yrkeskvinnan

Jag skulle masat mig iväg på föreläsning idag. Skulle. Men imorse hostade den stora killen fortfarande som e döende valross och när jag frågade den lille varför han grät visade det sig att han inte alls grät. Hans ögon rann över av feber. Man hade kunnat steka ägg på barnet. 38, 8 vid frukostbordet and rising.

Jag fick stanna hemma. En kort utflykt för tre snabba ärenden - och då var storasyster på väg hem så jag har inte varit en helt olämplig mor.

Men nån föreläsning blev det inte. Jag har husfruat mig i maklig takt mest hela dagen. Det mest uppskakande som hände var att maken ringde hem och berättade att han mått illa hela förmiddagen men att han nu kände sig mycket bättre...ok? Det vet jag inte om jag blir helt imonerad av.

När vi väl kört alla barn i säng drack vi glögg och tittade på Medium.

Min stora son, den ack så  sjuke (nåja) hittade på nåt raffinerat sätt att spänna en sån där tränings-gummisnodd-grej så att man sen kunde åka på baken över hela hallgolvet. (Mycket svårt att beskriva men han var mycket nöjd och har talat exalterat om din "anordning".
"Mamma, visst är det en bra anordning?"
Min son, snart 8 år, använder ord som "lönlöst" och "anordning" utan att blinka. Är det inte lite imponerande?

Jag kan inte gå på föreläsning imorgon heller. För min man är rektor och måste hålla uppbyggliga terminssluts-tal. Om han inte kräks förstås.

Fredags: Jag följde med maken till hanses jobb. Sen satt jag på hans rum och passade min omkopplade telefon, läste Philip Pullman och stickade.
Sen när han ÄNTLIGEN var klar med lussande, och personalgullande, åkte vi till Farsta centrum och julklappsmeckade i sisådär 4 timmar. DVS vi inledde med sushi, och efter ca två timmar var vi tvungna att styrka oss med fika. Sen var vi så möra att...kollapsen var nära. Jag har lite ont i benen fortfarande. Och inte för att mina otäcka barn läser här men jag vågar inte chansa och berätta var de f i julklapp, det får jag berätta senare. Men hualigen vilka snälla föräldrar våra barn har, säger jag bara.
Nånstans i andra halvlek ringdes det hemifrån och det var fullt slagsmål. Mellan våra civiliserade döttrar om vem som skulle vara Lucia när de skulle lussa för oss lördag morgon. Vi förklarade utan pardon att vi betackades oss för Luciauppvaktining som föregicks av våld. Därför "slapp" vi lussande på lördagsmorgonen.

Lördag: Vi slappade och slappade tills det var dags att skkjutsa flickor till Lucia-rep. Det var bara det att Divan hade hormoniella rubbninga och en uppstudsig pubertet att hantera och därför slutade det med att hon stoppades i säng eftersom hon bara grinade, hade ont i magen och deppade i största allmänhet. Rödgråtna tärnor gör ingen glad. Humlan fick lussa själv. När vi sen efter att ha småhandlat tillsammans med pojkarna kom till kyrkan för att lyssna och titta på luciatåget - då är det fullsatt! Va?? Men vi har ju ett litet barn som ska sjunga!! Vi fck inte komma in. *morr*
VI hann som tur var haffa barnet och fick förklara som det var. Maken åkte sen tillbaka en och en halv timme senare till andra lussetåget. Jag morrade en del över den taffliga planeringen men men.

Idag har vi bakat pepparkakor och lussebullar med grannarna. Jag har drabbats av trötthet och spleen, vilket ledde till skippad tennis samt 2 timmar i badkaret.
Jag överväger att gå i ide. Mumintrollen, de vet hur man gör.

Jag sitter på jobbet och vägrar svara i kollegans telefon. För även om jag förklarar att jag inte alls är ekonomiansvarig kommer de vilja att jag framför saker och kommer ihåg saker och kanske rentav gör saker. Och det vill jag inte. Jag känner mig smått okristlig och smådålig varje gång jag inte svarar i kollegans telefon. Men det jag får lev med det. 

Allt medicinerande gör mig torr i munnen och lätt illamående lite nu och då.

Jag sitter i ett bombnedslag av utspridda kartotekskort (vet ni vad det är, små barn? Det är varken analoga eller digitala informationsbärare av ett halvbeständigt material, tillverkat av trä eller rättare sagt cellulosa. Alltså papper. Tunnare kartong närmare bestämt. På dessa har man nyttjat en helt handdriven textöverförare, nämligen en s k penna. Ja, ni läste rätt. De är handskrivna också.) pärmar med listor samt allsköns skräpigt kontorsmaterial. Detta kommer mig osökt att tänka på en fantastisk sång av Electric Banana Band, "Byråkraten".

En dag så fråga' min mor
Vad ska du bli när du blir stor
En modig och stark brandsoldat?
Nej - jag ska bli en byråkrat

För pärmar och papper är det bästa jag vet 
Jag älskar mitt hålslag och min gem-magnet
Och bruna brev i C-formet
Och min egne ljuvliga häftapparat

Fullt så illa är det inte. Men jag har faktiskt en gem-magnet. Det är nästan illa nog.

Hela texten finns här:
BYRÅKRATEN

Youtube gick dessvärre på en nit här. Den fanns inte upplagd nånstan. Men den är lite smäktande och går i tretakt, då mycket kan jag säga.

I morse trotsade jag inte bara mina bihålor och allt penicillin-ätande. Jag trotsade även allt förnuft och gick in på Pocket-shop. Med dödsförakt. Jag kom ut 198 kr fattigare, fast det hade kunnat blir säkert 500kr om jag inte hållt mig i skinnet. Jag inhandlat två lättsammare volymer i chick-litt och deckargenren. På engelska, för då lurar jag mig själv att jag "åtminstone håller språket uppe". Jojo. Jag kom också i samspråk med den unga mannen - som såg väldigt trevlig ut...hm, undrar om han var singel, han borde giftas bort med någon...kanske, eller så är han ett psyko. Fast jag har svårt att tro det om folk som sitter och kränger läsbart och läsvärt på tågstationer. Det är ju så...behjärtansvärt. I alla fall. Vi diskuterade Philip Pullman en lång stund och jag funderade på om jag skulle berätta att jag är en ganska högljudt bekännande kristen som ÄNDÅ tycker att Philip Pullman är ett litterärt geni. Jag lät bli. Men det var trevligt. 

Härom veckan var veckans ord, mig och min granne emellan, STÄVJA. Bra ord. Det följdes ett lite halv-slarvigt veckans ord veckan efter, SKÖNJA, som jag tyckte var lite för likt, men grannen blev eld och lågor.
Jag tror den har veckans ord den här veckan blir VEMOD. Känsla av viss sorgsenhet och melankoli. Eller - har någon ett annat förslag på definition?

Min granne skickade förövrigt också ett intressant sms för några veckor sen där hon efterfrågade de tre böcker som jag ansåg påverkat mänskligheten mest. Hopplös uppgift - men tveka inte att bidra med förslag!
Mitt förslag var som följer:
1. Bibeln - påverkat hela västvärlden och mer därtill både litterärt och religiöst
2. Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe - bidrog till slaveriets avskaffande i Amerika...sen i vilken utsträckning kan säkert diskuteras.
3. Det andra könet av Simone de Beauvoir. Feminismens första kampskrift? 

Som sagt tveka inte att bidra med förslag på lista.
Jag undertecknade min med "Kamphälsningar fru W-B". Detta eftersom min granne självklart undertecknat med "Horace".
Det är så skojigt och små-intellektuellt i för radhusförorten ibland.

Kartoteket kallar. Auf Wiedersehen.


 

Jag fick penicillin. Det tog ca 3,75 minuter, då den leende kvinliga läkaren petade lite på min kind, bad mig försöka tryckutjämna (AJ!!!)  samt frågade om jag hade gul snuva. "Nä", sa jag. "Den e grödn".
"Det får bli penicillin", sa hon och vräkte iväg receptet.
Jag ringde mamma och gnällde en stund, sen handlade jag sybehör, åt på MackeDonken, handlade örngott, handlade julklappar, lyckades förlägga mitt VISA-kort och fick ångest, hittade det igen, åkte hem. Där nånstans insåg jag hur halvdöd jag var. Just det, jag hämtade ut mina stora läbbiga piller också. Fäsen, vad jag äter piller. Jag börjar blir trött på det.
Min lillebror, som numera är tvåbarnsfar, har magkatarr. Det är otrevligt och smärtsamt och han är lite besvärad som stött och tar det som en personlig förolämpning. Han har "ovärdig" mage (vad farao det nu betyder) och hvädar bestämt att han inte ALLS stressar. Det tror jag inte heller att han gör. Det är väl omställningen eller nåt.

Jag är så jäkla sjuk. Allt gör ont. Allt. Fast mest i hela ansiktet. Jag är så att sjuk att jag
1. inte orkar laga middag
2. glömde att minska en maska i vardera sidan på ärmen på min fina mohair-tröja som snart är klar
3. glömde hämta herr Minst på dagis

Det sista är så pinsamt att jag verkligen skäms. Jag skulle hämta honom klockan fyra, men jag vegeterade så intensivt med stickningen och mitt ömmande nylle att jag helt glömde bort honom. PINSAMT. Fast på dagis var allt frid och fröjd och herr Minst skulle just till att börja väva när jag kom instapplande genom dörren. Han var rätt oberörd.

Jag är hungrig. Jag vill inte äta. Jag vill ha soppa. Jag vill döööööööööööööööööööööö.
Nä. Det vill jag faktiskt inte. Jag vill bara bli av med allt guck som huserar i mitt kranium. Typ.

Men det kan man ju glömma.
Jag har som vanligt tagit på mig en två tre små käcka kreativa projekt som ska liva upp presenteriet på julafton, det är bara det att sen ska man orka pyssla de där grejjerna också. Hur nu det ska gå till. Men det får bli ett senare bekymmer.

Jag åkte och jobbade idag, lite mot bättre vetande eftersom jag hade ont i ansiktet ända sen i lördags. That's right, my sinuses are acting up. IGEN. Det är bara att gå till doktorn. Jag har nässlöljt som en FURIE, sprejat, snutit och lik förbannat så kommer det ut kärnkraftsavafall som (nästan) lyser i mörkret och kan användas i kemisk krigföring och det gör fortfarande ont. Skit också. Dessutom knakar det i mitt högra öra med jämna mellanrum.

Eftersom jag kände mig erbarmligt sjuk hela helgen och hade ont i hela ansiktet hanterade jag detta genom att bland annat goffa godis. Det var ju lite onödigt, men så kan det gå. Så nu känner jag mig lite padd-ig. I fredags var det dessutom katastrof på jobbet. Eller så här - (JA, det här kommer bli inlindat) - mitt jobb sköter sig ju självt och jag har en annan arbetsgivare än "alla andra" på mitt jobb. Så det här påverkade egentligen "alla andra" mycket mer. Fast på ett mer djupgående plan påverkar det mig också. Och det ledde till att jag grät som ett barn, och plötsligt insåg att världens barskaste nunna satt och klappade mig på handen och stack åt mig en näsduk.

Nä, det är faktiskt officiellt. Det är inte märkvärdigare än att församlingprästen, där jag jobbar - lämnar sin församling. Det som gör det lite märkvärdigare och tyngre är att han också lämnar sin orden och sitt prästämbete. Och DET gör ont. Jätteont. För han har lovat lika mycket som jag har lovat min man. Och löften måste betyda något. Måste.
Så utan att gå in på detaljer - det gör ont.

Därefter vinglade jag runt på Östermalm - bokstavligen, jag hade med dödsförakt satt på mig högklackat OCH mascara, ödesdigert båda delarna. Jag handlade lite fler julklappar och  kontemplerade mina knastertorra ögon samt de tunga suckarna i mitt bröst.

Idag var stämning något tryckt men hanterbar. Det bjöds på brända mandlar på fikat. Jag åkte till min shrink och träffade sen maken som haft möte i stan och lyckats klippa sig. Vi övervägde att bevista en mässa eftersom det är Jungfru Marie ...nånting. (Minne som en guldfisk, jag skyller på bihålorna.) Men jag hade för ont. VI åkte hem istället. Jag kastade mig över matlagningen och det blev pastasås på renskav, bacon och svamp med lite tomatpuré och creme fraiche. Det blev smaskens, och äldste sonen Killen som hade kamraten E på besök som också stannade på middag åt upp hela sin portion och förklarade att "jag har ätit bränd ren förrut". Hä. Han var inte heller rädd för ärtor vilket hedrade honom. Herr Minst ställde som vanligt till en scen.

Sen läste vi Vicke Viking - oerhört roligt. Men efter halva kapitlet höll jag på att somna så jag kolapsade i soffan. Och somnade.

Efter att ha vaknat till liv igen har jag petat i mig te och gått och lagt mig - jag bloggar alltså från sängkanten. Fast först nässköljdes det förstås igen. Och maken anser att nu ska vi titta på film i sängen. Divan har fjollat runt och fjant-fjompat tills jag fick ett utbrott och brölade något som absolut inte kan upprepas här men det  hade att göra med någon form av skändning av ett bestick. Helt absurdt och maken skrattade så att han höll på att ramla ur sängen.

Det regnar. Barnen väsnas. Jag är lite på sparlåga. Jag misstänker att jag måste äta penicillin för att få fason på bihålorna.

Jag vill ha mer te.

Jag har arbetat i tre dagar i streck vilket jag ju bara inte GÖR i vanliga fall. Det har varit HISKELIGT ansträngande och idag var jag dessutom tvungen att skutt iväg till underredes-doktorn. Ety jag är störd å mina månatliga regleringar. Inga detaljer, mer än att det jag trodde vara normalt inte alls är normalt samt att det verkligen inte är normalt att äta en medicin som supposedly ska leda till att man inte är månatlig ALLS och sen ändå läcka som ett såll i två veckor. Jag skojar inte. Blö som en slaktad gris i två veckor. Inte roligt. Anyhoo, farbror lustig (min gynekolog) sa sävligt (han är alltid lite sävlig och säjer saker som att "det är bara du i hela världigen som tycker det är obehagligt att klättra upp i gynstolen - alla andra tycker det är jättekul") att så här kan du ju verkligen inte ha det, vi prövar nåt annat. Och så skrev han ut nässpray. Jag har förstått att vissa saker är väldigt effektiva att ta genom just näsan (typ kokain och hormonspray) men i alla fall. "Jag har problem med mitt månatliga, därför använder jag nässpray... " - det känns liksom inte logiskt. Dessutom var den svinigt dyr och jag tänkte att nu blir barnen utan julklappar. Detta tills jag insåg att jag fått tillbaka en nätt summa på skatten. Jippi! Nu fattas det bara att maken får kvarskatt.

Så jag handlade lite annat småkraffs till julklapp till mina små samt mina brorsbarn och sen åkte jag hem på en snuskigt fullpackad pendel med min ofantligt dyra nässpray.

Men - jag gick händelserna lite i förväg. Varför har jag nu jobbat tre dagar på raken frågar sig vän av ordningen? Jo - jag har köpt in ett system som ska hjälpa mig, mina döda och min kyrkogård till en enklare tillvaro. Jag fick systemet, försökte installera systemet och eftersom jag inte är en fullkomplig idiot gav jag upp efter tre misslyckade försök och ringde supporten. De tog över min dator fjärrvägen i två dar, sen gav DOM också upp och sa: "Vi kommer över!" Det visade sig vara nån knas-inställning i min burk som det tog mycket tid att hitta och de förklarade att jag aldrig hade lyckats få igång eländet om jag fortsatt på egen hand. Därefter blev jag lite matt. Sen bokade jag i alla fall in några konsulttimmar med en utbildare - visst, jag hade kunnat sitta och bli blå i ansiktet och försökt lära mig på egen hand men det hade jag ingen lust med. Så nu fick jag sitta med supertrevliga och pedagogiska utbildaren S i två dagar. Det passar mig alldeles utmärkt att bli hållen i handen. Vi la in en hoper döingar, vi gick igenom olika typer av status men när vi kom till gravskötselavtal, aviseringar och fakturor blev jag lite blek och rädd, och kände att hjäääälp. 

Hur som helst - som det ser ut nu känner jag mig ömsom euforisk av hur fantastiskt allt kommer bli när det är kalrt, ömsom väldigt trött när jag ser hur lång tid det kommer ta. Blä. Men det är ju bara att harva på. 

Utbildaren S tittade på mina kartotek (4 st, varav två helt antika), mina pärmar, min fina gravbok (helt handriven FORTFARANDE 2008), min pärm med handritade kartor, mitt knas-register i Works som är lynnigt och stelt som en dement plåt-niklas...och så sa hon bara stillsamt att JA, det kommer bli mycket enklare sen.

Administration. Det är ett mycket fult och små-äckligt ord. Det är ett sånt anti-begrepp. Det är så dammigt och tråkigt och ofta icke-kreativt. Eller? Eller är det vad man gör det till?

Jag vet inte, men det är det jag sysslar med i alla fall. 

Just det. En sak till. När jag kom ut från doktor lattjo kom jag på att jag skulle se om jag skulle hinna få tag på maken innan han satte sig i viktigt möte (han hade nämligen mitt leg vilket jag behövde för att kunna hämta ut den svindyra medicinen). Jag ställde mig och sms:ade. Sen fastnade jag lite i sms-mode och började städa i telefonen. Då blir jag ofrivillig åhörare till en donna som sitter och vräker ur sig om sitt vansinnes-såpopera-panikångest-liv i telefon till en väninna eller vad det nu var. Har folk ingen integritet alls längre?? 
Så här lät det (jag blev paralyserad av både sms-mode same vanmäktig fascination över donnans brist på ... vett-att-viska):
" ...jag vet fan vad jag ska göra, jag har fått säja lägenheten och nu ska vi ha barn och han vill liksom inte leva med mig och Niklas han säger ju att han är kär i mig och tänker ta ansvaret för barnet 50% men att han bryr sig inte om att jag har sålt lägenheten och blivit av med jobbet han vill typ ha en emotionell relation med mig men inte dela ekonomi alltså förstå hur ska jag göra? jag vill inte ha något barn under dom här omständigheterna jag menar, jag har inget jobb, ingenstans att bo, en 8-åring och en bebis i magen...."

Lagom muntert. Till sist släppte min vanmakt och jag gick med bestämda steg mot utgången. (Detta utspelade sig i väntrummet på en mödravård, mind you, och allt och alla hörde precis ALLT detta.)
Det enda jag såg var ett par högklackade stövlar och ett långt hår som hängde ner över ansiktet på den olyckliga.

Väl hemma övervägde jag ytterligare en julklappsrunda med storkillen som har shoppingen i blodet, men jag bestämde mig sen för att låta bli, till samme killes förtret. Lite lätt rödögd sa han "du kommer inte orka i morgon heller..." fas jag lovade att det skulle jag visst det. Pust. Sen slängde jag hastigt ihop hamburgare till samtliga familjemedlemmar och monterade och slog t o m två st i ugnsfolie till maken och Divan som skulle iväg på föräldramöte. De blev mycket glada. Det är lite skillnad på varm mat och en macka, sa husmodern/yrkeskvinnan den präktiga, knöck pånacken och började diska.
Eller nä. Nån annan får diska, faktiskt.
Nu ska jag antingen sticka vidare på mohair-tröjan eller nässkölja.
Mitt liv är mycket spännande.

En kollega fyller femtio idag så redan halv elva serverades det smörgåstårta, ett glas vitt och praliner... Smaskens. Jag som är rätt krasslig och hormoniell tyckte det var TOPPEN. Det var en sjyst tysk Gewurtstraminer som var rackarns mustig och stark så zwing sa det i mössan...och man fick vara glad att det bara blev ett glas.

Så nu förväntas man alltså jobba och bokföra och annat elände, med en drink innanför akrylkoftan?

Det blir nog bra.

Mitt föredrag i lördags gick STRÅLANDE. Riktigt bra. Maken var stolt,  jag var nöjd och vi blev bara en halvtimme sena till middagen / julbordet med grannarna. Det var ett riktigt maffigt julbord och jag höll mig i skinet så bra till sillen och kallskuret, men fisken...det var så mycket smarrig firre att jag blev knäsvag och höll på att förta mig alldeles. Gravad lax, rökt lax, laxtartar, varmrökt lax, rökt sik, rökt makrill...och lite till. *SLURRRRRRP*

Efterrättsbordet var inte heller så illa. Sen är alla så civiliserade att vi bara tog en mycket liten snaps och eftersom det åts så väldigt mycket mat under ganska många timmar så kunde jag med gott samvete skjutsa oss hem. Vi var fem stycken i den mycket pyttiga bilen. Humor säger jag bara. Tur för dom i baksätet att jag har så korta ben att jag - som alltid - var tvungen att dra fram stolen jättemycket. Alltså fick de klart mer plats i baksätet än de annars skulle fått.

Hemma börjar jul-fnosket att leta sig in. Jag drömmer om alternativa jular i kloster eller på Kanarieöarna men hindras av mitt miljöansvar och storleken på min plånbok samt den fasansfulla tanken på de olyckliga minerna hos kidsen ifall vi skulle sitta i nån stillsam reträtt-ig miljö och maken och jag skulle försöka mysa ikapp och allt de vill göra är att frossa i leksaker och knäck. Och Kall'Anka.

Jag har en ny favoritfilm. Som vanligt är jag sen. Jag ÄLSKAR The 40-year Old Virgin. Amazing. Nästa gång ska jag berätta varför.

Bokföring - kom an bara. Jag ä int' rädd för däj.