Yrkeskvinnan är en tant
Exempelvis: Jag löser krypto på helgerna. Det jag såg mest fram emot när jag väntade på ehlgen förra veckan var kryptot i lördagstidningen...jösses. Det är inte bra. Min salig mormor var stor krypto-fantast...det verkar vara genetiskt. (Lördagens krypto var dock i lättaste laget...det ska vara liiite svårare.)
Ytterligare exempel. I morse såg jag en rökande tjej med öppen jacka ("klä på dig!" hade jag lust att säga, "det är minusgrader!!") och knallrosa hår. Vad fasen. Det var liksom rätt snyggt det där knallrosa håret, men jag insåg att jag ville inte ha rosa hår som ung, och inte nu heller som tant, och jag önskar inte ens att jag hade velat ha rosa hår som ung...eh ja.
Och så har jag börjat bära knästrumpor så fort det blir det minst kallt. Jag har skaffat en hel uppsjö knästrumpor och jag anser numera att det är en av den gode Gudens gåvor till mänskligheten. Knästrumpor alltså.
Yrkeskvinnan och arbetsbördan
Anyhoo, idag var det ja. Jag hade styrelsemöte med min pikanta styrelse igår och jag vågar nästan inte skriva nånting om dem eftersom det involverar en hel del komiskt och de ju faktiskt tekniskt sett är min arbetsgivare. Men jag säger som så; det involverade en ex-miltär (inte den gamla vanliga, en ny och äldre - "mer" ex- helt enkelt) som pekade med hela handen, träd-vånda, en tysk (ingen Bellman) och lite annat smått å gott. Jag tar resten en annan gång. Men jag säger bara det - ALLA är ute efter att lura oss. JÄMT.
Det blev kvar disk efter mötet. Den tog jag hand om idag. Sen har det mest ringt hela dan, jag har skyfflat papper fram och tillbaka hela dan, det har krockat i bokningen vilket det ALDRIG gör vilket alltså borde föranleda viss ångest men det gjorde det inte för jag är en lugn och harmonisk människa, tack för det, sjukvården. Hej och hå. Mer disk efter förmiddagsfikat, fler telefonsamtal, mer papper och ÄNDÅ en bortglömd liten sak som hade med efterfrågad information att göra.
Puh.
Nu ska jag promenera till Friskis och Svettis.
Sen ska jag till Konsum.
Mitt liv ÄR så spännande.
Lidl är en vedervärdig affär.
Yrkeskvinnan är gräsänka och går på kurs
Puhu.
Yrkeskvinnan lyfter och ser framåt igen
Ja, nu är alltså frågan; hur mycket ska man skriva egentligen? Det är inte helt svart längre. Det är inte ens bara gråblask. Däremot är det lite stirresurr. Men men.
Jag har bokat en begravning idag. Det var en smått märklig upplevelse. Synnerligen mundane, nästan banal - samtidigt som det handlar om en dam som inte har några anhöriga. Alls. Inte en nån god vän. Hjärtskärande. Begravnignen lär bli prästen, jag och en undertaker. Jösses.
Killen frågade efter utflykten till kyrkogården härom helgen: "Pappa, har de kalkerat din farmor?" (Uttalat farrrrrmorrrr, vi har lärt oss rulla på rrrr-en som tusan). Kalkerat? Han menade förstås KREMERAT. Hihi. Vi hade nämligen pratat om det här m kremering. Han funderade över de thär med hur mycket man behövde gräva och så när man ska begrava någon. Jag förklarade det här med kremering och urnor och sånt. Han var inte helt imponerad och sa att han INTE vill bli uppeldad. "Det behöver du inte", sa jag. "Du kan skriva en lapp om att du inte vill det." Han tittade på mig som om jag var omåttligt korkad. "Det kan jag väl inte om jag är DÖD, heller!" Vilket ju var helt sant.
Diva ville inte heller bli uppeldad, medan Humlan sa att det kvittar. Jag sa att de fick bestämma om de ville elda upp mig eller inte. Sen var det nog dags att lämna ämnet - man kanske inte ska prata om döden precis hur länge som helst med små känsliga barn.
Ok. Here it goes. Det är bättre helt enkelt för att jag har fått hjälp av sjukvården. Tack sjukvården. Efter att första ha uppsökt vård för en mycket ond arm och där börjat tjuta som en kran (jag skrämde den stackars arabiske läkaren som trodde att han hade vridit av mig armen, minst). När han förstod hur det var fatt sa han att armen var det ingen fara med - gå och prata m doktor om det här sinnestillståndet. Han var så snäll att jag höll på att dö. Sen hade husläkaren inte tid med mig. Förrän om två veckor. Det fixade inte jag. Jag fick annan tid hos en parant dam med skumt efternamn. Eller, jag visste ju inte att hon var parant förrän jag var där. Men jag hade rätt. Mycket parant, ed en klart tjusig touch. Jag blir nervös av tjusiga människor. Jag höll på att börja böla redan i väntrummet. Sen snörvlade vi loss. Jag satt helt beredd att rusa därifrån vid minsta tecken på - ja vad? Förakt kanske? Brukar läkare förakta sina patienter? Ibland kanske... Jag har i o f s bara träffa en två tre stycken såna genom åren. En JÄTTEDUM en som... oj, jag får berätta denna story en annan gång. Min dott och jag (Divan) ska SKAPA. Vi är med i en redaktionsgrupp och ska skriva nåt piffigt om helgon och så. Heja oss.
Hurra för en tjusiga snälla doktorn. Hurra för alla snälla som sa "gå till doktorn". Hurra för att människor ofta är snälla. Och gråt och sorg över ondska och ond bråd död... Tänk om det hade räkt med att någon var lite extra snäll mot honom, den senaste skolmördaren. Eller är jag bara naiv? Lite kanske.
Yrkeskvinnan tittar ut genom ögonen
Vilket uppehåll.
Jag har en bulle i ugnen. Jo alltså jag har det. Ugnen står på 250 grader och det luktar brända sesamfrön och snart ska jag sänka värmen och låta bullen gräddas i nån halvtimme till. Nu var det väl förhoppningsvis i alla fall NÅN som hajjade till och fick nåt i halsgropen och tänkte "Nääää, e ho på tjocken nu igen??" fast det faktiskt var över fyra år sen sist jag var på tjocken. Vad det nu har m saken att göra.... Ja, jag vet. Det var jag som började.
Det är svart och blaskigt och grått och svårt och tungt. Nu igen. Och väldigt få bryr sig. Orkar bry sig. Och hur mycket orkar jag säga? Inte så jättemycket. Inte när alla andra har nog med sitt, liksom. Men men, jag klarar mig nog ska ni se. Det var ju det ni visste, eller hur? Det var därför ni inte brydde er. Eller?
"Yrkeskvinna?" Vadå yrkeskvinna? Jag har knappt nåt yrke att tala om. Det jag fick för mig att jag var bra på, var jag inte så bra på...inte så att jag tålde det i alla fall. Och nu är det mest brödfödan som gäller. Fast det är ju inte riktigt sant det heller. Och jag ser att jag verkar vara helt i ett träsk av självförakt och angst. Men så är det inte. Angst - ja. Självförakt - nej. Jag tycker att jag är älskansvärd och har ett existensberättigande. Jag är stark. Och jag kan baka bröd. Men jag ser det mest i väldigt mycket grått. Förhoppningsvis är det temporärt. För jag vill kunna börja ha mascara igen. Det törs jag inte för tillfället.
Nu ska jag sänka värmen tror jag. Och borsta tänderna. Och hoppas på att morgonendagen har nya nyanser som inte bara går i svart och grått och svart och grått. Och lite kräk-beiget. Ge mig blått och lila och grönt. Och lite orange. Snälla...
