mycket mat. Till detta pimplades champagne. På glas. Vi är så måttfulla att det nästan är lite töntigt. Till varmrätt slog vi oss lösa på lamm med nån ostkräm, rotsaks-tjosan och bacon (jag) smat oxbringa med rösti mm (maken). Jag blev lite gråtmild för att det var så gott. Till detta pimplades nån zinfandel, även den på glas. Oförskämt gott. VI orkade inte efterätt utan tog bara en chokladbit och kaffe. Vi var hemma till kvart över tio. Skötsamt så att det förslår.

Barnvakten sa att allt gått väl. Vi såg avslutet av Lets dance med brudarna. Sen var det bara att gå och lägga sig.

Nu inser vän av ordningen att "hallå, stopp och belägg - det var ju FREDAG igår". Och där satt vi åt gnagde kött som två...rovdjur. Jag VET. Men det är så sällan...

På onsdag är det askonsdag. Jag ska redovisa min fasteoffer vid tillfälle. Kanske. Jo, jag tror jag gör det.

För övrigt lästa jag ICA-kuriren i morse (SVÅR tant-varning) och blev synnerligen berörd och imponerad av Camilla Lif (präst i svenska kyrkan) och hennes text om eutanasi. Oerhört bra. Det bästa jag läst i ämnet tror jag. Grundtanken var den att vi kanske ändå bör ta ansvar för vår död. Att vi kanske krampaktigt kämpar för att försöka kontrollera det där allra sista som vi ändå inte kan kontrollera. "Det är inte dödshjälp vi behöver, det är livshjälp" skriver hon. Så sant. Och vidare: "Det går inte att ta sig förbi den kränkande döden."

Väldigt väldigt klokt och bra.

"...värdighet kommer ur en människas hållning till de givna omständigheterna. Värdigheten sitter inte i vad man kan eller inte kan göra, utan i hur man förhåller sig till sin situation."

Kloka kloka kvinna. Detta kommer jag bära med mig.

Liksom det här, som stod att läsa i Laudes i morse:

"Lag och rätt förstår jag bristfälligt ty även om man räknas som fullkomlig bland människor, är man ingenting värd utan den vishet som kommer från dig."

Det gassar lite ute just nu. Sånt där vasst vintersoldis som gör lite ont i ögonen. Men men, det är ju br för kroppen och så. Sen blir det nåt slags udda motljusreflektionsmässigt så mina händer är alldeles upplysta och speglas i bildskärmen och det blir alltså svårt att koncentrera sig för jag ser min skuttande tassar så tydligt. Ha!

Idag är det den 20e februari. Idag är det också 16 år sen jag blev kär i min man. Det ni.

Vi träffades faktiskt redan för 17 år sen, på en studentskiva. Jag kände igenom honom från korridorerna på skolan - vi gick i samma gymnasium och jag har sjukt bra ansiktsminne. Jag tyckte väl att han var väl lite söt (väl) så där, men inte så mycket mer. På studentskivan var jag inte alls singel, men den där typen flörtade och vi dansade halva natten och sen ville han följa mig ut när jag skulle gå... Det var skumt. Men smickrande.

Knappt ett år senare, den 20 februari 1993 skulle jag gå på vernissage. Det var samma tjej som ställde ut tavlor som hade haft studentskivan. Jag vet att jag hann tänka att "hm, undrar om han den där som jag dansade med, som sjöng i örat på mig, undrar om han dyker upp?". Det gjorde han. Han klev in genom dörren, rakt in i det som blev början till ett nytt liv. För mig. För honom.
Det var så otroligt kallt den dan. Säkert 10 minus. Jag hade duffel och gröna byxor. Nån blus med stor rund krage i vinrött. Jag hade flätor.  Han hade vinröd jacka, jeans och snedbena. Samt lila hörlurar till sin freestyle och hemskt fula skor. Men han såg rakt igenom allt som var ivägen, som var tid och rum och förflutet och svårt och enkelt. Det blir knappt mer banalt än så här, men våra blickar möttes och jag visste. Allting bara stannade. Och vad jag än hade känt tidigare i livet för någon någonsin bleknade liksom till ingenting. Till skrutt och damm och smått. Det fanns bara han och jag. Det enda jag kan jämföra med är när jag kom till tro. Vilket ju nästan är ännu mer personligt, privat och intimt.

Vi gick runt och tittade på tavlor i flera timmar. Vi sippade vitt vin, knaprade snacks. Sen tog vi en hemskt lång promenad. Jag minns ingenting. Jag har som en lång minneslucka. Han mannen påstår att när vi över en gata vid Stureplan tog jag honom i handen. Eller möjligtvis under armen. Han svävade på små moln påstår han.
Vi gick och fikade. Han skulle träffa sina föräldrar och gå på Dramaten. Jojo, minsann. Men han tänkte inte komma hem innan för han fikade. "Med en kompis." Hette det. Heh.
Där satt vi och pratade och pratade. Om allt. Om religion. Om resor. Om studier. Om familj. Om allt. När det var dags att skiljas åt går historierna isär. Jag vet att jag hade suttit och funderat på hur jag skulle kunna fråga om vi skulle ses igen utan att låta påflugen. Men så hann han fråga istället. Då blev det ju enkelt...  När vi skulle säga hejdå blev det nån slags puss. Men ingen vet riktigt vem som pussade vem. Det är där historierna går isär. Det roliga är att vi kan ta med alla barnen och vissa fläcken på Briger Jarlsgatan där deras öde beseglades. Där man började kunna ana att nånting var i görningen. Nånting som det kom att bli ett radhus i förorten av. Och fyra nya människor. Och i dagarna en tax.

Naturligtvis visste jag inte då. Att det var mannen i mitt liv. Men ändå visste jag. Jag var så fruktansvärt kär att det gjorde ont, att det var svårt att äta, att allt handlade om honom och mig, honom och mig... Vi skrev kopiösa mängder brev i början - han gjorde nämligen lumpen och var stationerad i Enköping. Många brev blev det. Jag levde för de där breven. Jag var så förtvivlat kär med alla mina sinnen, vartenda ett.

Samma år, när han hade muckat och min termin på musikvetenskapen var slut tågluffade vi. En hel månad runt i Europa. Och vi kom hem samtidigt, från samma håll. Ganska lortiga. Lika kära. Vi levde på ingenting, vi hade inga pengar...men vad gjorde det? Vi hade varann, tröttnade aldrig på att prata och prata. Ja, förrutom på själva tågresorna för då somnade han så fort tåget satte sig i rörelse. Självbevarelsedrift, han blir lätt åksjuk. Blev, rättare sagt, det har växt bort, kanske i takt med att de grå håren har börjat dyka upp. 

Året efter, på den helige Josefs fest, 19e mars förlovade vi oss med avsikt att gifta oss året efter. Och det gjorde vi. 

Och nio månader efter det föddes Divan. 

Jisses vad det gått på räls. 

Är inte det värt att firas så säg? 


För det ska det. Ikväll är det maken och jag och en trevlig restaurang på Södermalm. Hurra!
 

Jag känner mig låst.

Sa hon som redan har fyra barn, en långhårig man och ett radhus med misshandlad och försummad "trädgård/tomt".

Jag känner mig låst av min tax. Han stökar till min tillvaro. Men - jag får ändå känslan av att det inte bara är i sin ordning utan att det rentav är lite bra.

Det var hemskt kallt idag. Man kanske inte ska släpa ut tax-barn när det är så här kallt. De kan bli kalla om magen?

Sen fick jag dåligt samvete igår över att jag korr-läser de här inläggen så slappt. Hu så mycket fel. Jag skyller liiite på att det blir konstigt uppladdarglapp på den här blogg-grejen så att bokstäver faller bort helt utan min förskyllan...resten är att jag är slö.

Men det är bra att vara slö. För min del.

Undrar om man kan ha med sig en icke-rumsren tax på jobbet? Finns det regler för sånt? Är nån allergisk? Får kyrkoherden spader?

Tänk om han kackar på mattan på JOBBET - det vore hemskt pinsamt. Och rätt äckligt.

Det är utmanande att ha tax.
Vi får se hur det löser sig.

Bloggosfären funderar jag på. Bloggvärlden. Vad är det, liksom?

Jag får en känsla av att den ibland blir lite självgod. Att den tycker sig mer genuin och äkta och på riktigt än traditionella media eftersom den är så nyckfull och ny. Men kom igen...styrs inte bloggvärdlen av det gamla vanliga? Nämligen "knäck koden" och "känn rätt människor". Länka till rätt människor, läs rätt bloggar, tyck hit och tyck dit...

Det ÄR skitintressant allihop, visst är det det. Hur bloggvärlden har kommit att betyda så mycket...samtidigt som det liksom inte är så enkelt. Personligen har jag dålig koll på bloggar. De jag läser är folk jag redan känner och som jag nu får se en annan sida av.
Jag blir lite lite beklämd av att det är så många bloggar som verkligen bara är dagböcker på nätet. Som beskriver din vardag och publicerar bilder på de senaste klädinköpen osv osv. Samtidigt, vad är det jag själv sysslar med? Beskiver min vardag och publicerar bilder på mina grytlappar och min hund. (Heh. Jag har en hund....)
Samtidigt när jag imponeras av och blir lite avundsjuk på t ex min syster många besöker, då hinner jag tänka: "Hjälp. Skulle jag ens vilja ha så många besökare? Bara för att, liksom. Har jag så mycket att erbjuda? Vad är det jag vill säga om nånting? Vet fasen..."
Min syster och mången anna bloggare värd namnet är ju journalister, gubevars. Det är jag också i bemräkelsen publicerad och "har fått betalt" MEN det var rätt länge sen och jag är inte utbildad utan bara...ambitiös?

När jag funderar på bloggar känner jag mig gammal. Igen. Jag känner mig gammal eftresom det är ett medium jag inte behärskar och för att jag är lite lite för trött (och oengagerad) för att lära mig.

Så jag skriver för långt, för osammanhängande och trasslar vidare. Kanske för det ändå det goda med sig att jag rensart systemet på stora mängder navelludd som annars skulle dragit ner skärpan på min kommande stora roman. (Va? Stor roman? Ska jag skriva en sån...???)
Vem vet. Samtidigt som jag, på samma sätt som jag suckar över "det finns för många bloggar", suckar över "det finns för många böcker - ska jag verkligen skriva en jag med?"

Det ger sig.

Nu ska jag koka kaffe.

Hunden sov i sin hage, fridfullt, hela natten! Seger!

Det går kalla stråk genom köket och huset och jag FRYSER. Händerna är stela och kalla.
Jag har suttit vid datorn nästan hela dan känns det som. Sigge-hunden och jag tog en kort promenad och han krånglade lite från och till, kanske för att det snöade.

Nu sover han igen - helt utslagen i sin korg.

Det är mycket hund-pyssel just nu, mycket schemaläggande av "vem ska vara med hunden" så att inte hunden är ensam för länge ... eller snarare alls, kanske man ska lägga till. Inte helt enkelt. Och jag får om igen en kluven inställning till det här med att "jobba hemifrån" vilket jag kan utan större problem, även om det inte går varje dag, men det känns forfarande... lite som man fuskar? Som om man... egentligen inte borde.

Vad tramsig jag är. Jag sitter ju här som en höna på en en pinne, tar mobilen med på hundpromenaden, svarade t o m i telefon fast nån ringde efter telefontid.
Och jag skriver rent protokoll, gör checklistor på kommande omstruktureringar.

Äh - basta. Jag har jobbat idag. Så enkelt är det. Och nu ska jag ta och ringa ett sista samtal.

En snabb recap:

Jag brände bröd för några dar sen. Det såg ut så här, och kan alltså illustrera inlägget om Yrkeskvinnans ugn-j*vel.



Ja, och sen i lördags bor det en hund här i huset. Han ser ut så här:



Så!
Nu vet ni vad som gäller.

Nu ska hund och husse och matte gå och nanna.

...med HUNDEN.

Det var ... helt ok. Helt sjyst. Helt som det skulle.

Vi mötte två andra hunder. Den ena var nån vimsig cocker spaniel, tror jag, som inte heller var så gammal. Men den var ju minst tre gånger så stor som Sigge så vi höll oss ifrån varandra. Sen såg vi en stor svart...nånting. En äldre hund-person med grånad runt nosen. Han tittade lite slött åt vårt håll men höll sig synnerligen lugn och fin. Trots att den var lös lunkade den bara efter sin husse medan Sigge pep och jag tog det säkra före det osäkra och lyfte upp honom. Vilket var lika så bra eftersom vi strax därefter mötte ett stort ekipage med barnvagn, en matte och två schäfrar. När de hade passerat fick Sigge gå ner igen. Lille fjant-Sigge.

Siggelino fick även belöning efter att ha kissat utomhus. Jisses, håller jag på att transformeras till en sån där som helt identifierar sig som "matte" och där allt handlar om hunden från morgon till kväll. Hjälp! Det får inte ske. Eller har det redan skett?
Njaä.

Jag MÅSTE ju lägga upp några bilder på hunden också, inser jag.
Annars är det ju renodlat slarv, inte sant.

Tvättstugan kallar.
Hunden sover.
Jag har myskläder och stinker förort. Och hund. Bara lite hund. En liten hund.

Världen är helt ny. Och annorlunda. Det är skräckinjagande. Och märklig.

Hur gick det här till?
En hund liksom.

Å andra sidan, som maken säger: "Han växer på mig".

Divan blev alldeles gråtmild och trött igår och sa med darr på stämman "det här är rätt jobbigt faktiskt".
Jag höll med. Sen när jag väl skulle sova fick jag fruktansvärd hjärtklappning. Och det bara gick inte över. Jag började undra om det här var den där beryktade panikångesten man kan få.

Av en enda liten tax?
Näää....

Jag åt middag på stan igår kväll med min mycket goda vän. Det var härligt och jätteroligt. Men, jag glömde mig och drack en dubbel espresso. Klockan åtta på kvällen. Det är inte smart...
Jag tror det berodde på det alltså.

Så jag har inte sovit så mycket i natt, jag är molig och dann i huvet. Och hela det här "vi-har-skaffat-hund-hur-gick-det-till-hjälp-hur-ska-det-gå??", det är tydligen normalt...

Det sa min tax-vana, hund-kunniga arbetskompis. Vilken lättnad....

Det är min tur att ha natt-tax-vakt.

Det blir lätt lite kyligt att ha en utsträckt hand ner i taxkorgen - jag får ha benvärmare på armen. För framtiden kanske jag ska sticka mig en handledsvärmare?

Jag är så tröööööööööööööööööööött....

*voff*

Hjälp.

Det ligger en tax i knät på min förstfödda.

Igår, den sjunde februari 2009, blev vi med hund. Hur gick det till? Jag har ända sen fick kom ut från kenneln och la valpen i knät på Divan, med handduk och hushållsrulle i närheten om nu hunden skulle få för sig att bli åksjuk, haft en liten klump av ångest i magen. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Vi körde naturligtvis vilse när vi skulle leta oss fram till kenneln. Men jag är en jäkel på vägbeskrivningar, så till sist kom vi fram. När vi väl kom in var där en stark lukt av HUND. Och det skälldes mest överallt. Det fanns hundar ute på gården (i in hängnad) och det fanns taxar i hela huset,  inklusive en på övervåningen som var konvalecent och sjukskriven men en stor tratt om huvet. Vi hälsade på kenneldamerna och så släpptes hon ut valparna. Fem stycken små taxvalpar som snurrade runt som urrullade nystan på golvet. Den kralligaste var Sigge. Kenneldamen lyfte upp honom och la honom i min famn. Jag blev lite lätt knäsvag - inte helt oangenämnt, liksom. Han höll sig lugn och fin. Sen langade jag över honom till Divan som fick något saligt och änglalikt i blicken. Sönerna var mest fascinerade av hund-skocken som myllrade fram på golvet. Som öronviftiga, stortassade ludna bananer, ungefär.

Det var mycket slitet och hund-präglat på kenneln. Hundluften var tjock. Inom en kvart nös jag, och näsan rann.

Det bådar ju inte gott, tänkte jag, och började undra vad jag skulle tänka om det här...

Vi fikade och pratade hund. Vi skrev lite papper, fick lite mer papper och en påse hundmat och en leksak. Samt en hundvideo, det var inte så dumt. (Flickorna sitter och tittar nu.) Vi la en handpenning.

När vi väl kom ut i friska luften blev det bättre. Jag råkade klia mig i ögat - ögat blev rött. Det blir det å andra sidan även när jag ätit ett äpple och råkar klia mig i ögat. Nåväl. Jag hade ögondroppar, så det gick ju över.

På hemvägen stannade vi vid en stormarknad och införskaffade en kattbur. Helt fel egentligen, han lär växa ur den rätt snart, men men. Dessutom en matskål och en vattenskål. Väl hemma fick han först sniffa runt lite utanförhuset, och sen komma in. Han var mycket försiktig, tyst och trevande, kröp nästan lite längs golvet.

Han fick mat. Vi gjorde i ordning hans bur, men den var han inte så intresserad av. Vi gjorde även i ordning hans korg.
Jag tog en Clarityn och det sista av obehaget försvann. Dock inte klumpen i magen.

Han heter Sigge. Sigurd. Sigge upptäckte snabbt att man kunde krypa in under de stora röda skåpen i köket. Där låg han och tryckte. Divan fick lirka ut honom flera gånger, och då hade han dessutom lite damm på örona när han kom ut. Hrm. Vi får dammsuga lite oftare kanske?

När han skulle sova blev det oroligt. Han pep och gnällde och Divan blev till sist gråtfärdig och sa att det här går inte... Vi gick ner till henne, hon skulle nämligen sova i arbetsrummet tillsammans med Sigge. Hon var ledsen och trött så vi sa att lägg dig du så ser vi till att han somnar. Sigge bökade och bökade, ville upp ur korgen, ville upp i sängen... men till sist så. Maken la en hand på honom där han låg ihoprullad bredvid en flaska varmvatten i en strumpa (= ett syskonsubstitut). Inom två minuter sov han.

Nu på morgonen har han varit ute tre gånger. Han har ätit frukost. Han kröp in under gästsängen och bajade. Han har bajat två gånger till på köksgolvet. Här har vi att jobba, tänker jag.

Klumpen i magen  kommer och går. Vad är det jag oroar mig för? Mest är det nog att allergin ska slå till, att jag ska bli jättedålig och att vi ska tvingas lämna tillbaka honom. Vi har ju den möjligheten, med stor risk för krossade barn-hjärtan och gråt och tandagnisslan i veckor framöver. (Vid frukosten sa min familj på skoj att "mamma, du kan inte vara kvar här längre, du har inte päls och inte svans, och det är bara du som är allergisk..." Haha. Jo, ok, det är lite kul.

Sen är det nåt med hela den tillskottsprylen. Vi har en ny liten vän, en liten familjemedlem, lägst i rang, och med svans, med flaxiga öron... Som luktar hund. Det är inte helt oävet, men inte som rosenblom heller. Klarar vi av det här?
Jamen det är klart att vi gör. Jag ställer mig frågan om och om igen: "vad farao har jag gett mig in på?" Och sen tänker jag: "Äsch, det är ju bara 10 år eller så. Barn har man ju nästan dubbelt så länge innan de flyttar hemifrån."
Och jag tänker att förändring är skrämmande. Att ju äldre jag blir, destå läskigare är det. jag försöker minnas andra gånger jag känt så här.

T ex:
- När jag satt i studio ett och debatterade nåt katolsk och svårt med SSUs dåvarande ordförande. I direktsändning. I sjunde månaden. Snacka om David och Goliat. Jag menar, hela min personalkostnad motsvarande väl hans skrivbord liksom. Nåväl.
- När jag skulle börja på min magisterkurs. Massa nya människor. Hjälp! Tänk om jag inte kan nåt...äsch, klart jag inte kan. Eller jag menar, KLART jag kan. Jag kan massor. Hjälp! Dessutom ska vi lära oss saker. Det bästa jag  vet är att lära mig saker. Juh.
- När jag skulle föda barn. För snart fem år sen. Och jag visste att jag skulle blir tvungen att underkasta mig en medicinsk igångsättning, att jag skulle få ha väldigt ont, att jag kanske skulle behöva sprättas upp...
- När jag skulle opereras och stod inför fullbordat faktum - jag SKULLE sprättas upp. Det var bara att face the fear, liksom. Och det var otäckt och skrämmande, och jag grät.

Det är nåt sånt jag känner just nu. Inför en liten valp. Med flaxiga öron, men nobel nos och sorgsen blick. (Han har lite så där sorgsna ögon, fast det är nog mest ett drag.) Sorgsen blick och en knix på svansen. Han är ju så fin. Och jag överväldigas av allt möjligt. Av att känna mig otillräcklig och defekt på en gång. Ja, alltså, att min allergi gör mig defekt. Samtidig svämmar jag över av framför allt stolthet över min döttrar. Särskilt min Diva har varit ett UNDER av behärskning, målmedvetenhet och motivation. Jag är så imponerad. Jag ser henne ta allt detta ansvar, och HUR kan jag ens tänka tanken att hon inte skulle få fortsätta ta hand om denna lilla Sigge. Lite allergi, vad är det? Så länge jag inte får tvärastma, liksom...

Jaja. Sen kommer allt det där om frihet och vad man kan och inte kan göra. Jajajaj, o-fri i den bemärkelsen har jag varit länge. Och det gör mig inte så mycket. Jag menar, när hund blivit lastgammal bor fortfarande herr Minst hemma, liksom. 

Min far sa på telefon att "jaja, har man inte bekymmer så skaffar man sig..." Näääj, det var ju inte vad mag-knips-jag vill höra! Fast sen sa han att det är nyttigt för barnen. Utvecklande. Han frågade inte ens om jag hade nysit.
 

Ety det är onsdag.

...

Nä, nu har jag raderat flera hopplösa inledningsmeningar.

Jag kommer inte riktigt till skott.

Jag fick ingenting gjort på mitt jobb igår. Jag var alldeles för stirrig efter min måndag som var jättehektisk.

Vi hade middagsgäster igår. Sådana där riktigt goda vänner, som vi träffat alldeles för lite. Det är människor som jag bara tycker så där plågsamt mycket om. Så där så att jag är nästan lite trött efteråt bara för att jag varit så glad att se dom. Som om glädje också kostar på den redan sköra orken. Men det var det värt.

Mannen isällskapet (de kom en hel familj) hade cowboy-boots.
"Jag hade inget annat att ta på mig", förklarade han kokett.
"Jaa, pappa går alltid i högklackade skor", förklarade hans dotter.
"Det för jag inte alls", försvarade sig pappan, något generad.

Det var väldigt roligt.

De här rara människorna kanske kommer flytta hit. Det skulle jag tycka var helt sjukt underbart. Jag kan nästan bli lite gråtig när jag tänker på det. Tänk va. Om de flyttade hit, bara någar nån nästan-kilometer härifrån. Gångavstånd. Wow.

Men det gäller att inte få upp förväntningarna.

Nåväl.

Sen pågår det lik förbaskat en enorm förväntan i faggorna. Vi åker på lång-utflykt på lördag. VI ska titta på en taxvalp. Vi kanske rentav får med oss den hem. Jag är så nervös. Av massa skäl.

Klarar vi av en hund? (Trams, jag har fött och fostrat fyra barn, jag BÖR klara av en hund...)
Tänk om den luktar illa? (Bah, man vänjer sig...)
Tänk om den äter upp våra skor? (Hm...ja, det är ju inte bra. Det får vi se till att undvika.)
T'änk om jag inte alls pallar att gå ut på hundpromenader i tid och otid och blir helt galen av detta?
Tänk om Divan, som hittills visat på enorm insikt, mognad och förståelse för vad det innebär att ha ett hundansvar, tänk om hon ruttnar om en vecka och säger att "morsan, det där får du sköta själv"... (Näe, vet nån vad, det var till att ha låga tankar om sin förstfödda.)
Tänk om Divans astma blir jättedålig, eller jag börjar nysa, eller herr Minsts visar sig ha eller få astma av hunden??? (Ja. Där har vi nog största skälet till oro. Och hundkoja är väl inte att tänka på när det är 6 minusgrader.)

Sen har diverse blandade släktingar sagt att "tänk er för", och "en hund är ett stort ansvar"...  Jojo, vi har bara varit föräldrar sen vi var 22 - var inte det ett ännu större ansvar kanske? Eller är det kanske just de som egentligen kritiseras? Att vi fick barn för tidigt? Eller är det bara min paranoia som firar nya triumfer?

Gaaah. Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför jag blir så uppbragt... Jag vill ju ha en hund. Men det är läskigt att FATTA BESLUT som innebär någon form av RISKTAGANDE. Sånt har jag dåliga erfarenheter av.

Shit.

Är det någon annan som resonerar så fnoskigt inför att - kanske - skaffa hund? Va? Är folk inte lite mer så här "nu skaffar vi jycke - ja det gör vi" och så skaffar man jycke. Eller?

Men. Nu ska jag inte fastna i det där.

Jag behöver baka bröd och antagligen ta en promenad också. Kanske sticka lite.