yrkeskvinnan

Mitt senaste blogginlägg handlade ju om mitt nya liv och viktnedgång och hur den har blivit av och så. Nu hade jag tänkt gå i min brors fotspår och skriva lite om något annat som har fått fäste i min tillvaro. Nämligen löpningen.

 

Ja, jag tänker vara så tuff och kaxig att jag kallar det för löpning. Att jag springer. En del skulle nog säga att med tanke på hur långsamt det går så är det nog mest fråga om att jogga. Det bryr jag mig inte ett dugg om.  Jag springer visst.

 

I början på juli satte jag igång. Jag hade köpt nya fina skor med knallrosa skosnören och även såna där larviga tajts som min bror säger att man ska ha. Jag hade vid det laget gått ner en 5-6kilo så jag tänkte att nu ger jag mig ut. Ser hur det går.

 

Det gick ju bra! Jag sprang kors och tvärs ute på Tyresö, där det är JÄKLIGT backigt kan jag säga, och jag trodde inte mina ögon när jag kom älgande på vårt standardvarv (ca 2 km med flera urkiga backar), Noretrundan, och klarade det på en sisådär 16 minuter… Helt galet. Tanden var blodad.

 

Jag satte upp mål. Jag läste på i nån löparhandbok och gjorde sen som jag ville ändå. Jag funderade över stretchandets vara eller icke vara (det är tydligen inte alls hugget i sten att man ”ska” stretcha efter en löptur… NÄHÄ? ) Och jag sprang och sprang. Och sprang.

 

Det är lite magiskt. Det är alltid lite segt i början. Lite tungt och segt i benen. Och jag tänker varje gång, att ”va? Har det inte blivit lättare än så här?”. Sen kickar nånting igång. Endorfiner börjara fara runt och plötsligt är allt en enda rörelse och det känns som att man kan springa precis hur långt som helst. Här gäller det att inte börja tänka på hur långt t ex min bror verkligen springer - 4,2 mil, han är ju trots allt maraton-löpare – för då blir man genast lite nedstämd och en tråkig reality check gör sig påmind. Jag vill ju trots allt få tro att jag kan springa hur långt som helst. I alla fall i en 10 minuter eller så.

 

Första målet var att klara 4 kilometer. Jag hade klarat 3 och3,5 lite utan att märka hur det gick till. Nu skulle jag klara 4. Och det gjorde jag. Det var fantastiskt.

 

Sen anmälde jag mig till ett lopp. Ett 5 kilometerslopp. Jag tvingade min man att anmäla sig till den dubbla distansen, milen. Sen insåg jag att jistanes, nu måste jag nog pröva att springa de där 5 kilometrarna också. Innan loppet.

 

(Här tar jag en paus och kollar min RunKeeper när det var jag för första gången sprang 5 kilometer, allt medan jag lyssnar på Eye of the Tiger för riktigt komma i stämning.)

 

Den 12e augusti sprang jag 5 kilometer för första gången, på 34,36. Det var småkvavt och regnade och jag var lerig och röd i ansiktet som en tomat efteråt. Men var jag stolt eller var jag stolt? Ingen såg när jag slängde upp både nävarna i luften och viskade  ”YES! YES!” tyst för mig själv. Hela jag var ett malligt löparmoln. Jag tror baske mig jag lyssnade på Danny och ”Amazing”…

 

2,5 vecka senare, närmare bestämt i förrgår sprang jag mitt första lopp. Hälsoloppet i Huddinge. Jag kom på 44e plats (av totalt 65 motionsdamer), och det var helt fantastiskt. Min bror brukar alltid blogga om sina lopp, i ganska ingående detalj. Jag är alltid grymt imponerad, inte bara av att han springer så sabla långt och fort utan också för att han kommer ihåg alla detaljer, hur det kändes i vaden vid 27 kilometern och sånt.  Jag ska försöka göra nåt liknande, även om det bara blir en blek kopia, både ifråga om distans och detaljrikedom.

 

Magnus startade tio minuter före mig. Han tycker inte om att trängas, så han stod längst bak i startfältet och så försvann de. Sen var det bara för oss halvdistansare att ta plats. Jag kände mig inte lika nervös längre, bara fokuserad. Jag hade Laura Branigan och Van Halen på gång i lurarna. De spelade The Final Countdown i högtalarna innan startskottet äntligen small.

 

Jag hade bara tre saker i huvudet.

1.       Att springa i min egen takt och inte blir stressad av vad andra sysslade med.

2.       Att orka hela vägen.

3.       Att – kanske kanske – komma under 30 minuter.

 

Det tog säkert tio minuter innan det kom nån adrenalinrush, och även den var lite seg. Jag hamnade lite för mig själv och tog sikte på en röd tröja en bit framför. Om hon börjar sacka så försöker jag komma förbi henne, tänkte jag. Jag ska inte stressa. Jag ska hålla min egen takt. Min egen pace.

 

Vid dryga 2,5 kilometer eller nåt sånt blev jag varvad av tävlingsputtarna som sprang milen. Det gjorde ingenting. Jag blev bara peppad. Tänkte att "jäklar vad fort de springer". Jag puttrade på i min egen takt. Vid en tvär krök in i ett villaområde såg jag plötsligt en sju-åtta ungar, som stod och gastade ”heja heja” och höll ut händerna för att ge en high five. Jag hade redan en lycklig klump i halsen – ”här kommer jag och jag springer en halvmil och FAN vad bra det går!” – nu höll jag nästan på att börja gråta. För att jag var så glad. Jag fick minst sju high fives, och nu var det snart bara 1,5 km kvar.

 

Jag visste att det skulle komma en småseg backe på slutet, varken brant eller lång, men ändå – på slutet. Jag började passera en och annan som hade slutat springa och gick i stället. Jag gjorde mitt bästa för att inte ha en massa åsikter om det där – ”fru Wetterberg, sköt du din egen löpning” sa jag strängt till mig själv. Jag knotade upp för backen utan att sacka. Ha! Så var det dags för upploppet. Som var jättelångt. Långt långt borta såg jag den där MÅL-skylten och jag blev lite gråtmild inombords igen. Det var lite tungt i benen, och lite flåsigt i lungorna men nu jäklar skulle här gås i mål.

 

Nä, jag spurtade verkligen inte, men jag tog långa fina steg, och speakern kan ha sagt nåt om att här går Lisa Wetterberg i mål, det hörde jag inte för jag hade Van Halen och "Jump" i öronen. Jag hann se att jag inte skulle klara tiden under 30 minuter, men väl under 31.

 

30.33 blev min sluttid.

 

Min yngste son kom fram och fråga hur det var? Hur det var? Det var helt sagolikt och jag var så stolt, så stolt, så barnsligt stolt.

 

Jag grabbade flaskan med röd äckligt sportdryck och en banan och la mig platt ner på gräsmattan. Efter bara någon minut var jag som folk igen och mina söner och jag ställde oss beredda att heja Magnus i mål. Det tog inte någon lång stund innan han kom, och han klarade sina 50 minuter på ungefär samma sätt som jag, dvs ca 30 sekunder över.

 

Det var mitt första lopp.

 

Tack Magnus för att du pratar om min utväxling och formförbättring, när jag gnäller om att jag springer långsammare än du.

 

Tack Agnes och Maria för att ni inte tycker att jag är pinsam och tack Tobias och Joel för att ni var med och hejade och tyckte att jag var duktig.

 

Tack alla otroligt peppiga kollegor som tjoade och brydde sig och engagerade sig!  

 

Tack alla fina Facebookvänner som grattade och kom med glada tillrop!

 

Och tack Jakob för ditt stöd och din pepp – min bror meddelade nostalgiskt att han mindes sitt första lopp som om det var igår och att man ska vara lite nervös, att det är ”ångest och förväntan i ljuv kombination”.

 

Nu ska jag bara anmäla mig till det där Hässelbyloppet, hålla mig frisk och fortsätta träna. För nu ska jag ta milen. Och så ska jag under 30 minuter på mina fem kilometer.

 

 

Det är dags nu. Det är dags att komma ut.

 

För två månader sen fick jag ett ryck. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste den aktivitet som den faktiskt följde. Jag menar, ryck får jag mest hela tiden men den här gången var det ett mycket specifikt ryck.

 

Jag gick på ett informationsmöte på Itrim.

 

Itrim. Av alla ställen. Det är därför jag inte bloggat. Jag har koncentrerat mig på annat.

 

Så här ligger det till. Jag är en mogen kvinna i mina bästa unga gamla år. Jag fyller 40 nästa år någon gång och vill väl inte riktigt kännas vid detta än. Jag har varit lite småöverviktig i många år, inte mycket så att det syns jättemycket, men en del. Efter det sista barnet för så där en åtta år sen gick jag ner en massa i vikt. Bortåt en 15-16 kilo. Jag var väldans smal tyckte jag själv och jag fick höra att ” nu ska du väl inte gå ner mer? Du är ju JÄTTE-smal!”. Då vägde jag 72 kilo. Och jag är 163 cm lång. You do the math. Japp, mitt BMI visar vid denna vikt fortfarande på övervikt.

 

Till saken hör att jag gick ner i vikt med hjälp av Viktväktande och AMNING. Det var så rasande effektivt. Men – så fort jag slutade amma smög sig en hel drös av de där kilona tillbaka. Och jag gjorde alla klassiska saker. Jag slutade väga mig, jag intalade mig att det ”nog” inte var så många kilon egentligen och samhällets normer är åt skogen osv osv…

 

Jag började springa lite från och till och det var ju skoj men lite tungt. Tränade lite på Friskis, gick ut med hundarna.

 

Sen har jag ju haft en massa hälsotrassel ändå som vi inte behöver gå in på men bukoperationer, öroninflammationer och ansiktsförlamningarna har ju dock gjort sitt för att det där med träning ska ha svårt att sätta sig. Likaså blödningsstörningar och bråkande rygg. För att inte tala om livet-i-största-allmänhet. Krassliga barn, jobb-ångestar osv osv.

 

Men nu. Nu gick jag på ett informationsmöte på Itrim.

 

Jag har fyra kamrater som alla har gått ner i vikt med Itrim. Och HÅLLT den. Det spelade antagligen en viss roll. Varför det blev Itrim menar jag.

 

Så för två månader sen brakade det igång. Tre veckor gick jag på pulver. PULVER!!! Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv och tänker aldrig göra om det någonsin igen. Jag trodde jag skulle bli knäpp … i ett par dagar. Sen gick det över och jag tyckte plötsligt att det var rätt skönt att veta precis vad och när man skulle peta i sig ”mat”. Eller vad man nu skulle kalla det. Jag var inte ens särskilt hungrig. Jag var inte ens särskilt frestad. Jag oroade mig mest för andedräkten som tydligen var som en drakes från och till. Många tuggummin blev det.

 

Efter tre veckor skulle jag öka från 600 till 800 kalorier om dagen. Det var asläskigt.  Men det gick. Nu äter jag begränsat men mest ”vanlig” mat och en del sån där ersättningsmat. Bland det mest fantastiska är att jag äter på väldigt regelbundna tider, framför allt regelbundet. ”Aha, nu har det 3,5 timme sen jag åt, då är det bara att fixa nåt att äta. Oavsett vad alla andra håller på med.” Tänk att det gör sån skillnad.

 

När jag vägde in mig på Itrim vägde jag 83,6 kilo. I förrgår vägde jag 74,6 kilo. 

 

Jag kommer i kläder som jag inte kunnat ha på många år. Det är en trevlig bonus. Jag bestämde att när jag gått ner några kilon skulle jag börja springa. Jag har sprungit ca 2-3 gånger i veckan ända sen dess. Jag springer 3-4 km utan större problem. Som värst intervall- sprang jag 6 km, där jag sprang 30 minuter och gick 10 totalt. (Man blir tydligen fixerad av siffror och resultat när man håller på så här.) Jag har nästan inga grevinnegardiner kvar. Ni vet, gäddhänget.

 

Och – jag har anmält mig till mitt första lopp. 5 kilometer, Hälsoloppet i Huddinge.

 

Så kan det gå.

 

Och vad vill jag nu med hela den här uppdämda komma-ut-prylen? Varför vill jag berätta att jag har gått ner nio kilo och ska går ner en 2-3 kilo till? Jo, för att jag vill berätta att jag kunde, jag med. Jag fick mycket bassning på Itrim i början för att jag hade svårt att förklara VARFÖR jag ville göra det här. Gå ner i vikt alltså. Jag vet fortfarande inte riktigt … eller jo, det gör jag visst. Det är INTE för att bli snyggare – jag var alldeles utmärkt tillräckligt jag-skrämmer-inga-hästar-i-sken-snygg innan den här viktnedgången. Det var inte för att jag hade jätteont i några knän. Ont i ryggen, ja, men det berodde ju på annat … eller gjorde det det? Hm. Oklart. Var det för att kunna komma i de där byxorna, den där klänningen, den där kjolen? Nä. Verkligen inte.

 

Nämen så här är det väl. Kläder är bara tyg och jag är viktigare än tyg. Det går att köpa andra kläder om de man har sitter dåligt. Och de kläder jag nu kommer i, ja, visst, jättekul, men meningen med mitt liv är INTE en klänning i storlek 38. Verkligen inte.

 

Jag ville helt enkelt må bättre. Och det gör jag. Jag är starkare. Jag springer. Och jag hanterar inte ångest genom att ta en extra macka, eller en extra portion mat.

 

Det var inte konstigare än så. Tänk att det satt så långt inne. Jag vill må bättre. Och är värd det. Och det är bara jag som kan ordna just den här biten, dvs hantera vad jag äter, när och hur mycket.

 

Jag är övertygad om att det här med mat och övervikt och sånt, det har väldigt starka kopplingar till hur vi mår på insidan, känslomässigt alltså. Jag vet, lite pretto, lite flummigt. Men likväl sant. Min otroligt kloka och fantastiska sjukgymnast som fått ordning på min rygg och min trasslande axel, hon har även jobbat väldigt mycket med mig och min kroppsuppfattning, hur man lär sig att lyssna och HÖRA vad som pågår i den här kroppen som vi släpar runt … höll jag på att säga. Jag släpar inte alls runt nån kropp. Jag ÄR en kropp. Jag ÄR kropp och själ. Och jag måste vara i min kropp och inte bara i mitt huvud som en huvudfoting. Sa hon till mig.

 

Det har nog också spelat en ganska stor roll till varför jag idag väger mindre och är starkare.

 

Kanske är det lite fånigt, att kalla det för att "komma ut". Det är möjligt. Men jag tycker ju att det här är galet pinsamt. Jag blir generad när någon frågar om jag har gått ner i vikt. För sånt bryr ju inte jag mig om. Jag är ju en huvudfoting, intellektuell och så. Det krävdes lite självövervinnelse att skriva om det. Så då fick det bli att kommma ut.

 

Det tar lite tid att vänja sig vid det här, vid den här kroppen som är mindre än den var förut. Inte för att den var helt galet stor, men ändå. Det är ju något som saknas. Något som har försvunnit. Och det får vara okej. Det är inget ”hemskt” som har försvunnit, men inte heller något som saknas.

 

Nä, inga fler jätteväxlar på det här. Ut ur mitt huvud, på med löpskorna och ut och spring den där halvmilen.

 

Heja mig.