Yrkeskvinnans hemmakontor
Vem tror jag att jag lurar? Jag har inget hemmakontor. Jag har en laptop, uppsmäckad bland smulor och parmesanriv, drivor med näsdukar och vissnade vitsippor.
Jag är hunsad av min tax vilket bara är SÅ löjligt.
Jag har ont i kroppen, antagligen är det INTE svininfluensa men man vet ju aldrig.
Jag svarar på tröttsamt likadana frågor om blomsterhandlar, vattenkannor, vattenkranar, grässådd och "ska-det-verkligen-se-ut-på-det-här-sättet?" i min omkopplade telefon som jag överväger att slänga ut genom fönstret.
Jag ordnar, trixar och fixar. Och tycker ena sekunden att det inte är mer än rätt att de betalar mig hutlös lön (den är verkligen inte hutlös men i dessa sammanhang är den ... bra). Nästa sekund vill jag bara Robin Hood-a mig själv - jag är bara DYR och en belastning för min kyrkogård.
Måste allt vara så extremt jämt? Jag vill ha JÄMNVIKT!
Men jämnvikt är tråkigt, har jag hört. Fan då. Som syrran säger.
Jag måste gå på kvartsamtal också. Men åååh....ska jag? I mitt tillstånd? Jaja, med lite tur får hela Divans klass svininfluensa dom också. HA!
(Jag menar verkligen inte det.)
Det är bara att kliva ur mysbrallan, på med jeans, svälja iprenen och hoppas på det bästa. VIlket i mitt fall är:
- Att jag inte kör av vägen den korta bit jag ska köra. Dvs till barnens skola typ 1,5 km härifrån och som jag i vanliga fall skulle skutta fram likt en hind. Dock ej idag. Eftersom jag blev alldeles darrig och lätt illamående av att gå runt kvarteret med hunden, så tar jag bilen. Det är LITE löjligt men vadårå, liksom.
- Att jag inte börja kallsvettas som nån avtändande tjack-morsa.
- Att jag inte svimmar.
- Att jag inte plötligt kräks eller får diarrée för då är det antagligen svininfluensa och DÅ blir det ju jobbigt på ALLVAR.
Jaja.
Nu ska jag dricka mer vatten och sen vila. Kanske fila lite på ett inlägg om det här med barn och barnlängtan och sånt. Det var bara nåt som kom över mig. Att det är rätt intressanta mekanismer det där.
Yrkeskvinnan säger bläää och tänker på klasstillhörighet
Sen fick datorn spader också. Alla mina bilder är plötsligt .... borta? Jag sitter och ska sortera lite pics och så från ingenstans så hittar jag inte tillbaka till mappen Bilder. Pictuires. Whatever. Den är försvunnen. Jag letar och letar och letar. Borta. Men vad f*n NU då?? Jag får blandad ångest- och febersvettningar och blir bara så trött. Sen hittar jag alla bilderna...typ. De går att hitta när man gör en sökning men de går inte att öpnna och datorn verkar inte kunna hålla isär "Bilder" och "Pictures" och jag får bara inte ihop det. Och min mest tekniske bror är borta i London och springer maraton så honom kan jag inte be honom om hjälp förrän på torsdag. Det är bara så absurdt och jag vet knappt om jag törs stänga av datorn. Eller ha den på. Eller....
Sen mitt jobb ska vi bara inte prata om. Det är plötsligt bra mycket mer än jag bargained for när jag började, och jag vet farao inte hur jag ska kunna ... hantera eländet. Men men. Jag har en överlevnadsplan för de närmsta 72 timmarna. Sen får vi se.
Jag läser min syster om klass och sånt. Hon och Mymlan (en av Sveriges största bloggar, ifall ni undrar) har skrivit om klass ur ett rätt intressant och tänkvärt perspektiv.
För en tid sen satt jag och diskuterade klass med maken och en god vän och kom fram till följande: När det kom till klass så var jag minst klassmedveten, min man ganska lite men mer än jag, och goda vännen A helt klart mest klassmedveten. Varför då då, undrar man. Vi kom gemensamt fram till att det antagligen var så här; när man är (relativt) privilegierad medelklass är man per definition omedveten om klass och klasstillhörighet. Av gammal hävd och ohejdad vana, typ. För att man kan. Och har råd. Och för att man får.
För att göra en riktigt snabb-klass-genomgång av maken, vännen A och mig själv så blev det så här:
JAG själv: Akademikerföräldrar, morfar professorn,mormor beläst, farfar och farmor en del av intelligentian i sin stad, 4e generationen stockholmare på mödernet, skolår utomlands, innerstadsuppväxt, innerstadsgymnasium, högskoleutbildad flera gånger om. Rest i praktiskt taget hela Europa, besökt ett antal stater i USA, trippat runt i Mexico (Tijuana) i flera timmar samt varit ett dygn i Marocco). Samtidigt har jag gjort så klassgränsöverskridande saker som att flippa burgare på gamla Clock (länge sen alltså), varit springsjas/extra städare på krog, jobbat som garderobiär på liten teater, stått i diverse små butiker, suttit i reception (där fick jag dock veta att jag var alldeles för överkvalificerad)... samt som högstadievikarie i problemförort. Dessutom har jag gift mig rätt ung (21) och fått fyra ungar. Jag har DOCK aldrig fått nån som helst jävla lägenhet av någon trots släktens oerhörda mängder pengar (eller...?). Jag bodde i hyreslägenhet tills jag var 30 och med en nyförlösts kvinnas ursinne och målmedvetenhet skaffade mig ett radhus. Skaffade OSS ett radhus.
SUMMASUMMARUM: Synnerligen låg klassmedevetenhet. Dvs den vare sig hämmar eller bär mig. Eller?
Maken: Akademikerföräldrar som dock båda gjort sk klassresa och varit de första som utbildat sig på högskolenivå. Mor från Norrland, farföräldrar från landet. Innerstadsuppväxt. Innerstadsgymnasium. Fiiin ekonomiutbildning. Sen gick det visst lite snett, träffade fruntimmer som hade fått för sig att man skulle gifta sig om man gillade varann så pass mycket. ("Kan ni inte bara flytta ihop som normala människor?" hette det när det begav sig.) Mycket oflyt i jobbsvängen - det kanske inte bara drabbar kvinnor att ha barn och familj när det kommer till karriären? Är lite så där lagom medveten om sin klass tillhörighet, men låter den inte bekomma sig.
Vännen A: Invandrarbakgrund men född i Sverige, mindre stad. Föräldrar som dels jobbat sig upp från botten, (från verkstadsgolvet upp till tjänstemannanivå) och dels deltidsslitit nätter i äldreomsorgen och samtidigt uppfostrat barn. Ständig press om hur viktigt det är att skaffa sig utbildning och jobba hårt och vara duktig och visa att man minsann... Har jobbat hårt och mycket och jämt. Högskoleutbildning inom ett viktigt men inte så känt område av vården. Stort ideellt engagemang. Globetrotter. Är mycket medveten om sitt ursprung. Har en stark känsla av klasstilhörighet och att gränser måste sprängas, att inget är gratis, att man måste kämpa hårt, visa att man kan....
Vi kom alltså fram till att ju "högre" klass, destå lägre klassmedvetenhet...kan det stämma?
Jag har odlat mitt eget lilla unikum-ego ganska länge, fast jag börjar lägga ner det nu. Jag har tyckt att jag är så himla udda och statistiskt avvikande. Nu vet jag inte... Jag brukar ses som en rätt intellektuell person, man blir det av att läsa mycket, men jag har väldigt svårt att identfiera mig med eller uppskatta det som min syster beskriver i sin/vår uppväxt. (Vi har inte alla föräldrar gemensamt och har inte växt upp tillsammans i nån större utsträckning men ändå.) De där intellektuella samtalen...jag vet inte, ja. Som jag minns det kunde det var rätt högljudda, rätt mästrande jobbiga historier som mest gick ut på att slå varann på fingrarna och "veta mest"... Nä. Så kul var det inte. Men det får ju stå för mig.
Märk väl, det var så i den tregenerationsfamilj som jag har växt upp i också - en ständigt pågående föresläsning där man visserligen lärde sig mycket men också ständigt fick veta, både indirekt och direkt att man inte var vatten värd förrns man hade något intressant att säga så HÅLL TYST tills dess. (Mellan raderna hörde man liksom att "det lär dröja"...)Jag höll rätt mycket tyst. Eller - blev rätt mycket tystad. Nertystad. Som jag minns det. När man inte halvt ofrivilligt råkade säga något "lustigt" som gjorde att alla skrattade - hharrh hharrh, tänk vad de kan de små liven. Men sen var det bara att hålla käft igen. Jaja.
Klass hit och klass dit. Visst. Handlar det bara om pengar? Eller om hur man uppför sig? Att man kan koderna? Jag vet inte hur många gånger jag känt mig som en idiot och på fullaste allvar undrat om jag gör mig förstådd bara för att jag använder långa ord och snitsiga meningar. Det är ju pinsamt på fler sätt en ett, liksom. Men visst, man kommer väldigt långt på att vara väluppfostrad och kunna sin Shakespeare och hänga med i kulturdebatten - sure.
Bara det att jag helt ohämmat slänger mig med detta "klass hit och hit" utan vederbörlig vördnad inför klasskamp och historia osv i all oändlighet - det säger nånting. Det säger antagligen att jag är riktigt klassiskt snorbortskämt medelklass som borde veta hut? Skjutas näst först när revolutionen kommer? Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte annat än försöka reflektera och hålla mig så medveten jag kan.
Blä.
Jag blir så trött. Jag orkar inte vara mer medveten idag. Jag har faktiskt feber.
Yrkeskvinnan byter åsikt några gånger om dagen
I lördags bistod jag vid en urnsättning. Det var kallt och jag jobbade på en lördag. Lik förbenat stod jag där i snålblåsten och såg de sörjande långsamt bege sig bortåt. Jag fyllde urngraven och lyckades plantera om en liten ros. Då kände jag att jag gillar mitt jobb.
Sen gjorde jag det ända till det tredje griniga personen i telefonen ville veta varför saker kostar pengar och detta i snipig, virrig eller bara allmänt sur ton... Jag har också fått veta att "det går ju åt HELVETE" eftersom ingen svarar i telefon i blomsterhandeln. Okej....?
Vid det laget gillade jag inte mitt jobb längre. Dessutom sitter jag och HANDSKRIVER en Herrans massa räkningar vilket gör mig stissig och jag får dessutom svårt att sova.
Men.
Sen gick jag på lanseringsevent. Jag snodde inga pennor vilket var lite mesigt av mig men - jag pratade med folk jag inte kände, jag berättade om projekt jag lagt ner och jag fick en talrik ekologisk mat, drack två flaskor smaskig Saltåkvarn-juice...och ett stort glas vitt. Ecologica. Den är sådär men det dög alldeles utmärkt. Sen fick jag ett gratisex av en bra bok som jag ämnar läsa.
Det fanns fina ungdomar där också. Såna som är duktiga och gör braiga saker.
De här till exempel:
www.tredjehand.se
http://www.shareapair.se/
Sen blev jag grymt imponerad av det här:
http://www.peepoople.com/
Hur bra är det på en skala? Jag kände inte ens till detta problem. att 2,6 miljarder (MILJARDER) människor inte har tillgång till vettig sanitet. Inte har tillgång till en toalett. Inte har möjlighet att gå på muggen.
Var sponsrar man, liksom?
Jag vill brinna för saker igen. Jag vill vilja saker. Jag vill få saker gjorda.
Och så skulle jag vilja ha kondis också...
Boken som lanserades idag heter "Tjäna pengar och rädda världen". Jag gillar den.
Av Erika Augustinsson och Maja Brisvall.
(Bookhouse publishing.)
Det var dagens noteringar. Jag åkte hem tidigt. Jag var för trött för att mingla mer och för trött för att se modevisning. That's right. Jag missade Dem Collective. Så kan det gå.
Yrkeskvinnans PS
JESUS & GRAVITY
Icke att förglömma.
Jag är medveten om min klart religiösa framtoning. So sew me.
Det är faktiskt påsk snart.
Yrkeskvinnan har spagetti i benen...och väntar på påsk
Nu står det helt solklart. Jag har åkt på influensa. Av nån ovanligt bister och elakartad variant. Jag har ont överallt och näsan rinner som en åtdragen utomhuskran på ett radhus...eh ja.
Inatt vaknade jag med angst och smärtor och hetta i hela nyllet. Feber. (FEBER! In the mornin'/Feber all through the night... men inte av nån spexig party-love-variant utan aj-aj-aj-jag-är-sjuuuuuk-feber. Trist.)
Dessutom är jag kallblodig av naturen och har vanligtvist en frisk-temp på typ 36,4 så 37,8 är lika med halvdöd för mig. Vid 39 grader är jag medvetslös, typ. Anyhoo, jag masade mig upp och klämde i mig ibuprofen för vilken sabla gång i ordningen. (Det känns som jag hetsäter dessa numer...) Sen somnade jag om.
Alla barn är utjagade. Maken tog dom ilsket i hampan och jagade med dom ut i nån fårhage tillsammans med hunden. Hunden firade nämligen långfredag genom att springa bort. Dvs han galopperade bort på sina små korta taxben i skogen när maken var ute med honom och pojkarna...och sen kom han inte tillbaka. Vi som vara hemma hörde plötsligt skall och sen ringde det på dörren. En snäll granne hade hittat hunden skuttandes vid vägen...och efter många om och men lyckades nämnda granne fånga in hunden och kånka hem honom till oss. Snällt! Jag fick till slut tag på maken som som gick och deppade i skogen med pojkarna - hunden är återfunnen, kom hem! liksom.
SÅ - idag fick hunden inte gå lös i skogen utan det blev - fårhage. Utan får förstås.
Medan familjen var ute på solig-heter och hund-motionerar-stråt har jag bakat muffins. På mina darriga spagettiben har jag stått och meckat ihop goda goda äppelmuffins med nötter i. Jag menar, man står bara ut SÅ länge med att känna sig som ett snorigt påhäng som inte gör nån nytta. (När jag sa det till min trötte, utarbetade man, brast han ut i fromma lamentationer om att jag BAAAR familjens LIIIIDANDE på min AXLAR...nåja. )
Jag har inte varit i kyrkan alls. Det är tråkigt. Jag menar, vad går upp mot att sitta av - näe, det menade jag verkligen inte, inte sitta av, FIRA menade jag, FIRA en tvåtimmars liturgi tillsammans med sina bröder och systrar och höra om Herrens lidandes historia, enligt Johannes. Eller att se präster och biskop komma in i kyrkan och under tystnad lägga sig på raklånga på golvet med ansiktena mot golvet, precis klockan tre, när Jesus gav upp andan.
Nähej, det fick jag inte vara med om i år. Jag som älskar påsk... Jaja. Det blir flera påskar, förhoppningsvis. Jag kommer inte palla nån påskvaka heller - BUHUÄÄÄÄÄ... Jag läste min laudes och en korsväg igår (ja, det blev väl typ en halv, sen började herr Minst ha synpunkter och hunden tramsade) och här satt jag och bölade. Jag frågade herr Minst om han undrade varför jag satt och grinade:
-Näe, sa herr Minst med eftertryck och fortsatte leka med sin robotbiltransformerkrigare.
Något förnärmade ville jag att han skulle komma och prata korsväg med mig. Vi hann väl till den tolfte stationen eller nåt, då herr Minst tröttnade på allvar och sa:
- Ja, och sen pruttade dom.
Så mycket för den fromhetsövningen.
Framåt kvällen skulle barnen se "Jesus-filmen".
"Ingen Långfredag utan Jesus-film", fastslog killen, bestämt.
Själv mådde jag apa och gick upp på rummet. Medan jag satt och sydde ihop fram- och bakstycke på blåa tröjan såg familjen på Jesus-film. En enormt kackig dubbning, tyvärr (Pontius Pilatus är liksom bortom rim och reson, han låter som nåt från Vår teater anno 1982: "GallilÈEn?? Kommer han från GallilÈEn?")
Så jag hörde genom de lyhörda taket/golvet hur Jesus gisslades och hur Petrus förnekade sin Herre... Sen hörde jag Simon från Kyrene ta korset på sig...och sen hur Killen ropar i vånda "SPIKAR!! Titta inte, nu är det SPIKAR!" och herr Minst piper att Pilatus är en "bajs-fegis"...
Sen hör jag min förstfödda Diva gråta. Nä, hon gråter inte, hon bölar. Hon YLAR. Jag hör hur spikarna slås igenom Herrens händer och fötter, hur Jesus skriker, och jag hör Divan gråta tröstlöst...
Vad är det vi gör? Får man utsätta barn för sån här...påverkan? Ja, det får man. Vi är helt öppna och ärliga med vår påverkan. De vet att de kommer få välja och bestämma själva en vacker dag. Om de tror på det här eller inte.
Men jag har bestämt mig. Det gör inget att de ser den här filmen, det är en anpassad barnversion. (Som vi sa, om några år KANSKE de får se Zefirellis Jesus från Nazareth och när de fyller typ...35 får de KANSKE se The Passion of the Christ...som jag fortfarande inte har sett. Och inte vet om jag pallar att se heller.) Det är lättare att förstå om man ser. Även om det är en film, inspelad på 70-talet, och det ser ut som Jesus har en ganska dålig peruk.
Det är ok att det gråts på Långfredagen. Det är ok att vi pratar om att Jesus led. Att vi tror att han led för oss. Killen gråter också lite, för det är synd om Jesus. Det är ok att känna. Det är ok att gråta.
Vi pratade om det. Att Jesus dör för oss alla. För att vi ska bli räddade. Men sen är det ju påsk. Riktig påsk. För i skydd av nattens mörker sker mysteriet. Att Jesus uppstår från de döda. Och imorgon jublar vi. På riktigt.
He's alive.
I'm forgiven.
Heavens gates are open wide.
...och gissa vem som sitter och grinar? Igen.
Yrkeskvinnan läser i sjuksängen
I döden dina män
Otroligt maffig historia. Da Vinci-koden möter Stieg Larsson liksom. Jag fnissar mig genom den och tycker att den är oerhört underhållande. Och dessutom så är det en underhållande historierepetion - kungarna står som spön i backen.
Och svensk byråkrati får rätt många kängor. Även det är roligt.
Dubbla slag
Njahaja, jag vet inte... det här var inte så jättebra, men intressant. Behållningen är budskapet att livet faktiskt förändras på riktigt när man får barn (nähä?) och att man inte kan leva som man gjort tidigare... Rätt ojämn bok, men ok.
Sen kunde jag inte låta bli att lyssna på en intervju med författaren och hon gjorde sig bättre i tv än mellan pärmar tyckte jag. Men - skriver hon igen kommer jag nog att läsa - ja.
Flickan under gatan
Hu. Det här läste jag ut nu på kvällen och det var väldigt skakande. Jag vill börja jobba med Stadsmissionen, jag vill bli familjehemförälder...nånting. Gatubarn som inte finns och inte syns... Det får inte vara så.
The Last Breath
Den här blir jag inte klok på. Jag är inte helt imponerad än. Jag har alltså inte läst ut den. Men jag gottar mig lite sorgset i det där anti-katolska som bara en "förtappad" irländare kan vräka ur sig.
Jag är inte så bra på att skriva snärtigt och kortfattat om böckerna jag läser.
Det är dessutom mitt i natten och jag vet verkligen inte varför inte min man och jag bara går och lägger oss. Vi hetsäter jordnötter och gör halvt onödiga saker istället. Ni vet, inställningar i datorn, bloggande om vad man läst på senare tid och så...
PS. Jag finns numera på Twitter. Det förstår jag inte heller. Men det är lite kul. Sök på yrkeskvinnan (förstås).
PS2. Det är mycket jag inte förstår, när jag tänker efter. Skype. Spotify. Jag hänger inte med, helt enkelt. Men då tänker jag på han mannen jag lever med, han som visserligen kopplar ihop nätverk och stereoapparater och nästan kan sota en dvd-spelare (det sista var ett skämt)...men som ändå sagt - i modern tid - "Det där Fääsbok, vad är DET för nåt? Kan inte jag...vara på din profil? På Fääsbok?"
Då känns det som jag hänger med. Lite grann i alla fall.
Yrkeskvinnans fyllestämma
Imorse hade divan 38,6. Stackars liten. Hon fick stanna hemma med stränga order om att koncentrera sig på att vila och kolla hunden. Det har hon klarat av.
På eftermiddagen hade hon 39,1. Efter alvedon. Stackars lilla barnet.
Det är ett slitsamt liv.
Häromdagen gick jag på min kyrkogård och tyckte att livet var smått hanterbart och inte alls så plågsamt. Det är ju vår och solen skiner, liksom. Men, efter flera timmar frös jag om fötterna. Jag hade skämmits över våra bristfälliga dokumentation inför kontaktmannen A alltmedan vi vinglade runt och kollade in gravar och gravplatser där det skulle grävas ner folk inom kort. Jag tog lite bilder på gravar. Jag frös till sist rätt mycket, så jag gick in i huset där trevliga människorna F och A (en annan A) städade. Vi pratade på länge och väl och till sist sa jag hej då. Jag promenerade tillbaka samma väg jag kommit. Jag hann med en buss. Där på bussen kände jag hur vansinnehungrig jag var. Jag hade glömt äta. Klantigt. Jag dråsade till sist ner på ett fik på Drottninggatan och tryckte i mig en stor smörgår och kaffe. Och en chokladboll. Allt medan mina öron blev varmare och varmare. Det kändes som jag hade feber. Jag läste i "Dubbla slag" av hon Malin Persson Giolito...den var bara halvbra. Halvunderhållande. Jag blev halvirriterad över det. Återigen, livet är för kort för att:
- Läsa dåliga eller en halvbra böcker
- Dricka billiga viner
- Älska fel karl - och det gör jag inte
Jag skulle träffa damklubben. Vi är några donnor som har damklubb sen många år. Jag är väldigt yngst. De andra är äldre än jag, men jag har flest barn. Haha. De andra..nä, nu ska jag inte göra en sån där "vi-och-dom"-grej för det är bara fånigt. Det var nämligen krismöte i damklubben. Det var skilsmässa i luften. M hade lämnat sin man. Sånt är dramatiskt. Sen hade hon träffat en ny man och det var stormande och galet. Hon såg dock ut som vanligt. Och var som vanligt. Förrutom att det var ganska mycket upp och ner allting. Sen var det U, som haft det eländigt med sin man rätt länge... där låg skilsmässan mest och pyrde men var ännu inte ett faktum. Kvar var L och jag. M och U var piffiga och snygga och PÅ. L och jag var bleka, lite glåmiga och ganska AV...eller nja. Jag hade ju varma öron och feber, och L vet faktiskt knappt hhur man gör när man INTE är ärtig - hon är liksom ärtig av naturen.
Vi hamnade på asiatisk krog. Vi väsnades. Vi drack vitt vin - där sprack det fastelöftet...men det var ju å andra sidan krismöte. När det ska pratas så mycket om skilsmässor...då måste man dricka vin.
Men jag var inte bladig när jag väl kom hem. Det regnade rätt bra i förorten när jag damp ner på busshållplatsen. Maken kom och hämtade, iförd pyjamas - jag hade lyckats komma hem med ett tåg som var mellan bussar... VIi skutsade också hem barnvakten S, som satt på bänken och frös hon med. Jag såg henne knappt, där i jack-luvan. Men jag menar, där kunde hon ju inte sitta kvar. Hem med henne bara.
Jag är förvånad över att jag är så okänslig inför hela skilsmässo-epidemin som brakat löst. Jag tänker inte smittas.
