yrkeskvinnan

Jag hämtade posten för en stund sen och där fanns det ett kuvert med poststämpel utomlandsifrån. Det var från pappa. Min pappa har lämnat landet. Han bor inte i Sverige längre, han bor i England. Eftersom hans fru arbetar där.  Nåväl. Det unnar jag dom.
I alla fall, det var en artikel om tygblöjor, (jag blev både lite glad och lite förvånad - har han noterat allt mitt blaj om denna min udda...."passion"?) och en papperslapp med "Kram" undertecknad pappa. Eller pappas förnamn, rättare sagt, han frågar ibland när jag ska bli stor och vuxen och börja kalla honom för hans förnamn. "Aldrig", svarar jag då. Visst, kanske den dag då jag känner att vi möts som jämlikar, när allt verkligen är bearbetat och hanterat , utrett och förlåtet - DÅ kanske. Men tills dess - pappa är pappa. Och får så förbli. Jag har ett visst behov av att markera den saken. Att han är min pappa, så 35 på det trettisjätte jag är. Att han inte ska tro att han kan smita från det, liksom. För även om han försvann en gång, så fanns han också kvar. Betydligt mer än många andra fäder, som försvann för gott. Det är väl på sätt och vis även det jag markerar. Att jag vill ha min pappa kvar. Att jag tänker ha min pappa kvar.

Jag skulle nu kunna brista ut i en lamentation över just detta med smitande och lämnande...men jag gör inte det. Dels för att jag är rätt vuxen, även om jag envisas med att kalla pappa för pappa (och mamma för mamma - rätt ska vara rätt). Och dels för att pappa läser bloggen då och då. 

Med posten kom också ICA-kuriren som vi läser här hemma. (Det är när maken försjunker i denna publikation som jag brukar trackassera honom och säga lite lagom syrligt "Ica-kuriren? Åh. Manligt, hörrö.)" I veckans nummer porträtterades Hanna Hellquist med anledning av hennes bok "Karlstad zoologiska". Den handlar om hennes knasiga pappa och allt han utsatte henne för....fast det där lät ju fel. Allt som han drabbade henne med, kanske man ska säga? Framför allt då vad det gällde alla djur som dök upp och sen ibland försvann. 

Jag har inte bestämt mig för om jag ska läsa denna bok. Kanske, kanske inte. När jag läste Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" var det precis en så stark upplevelse som alla sa. Jag blev så tagen, men inte på ett outhärdligt sätt, utan på det där bästa sättet, när det rör om inom en som en sked som rör om i en kopp kaffe så att sockerbiten smälter och det blir precis lagom sött, men ändå smakar kaffe och beskt och gott och skärper sinnena ...och lite lite bränner man sig i munnen trots allt. Nåt sånt. 

Men däremot kom jag att tänka på min egen pappa. I Ica-kuriren fanns det listat en del andra pappa-böcker. De verkar vara på tapeten just nu, det där papporna, mina/våra pappor som är födda på 40-talet, och som varit så vanliga och ovanliga, knäppa och udda allihop på en och samma gång. Det stod nåt om att de är så ofarliga för de har varit så frånvarande. Aha. "De var helt enkelt aldrig där", säger Hanna Hellquist. Och när de var där, var det för att nu var det dags för äventyr.

Och jag minns min egen pappa. Förstås.
Jag minns alla kringelikrokiga resor genom Sverige och Europa. Hur vi gick på Tivioli och Dyrehavsbakken, och pappa parkera nånstans och tog en kaffe och en pilsner, gav oss pengar till biljetter och åkband och sa "jag sitter här, gå och åk ni." Och som vi åkte. 
Jag minns konstiga ställen som vi övernattat på. Kloster i Danmark med svarta svannar och små tjocka nunnor - detta långt innan jag gick och blev papist själv. Stora vräkiga men slitna hotellrum i före detta Östtyskland med hjorthorn på väggarna och röda sammetstapeter. Hur pappa snarkade så att jag var tvungen att sova med hörlurar och lik förbaskat vakande jag så fort skivan tog slut. (Detta var för MP3-spelarens tid.) Jag har t o m gått och lagt mig på badrumsgolvet på flera hotellrum eftersom jag omöjligt kunde sova i snarkningarnas ljusvågor.
Hur vi aldrig fick lyssna på sagoband eller popmusik i bilen - nä, militärmusik skulle det vara.

Med pappa var man alltid på resande fot. Man var på Legoland och Kolmården. Och för mig handlade det mycket om att inte tappa bort kläder för då blev mamma arg och jag visste ju aldrig riktigt om det var mig eller pappa hon var arg på. Jag tillhör ju den skillsmässobarnsgeneration som inte växelbodde utan tillbringade varannan helg hos far. Och det var inte tal om att ha eget rum eller kläder eller nåt sånt hos far. Det var bara att packa och släpa.
Kläder ja... jag var inte gammal när jag förskrämt sa "nej tack" när pappa erbjöd sig att tvätta något som var mitt. Jag hade fått med mig hem gråflammiga tröjor och underbrallor förr liksom och jag ville inte vara med om det igen.
Trots det var och är min pappa en rätt huslig typ. Han tycker om att handla och göra inköp ifråga om mat och dryck, han har inga problem med att handla dambindor eller att byta blöjor - "man är väl svensk karl", har han sagt med stolthet.

Som 18-åring minns jag en förlagsfest som jag fick följa med på. Jag fick signerade ex av de nyutgivna böckerna, och minglade efter bästa förmåga. (Jag har en snaskig jag-mötte-Lassie; en viss kulturperson stötta halvt ogenerat på mig - han mumlade nåt om att jag kanske skulle skaffa mig en älskare - och när jag upplyste honom om att jag var där tillsammans med min pappa dröp han hastigt av. Dock hann han kläcka ur sig nåt om att det var ju genant att stå där och veta att jag hade en älskare när jag bara var 14 år....Usch.)

Hur som helst, en kvinna som jag stod och pratade med frågade vem som var min pappa. När jag berättade det ska damen ifråga: "Jaaa, jag ska säga dig att din pappa, han är som ett vandrade cirkusnummer." Jag minns inte vad jag svarade på det men jag tycker fortfarande att det var en rätt konstig sak att säga. 

Jag funderar och funderar. På syrran - som jag tror också säger "pappa" och inte hans förnamn - som ju onekligen har samma far som jag. Men inte samma mor. Jag tänker på min egen mor. Och på hur det är att vara mor. För att återknyta till hon Hanna Hellquist; journalisten som intervjuar henne frågar om hon inte ger sin pappa, som redan tagit väldigt mycket plats, ännu mer utrymme genom sin bok. Och Hanna svarar något om att hon hemskt gärna skulle vilja gestalta sin mamma men att det är svårt. Svårt att gestalta omsorgen och hur hennes mamma självklart tar minsta biffen när det bjuds på middag... Jag är inte en mamma som självklart tar minsta biffen. Jag är inte heller en mamma som alltid sätter mig och mitt i första rummet.  MEN - jag kräver mitt spejs, min rätt att ta plats och tänka och tycka och ställa till, även i förhållande till mina barn. Det är en balansgång. En balansgång som jag ... rather enjoy och sliter med. Men det är den som gör att jag då och då viskar tyst för mig själv: "Jag ÄR en bra mamma".  Och jag tror på mina egna ord. Och hur det nu är så är jag den enda morsa de här ungarna har och jag ser det som en plikt och skyldighet att göra det bästa av detta faktum. Sträva efter ett mellanting av att utge mig själv för dom och att ta plats och kräva plats.

Och som en lite sockrig sentimental knorr - jag skjutsade mig själv och en trevlig dagismamma till tåget häromdagen och när jag hämtade bilnycklarna så pussade jag hemma-maken till tack. Dagismamman log lite och sa sen i bilen att det var trevligt att se folk med fyra barn tillsammans fortfarande pussa varandra hej då.
Just det. Mina barn har nämligen en bra mamma och världens bästa pappa. Det var det finaste jag kunde ge dom och mig själv.