Yrkeskvinnan och litteraturen
Ständigt denna litteratur. Alla dessa böcker. Alla dessa hyllmeterar böcker som jag vill läsa.
Jag får se det som ytterligare ett ålderstecken. Min far brukar säga något i stil med att när jagsen blir gammal eller pensionär eller så och ska läsa alla böcker jag inte hunnit läsa. Ska sånt börja redan före 40 liksom?
Ibland slås jag av en "hemsk" tanke. Tänk om jag inte hinner? Tänk om jag verkligen inte hinner läsa Bröderna Karamazov, typ. Eller Sagan om ringen. Eller ... Harry Potter? Fast just HP känns det som jag kan leva utan. Helgerån? Må dä. Eller tänk om jag inte hinner läsa om Brott och straff? Eller Anna Karenina? Eller valda Brontë-verk? Eller Charles Dickens?
Så där kan man ju hålla på hur länge som helst. Och det kanske är lite meningslöst?
Jag läste Emma Gray Munthes recension av Revolutionary Road i Aftonbladet - och det var ju ord och inga visor. Jag blir glad när någon annan blir så där brutalt hänförd. Det är härligt. OCh så börjar jag fundera, förstås. Ska jag nu läsa boken? Eller ska jag se filmen? (Och av nån anledning får jag en bild i hjärnan av hur min syster lägger huvet på sne och säger lite så där milt överseende att hon själv kanske inte är i samma målgrupp som jag...för att se Revolutionary Road alltså. Jag inser att detta är synnerligen uncalled for - förlåt syrran. Samtidigt som hon faktiskt sa så när jag ooh-ade och aah-ade över The Closer och Kyra Sedgewick. Eller om det var nån annan serie. Äsch, strunt samma. Poängen var inte att bash-a min syster utan att peka på nåt slags åldernojjande. Som är rätt milt men ändå.
Om sanningen ska fram känner jag mig liksom redan träffade innan jag ens läst eller sett Revolutionary Road. I recensionen står det så här:
I "Revolutionary road" är det 50-tal och paret April och Frank Wheeler har fastnat i förorten. April och de två barnen mellan hemmets väggar, Frank på kontorsjobbet som egentligen var tänkt att vara tillfälligt. De röker, dricker cocktails, umgås regelbundet med ett annat par och pratar om hur annorlunda de är jämfört med de konforma grannarna. När sedan April plötsligt föreslår att hon och Frank ska flytta till Paris går saker och ting inte deras väg.
Shit. Jag sitter fast i förorten utav bara helsike. Jag hade en förfärlig massa drömmar. Jag har intalat mig in absurdum att jag (alternativt min man och jag som par) är så extremt annorlunda och speciella. Och sen inser jag att typ även Ann Heberlein, denna gigant, hade barn före 22. Är gift med samma man. Etc. Varför var det så viktigt att vara speciell, annorlunda? Vet inte. Jag var så groteskt stolt över att vara gift vid 21, att ha barn vid 22, att fortsätta få barn... Jag var - och är - stolt över mitt äktenskap, över mitt förhållande med min man. Att vi skrattar så extremt barnsligt och mycket åt fåniga saker. Att vi kommer föst för varandra. Att han gör allt för mig. Att jag gör allt för honom. (Här ska "allt" inte tolkas alltför bokstavligt...men han brer mina frukostmackor och jag sorterar hans strumpor...typ).
Även om jag är den första att skriva under på att den "heliga tvåsamheten" inte är så jäkla helig eller enkel, så lever jag i en sån och det ger mitt liv enorm mening. Är det patetiskt? Är det småttigt och futtigt och pinsamt att ha så "små" mål i livet? Som sagt, jag hade enorma drömmar. Ska jag vara så modig att jag listar några? Ja, jag tror jag gör det. Skratta inte ihjäl er.
Saker jag drömde om mellan 15 och 25:
1. Att bli popstjärna - cheesus liksom...men min bror och jag spelade faktiskt in ett antal låtar och skickade t o m in till Medlodifestivalen...huuu...
2. Att bli programledare på tv - och jag fattade på fullaste allvar inte att det ville ALLA andra också.
3. Att bli publicerad, hyllad och LÄST poet - ok, här nånstans var väl storhetsvansinnet ett faktum
4. Att bli dansare - eh va? På 163 med en benstomme som en burgetisk brottare. Tjena.
5. Att bli journalist och författare skriva odödliga romaner...oklart om vad
Saker jag drömde om mellan 25 och 35:
1. Att förändra hela världen...eller i alla fall föreningslivet för Sveriges unga i katoliker i riksförbundet med samma namn. Det gick så där. Ett överhängande missfall och två sjukskrivningar för utmattning senare är den drömmen inte krossad med i alla fall klart sargad.
2. Att starta ett företag och revolutionera hela blöjmarknaden i Sverige. Vilket föll på min hälsa, min ork, mina kompanjoners ork, brist på pengar...samt kanske hela idén orimlighet?
3. Att driva en webbutik och sälja tygblöjor...det har jag faktiskt gjort men jag hade också den blygsamma ambitionen att kunna ta ut en lön på hela 5000kr i månaden. Och det går liksom inte. Fan också.
4. Att bo i ett eget hus. Och det gör jag faktiskt. Inte i "drömhuset", med det brutna taket och allt det där, men ändå i MITT hus. Som jag är väldigt förtjust i.
5. Att framstå som en superkvinna som utan större bekymmer jobbade heltid som chef, hade fyra barn och ett lyckligt äktenskap, drev ett företag vid sidan om, hade minst två större styrelseuppdrag och samtidigt ett mycket stort och rikt socialt liv...och inte för att jag heminredde särskilt mycket, och inte för att jag hann träna jämt, men nog fasen tränade jag en del och istället stickade jag vantar. Och bakade bröd.
Är nån förvånad att den sista punkten ledde rakt in i ... just det. Väggen. Smack bara.
Allt det här drömmandet - är det så jäkla sunt? Och är det ens alltid drömmar? Är det inte bara - fata morgana, liksom? Hägringar. Illusioner. Jag menar, maken och jag drev illusionen om oss själva rätt bra, dvs att vi var så unga, högskoleutbildade men ändå gifta före 23, en riktigt statistisk avvikelse, hyffsat intellktuella, driftiga, trevliga och inte minst FROMMA. För mitt i allt detta har jag ju odlat mitt andliga liv. Försökt hålla Gud i handen för jag tror ju att det blir bäst då.
Men en dag inser man ju att allt har rasat. OCh det är så mycket man aldrig kommer bli. Kommer kunna göra. Kommer förverkliga. Jag kom fram till att jag levde som två parallella liv. Ett i verkligheten där mycket var så osäkert och svajjigt - vad ska jag bli? Kommer jag få nåt jobb, nånsin? Och sen ett liv inne i mitt huvud, där jag dansade, där jag publicerade böcker och blev hyllad (ja, jag vet, det var inte nån längtan efter att berätta nån historia, det var en längtan efter "att-bli-sedd-och-få-bekräftelse"). Men jag insåg att jag inte vill leva två liv. Ett inne i huvet och ett ute i gråslasket. Jag vill ha...kongruens? Heter det så? Och om mina två liv faktiskt närmade sig varandra och blev på till ett ordentligt liv, vad då kvar?
Jag vill inte jaga orealistiska drömmar. Dumma idéer om vad som ska göra livet till en väldigt lång fest. Jag har faktiskt, som den lilla prudentliga lillgamla typ jag ändå är i viss mån, ända från dag ett som vuxen vetat vad jag håller på med. Orealistiska drömmar - ja visst. Men aldrig på bekostnad på det viktigaste. Nämligen Gud. Och min man. Och barnen. I den ordningen. Och jag har även kommit till den - kanske för vissa uppenbara insikten - att för att kunna tjäna Gud, för att kunna älska min man och mina barn, måste jag ta hand om en till mycket viktig person. Nämligen MEJ.
MEJ med e och j, inte mig. MEJ. Plebejiska, vardagliga...medelmåttiga MEJ. Och det är helt okej. (Och det rimmade.)
Låter det som om jag är helt kluven? Labil? Beredd att göra en konstfackskupp och låta mig läggas i bälte?
Nja. Jag är för pragmatisk för det. Jag virkar grytlappar. Jag kokar gröt. Här behövs varken piller eller bälten. Det som behövs är förtröstan.
Mitt i alla drömmar om vad jag ville göra, åstadkomma, prestera så fanns också en riktigt vardaglig men ändå storslagen dröm om att få träffa den stora kärleken, gifta mig, föda många barn, vårda kärleken, sträva, försörja mig på nåt som inte fullständigt tråkar ihjäl mig...
Se där. Den drömmen, den lever jag. Är det lätt? Nähädå. Är det alltid roligt? Inte alls. Är det unket, banalt och ... bara vad alla andra ändå vill ha? Nej.
Det är stort. Det är svårt. Det är roligt. Det är tungt. Det bär mig och det tynger mig. Men det är essensen av mitt liv. Och jag älskar det. Det är inte bara en dröm.
Yrkeskvinnan försöker sammanfatta
Jag löste begravningstrassel. Jag betalade räkningar. Jag planerade, kom i tid till och genomled ett möte med gubbar som gör ungefär samma sak som jag for a living, bara i större skala. Hanterar kyrkogårdar alltså.
Jag blev bjuden på en dubbel espresso också. Av min styrelseordförande, som har klädstil och smak som en dandy.
Jag inhandlade mer vinterkläder vilket antagligen är mer ansträngande än jag vill kännas vid. Till valda delar av horden som behöve såna. Min äldste son ÄTER vantar. Och härom dan kom han hem och vräkte über-blöta och skitiga kläder på hallgolvet (de torkar där, pga golvvärmen) och det luktade DÖD HUND i hela hallen...det var bara att tvätta och det hjälpte bara så där. Därav nya täckbrallor. De gamla är 1) inte ens hans men den som snott hans har inte gett sig till känna och 2) de passar någe så när, så när som på att de är väldigt trasiga längst ner. Men nu har han nya.
Jag hämtade ett paket på posten. Dvs ICA. Och jag lyckades glömma båda lapparna, ursprungs och påminnelsen, men jag fick mitt paket i alla fall. Tack ICA.
Och nu lyssnar jag på The Fray. How to save a life. Helt fantastiskt. Jag blir lite rörd, lite upprymd och gråtmild på samma gång eftersom jag så sällan blir till mig över musik längre. Det är nåt med åldrandet och stelnandet tror jag. Jag orkar med lättsmält halv-skräp, mest för att då står jag ut med vad mina döttrar gillar. Min son, 8-åringen som äter vantar, han gillar ju så märkliga arkaiska saker som Europe och Lenny Kravits, samt Atomic Swing upptäckte vi härom dan. Och herr Minst är mest förtjust i Krakel Spektakel samt Trazan och Banarne.
Jag har upptäckt:
The Fray
Hello Saferide
samt Goo goo dolls och Iris men det är en helt egen historia.
Jag förstår mig fortfarande inte på
Morrisey
Nick Drake
Rolling Stones
Jag skulle vilje förstå mig på
The Knife
Marit Bergman
Glasvegas
Typ.
The Fray förekommer i flera Scrubsavsnitt.
Som här:
THE FRAY
Jag börjar tjuta varje gång.
Och häromdagen såg jag äntligen The Devil wears Prada. Jag blev lite imponerad.
Yrkeskvinnan och orken
J*vla tjat.
Jag bytte utformning på bloggen härom dan och var oerhört stolt över att jag lyckades förstora fonterna...eller jag tror i alla fall att jag gjorde det. Jag var inne och härjade i koden i alla fall och det ska man ju se upp med.
Men det var inte det jag skulle avhandla.
Igår fyllde min stora kille åtta år. Det är åtta år sen förlossningen från helvetet. (Det där lät ju positivt. Nåja...)
Jag kom att tänka på det igen, det var ett tag sen jag riktigt rotade i förlossningsminnesbanken ... och där finns lite att rota i. Han är född i vecka 43+2. Det kanske inte säger gemene man och kvinna så mycket, men det är alltså 23 dagar över tiden. Det är helt jäkla onormalt. Sen var HAN ett väldigt normalt barn, nästan 3,4 kilo och 50 cm lång. (De råkade kasta om hans längd och huvudmått i journalen...tänk er, 34 lång och en huvudomkrets på en halvmeter! Hur hade det sett ut?? (Syrran - rita!) Men det hade att göra med att de precis gått över till datoriserade (?) journaler, vilket var lite råddigt, tydligen. Som jag minns det. En barnmorska sa lite trött att man visste aldrig om journaler som skulle skrivas ut verkligen kom ut i skrivaren, ibland dök de upp på kassakvittorullen ner i receptionen i stället. Haha.)
För att göra en lång förlossning lite kortare i återberättad form; jag skrevs in för igångsättningenfredagen den 26 januari på morgonen (storgråtandes av ilska och hormon-overload...en uska frågade om det gjorde mycket ont. "NEJ, tyvärr inte", bölade jag. Inte en värk i sikte, liksom.) Sen tramsades det med att få igång förlossningseländet i sisådär en 18 timmar fram till i alla fall två på natten då alla tröttnade och läkare och barnmorskor hade grälat färdigt. (De grälade så där sammanbitet över huvudet på mig - jag kände mig som en 5-åring vars föräldrar ska skiljas ungefär). Man gav mig en stor petidin-spruta i rumpan, varnade mig för att jag inte skulle kunna sova, varpå jag slocknade som en klubbad säl och sov till tio dan därpå. Min stackars man fick sova på förlossningsbritsen. Man började med att försöka få igång eländet, men det var som förgjort. Till slut kom barnmorskan Bertil (typ den femte i raden av sådana) och sa att nu så ska här födas barn. I med dropp, pang på rödbettan, fruktansvärt ont, en jätte-epidural NU tack...men det hann de inte. Efter fyra extremt plågsamma timmar med en TENS-apparat och en doula som hjälp föddes han. Min fina son, som ser ut som jag, och som jag omgående nöp i rumpan och sa "det var på tiden, skitunge". Jag är aldrig särskilt emotionell när jag fött barn. Mest kärv och lite hyper. Men blödig? Icke. Men han var fin det var han, min stora lilla kille.
Min man fick frågan när det började dra ihop sig; "Ska pappa förlösa?" Jag tror han frågade mig om det var ok. Jag fnös eller morrade nåt om att "gör vad du vill, jag är upptagen". Så han plockade av sig klockan och kavlade upp armarna. Och till slut så landade han, sonen, i pappas händer. Fint va? Han är lite tuff min man.
Vi firade honom ordentligt, 8-åringen, mitt i veckan och allt. Muffins till frukost. Pizza till middag. Tror ni han var nöjd eller?
Kvällen innan hade han förhört sig om möjligheterna att få muffins. Jag hummade nåt om att "nja, jag vet inte om jag orkar", men sen slängde jag ju ihop muffins i alla fall förstås. Och när han kände att det började lukta muffins - han hade då redan i teorin gått och lagt sig - så sa han till sin far:
"Pappa jag måste gå ner till mamma. Jag måste gottgöra henne för muffinsen."
Gottgöra. Min son och han ordförråd. Det är så att man blir alldeles stum.
För övrigt träffade herr Minst sin gudfar på det där barndopet. De umgicks lite i köket och gudfadern hade synpunkter på herr Minsts gula manchesterbyxor. (Det hade även jag men jag orkade inte ta den striden just då.)
Gudfar frågade om han var petig.
"Nä", sa herr Minst.
Var han tramsig då?
"Nä", sa herr Minst.
Fånig? Larvig?
"Nä", sa herr Minst. "Jag är KÄNSLIG".
Gudfar blev stum. "Jag fick svar på tal av en fyraåring", sa han, något förbryllad.
Jag orkar dåligt. Men det får baske mig vara ok.
Min bokföring är kaos. Principerna kring hur man begraver icke-registrerade katoliker är kaos.
Men jag behåller mitt lugn. Jag låtsas i all fall att jag gör det.
Och jag bloggar för långt igen.
Yrkeskvinnan ska på barndop
Jag blir betryckt av det jag läser i kvällstidningar om sspx-soppan. Det är så plågsamt uppenbart att man vill tolka det så antikatolik som det bara går. Och eftersom man redan har bestämt sig för att kyrkan och påven är obehagliga, farliga och hemska så är det här väl mumma för svensk press....
Men jag skulle ju hålla mig passiv i frågan så jag fortsätter göra det.
Jag har funderat på om det var väldigt vanvördigt och obalanserat att dels skriva om existentiell ångest och sen rast gå över till äppelmuffins... kanske, kanske inte.
Vi hade SingStar-orgie med grannarna igår. Barn mot vuxna. Vi fick storstryk. Som vanligt.
Jag vaknade med ett blödande sår i ansiktet. Häromveckan hade jag ett likande på bröstet. Förstår inte hur det går till - har jag vassa saker i sängen? River jag mig själv? Jag minns en läskig spökhistoria jag hörde som liten, om nattkirurgen som tassade runt och karbade i folk på nätterna...brrr.
Oj, nu måste jag klä på mig.
Yrkeskvinnan och bokskörden
Men det var inte alls det jag skulle prata om. För att jag nu ska lyckas hålla mig till mina ämnen gör jag en dagordning:
1. Ann Heberlein
2. Recept på muffins
3. Gräsänkan-blues
1.
Jo. Ann Heberlein var det jag. Googlar man på hennedyker det upp allskäns spännande och maffigt. Teologie doktor och etikexpert... skribent och kröniker...blond och tjusig...framgångsrik och tre ungar och allt vad det är. I alla fall. Jag är lite svag för fru Heberlein. Och lite rädd. Jag läset hennes första, "Det var inte mitt fel!" med stort intresse. Det fanns mycket som verkligen tålde att tänkas på. Som jag nog också tyckte. Sen fanns det ett och annat som jag inte alls förstod. Som mest gjorde mig nedstämd. Det var nåt med den tvärsäkra tonen, det oförsonliga förhållningssättet... och det skymtade fram något sarjat och skört (?) mitt i allt det knivskarpa, ångvältsmässiga.
Nu har jag precis läst ut "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Och det ÄR smärtsamt. Det gör ont att ta in den nattsvarta ångesten, återigen det är oförsonliga. Det där tvärsäkra. Det där egot, det där stora brutala egot som tycks vilja vara så hård och skoningslös mot sig själv så att ingen annan ska kunna göra något mot henne som hon inte själv redan sagt eller gjort.
Och jag känner igen mig. Fast ändå inte. Men vad är det som gör att jag kan (tror mig kunna i all fall) se tingens tillstånd rakt i vitögat och stå ut med det? Jag vet också med plågsamt säkerthet att i slutändan är vi alla ensamma. Med vår Gud om vi tror på en sådan. Men ensamma. Ingen känner mig fullt ut, inte ens jag själv. Endast Gud gör det, och det är min fasta övertygelse. Min tro. Men Ann Heberlein säger sig också tro. Men hon är ju sjuk. Och kanske - hemska tanke? - brutalt mycket mer intelligent än jag. Det är kanske medelmåttans förbannelse och välsignelse i ett? Man förskonas från den svartaste ångesten, den som hon beskriver, den som hon trots allt överlevt hitills men som hon ändå verkar tro kommer få sista ordet.
Det är lite jobbigt att vara den där medelmåttan. Ibland i alla fall. Men inte idag. Jag är ju jag, liksom. Jag är den jag är. Kanske är det där jag kan vara lik min Gud - han som säger "jag är den jag är"...eller är det "jag är den som är". Sen har jag inte alltid det glasklart för mig, vem den där "jag" är, eller borde vara. Men det är ok.
Jag får ta och återkomma till det här tror jag.
2. Receptdags!
Om man köper en påse vetemjöl special finns på baksidan ett recept på chokladmuffins. Jag har haft det som utgångspunkt till denna variation:
ÄPPELMUFFINS
1-2 äpplen + kanel och strösocker
4 dl vetemjöl (special, men det går nog bra med vanligt)
4 tsk bakpulver (strukna, för Guds skulle)
1 tsk vaniljsocker (den kan gärna vara med råge)
2 dl socker
1-1,5 del grovt hackade valnötter (eller nån annan nöt man råkar ha till hands...eller skippa helt)
0,5 tsk salt
1 ägg
3 dl mjölk
1 dl neutral olja
Skär äpplet/na i små tunna bitar. Lägg i en skål och strö över ca 1 msk strösocker samt kanel efter behag. Låt stå medan du gör resten.
Blanda torra ingredienser. Blanda övriga blöta ingredienser i en annan skål och vispa ordentligt. Häll ägg/mjölk/olja-blandningen i den torra och rör ihop. Inte för länge för då kan det blir segt. Använd gärna muffinsplåt. Det här blir 12-15 stora muffins alt 18-24 små. Lägg pappersformar i muffinsplåten. Klicka i lite smet i botten på varje form. Lägg i 3-5 äppelbitar i varje form. Klicka på mer smet så att det fyller upp formen, men tänk på att de jäser rätt mycket.
Gräddas mitt i ugnen på 200grader i 20-25 minuter.
Hepp!
3.
Min man har varit i Vetlanda. Jag saknar honom. Samtidigt som jag alltid skärper mig lite extra när han är bortrest. Jag hanterar allting, liksom. Särskilt nu som jag har varit hemmafru hela veckan. Lika bra det, jag hade inte orkat annars, tror jag. Nu är hans sabla tåg 90 minuter sent...det är alltså en och en halv timme, förr oss som inte bara talar i jämna minuter. Divan är bestört - nu missar han ju massor av Lets Dance...
Som vanligt när min man är borta hade jag svårt att gå och lägga mig. Jag fastnade ju, som sagt, framför ett obehagligt Uppdrag granskning. Jag vet inte varför det är så svårt att gå och lägga sig... Jag börjar dock formulera en teori. Jag tror det är nåt prestationsångest-relaterat. Att gå och lägga sig innebär - eventuellt - att man också samlar sig och summerar och sammanfattar sin dag. Och mina dagar är jag ju aldrig nöjd med. Det är ju alltid allt det där man inte gjort, hunnit...bord-at. Nån gång är det även det där man faktiskt gjort som inte alls var så bra... Alltså är det obehagligt att gå och lägga sig. Lite banalt. Men kanske.
Jaha, nu fick jag inte plats med min familjens-projektledaranalys den här gången heller. Men jag har inte glömt den. Inga fler tomma löften! Upp till bevis. Näe, nu gav jag mig själv prestationsangst i alla fall. Var inte det lite dumt?
Mina muffins ser i alla fall goda ut.
Nu tar jag dock och mosar några maneter igen. King.com är mitt knark.
Yrkeskvinnan fastnar i köket
Hela dagen har gått i som i en hyfsat trivsam hemmafrudimma. Jag har bakat bröd, hållt mig från tvättstugan, diskat så händerna ser ut som sju svåra år...jag har petat i den dramatiskt lagde Herr Minst en massa penicillin (mosade tabletter i krämt...jag hoppas han tar upp medikamentet ordentligt ändå). Jag har lagat soppa och pannkaka. Jag har jagat barn i säng. Jag har också talat länge i telefon, vilket var ganska trevligt. Jag har virkat på en grillvante. Jag har inte varit utanför dörrn. Jag har inte gjort av med några pengar.
Och - jag fastnade framför datorn (som inte osar kaffe lika mycket längre) och svt-playversionen av Uppdrag granskning och korstågsdokumentären. Hu så beklämmande. Och jag tänker INTE lägga ut några länkar.
Jag är - för tillfället - en svag kvinna som har alldeles för mycket ansvar för sina ungar och sin hälsa för att orka rya i frågan. So sue me, som jag brukar säga.
Härmed kniper jag ihop min lilla fega bloggmun och går och lägger mig. Men för att det inte ska upstå några som helst missförstånd: jag har känt till SSPX i en herrans massa år och tyckt att de är rätt läbbiga i lika många år. Just for the record.
Yrkeskvinnan är ett slapphänt pucko
Jag hade alltså tänkt boka en tid på vårdcentralen - akuttid, kvällstid, det var innan läkargrannen fnyst. Jag skulle bara spela färdigt först. (Jag har inte BARA spelat, jag har tagit hand om Herr Minst och lagat lunch och middag, tvättat OCH svarat i telefon...faktiskt). Jag spelade mitt nya favoritpusselspel sóm jag nu börjar förstå - nästan. Jag var helt uppslukad. Så fick jag rätt ok poäng. Spelet var slut. Jag skulle bara (Alfons-varning) spela en gång till, jag skulle bara dricka lite kaffe först. Kaffekoppen stod på betryggande avstånd från datorn.
MEN VAD HJÄLPER DET NÄR MAN ÄR ETT SLAPPHÄNT PUCKO, STEL I RYGGEN, KANSKE VINDÖGD???
Jag T-A-P-P-A-D-E hela koppen rakt i datorn. Nästan allt kaffe, ca 2 dl, rann ut i tangentbordet.
JAG VILLE DÖ.
Jag övervägde att börja storgråta direkt. Men, istället slet jag åt mig datorn och vände den upp och ner. Sen ställde jag den utfälld och upp-och-ner på golvet så att det kunde fortsätta rinna ut kaffe. Sen började jag snyfta lite. Men bara lite. Jag svabbade kaffe från golv, telefoner, kalender... och förbannade att jag är ett sånt SLAPPHÄNT PUCKO.
Sen ringde jag min man och övervägde att gråta i luren. Han sa mest oj då och jag beklagar. Jag ringde även min bror som är civ ing. "Snälla, säg att du också brukar göra så?" "Nä, men min sambos mamma brukar göra det rätt ofta." Okej...and that's supposed to make me feel BETTER? Jag är inte bara ett SLAPPHÄNT PUCKO, jag är likvärdig min brorsas svärmor = en dam på 60+ = snart pancho? (For the record så är hon en väldigt trevlig kvinna så inget ont om brors svärmor.)
"Ta ut batteriet och håll tummarna", sa min bror.
Jag sände en bön mot himlen och gjorde det. Datorn låg som en sårad...fågel (?) på vår säng. När maken till slut kom hem frågade jag om han ville komma och titta på "liket". Haha.
Jag hade försökt torka rent så gott det gick mellan alla tangenter. Det gick så där. Nu gjorde vi rent den med gemensamma krafter och några såna där piffiga vårservetter och putsdukar, framtagna för ändamålet. Att göra rent datorer från normal dator-lort, inte eftermiddagskaffe.
Det gick så där. Vi släkte försynt lampan och lät datorn vila med batteriet bredvid sig.
Efter nån timme försökte maken få igång den. "Den är död", sa han sorgset. Jag tänkte vemodigt på hemförsäkringar, drulletillägg och självrisker.
Sen ringde trevliga grannen och frågade om vi villa ha morotskaka. Det ville vi.
Efter ett trevligt långt kvällste med morotskaka kom vi tillbaka hem. Vi samtalade om något viktigt en stund medan vi siskade och vek tvätt. Sen gick vi upp. Datorn låg där på sängen, med batteriet urplockat igen.
Jag tänkte: "Jag måste också pröva." Jag petade i batteriet, och satte i sladden. Jag fällde upp datorn. En svag doft som påminde om kaffeautomater som ingen torkar av steg upp från skärm och tangentbord.
Jag tryckte misstroget på på-knappen.
Den startade.
Som om inget hade hänt.
Jag förväntade mig att det skulle komma upp en stor arg blinkande röd ruta som skrek åt mig att "GE F*N I ATT HÄLLA KAFFE I DATORN, DITT SLAPPHÄNTA PUCKO!" Men nej. Den påpekade bara stramt att Microsoft Windows inte hade avslutats på ett korrekt sätt, önskade jag starta i nåt felsäkert läge, månne? Nej tack. Och döm om min förvåning - här sitter jag och bloggar. På sängkanten. Med en kaffe-osande dator i knät.
För den uppmärksamme - jag kan ha nämnt att det är ju inte första gången jag häller varma (läs: fesljumma) drycker i datorer. Jag hällde en stor kopp te i min första lap top för så där en 18 år sen. Hemskt dumt. Den repade sig dock också, även om bokstaven r alldrig riktigt återhämtade sig.
Hittills är det bara touckpaden som bråkat och hoppat lite, tangenterna klibbar lite grann...och fingeravtryck-grejen meddelade att den inte fungerar. Nähä?
Yrkeskvinnan härjar
Jag har jobbat en vecka drygt och tycker att mitt jobb är helt ok. Jag hanterar döden mest som jag brukar, jag lägger inte avlidet folk i min fina databas och harvar på mest hela tiden. Jag fasar lite för deklaration och sånt tråkigt men men, vad gör man inte.
Jag har läst kopiöst mycket också. Jag var rejält tagen av Pullman och mörkamaterian-triologin, så efter det fick det bli
lite mer lättsmälsta saker. Som Kinsellas "Remember me?" och därefter Magdalen Graaf. Jag vet. Men vad gör man? Jag läste ut den vi tvåsnåret nån av nätterna när jag inte kunde somna. Otroligt vad den stackars kvinnan genomlidit och jag försökte hålla igen med den mentala rödpenna som gick som ett jehu över hennes hiskeliga svenska. Jag är hemsk. Jag vet. Det var väl därför jag läste den så fort. Det var dock spännande och jag ville ändå veta på vilket sätt hon ändå skulle klara sig ur sitt personliga helvete, MEN jag läste också fort för att inte reta ihjäl mig på gräsliga "liknelser" och erbarmliga meningsbyggnader... Jag är en liten elitistisk elak tant, jag VET.
Därefter började jag läsa Bert Karlssons (??!) självbiografi "Mitt liv som Bert Karlsson" och den är nästan lika illa skriven. Jag har lagt den på is. En kackigt skriven självbiografi åt gången liksom... Så nu läser jag ... nåt psykologi-tjosan, en litteraturhistoriegrej om Pullman... Det är en historia i sig - jag köpte en katolsk kritisk genomgång av triologin och jag höll på att få spel på alla dumheter som framförallt den manliga "kritikern"hävde ur sig. Det var mycket hos Pullman som "clearly went againt sound catholic doctrine..." och som man skydda sin barn från. Eh va? Am I what now? Hm, jag kan tänka mig rätt mycketi typ Pokemon som också går emot sound catholic doctrine men guess what? Det är OCKSÅ hittepå! Sen råkar His Dark Materials-triologin vara genialisk och fantastisk rent språkligt samt i hur författaren bygger världar och ... jag blev väldigt trött helt enkelt. Den andra boken är mycket roligare, dels för att den är intellektuellt hedervärd (tycker jag) och för att de (kristna/katolska) författarna har lyckats få det till att triologin egentligen är jättekristen den också. I love it. Pullman får vara hur ateistisk han vill, han är ändå inte ett med sitt verk och de är naturligtvis helt i sin fulla rätt att tolka det han skrivit som de vill. Underbart. (Jag erkänner, jag har inte läst hela till slut än, jag får återkomma i frågan. Boken heter i alla fall "Killing the Impostor God".
Sen läste jag en Karin Wahlberg också. "Tröstaren". Helt sjyst. En av hennes bättre.
OCh till sist håller jag på och harvar mig så sakteliga igenom "What's the Point of Being a Christian?" av T Radcliffe OP. Fast den är som den där elefanten som man måste äta upp bit för bit. En liten bit i taget.
Jag har tvättat mig halvt fördärvad idag. I bemärkelsen att jag kört fyra maskiner tvätt. Eller var det sex? Jag minns inte.
Jag lyckades också krympa min favoritmössa i tvätten (den var i 70% ull men det räckte tydligen för att den skulle tova ihop sig och krympa till fullständig oigenkännlighet...*suck*) - det var under den stora möss- och vant-inventeringen of 2009. En mardröm, som resulterade i en hel drös slängda vantar samt vant- och möss-tvätt men en och annan halsduk medslängd. Och där nånstans glömde jag att kolla tvättinstruktionerna och, ja - min mössa is no more.
Jag började omgående sticka en ny mössa. I vitt. Men jag stickar lite för hårt så nu har jag förhårdnader och sprickor i pekfingret. Det gör ont. Och idag tog garnet slut - gaaah! Jag måste hitta.
Just det. En bok till har vi läst. Maken och jag alltså. Jag läste den först och dessutom långa stycken högt (vi flabbade rätt friskt) och nu läser maken själv. Han får ångest. Han känner sig träffad då och då, men inte genomgående. Inte heller jag gör det. Vad farao är det då vi läser? "Familjens projektledare säger upp sig."
Och jag LOVAR att i detalj gå igenom alla våra synpunkter och vår oerhört begåvade analys av problemet familjelogistik. jag orkar inte nu och dessutom blir inlägget för långt då. (Man ska inte blogga för långt har jag fått lära mig.)
Min äldsta Diva är väldigt mycket i puberteten och det gör vårt liv rätt surt emellanåt. Och sen går det plötsligt över och allt är frid och fröjd i flera minu...jag menar dagar.
Nu ska vi se klart dokumentären Livspusslet. (Vidrigt ord. Där har jag också ett och annat att tillägga, med viss pondus och emfas.) Om vi ids. Det kanske blir Six Feet Under istället.
Yrkeskvinnan sumpar 24:e, 25:e, 31:a och 1:a
Det har varit total blogg-skugga sen 19 december - so sue me.
Jag ska ta och sammanfatta mitt år.
2008 som jag i efterhand minns och rekonstruerar det:
Januari sög, jag hade ont, folk blev sjuka och jag försökte få igång företagandet igen
Februari minns jag inte mycket av, mer att det hände sorgliga saker och det var kallt
Mars var den månad då jag flyttade in i kontoret som skulle leda till så mycket bra OCH vi började göra om vårt badrum
April var lika med jobb jobb jobb trots att jag egentligen inte orkade vilket var dumt. Min ena partner in crime började jobba efter mammaledighet och det var lite första spiken i kistan på vårt projekt
Maj och ljuset och värmen som börjar återvända är ju alltid en källa till glädje...ända tills jag faktiskt hamnade på operationsbordet och under kniven och (ytterligare) en long konvalecens påbörjades
Juni jobbade jag inte mycket utan låg mest och ...bloggade? Läste. Surade. Fick lämna huset och på på makens jobb eftersom det nu även byggdes nytt kök. Åkte till landet. Men såg även Dolly Parton på Stadium.
Juli fick jag fortfarande inte bada i men vi somrade på på halvfart och gjorde INGENting
Augusti mådde jag sämre än före operation rent ork-mässigt men hade inte ont längre. Jag sprang hos läkare, jag började spela tennis (vilket jag orkade så där lite lagom) och projekt "företagande" lades ner. Och - jag började äta sushi.
September är lika med faster-månad. Dvs jag blev faster igen. Samt åkte till Skåne. Samt började knarka sommar i P1 lite så där "efter".
Oktober är den månad i vilken jag är född och 2008 var det 35 år sen. Jag börjar bli gammal. Jag höstdeppade lite lagom men ändå hanterbart.
November börjar jag så smått förstå mig på nu 2008 och inte sky så förtvivlat som för. Det är en rätt lugn månad. Vi bytte ut ytterligare två badrum.
December är lika med jul-angst. Jag vill INTE ha mer jul. Jag vill ha lugn och ro. Jag läser Philip Pullman och min man börjar läsa chick litt.
Det var mitt år. Långt ifrån ett av de roligaste. Ett ganska jobbigt år. Ett ganska trist år. Fast visst har man fnissat också. Trots ärr man ådragit sig. Det står 2008 över hela magen på mig.
Nu tänker jag nog gå och bada. Det råder en dövande passivitet och apati i Flugsvampen.
