Yrkeskvinnan är snittad
När man sitter så där och väntar och väntar och inte mördar tiden med pladder (hon satt och räknade sekunder och minuter och duttade då och då i mitt blod som pluppade upp ur det lilla snittet - vi snackar 4-5 mm långt - och var mycket koncentrerad på detta), då inser jag att jag nog trots allt är ganska mycket en "i-nuet"-kind of -person. Jag tror det i alla fall. Jag var inte rädd, jag kände mig inte stressad, jag bara andades, pratade med Gud och väntade.
Jag tror att det var rätt normalt och ofarligt alltihop, med blodpluppandet, men vem vet. Jag funderade återigen på såna här historier om folk som får sin tid utmätt av t ex en dödsdom efter ett cancebesked. Hur de plötsligt känner sig fria att verkligen göra vad de vill med sin tid. Jag vet inte om jag skulle göra så väldigt mycket annorlunda om jag verkligen fick min tid utmätt. Näe, jag tror inte det. Är jag tråkig på grund av detta? Eller stört-mogen? Eller vad? Jag vet inte. Eller så skulle jag totalförändras och bli helt galen och plötsligt börja göra en hel massa vansinniga saker, typ från den där listan jag skrev på allt jag verkligen inte tänker göra, typ bestiga berg och resa till Thailand. Men det känns som jag faktiskt sitter i mitt lilla nu och är precis just där. Kan det vara så enkelt?
När jag kom hem, efter att ha farit som en vante, levererat blöjor, hämtat fler blöjor samt lunchat med vänner och beundrat deras hus (om i viss mån påminde om mitt eget, fast det var inte bara därför) så kom jag hem. Hämtade en lite grinig kille på dagis, langade in honom, inväntade granntjejen som håller efterbarn...och sen åkte jag inte alls till biblioteket för att förkovra mig och jobba, för det orkade jag inte alls. Jag somnade i arbetsrummet. Per på studs. Jag var så sinnessjukt trött.
12åriga divan organiserade nån slags middag när maken Supermn stormade in, slängde i sig en dolmades samt några fiskbullar och därefter brakade iväg på föräldramöte. Jag drog mig efter några fiskbullar mig tillbaka till min boudoir och låg och spelade fåniga datapspel tills jag hade piggnat till så mycket att det gick att se finalen i Project Runway.
Förutom att jag är kär i Tim Gunns såär jag också lite småkär i vinnaren. Fast man vill strypa honom, Christian Siriano är nån slags blandning av mina småsyskon (male and female) + valfri tecknad maniac. Typ Bug Bunny. Heh.
Det är dags att sova. Jag är sinnessjukt trött.
Imorgon börjar min kurs i projektledning. Hur farao ska det gå?
Yrkeskvinnan tar vägen förbi hospitalet
För att lämna prover en masse.
För nu tyckte farbror doktorn att a) "så här ska kvinnor inte ha det" (autentiskt citat) b) han vill kolla sköldkörtlar igen (det är rysligt vad de är intressanta, hittills har de inte varit medskyldiga till min allmänna skröplighet c) skicka mig på allmän blödningsutredning. Så nu åker jag till sjukhus för att göra en sån. Hepp.
Jag fick springa runt flera varv kring Hötorget i förtvivlad jakt på ett ställe som vill ta mina prover men varken Cityakuten eller Läkerhuset i skrapan ville det. Åk till Karolinska, sa de bara. Jaha. Trots att farbror doktorn sagt att det skulle gå att knata in på Cityakuten. Men men.
Det hela slutade med att jag gav upp, åkte ner i Hötorgshallen och - ja, det är riktigt, åt Sushi. Den var...ok. Men jag börjar inse att jag är helt präglad på vår simpla fattigmanssushi i min förort...den här var lite krävande och märklig. I vilket fall, den åts och igår åt jag på YTTERLIGARE ett ställe men där blev jag nästan ilsken eftersom Miso-soppan inte ingick. Pöh.
Idag ska jag utforska ytterligare ett ställe i Stuvsta. Sen måste jag tog ta en liten Sushi-sabbat på...säkert flera dar. Så att jag inte tröttnar. Eller ruinerar mig.
...och så äter jag hormoner också. För att försätta mig i nåt slags kemiskt klimakterium för att kroppen ska återhämta sig. Typ. Jag vet inte. Jag ska träffa doktorn igen om några veckor. Det ska bli intressant.
We're off to att ta en massa blodprov att wonderful Karolinska sjukhuset i Huddinge. Där jag även har fött barn. Jag har fött barn på många sjukhus, haha.
Auf wiedersehen. I äm aut.
(Jag ÄLSKAR Project Runway.)
Yrkeskvinnan servar
Fast idag hade jag röda byxor, kjol får komma sen.
Sen läste jag DN igår. Jag läser ofta DN på lördagsmornarna, och eftersom just den här lördagens krypto var alldeles för lätt - jag blev nästan lite arg - det ska vara lite svettigt, annars är det ingen poäng, så fastnade jag i en artikel om bostadsmarkanden i USA och hur svarta missgynnats på olika och något oväntade sätt. (Jag hittar den inte på dn.se men den här bloggaren har sammanfattat det lite grann...jag är inte säker på att jag håller med om alla analyser men i alla fall: COLORED PROPERTY
Det som gjorde mig mest illa berörd var nog att den amerikanska befolkningen i stort tror så mycket på ägandet av et eget hus, helst då en fristående villa i ett "bra" område och att det också är en slags sammanfattning av framgång och lycka. Det ligger där som grund för konsumtionskulturen och - ja, att vara en "home owner" är liksom så avgörande för hur folk i övrigt kommer att se på en... Och frågar man då amerikaner om vad som styr och påverkar det här med lån, huspriser och allt sånt så svarar de "marknaden". Och eftersom de knappt känner till att det har förekommit en massa styrning och suventioneringi det fördolda, så tror de att när de väl sitter där i sin prydliga förort och är vit medelklass allt vad de orkar, så är det ENBART frukten av deras eget hårda arbete och samverkan med (den allsmäktige) marknaden. Hualigen. Jag har alltid haft mycket svårt för bilden av marknaden som en stor mystisk kraft som det inte går att påverka och som gör lite som den vill. Pöh.
Jaja. Om jag orkar ska jag reflektera vidare kring detta. Det är nämligen middag på gång. Och jag ska bara snabbt säga att maken och jag satt och orerade hej vilt kring denna artikel, samt även nåt som den ack så begåvade men ack också så besvärlige PC Jersild hade skrivit om vården och var det nu var...jag får återkomma till det.
Jag lever för lördagmornar när maken och jag löser världsproblem, tuggandes på mackor, småviftandes med armarna, allt medan barnen snabbt tröttnar och dryper av, kaffet kallnar och vi får sätta på en ny panna...det är lite livet. Och jag känner att jag lever. Att vi har mycket att säga varann. Att vi inte alls alltid håller med varann, även om vi ofta gör det. Det är så fantastiskt och det är sånt som gör att jag ändå tänker: "Vi kommer verkligen leva tillsammans tills vi dör".
En sista sak innan jag får däng för att jag inte infinner mig vid middagsbordet: läsare Sara som jag inte känner. Tack igen. Så väldigt mycket tack. And I humbly accept your kinds words. Än en gång tack.
Nu är det middag.
40-love. (Har jag ingen aning om vad det betyder, mer än att det ev är nåt tennis-igt.)
Yrkeskvinnan drämmer luren i örat
på den överdrivet, gränsande till neurotiskt glade, så där så att jag tror att han definitivt knarkar, SÄLJAREN från ett företag som jag inte ska nämna. Jäkla nippriga människa. Jag orkade inte ens vara väluppfostrad.
Speedad säljare: ""HEEEEJ Lisa, vi pratades vid här för ett tag sen om pensioner, sparande, fondplaceringar bla bla bla
Jag: U-hurm rm...
Speedad sälare: Ja och då och nu och placeringar...
Jag: JAG LÄSER LÄXOR MED BARNEN. *brak*
Nja. Det är en sladdlös telefon så jag tryckte bara knappen väldigt aggressivt. Hear me roar. Vilken protest va?
Jag är yr i huvet igen. Och jag har inte ätit sushi idag så jag har nog liiiite abstinens. Kanske.
Jag har ätit sushi 3 och en halv gång den här veckan. (Igår blev det både till lunch och sen två bitar till förrätt till middag. Vi åter storfamiljsmiddag inne hos grannen och trots att alla fäder saknades var vi ändå...*räkna räkna* åtta till bordet. Det var väldigt trevligt.
Mina döttrar har diskat. Min äldste son sitter och ritar av sin familj. Jag bloggar istället för att avsluta artiklar till den barntidning som min förstfödda och jag skriver i. Det är väl lika bra att ta sig samman och göra det.
Jag är sjukt trött. Och trött på att känna mig sjuk. Jag upplever en mild existentiell kris. Jag vet inte riktigvad jag vill med nånting. Jag vill tycka att saker är roliga igen. Jag vill känna mig jättelevande och oövervinnerlig igen. Jag vill skratta högt och mycket. Jag vill springa i skogen. Jag vill dansa.
Jag vill inte ha ont i huvudet, var yr och ynklig. Det är tråkigt. Det är demoralizing.
ÖNSKELISTA:
- Att mina barn slutar vara så mat-fega och försiktiga hela tiden
- Att jag såg fram mot nånting sådär jättemycket
- Att jag fick på fest
- Att nån vilt främmande människa tyckte jag var söt eller lite snygg och sa det.... nån mer än städaren på jobbet. Fast han ÄR väldigt rar och min man är klädsamt svartsjuk.
- Att jag fick studsa fram med lätta steg med känslan av världen var min min min
- Att jag fick äta blåbär varje dag
- Att jag på riktigt förstod att jag betyder nåt, att jag gör skillnad i världen
Det var hemskt så mycket navelludd på en gång. Hur vore det om jag reflekterade över nåt lite mer ... relevant? Typ FRA, OS, HBT eller nån annan viktig förkortning.
Nu ska jag avsluta min sons streckgubbeporträtt över vår familj. Han orkar inte rita sin bror, så det får jag göra.
Vi har läst Tordyveln flyger i skymningen. Det är en väldigt bra bok. Jag har läst den säkert tio gånger. Det är bara två eller tre kapitel kvar. Att läsa högt är underskattat och borde göras oftare och mer. 
Någon gång skulle jag vilja höra radioföljetongen också.
Artikeljobb var det jag.
Yrkeskvinnans bröllopsdag
Det är idag det. Det är hela 13 (TRETTON) år sen. Idag. Och han den där mannen jag lever med, han är egentligen i onåd. Han är nämligen inte här. Han är i Riga. Vad är det för sätt??
Så idag blir det ingen middag eller skål i bubbel eller myspys. Inte heller några rosor eller juveler. Äsch...
:-(
Inte heller kan vi stå nånstans och se jolmiga ut och hålla handen, titta i ögona och förnya det där storslagna vi lovade för 13 år sen. (Ganska precis 13 år...om jag inte missminner mig började vigseln vid två så det borde vara klart "nu".)
Jag får väl roa mig med att hemmafru-supa lite vitt vin och äta sushi. Eller...?
Just det - brudklänningen ska provas också. Om jag ids. (Törs?) Jag brukar prova den varje år och hittills har den alltid passat (ja, inte när jag har varit på smällen dårå, men det säger sig ju självt, liksom.) Den har suttit likadant, lite lösare och ev lite lite tajtare nån gång. Man får glädja sig åt det lilla.
And now over to something completely different.
Två nya hat-ord. (Just nä, jag hatar ju inte saker eller folk eller ens ord, av princip, eftersom det leder till krig eller nåt).
"LÄPPJA" - brrrr, urlarvigt ord som ger mig frossbrytningar. Ger olidliga pretto och tillgjordhets-vibbar. USCH! (Smutta går däremot bra. Det låter gulligt och inte så pretto. Men man får se upp. Så att det inte smuttas på ett löjligt sätt.)
"KUPA" - as in "hon kupade händerna runt den rykande tekoppen" - GAAAAAAH! Kaskadkräkning. (Bra, dramatiskt ord som jag plockade upp igår. Ordet alltså, inget annat.) Urk! KUPA gör man möjligen potatis. Inte händer runt koppar och annat. Det är larv.
OOOH, det är härligt att vara kategorisk lite grann i bland.
Nä - nu ska jag...jaja, jag vet. Äta sushi, bla bla, begäret kommer över mig, bla bla.
Meh - jag är ju faktiskt ÖVERGIVEN och det är inte alls roligt. Den stackars mannen var dessutom tvungen att gå upp kvart i FEM i morse. Det är okristligt och eftersom jag ju är kristen så...ja, ni förstår att det var illa. Stackars honom. Och då hade jag inte hjärta att fortsätta spela på hans dåliga samvete. Som jag gjort den senaste veckan med stor behållning. Ni vet, huvet på sne, sen blicken i golvet... sucka tungt. "Ja, nä, du vill ju inte vara med mig, du prioriterar ju bara ditt jobb och struntar i mig, och jaha, vad är det för dag på tisdag då, jaha, bara vår töntiga bröllopsdag, den är ju inget att bry sig om..." Hähähähä. Och då ser han helt förstörd ut och jag garvar RÅTT. Hä. Det är bara en försvarsmekanism. Från min sida alltså.
Nu är det dags att samla ihop sin lilla uthungrade lekamen och bege sig hemåt sin förort. Och stålsätta sig för utfodring, tävtthängning, sagoläsning och annat.
Undrar om de har internet i Riga? De har nog det. Undrar om min älskade kan läsa blogg därifrån? I så fall, tack för tretton år av det bästa en Lisa kan begära. Du är det bästa som finns och jag vill bara vara med dig alltid och jämt och nästan hela tiden. Du är världens bästa far och make. Och vän. Jag älskar dig. 'Till death do us part.
(Ni andra kan väl titta bort eller nåt...eller rodna klädsamt.)
Yrkeskvinnan avhandlar vidare
Allt det här jäkla snacket om den där "ena" strumpan som försvinner i tvättmaskinen, torktumlaren... jag säger bara DUMHETER! Den strumpan dyker ALLTID upp för eller senare. Dessutom handlar det bara om dålig sortering och uppföljning. Och hör sen!
Vi kan återkomma till ämnet.
Jag skulle ta bilen halvvägs till jobbet idag. Halvvägs för att maken skulle skjutsas till jobbet eftersom han skulle ha med nån stor skåpbil/folkbuss hem (men sen behövdes det visst inte...gissa vem som fick hämta honom...) och då tänkte jag att jag ställer bilen vid nån av infartsparkeringarna så kommer jag rätt snabbt till jobbet ändå...
Ha. Ha! Det gjorde jag INTE. Jag letade parkering vid Sockenplan - där det visserligen blev en plats ledig precis under näsan på mig, men den var det bara 30 minutersparkering på - näejj... - men det var knökfullt. Jag surfade runt Enskede gård och Globen men nej. Tillsist hittade jag nåt bökigt på en tvärgata vid Enskede Gård i alla fall, på andra varvet...och gissa hur sent jag kom till jobbet. Det är alltså svårt att ens hitta parkeringsplats i NÄRFÖRORTERNA!! Va!!?? Vad är detta? Och jag är alldeles för o-tävlingsinriktad för att ... hantera sånt.
Jaja. Sen kom sushibegäret över mig igen. Med kraft. När jag slutat blodhundsjaga den bluttifjuttonde gravrättsinnehavaren som ej längre bebor den adress som finns i våra (kackiga) register (jag säger bara kartotek och hemknåp i Works...så förstår ni själva) - då gick jag som i trans, som en målsökande robot till den ställe som liger absolut närmast mitt jobb. Två kvarter. "Liten sushi, tack."
Jag vill till Yasuragi. Typ nu. Tänk, då får man både bada och äta sushi. Heaven.
Jag måste släppa sushi-manin. Men det går inte.
Till och med min tolvåriga diva fick sig en liten rikskupong i näven härom dan och beställde modigt liten sushi på lokala sushi-rian. Hon är för tuff.
Vad mer? Var det nåt mer som skulle avhandlas?
Nä. Jag tror inte det. Det var nog bara strumporna, parkeringsvåndan ... samt dagens sushi.
Passa er så att jag inte börjar DOKUMENTERA alla sushi-talrikar jag proppar i mig...
PS. Jag har idag kommunicerat mer om mitt dödgrävar jobb än någonsintidigare. Är det bra eller dåligt?
PS igen. Är jag avslöjad som smyglantis? Har min förort så totalt uppslukat mig att jag numera räknas om ex-stockholmare?
SUSHI-BEROENDET
Oh no. Inte då. Det kan jag på intet sätt acceptera. (Uttalat asseptera.)
Hähä.
Yrkeskvinnan minns sitt 90-tal
Ja just det. Hur jag nu kom in på det - det måste ha varit nåt syrran och jag svamlade om när jag vi satt och maratonfikade (i mitt tycke, jag är gammal och klen) / kortfikade (min syster är ung, hipp och alert). Anyhoo. Jag minns när mobiler var nåt nytt påfund som fanns i en och annan människas portfölj eller inneficka, (nä, inte de där JÄTTEAPARATERNA som såg ut som nåt man kunde göra hjärt och lungräddning med, liiiite mindre var de). Och jag minns typ sommaren 1994 då mina vänner och jag picknickade på djurgården och hur det plötsligt RINGER mitt ute på en gräsmatta och nån slipsig typ svarar i en lur. Vad gör vi allihop? Skriker SÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLJ!
Man gjorde så! Det var roligt och lite pinsamt med folk med telefon i fickan. Så såg men en så skrek vi alltid sälj...och nu blir det så där bakvänt ... för kanske finns det nu en och annan som inte förstår vad jag menar med SÄÄÄÄÄÄÄLJ. (Ibland skrek vi KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP också för att varier oss lite.) Jo, det var ju så att de enda som hade behov av en mobiltelefon (och hade råd, kan tilläggas) var yuppisar. Börsnördar som antagligen höll på med aktieklipp dagarna i ända. Alltså, när de nu satt och pratade i telefon så där omotiverat och dant på en gräsmatta så måste det ha med nån brådskande och viktig affär att göra. Alltså skrev vi SÄÄÄÄLJ. Som i "SÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLJ alla Eriksson för i H-VETE!!!"
Heh.
Det påminner mig så om när jag hade mina söner med på jobbet. Vi kommer traskandes (obs - på INTE SÄTT släntrandes) genom Kungsträdgården och där stannar min 7-åring och ställer sig och stirrar på en sån här:
...och säger sen, förbryllad: "Mamma, det står en telefon här?"
Och jag fick förklara att när hans mamma var liten, och ganska halvvuxen också, dvs för HEMSKT länge sen, då sprang INTE alla människor omkring med telefoner i väskorna och fickorna utan ville man ringa nån när man var ute fick man kliva in i en sån.
Bakvänt.
Vad fort allt går.
Egentligen skulle jag nu vilja ha en lite längre utläggning om de där människorna mn känner som - jöstanes - INTE har mobil. De är ju några få, amishdyrkande, bakåtsträvande typer som liksom i nåt slags stumt...vemodigt raseri...eller kanske bara allmän envishet...eller vad det nu är, vägrar skaffa mobil. Det är jätteunderligt. De gör sig lite besvärliga och det är liksom inte en lite charmigt som när folk inte har tv å så, det är bara...skumt. Men - jag ska klura lite mer på det där vid tilfälle eftersom jag nu ska se ett avsnitt av genialiska
Hualigen, så bra.
Jag har en jättecrush på Kyra Sedgwick i denna roll. Jisses!!! Vilken förebild....eller nåt.
Åsså ska vi äta lite bär.
Yrkeskvinnan har mått bättre
Jag orkar INGENTING.
Det ösregnar - fast det låter rätt fint på nåt sätt ändå.
Jag är inte nedstämd. Men jag är in i döden trött och utmattad och orkeslös.
Jag orkar ingenting.
Hur länge ska det vara så här? Finns det nån liten hjälp att få?
Jag tror (läs: hoppas) att det ska vara nåt så banalt som blodbrist och att jag helt enkelt kommer bli "som ny" när jag ätit starka fina järnpiller ett tag.
Men jag hinner ändå sväva runt lite i paranoia-hypkondriland emellanåt och tänka "det är nog diabeteas". Eller "jag har MS!" alternativt cancer, Huntingtons...eller nåt annat obehagligt farligt. Snälla, säg att det bara är anemi.
Jag orkar ingenting.
Jag ska nu borsta tänderna. Vi får se hur det går.
Yrkeskvinnans listor
Jag vet att listan förekommer i minst ett avsnitt av Tru Calling (spacig tv-serie om läkarstuderande, bårhusarbetande stumpa vars dagar startar om när döa människor ber henne om hjälp), i A Walk to remember (romantisk småjobbig men ändå fin film där liten stumpa är dödsjuk men finner kärleken och hjälper förvirrad ung man)...var mer? Well, jag tycker jag ser de där listorna lite var som. Till och med min syster har haft en sån tror jag - alltså helt på riktigt. Hon skrev om den på sin blogg. Jag tycker mig minnas att det ingick att raka huvet samt skaffa tatuering nån gång före 25 - annars kommer jag inte ihåg så mycket mer.
HUR SOM HELST, ju mer jag funderade på det där med listor så kom jag på ett par saker. Som jag inte alls vill skriva upp på nån lista. Samt att jag skulle vilja åka till Berlin igen. Dessutom - jag fyller 35 om två månader så det jag hinner för 35 är inte SÅ mycket...och nästa gång jag fyller jämt är det ju 40 och det ju så läskigt att HJÄLP... och det enda man ska ha hunnit för 40 är att förlåta sin mamma. Och det vet jag inte alls om jag hinner.
Så jag tänkte så här. Jag ska skriva en alternativ lista. Saker jag absolut aldrig tänker göra.
Here goes:
1. Bestiga Mount Everest eller nåt annat högt berg
2. Åka till Thailand.
3. Åka till New York - fast det är inte helt säkert...
4. Tatuera mig.
5. Blondera mig.
6. Gå ner 25 kilo (10 kan jag däremot tänka mig)
7. Klippa håret riktigt kort..
8. Skilja mig.
9. Sluta gå i kyrkan.
10. Experimentera med droger.
11. Djuphavsdyka eller snorkla
12. Hoppa fallskärm...fast kanske ändå?
13. Resa jorden runt.
14. Korsa atlanten i segelbåt
15. Skaffa en älskare.
16. Sluta dricka kaffe.
17. Bli skådespelare
18. Skriva en odödlig roman...men kanske nån liten putslustig bok nån gång...kanske
19. Sluta drömma om det inte så grandiosa men hellre drömma om det storslagna i det vardagliga
Nitton punkter. En knasig siffra. Jag återkommer med fler saker som jag aldrig tänker göra. Och kanske en liten liten lista på saker jag vill göra ändå. Men jag är så oambitiös. Jag vill ju helst bara vara något så när harmonisk och ta hand om mina nära och kära och fortsätta älska min man och Gud tills jag dör. Och kanske nån gång äga en gul bil.
Gör det mig ohjälpligt tråkig - so be it.
Yrkeskvinnan 080808
Öh.
Eh ja.
Jag har idag gjort följande:
1. Lämnat många rör blod. Det var världens snabbaste labbtekniker som bara svish svish tog 6 rör blod på mindre än en minut. Fast jag fick inget klistermärke.
2. Ätit frukost på lokala fiket, ety jag var fastande. Och i ärlighetens namn har jag ingen aning om det är ett korrekt användande av ordet "ety". Men i alla fall.
3. Läst min "förändra-livet"-bok. Och jag säger INTE vilken det är förrän nån verkligen undrar.
4. Klippt mig. Det blev snyggt. Tror jag. Det var lite spontant, och donnan på klippstället undrade när jag senast klippte mig och jag sa som jag brukar att det var nog ett år sen. Typ. För det brukar det vara. Och det var det nu också. Hon gapade och sa att då har jag verkligen "j*ligt bra hår". Tack eller nåt. nu är det uppklippt och piffigt. JAg överväger att permanenta in lite volyyym nästa gång jag går dit. Det vill säga om jag ids. Jag fick också med mig hutlöst dyr hårmousse...skum...spray...eh, det var bara en burk men jag vet inte riktigt vad det blev till sist.
5. Köpt ett armband. Och klurat på om det var piffigt med berlocker med barnens initialer på ett armband eller ej. Det såg mest fånigt ut. Och de saknade bokstaven M och då går det ju inte. Man kan inte ha fyra barn och tre initialberlocker på sitt armband. Det är att bädda för dyra terapeut-räkningar i framtiden.
6. Förhört mig på systemet vad som passar bäst att drick till sushi - funkar det med vilket vitt vin som helst som har en liten sån där pagod-symbol? Nja, den vänliga kvinnan sa att weissbier var att föredra. Så då tog jag två såna. Och sen tog jag en flaska portvin också - är man tant så är man.
7. Köpt två toppar/blusar/tröjor - åh, vad det är svårt med nomenklaturen - på KappAhl. De var fina och man måste ju vara lite snygg på jobbet.
8. Även inhandlat bebispresent till vår dödgrävare på jobbet som blivit pappa. (Han är inte bara dödgrävare, han är också trädgårdsanläggningskunnig. Men han är dock dödgrävare. Vilket är lite coolt.)
9. Köpt jordgubbar.
10. Väntat på en försenad buss.
11. Suckat över att det a) var väldigt kvavt b) att de flåstramsiga barnet på busshållsplatsen var så PÅ. Men hon hade visst fått en liten bror för max tre veckor. Det hängde nämligen en sån på hennes mamma i sele. Barnet var väldigt uppmärksahetstörstande och körde med sin mor som antingen var ett under av tålamod eller bara var drogad av sin egen amning.
12. Mött upp bror och brorson hemma - vi är barnvakt till brorsonen Plutten igen. Han har en klåfingerapa på sin fina gröna tröja och han kan, vid ej fulla två år fyllda, säga både "klåfingerapa" samt rabbla hela alfabetet. Jisses. Men han är rädd för grönsaker vilket blev mycket uppenbart vid lunchen.
13. Fått storspö i Singstar av min tolvåring. Men så brukar det vara. Jag försöker se det som övningar i ödmjukhet, självbeärskning och...tålamod. Vilket jag behöver.
DET är vad jag har gjort idag. Jag är matt och har ont i huvudet, antagligen en kombination av åskvädret, den kvava luften, ofrivillig fast till klockan 8.30 samt blodbrist. Nu ska jag hämta min minsting, det stora barnet på dagis.
Storkillen hade med sig en groda hem. Han fick inte ta in den.
Nämnde jag att det blir sushi till middag?
(...det sjungs fortfarande Singstar i vardagsrummet och det SKÄR i en stackars mammas öron - HU så falskt det är bitvis. Det lustiga är att det kan vara rätt så tvärfalskt men man får bra poäng ändå. Jag fick knappt Wannabe när jag sjöng 9-5...and suddenly it got personal.)
Mot dagis var det.
Yrkeskvinnan är en ny skapelse
Jag gick in på den lokala thai-asian-takeawayen, väntade på min tur och beställde en...
SUSHI!!!
För första gången i mitt liv. Alldeles själv. Jatack, miso-soppa också, thank you very much. Och det var SÅ GOTT.
SMASK!!! Jag är numera en kvinna som äter sushi. Och det är gott. Och jag satt där och bara mös hela sushin (6-bitars) igenom och tänkte för mig själv "om de bara visste att här sitter jag och förvandlas till en ny skapelse..." Eller nåt sånt.
SÅ GOTT.
Sen satte jag mig och drack kaffe och pratade i telefon på torget, alltmedan det mulnade och jag undrade om jag skulle på regn på mig.
Sen började jag läsa en bok som jag hoppas ska förändra mitt liv eller nåt. Jag gjorde små understrykningar med orange penna....och jag ska erkänna att jag rökte en halv cigg. Som tur var var den bara halv-god vilket innebär att det kommer dröja tills jag röker igen. Anyhoo, något bord bort satte det sig en man som också plockade fram en bok och började läsa. Efter tag tände även han en cigg. Han måste ha haft ett väldigt vardagligt utseende för jag minns det inte särskilt väl. Det jag minns är att han lästa nåt av Paasolina (som min goda granne hävdar är oerhört bra) men jag kunde inte se vad. Och precis när jag skulle gå började han först le, sen fnissa och till slut satt han och liksom småskrattade för sig själv ner i sin bok. Varvid jag också log stort. Jag gillar sånt. Det gör mig glad och bidrar på nåt sätt till världsfreden inbillar jag mig. Oförställt fniss.
Jag borde kanske läsa Paasolina?
Vad mer? Mycket annat mer. Som inte lämpar sig i blogg form. Men jag säger som så; jag är välsignad med goda människor i mitt liv, jag bryr mig mycket, jag anstränger mig, min ena dotter går i sömnen och jag hoppas kunna hjälpa där jag kan.
Det är dags att lägga ner verksamheten för idag. Det finns så mycket att göra...så många filifjonkor att hälsa på.
Världen - det är där jag bor. - Just nu. /Mumintrollet
Yrkeskvinnan och de regntunga skyarna
Jag fick yrsel igår. Fan.
Det känns som jag är på en såpad väg mot döden eller nåt. We are on the road to nowhere, liksom.
Att få höstdepp redan första veckan i augusti känns lite SÅ DÄR, måste jag säga. Jag sitter på mitt dödgrävarjobb och lekar blodhund/Sherlock Holmes. Dvs, jag letar upp folk som försvunnit. Det går rätt bra. Fast det ligger en tjock hög med returkuvert med konstiga namn och dessa figurer är antingen emigrerade...eller också själva döa sedan länge. Lite besvärligt. Jaha, liksom. Hur gör jag nu? Vem ska ta hand om den här graven där det ligger en liten tant som dog 1957 och som ingen längre minns... eller det kanske nån visst gör det. Det är sånt jag försöker ta reda på.
Jag har läst den här också:
Den var hemsk. Och bra. Jag är inte helt såld även om den var mycket läsvärd. Den var otäck, men ändå kunde jag ändå inte riktigt ta till mig allt det hemska... Sen hade Camilla Läckberg skrivit nåt positivt om den, likaså KG Hammar...hm. Just de två kanske inte är mina absoluta favoritpersoner när det kommer till kulturellt omdöme och läsupplevelserekommenderationer. Det fanns en tid när jag tyckte att Camilla Läckberg var "typ" den bästa av alla kvinliga deckarförfattare jag läste. Nånstans gick det över. Det blev för mycket upprepning och upprapning och om hennes sabla Erika lägar smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzolasås igen får jag spader. Tjat tjat om kaffepimplande (det gör de i o f s allihop, alla deckarbruttor...de kanske har internseminarier i hur man skriver om kaffe och dess välgörande, livsnödvändiga egenskaper och pimplandet av denna dryck/detta folkknark, på nya och innovativa sätt - vad vet jag..)
Hur som haver. Läsvärd bok.
Nu ska jag läsa nåt mer handgripligt och få-ordning-på-ditt-liv-igt igen. Men först ska jag hämta på dagis.
Men innan dess - jag fastnade på mitt kontor igår eftersom det liksom aldrig slutade regna. Och jag hamnade i en sån där diskussion igen, när någon liksom inser att "men vänta lite här nu, du är ju en sån där rellischöös människa PÅ RIKTIGT...iiiih så spännande, får jag fråga om allt, det här med korstågen-homosexuella-pedofilpräster-abort-bikt-och-sen-går-man-ut-och-gör-som-man-vill-i-allafall...ÄR DET SÅ? Hur kunde du? (Om korstågen.)" Det var inte riktigt så, men nästan. Jag blev lite matt. Och försökte ändå bemöta det här med "hur vet man vilken religion dom är typ bäst när/om man nu ska välja", med att säga att det ändå - för mig - i första hand är nåt personligt. Gud som person. Som någon jag möter. Men hur nå folk när man själv lärt sig säga "jag älskar Jesus" och mena det bortom solar och stjärnor och ändå faktiskt vara en rätt normal människa (jag sa "rätt" ) som tar sig ett glas ibland, råkar svära, och förhoppningsvis förmedlar att man vill sin nästa bästa. Allt som oftast i alla fall... Och sen hör man ändå hur det antagligen låter i den andres öron, ser hur de ser på en ("sa hon just "jag älskar Jesus"? Brrr så obehagligt...")
Men det var ju ett tag sen så det var säkert nyttigt. Att prata om Gud är nyttigt. Att prata om den man älskar är bra. Och nyttigt.
...men kan det sluta regna nån gång...
Yrkeskvinnan är i slo-mo
Dessutom ösregnar det utanför mitt öppna kontorsfönster. Och jag är grinig. Och känner mig så väldigt föga kreativ och alert.
En blodtranfusion - det kanske är det jag behöver? In order to find out what makes me tick. Really.
Yrkeskvinnan och åskan
Åska. Regnbågar. Sju grader kallt och gnistrande snö. Krispiga klara höstdagar med kyla och blek sol och många röda löv. Det är fint.
Jag såg just ett rött ensamt löv i toppen på vårt spattiga körsbärsträd. Vårt och vårt, det står på allmänningen så det är väl inte vårt egentligen men det står i vart fall väldigt nära vår tomt.
Jag får små andliga ord i mailen varje dag. Det har jag fått varje dag i flera års tid. Jag läser dom nästan alltid och ofta är de så där plågsamt rätt i tiden. Eller - ofta och ofta, de är det ibland i alla fall. Som idag. Det var den odödliga klassikern ur predikaren 3:1-9:
Allt har sin tid
det finns en tid för allt som sker under himlen
en tid för födelse, entid för död
en tid att plantera, en tid att rycka upp
wn tid att dräpa, en tid att läka
en tid att riva ner, en tid att bygga upp
enid att gråta, en tid att le
en tid att sörja, en tid att dansa
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag
en tid att skaffa, en tid att mista
en tid att spara, en tid att kasta
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop
en tid att tiga, en tid att tala
en tid att älska, en tid att hata
en tid för krig, en tid för fred
Vad får då den strävsamme ut av all sin möda?
Och så hör jag ändå i huvet den där 60-talspopversionen Turn turn turn...som jag också baske mig tror att DOLLY har spelat in... fast här är nåt slags original med The Byrds: "To everything turn turn turn..."
Jaha, och vad var hela poängen med allt det här då? Mer än att jag har mina vanliga "sommaren är slut och vart är jag på väg med mitt liv"-blues just nu.
Asch. Det får - som vanligt - ge sig. Jag behöver inte lösa allting idag - vilken insikt va? Jag tar en dag, timme och minut i taget. Jag låter mig inte stressas...jag accepterar och försöker inse mina begränsningar. (Så URBOTA tråkigt och präktigt ... men ändå så sant. Profound.
Det får finnas en tid för allting. Och ett och annat kan vänta. Kan det inte? Vart är jag på väg? Vad vill jag?
Jag vill orka.
Jag vill gärna vara frisk.
Jag vill gärna vara stark.
Jag måste prioritera min hälsa och min familj.
Det är inte konstigare än så. Egentligen.
Yrkeskvinnan rippar fortfarande
Men visst är hon snygg? Eller...
Det här var typ den första LP jag köpte. Och OJ vad jag lyssnade på den. Anyhoo, nu sitter jag här i mörkret efter våra tacos (jaja) och en cool film, Adventures in babysitting från 1987 (typ). Barnen tyckte det var kul. Samt ngra avsnitt Scrubs.
Det här med rippandet var det ja...datorn är alldeles varm. Jag har säkert lagt in 50 skivor. Hu. Men det är lite skoj. Fast nu börjar jag tycka att det är lite mycket Sandra och tysk brytning i electrodjungeln.
...the break up offff the wuöld
Sjunger hon. Cheesus.
Jag är en nu person för övrigt. Jag är omdefinierad. Härom veckan åt vi på en lokal thai/asiatisk sylta här i centrum. Maken var hungrig och tog nån blandlåda m lite sushi, yakitori och yakiniku. Jag smakade dödsföraktande på två bitar sushí - jag tyckte det var dags. Jag tror jag har nämnt att sushi och jag inte är nån bra kombo samt att det är lite jobbigt eftersom jag tycker att sushi är så...snygg mat. Och att det passar min image att äta sushi och allt det där. I alla fall, jag smakade...och det var inte helt oävet. Hm!
Så nån vecka senare köpte vi pizza till barnen, parkerade dem i soffan och åkte ner till samma sylta för att äta sushi tillsammans. Jag åt fem bitar sushi! Och det var gott! (Well, den med massa avocado vad så där, men det var för att avocadon var för hård.) Jädrar anåda alltså. Är jag nu alltså en sån som äter sushi?? Det är ju helt amazing. Jag gag-ade inte en enda gång. Jag smällde i mig helt enkelt.
Hepp liksom.
Nä, nu ska jag faktiskt gå och lägga mig. Nu räcker det med tysk slapp-pop.
Yrkeskvinnan rippar och säger RIP sommaren 2008
Så här var det. Vi var på väg i bil till väninnan och hennes familj. Jättehärligt skulle det bli. Och det blev det. Baddräkter dagen lång, varmt som tusan, lite badminton, mycket fniss och flabb, båttur på sjön, grillat till kvällen, ett par glas rosa krokodil (Tandarra Cabernet Sauvignon Rosé 2006, nr 6731 på bolaget) och allt var helt enkelt toppen. Så när som på bromsbett och att det var en drös flugor som störde vår nattsömn...jaja.
Så vadan RIP? Jo på vägen ut till detta landställe mitt i djupaste sörmland såg jag den. Den första gulnade björken.
Och så gick ännu en sommar och kommer aldrig åter, hann jag tänka. På vägen hem så jag drösvis med gula björkar. Jag försöker att inte bli alldeles deprimerad. Det går rätt bra.
Nu är det tacos.
