Yrkeskvinnan drämmer luren i örat
på den överdrivet, gränsande till neurotiskt glade, så där så att jag tror att han definitivt knarkar, SÄLJAREN från ett företag som jag inte ska nämna. Jäkla nippriga människa. Jag orkade inte ens vara väluppfostrad.
Speedad säljare: ""HEEEEJ Lisa, vi pratades vid här för ett tag sen om pensioner, sparande, fondplaceringar bla bla bla
Jag: U-hurm rm...
Speedad sälare: Ja och då och nu och placeringar...
Jag: JAG LÄSER LÄXOR MED BARNEN. *brak*
Nja. Det är en sladdlös telefon så jag tryckte bara knappen väldigt aggressivt. Hear me roar. Vilken protest va?
Jag är yr i huvet igen. Och jag har inte ätit sushi idag så jag har nog liiiite abstinens. Kanske.
Jag har ätit sushi 3 och en halv gång den här veckan. (Igår blev det både till lunch och sen två bitar till förrätt till middag. Vi åter storfamiljsmiddag inne hos grannen och trots att alla fäder saknades var vi ändå...*räkna räkna* åtta till bordet. Det var väldigt trevligt.
Mina döttrar har diskat. Min äldste son sitter och ritar av sin familj. Jag bloggar istället för att avsluta artiklar till den barntidning som min förstfödda och jag skriver i. Det är väl lika bra att ta sig samman och göra det.
Jag är sjukt trött. Och trött på att känna mig sjuk. Jag upplever en mild existentiell kris. Jag vet inte riktigvad jag vill med nånting. Jag vill tycka att saker är roliga igen. Jag vill känna mig jättelevande och oövervinnerlig igen. Jag vill skratta högt och mycket. Jag vill springa i skogen. Jag vill dansa.
Jag vill inte ha ont i huvudet, var yr och ynklig. Det är tråkigt. Det är demoralizing.
ÖNSKELISTA:
- Att mina barn slutar vara så mat-fega och försiktiga hela tiden
- Att jag såg fram mot nånting sådär jättemycket
- Att jag fick på fest
- Att nån vilt främmande människa tyckte jag var söt eller lite snygg och sa det.... nån mer än städaren på jobbet. Fast han ÄR väldigt rar och min man är klädsamt svartsjuk.
- Att jag fick studsa fram med lätta steg med känslan av världen var min min min
- Att jag fick äta blåbär varje dag
- Att jag på riktigt förstod att jag betyder nåt, att jag gör skillnad i världen
Det var hemskt så mycket navelludd på en gång. Hur vore det om jag reflekterade över nåt lite mer ... relevant? Typ FRA, OS, HBT eller nån annan viktig förkortning.
Nu ska jag avsluta min sons streckgubbeporträtt över vår familj. Han orkar inte rita sin bror, så det får jag göra.
Vi har läst Tordyveln flyger i skymningen. Det är en väldigt bra bok. Jag har läst den säkert tio gånger. Det är bara två eller tre kapitel kvar. Att läsa högt är underskattat och borde göras oftare och mer. 
Någon gång skulle jag vilja höra radioföljetongen också.
Artikeljobb var det jag.
Heh, eftersom jag varit telefonförsäljare så vill jag dela med mig av ett knep;
"Nej tack"
Upprepa den frasen tills säljaren slutar envisas. Det tar olika lång tid beroende på person, men de flesta avslutar snabbt för att ringa vidare till en mer lättcharmad person. Tumregeln är nämligen att den som ringer flest personer också säljer mest, så man slösar inte tid på någon som är uppenbart ointresserad. (Gillade för övrigt aldrig jobbet, numer siktar jag på en glimmrande karriär som brevbärare...)
Själv har jag virusinflammation i lungorna just nu och är precis lika orkeslös. Imorgon tänkte jag prova dvd-race på favorit-tv-serier (de bindesstrecken behövs om man ska kunna läsa det ordet) för att inte bli uttråkad och börja jobba med något. Hmmm, undrar om Lovefilm.se har de gamla Don Camillofilmerna...
Krya på dig!
Ok. Jag är visserligen vare sig man eller HBT (en förkortning som jag varje gång måste anstränga mig för att inte utläsa som högt blodtryck) men jag är en vilt främmande människa. So here goes: Jag tycker att du är alldeles rasande snygg, av bilden på dig att döma, och dina ögonbryn är precis sådär som man (jag) skulle vilja ha dem. Vackra färger och ett oroligt leende. Din make kan skatta sig lycklig. Dessutom verkar du vara cool, vuxen (vilket är sällsynt) på alldeles rätt sätt, ha en massa humor och du besitter en alldeles uppenbart briljant språkkänsla.
Det är inte roligt att känna att vanlig sömn inte biter på ihållande trötthet. Mitt recept, efter att ha kollat att järnvärden och sköldkörtelhormoner inte ligger för lågt, är att dra igång lite adrenalin och endorfiner med motion som höjer pulsen, och se om det hjälper. Dans är bra, tex. Vad som helst, bara det är roligt och inte ett tråkmåste.
Och säg till din man att han helt enkelt får hitta på någon överraskning till dig någon gång nu under hösten. Som att ta dig till Yassuragi, en helt ny liten stad, en middag-och-biokväll eller vad som helst. Han kan avslöja datumet för överraskningen, men inte vad det är så har du någonting lite pirrande att se fram emot.
Tänk på att vara snäll emot sig själv. Det är dessutom enda sättet att få sina barn att vara snälla emot sig själva när de blir stora, är min modershypotes.
Stora varma kramar från en av dina bloggläsare!
Hurru, snart har du bloggat här i ett år! Hur ska du fira det?
