Yrkeskvinnan goes Monty Python-ish
Läste just på Facebook om en sjuksköterska som "avslöjade" de fem saker som folk ångrar mest när de ligger på sin sin dödsbädd. Det var väl inget tok-revolutionerande, det var typ "jag önskar jag hade jobbat mindre", "jag önskar jag varit sann mot mig själv" och "jag önskar jag hållit kontakt med mina vänner".
Nu är det så här, att jag får en sån där Monty Python-aktig bild/sketch i huvudet. JAG ligger på min dödsbädd och det här är vad jag vräker ur mig:
"FAN! Jag skulle ha jobbat mer! Jag skulle gjort mer karriär, läst musikvetenskap i Moskva, tagit fler chanser...! FAN! För många barn! För mycket fokus på en man som älskar mig! Jag borde haft älskare - flera stycken! Två ungar hade räckt! Jag borde ha rest jorden runt! Jag borde HA JOBBAT MER!!!"
Ha! Obs. Ironi.
För snart sju år sen var min man med om en bilolycka. Allt gick bra, han och äldsta pojken klarade sig med 14 stygn i ansiktet, hjärnskakning och kopiösa mängder blåmärken (maken) samt skrapsår i pannan (sonen). Jag minns att jag flera flera gånger under veckorna som följde tänkte: "Tack gode Gud för att min man lever. För att min älskade inte har lämnat mig. Men även om han hade gjort det och jag hade sörjt honom till förtvivlese så vet jag att jag hade gjort mitt yttersta så gott som varje dag vi levt tillsammans för att just älska honom. Jag vet att han hade vetat hur mycket jag älskar honom. Jag vet att han har älskat mig. Jag ångrar ingenting."
Så när jag läser sånt här, om vad folk tänker på dödsbädden, då tänker jag: "WELL. Then I am good. Hoppas jag..." Och sen börjar Monty Python-sketchen igen...
