yrkeskvinnan

Mega-återfall av nåt influensaaktigt. Va f*n liksom... Jag hade 39 graders feber igår och mådde därefter. Roade mig med lite Ibuprofen-jojo. Hade ont ont ont och försökte hålla både jobbångest, hälsoångest och lite gammal hederlig hypokondri stången. (Har jag MS? Är det diabetes? Cancer?? HIV???) 

Sen fick datorn spader också. Alla mina bilder är plötsligt .... borta? Jag sitter och ska sortera lite pics och så från ingenstans så hittar jag inte tillbaka till mappen Bilder. Pictuires. Whatever. Den är försvunnen. Jag letar och letar och letar. Borta. Men vad f*n NU då?? Jag får blandad ångest- och febersvettningar och blir bara så trött. Sen hittar jag alla bilderna...typ. De går att hitta när man gör en sökning men de går inte att öpnna och datorn verkar inte kunna hålla isär "Bilder" och "Pictures" och jag får bara inte ihop det. Och min mest tekniske bror är borta i London och springer maraton så honom kan jag inte be honom om hjälp förrän på torsdag. Det är bara så absurdt och jag vet knappt om jag törs stänga av datorn. Eller ha den på. Eller....

Sen mitt jobb ska vi bara inte prata om. Det är plötsligt bra mycket mer än jag bargained for när jag började, och jag vet farao inte hur jag ska kunna ... hantera eländet. Men men. Jag har en överlevnadsplan för de närmsta 72 timmarna. Sen får vi se.

Jag läser min syster om klass och sånt. Hon och Mymlan (en av Sveriges största bloggar, ifall ni undrar) har skrivit om klass ur ett rätt intressant och tänkvärt perspektiv.

För en tid sen satt jag och diskuterade klass med maken och en god vän och kom fram till följande: När det kom till klass så var jag minst klassmedveten, min man ganska lite men mer än jag, och goda vännen A helt klart mest klassmedveten. Varför då då, undrar man. Vi kom gemensamt fram till att det antagligen var så här; när man är (relativt) privilegierad medelklass är man per definition omedveten om klass och klasstillhörighet. Av gammal hävd och ohejdad vana, typ. För att man kan. Och har råd. Och för att man får. 
För att göra en riktigt snabb-klass-genomgång av maken, vännen A och mig själv så blev det så här:

JAG själv: Akademikerföräldrar, morfar professorn,mormor beläst, farfar och farmor en del av intelligentian i sin stad, 4e generationen stockholmare på mödernet, skolår utomlands, innerstadsuppväxt, innerstadsgymnasium, högskoleutbildad flera gånger om. Rest i praktiskt taget hela Europa, besökt ett antal stater i USA, trippat runt i Mexico (Tijuana) i flera timmar samt varit ett dygn i Marocco). Samtidigt har jag gjort så klassgränsöverskridande saker som att flippa burgare på gamla Clock (länge sen alltså), varit springsjas/extra städare på krog, jobbat som garderobiär på liten teater, stått i diverse små butiker, suttit i reception (där fick jag dock veta att jag var alldeles för överkvalificerad)... samt som högstadievikarie i problemförort. Dessutom har jag gift mig rätt ung (21) och fått fyra ungar. Jag har DOCK aldrig fått nån som helst jävla lägenhet av någon trots släktens oerhörda mängder pengar (eller...?).  Jag bodde i hyreslägenhet tills jag var 30 och med en nyförlösts kvinnas ursinne och målmedvetenhet skaffade mig ett radhus. Skaffade OSS ett radhus.
SUMMASUMMARUM: Synnerligen låg klassmedevetenhet. Dvs den vare sig hämmar eller bär mig. Eller?

Maken: Akademikerföräldrar som dock båda gjort sk klassresa och varit de första som utbildat sig på högskolenivå. Mor från Norrland, farföräldrar från landet. Innerstadsuppväxt. Innerstadsgymnasium. Fiiin ekonomiutbildning. Sen gick det visst lite snett, träffade fruntimmer som hade fått för sig att man skulle gifta sig om man gillade varann så pass mycket. ("Kan ni inte bara flytta ihop som normala människor?" hette det när det begav sig.) Mycket oflyt i jobbsvängen - det kanske inte bara drabbar kvinnor att ha barn och familj när det kommer till karriären? Är lite så där lagom medveten om sin klass tillhörighet, men låter den inte bekomma sig.

Vännen A: Invandrarbakgrund men född i Sverige, mindre stad. Föräldrar som dels jobbat sig upp från botten, (från verkstadsgolvet upp till tjänstemannanivå) och dels deltidsslitit nätter i äldreomsorgen och samtidigt uppfostrat barn. Ständig press om hur viktigt det är att skaffa sig utbildning och jobba hårt och vara duktig och visa att man minsann... Har jobbat hårt och mycket och jämt. Högskoleutbildning inom ett viktigt men inte så känt område av vården. Stort ideellt engagemang. Globetrotter. Är mycket medveten om sitt ursprung. Har en stark känsla av klasstilhörighet och att gränser måste sprängas, att inget är gratis, att man måste kämpa hårt, visa att man kan....

Vi kom alltså fram till att ju "högre" klass, destå lägre klassmedvetenhet...kan det stämma?

Jag har odlat mitt eget lilla unikum-ego ganska länge, fast jag börjar lägga ner det nu. Jag har tyckt att jag är så himla udda och statistiskt avvikande. Nu vet jag inte... Jag brukar ses som en rätt intellektuell person, man blir det av att läsa mycket, men jag har väldigt svårt att identfiera mig med eller uppskatta det som min syster beskriver i sin/vår uppväxt. (Vi har inte alla föräldrar gemensamt och har inte växt upp tillsammans i nån större utsträckning men ändå.) De där intellektuella samtalen...jag vet inte, ja. Som jag minns det kunde det var rätt högljudda, rätt mästrande jobbiga historier som mest gick ut på att slå varann på fingrarna och "veta mest"... Nä. Så kul var det inte. Men det får ju stå för mig.

Märk väl, det var så i den tregenerationsfamilj som jag har växt upp i också - en ständigt pågående föresläsning där man visserligen lärde sig mycket men också ständigt fick veta, både indirekt och direkt att man inte var vatten värd förrns man hade något intressant att säga så HÅLL TYST tills dess. (Mellan raderna hörde man liksom att "det lär dröja"...)Jag höll rätt mycket tyst. Eller - blev rätt mycket tystad. Nertystad. Som jag minns det. När man inte halvt ofrivilligt råkade säga något "lustigt" som gjorde att alla skrattade - hharrh hharrh, tänk vad de kan de små liven. Men sen var det bara att hålla käft igen. Jaja. 

Klass hit och klass dit. Visst. Handlar det bara om pengar? Eller om hur man uppför sig? Att man kan koderna? Jag vet inte hur många gånger jag känt mig som en idiot och på fullaste allvar undrat om jag gör mig förstådd bara för att jag använder långa ord och snitsiga meningar. Det är ju pinsamt på fler sätt en ett, liksom. Men visst, man kommer väldigt långt på att vara väluppfostrad och kunna sin Shakespeare och hänga med i kulturdebatten - sure. 

Bara det att jag helt ohämmat slänger mig med detta "klass hit och hit" utan vederbörlig vördnad inför klasskamp och historia osv i all oändlighet - det säger nånting. Det säger antagligen att jag är riktigt klassiskt snorbortskämt medelklass som borde veta hut? Skjutas näst först när revolutionen kommer? Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte annat än försöka reflektera och hålla mig så medveten jag kan.

Blä.

Jag blir så trött. Jag orkar inte vara mer medveten idag. Jag har faktiskt feber.