yrkeskvinnan

Jag är ensam hemma - såg att det finns fler som också störtnjuter av att vara ensamma hemme. (Hej Mona!!)

Det är faktiskt helt fantastiskt. Jag ligger på sängen och det är så tyst och skönt - det fläktar i gardinerna och är allmänt toppen. Enda smolket är att det är så förtvivlat varmt ftersom solen fortfarande ligger på. Ställer man sig för nära rullgardinen (och det menar jag att man typ bör stanna på minst 50 cms avstånd!) riskerar man brännskador, I kid you not. Det liksom vibrerar i luften och dessutom är datorn varm i knät och hade man nu mensvärk eller nåt liknande vore det väl smutt med en varm dator på magen men jag är redan ap-varm och dessutom har jag nog trillat på en bug av nåt slag. Det gör ont överallt och jag mår sommin Diva gjorde igår så det är väl nåt som florerar... Nu ska jag INTE gå in på tröttsamma hälsotillstånd igen för då får jag byta namn på bloggen från "yrkeskvinnan" till typ "liktornar och skurgumsknän" eller "valium och annat kul i mitt medicinskåp" eller nåt sånt. Hehe. Jag har tagit en Ipren.

Jag träffade min syster idag på FÖRMIDDAGEN (det ni) för lite häng som inte inbegrep barnpassning eller msn. Det var mys. Mysigt. Mys mys. (Min syster tycker om det ordet så jag blev tvungen att retas.)
Det har ju visat sig att folk ofta har några såna där ord...som t ex "unna sig" som jag fick kommenterat. Håller med. Utrycket i sig är lite små-urkigt, samtidigt som jag ju gillar konceptet...ibland. Dock ej dyra handväskor å så... fast nu far jag nästan med osanning - det är så pinsamt men jag vet med mig att jag har sagt att när mitt företag nån (j*kla) gång gör lite vinst ska jag ... köpa en dyr fin STOR handväska i skinn. Den får säkert kosta en....två tusen kronor. Sjönk jag i folks aktning nu? Det vore ju trist...Jag skäms lite grann, och lär nog itne köpa nån dyr handväska. Men man vet aldrig...
På samma sätt som jag då och då gillar att u*a mig saker kan jag ju tänka mig att det faktiskt råkade bli så att jag faktiskt sl*ntrade hela vägen från Hornstull till Södra station, helt korrekt enl definition, lite planlöst så där... Jag gillar bara inte ordet.
 
Nu ska vi inte haka upp oss på det. Vad var det jag levererade? Jag hemlevererade en drös med fin-fina tygblöjor till en trevlig familj som beställt såna av mig. Sen sl... gick jag lite planlöst i riktning mot Södra station och hann avverka en snirklig gångväg mellan små söta kolonilotter nedanför Hornsgatan som jag aldrig sett för. Låg dom här och...bara prunkade så där i största allmänhet, kom jag på mig själv med att tänka.

Väl hemma i förorten köpte jag jordgubbar. Och en röd klänning. I en tråkigt stor storlek...jag måste börja träna snart. Jaja. Sen kom jag hem och kolapsade.

Jag läser Ann Heberlein och har funderat på det här med broar idag. Jag gick under några såna. Men jag är för trött och har överkokt hjärna så jag får filosofera vidare kring det en annan gång.

Undrar om Ann Heberlein tror på Gud?

Det finns ett ord som jag AVSKYR. Jag spontan-brölar högt och ogillande när detta ord dyker upp i texter. Jag läste ju
Ur vulkanenes mun



härom sistens och det var en bra bok, en sjyst roman men det där j*la ordet dök upp säkert tre-fyra gånger och det förtog hur mkt som helst av intrycket. Sen tror jag det dök upp i ytterligare nån eller några böcker som jag tuggat i mig här under sommaren och URK säger jag bara...

Vilket är då det vidriga ord?Det fulaste av alla fula. Usch - jag kan nästan inte skriva det...det är:

S L Ä N T R A

Gaaaaaaaaaaaaah. Det är så hemskt! FULT! Hemskt! Det gick väl an när ungdomar hos Kalle Blomkvist släntrade fram genom Småstad och sprätta grus omkring sig. Men nä vuxna människor i moderna romare börjar släntra ner till bryggor och kajer, eller släntrar över hit eller dit...f*n, det är ett under att de inte gör tummen upp och säger "tjenare tjenare, tji fick duh, din lurifax" eller nåt annat idiotiskt. Gaaaaaaaaaaaaah!! Fruktansvärt ord. Grrrrrrr. Det känns som det hänger lite löst, det ordet. Det betyder att man förflyttar sig lite så där vagt och oplanerat gående, så långt är det väl ok, men det är nåt med...tonen, att de hängs och slängs med pubertet-iga armar och ben, att gruset sprätter och att Åsa-Nisse eller Nils Poppe står bakom ett hörn ochhotar att hoppa fram och gasta nåt hurt-frejdigt, söder-kis-igt...USCH. USCH säger jag bara. Är det så att andra läser in nåt annat i det ordet? Är det så? Jag är helt och fullt allergisk mot detta vedervärdiga ord och jag överväger att kontakta Fredrik Lindström - kanske kan jag få gå i lite ord-terapi hos honom eller så?

På landet låg jag i soffan och läste Skugga av Karin Alvtegen - fruktansvärt bra.



Alla Camilla Läckbergare och Mari Jungstedtar, t o m Helen Turstenar och Anna Jansonar BLEKNAR till ingenting jämfört med den lysande Karin Alvtegen. ÅÅÅÅH, vad hon är bra (och ÅÅÅÅHH vad jag missbrukar versaler)...
Anyhoo, där låg jag och läste och läste och så dök väl det där vidriga ordet upp (fast självklart hade hon vett att använda klart bättre än alla andra miffon som låter sina huvudpersoner lite planlöst släntra (huörg, jag gag-ade just) ner till Konsum i Fjällbacka)... Jag lät höra nåt guturalt ogillande...och vad händer? Han den skäggige som jag lever med kom hasande över golvet, slängande med armarna som en gorilla... Vad håller du på med, gastade jag.
Han svarade nåt flöjtigt om att han kom bara gående här, med armarna slängande...

Och då fattade jag. Han S L Ä N T R A D E!!! Med FLIT!! Jag kastade mig över honom och skrek "Du släntrar! Du släntrar med flit, din typ!!!" Han skrattade så han höll på att ramla ur sängen (jag brottade lämpligen ner honom där, så att han inte skulle slå sig, och eventuellt kunde man ju kanske smyghångla lite sen)...och jag älskar när han skrattar.
Så nu har det där ordet liksom antagit ett liv alldeles av sig själv. Lika mycket som jag avskyr det ordet älskar jag tvätt som hänger och fläktar och flaxar sig torr i vinden och sen luktar frikst och vädrat och underbart. Det är lite härligt med sommar ändå....

Det klarnade igår. På flera sätt. Jag satt en halv dag på mitt kontor och harvade med nån teknisk lösning som bråkade med oss, min bror och mig...suck. Jag hade Diva och brorson Plutten i sällskap också. Plutten är fortjusande och Divan är en fröjd och glädje till barnvakt. Hon och Plutten gillar dessutom varandra och det är ju också trevligt.

När de hade åkt satt jag kvar och pysslade med ett och annat. Mailade och ringde lite. Försökte få liv i två trilskiga telefoner som bara bråkade med mig. Kontantkort har liksom gått mig förbi på nåt sätt...och nu hävdades det att mina två telefoner på nåt sätt antagligen var låsta...ånääääj. Jobbigt jobbigt när man behöver en kontantkortslösning. Men nähä enligt nån sida från Telenor så var de visst inte alls operatörslåsta...kanske...och efter visst Kafka-esk kontakt med Halebops kundtjänstså verkar det som att telefonerna kanske är låsta ÄNDÅ...näman vaff...
Jaja.
Och sen satt jag och sammanställde en lista över Barnavårdscentraler i Stockholm med relevant omnejd.
Nångång däromkring började jag ruttna på alltihop och då paltade jag mig iväg mot stan. Jag gick en lite längre promenad än nödvändigt - jag skulle träffa väninnor vid Tekniska men spankulerade från Stadion. Dels för att få lite motion, dels för att spana in några butiker of sorts. Skyarna var regntunga...men det började faktiskt aldrig regna. Jag försökte då också bestämma mig för huruvida jag skulle äta nåt. Redan då alltså, vid sju. Jag skulle inte träffa mina väninnor förrän vida kvart i åtta men jag kände att om jag inte fick mat skulle jag nog blir besvärlig. Jag hamnade på ett sushi-hål-i-vägen och fick yakitori som var god. Alltså ingen sushi. Jag äter inte sushi, tyvärr. Jag skulle gärna. Det är så estetisk mat och om jag vore lite mer åt det förljugna hållet skulle jag antagligen tvinga i mig sushi bara för syns skulle samt hävda i tid och otid att jag älskade det bara för att det överensstämmer med min självbild/självillusion... Men det går inte. Jag strävar efter det icke-förljugna. Alltså kan jag inte med sushi. Ochjag har försökt. Flera gånger men det slutar alltid med svåra kväljningar och angst. Men vem vet, snart kanske det är dags att pröva igen.

Jag träffade mina väninnor. Tiden har på många sätt sprungit ifrån oss. De är utlandssvenskar sedan många många år. Utlandssvenskar med blandade bakunder. Vi har kopiösa mängder barn allihop, tolv stycken om man lägger ihop våra respektive barnaskaror. Där har det på nåt sätt sagt stopp för oss alla tre. Vem ska bli den första att drämma till med en liten Quintus?? Vem? Quintus lyser nämligen med sin frånvaro hos oss alla.
Hur som helst - vi åt indiskt. Jag tog bara soppa eftersom jag redan ätit min yakitori. Det var fint att sitta tillsammans. Stöttande samtal, olika referenspunkter... En känsla av ett tiden både sprungit ifrån och kommit ikapp. Jag fick inte kvillriga flashbackkänslor av att vara 20 igen och fnissahysteriskt åt både det ena och det andra. Det fanns en harmoni och en trygghet ... och också ett vemod. Tänk va. Livet bara flyter sin gilla gång. Panta rei. Och så går åter en av våra dagar och kommer aldrig åter....visst är det så?

På väg från mitt kontor fick jag Dolly i huvudet igen. Mitt i mitt lite sorgsna svårmodiga mindes jag igen att någon läst mig från igåg, denna någon svarade mig med fina goda ord som kändes som finaste kycklingsoppa i magen. Tack. Tack så otroligt mycket för de orden. De fina orden, kycklingsoppan, en trotsig cigarett och Dolly: "You better get to livin'..." Så var det. Så är det. Och mycket riktigt. Jag åt indisk kycklingsoppa på kvällen. Den var som orden. Snäll och samtidigt livfull, med vitlöksbitar som lurade muntert i botten, en biton av ingefära. Tack igen. Tack för orden som soppa och Samrat of India för soppa i skål.

Och därför har det dröjt med nytt inlägg här. Dårå.

Jag är lite nere. Jag är lite låg.

Jag tror jag ska ta och berätta varför.

Jag försöker starta ett företag. Och det är svårt. Det tar tid. Det kostar pengar. Det kräver mod, stake och självförtroende - samtlga vilka jag lider visst underskott av. Det är deprimerande bitvis.

Jag har stöigt hemma och det tar helvetisk tid att städa och röja.

Jag vet åter igen inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag saknar yrkesidentitet, jag är diffus och känner mig bara äldre och äldre och mer och mer tveksam till om jag har nån jävla begåvning alls. Jag kan baka bröd och sticka en och annan tröja ungefär. Allt det där andra som jag vill i livet - vad farao hände med det? Sjunga, skriva böcker, säga kloka saker, make a difference, inspirera människor... näe. Jag är mest en överbliven radhus-dammråtta.

...och ovanpå allt det där så regnar det. Jippi.

Men - jag ska inte lämna detta på en sån här deprimerande note. För det kanske är lite annorlunda imorgon? Kanske. Det kanske inte är så himla grått och dant? Det kanske känns lite roligare att fortsätta få ordning i köket? Barnen kanske överaskar med att inte enbart KRÄVA saker av mig från morgon till kväll...

Det är hårt att vara människa. Och jag försöker att inte tänka så mycket på det - ety jag ändå anstränger mig mycket för att leva i nuet - för det kan kalrt vara bättre att bara handla. Att göra. Juh. Men ändå.  Den här sommaren kommer också ta slut, läggas till handlingarna...försvinna i den dimma man kallar sitt förflutna. Det som varit. Och sen kommer ännu en höst, då bakterierna frodas, alla blir sjuka och kräks ner allting och mörkret kanske åter igen bara äter sig fast inom mig och gör livet till en sörja av självförakt och...mörker.

Men det finns ju piller och ljusterapi. Och alkohol. Jag kommer vara svårt alkoholiserad inom en inte alltför snar framtid om jag inte får ordning på allt detta. Och det kanske inte går. Jag är så trött.

Jag ska inte underskatta att jag har flera säsonger av Scrubs tillgängliga på dvd, två nyinköpta rom-coms som ska ses snarast samt en fin tröja att sticka vidare på. Jag får inte glömma att det finns ett stort otäckt ärr på min mage som fortfarande inte är så hemskt gammalt.

Och istället för att nu sätta mig och glo på just Scrubs, istället för att äta mer choklad (vi har inget mer vin hemma - det är ren självbevarelsedrift)  så ska jag läsa mitt completorium och prata med min Gud. För jag är inte ensam. Bara trött och lite ledsen.