Yrkeskvinnans 20 år som vuxen

I går fyllde jag år. 38 år. Två år kvar till 40. Det är alltså också 20 år sen jag blev myndig.

I 20 år har jag varit "vuxen" och fattat en drös med egna beslut, t ex att gifta mig vid 21, att starta företag, att avveckla företag, att köpa ett fult gult hus, att skaffa både en och två hundar...

Men för 20 år sen hände också något annat, något stort och viktigt. Det viktigaste i mitt liv faktiskt. Jag döptes.

Den 21 oktober 1991 döptes jag. Efter att ha fått någon form av insikt om att det finns en Gud som älskar mig var det det ända rätta att göra. Det blev det första jag gjorde som myndig person, mitt första vuxna beslut, som jag aldrig någonsin har ångrat.

Är min kyrka den bästa och roligaste? Den finaste och frommaste? Näe. NÄE med eftertryck. Den är riktigt pestig i omgångar. Men jag älskar den på samma sätt som jag älskar min familj, därför att den är livet. Både kyrkan och min familj består av människor, och människor är ju det underbaraste och jobbigaste som finns.

Mitt liv har en mening. Eller tja, flera meningar faktiskt. Att ta hand mina barn, att älska min man, att ta hand om mig själv, att nyttja min hjärna och mina förmågor, att försöka göra någon liten skillnad här på jorden. Men allt detta ryms i det som jag kallar att älska och tjäna Gud. Och det är fantastiskt.

För ett antal år sen var det viktigt för mig att kunna motivera, både för mig själv och andra varför katolska kyrkan hade RÄTT och var RÄTT. I allt, typ. Det är inte lika viktigt längre. Inte för att jag inte tror att det är så, utan för att det finns annat som är viktigare. Kärlek och människor. Kärlek och sanning. Det låter så klyschigt och floskligt men jag kan inte annat än använda just dessa ord. Det bara är så.

Helig Ande



För att övergå till något mer lättsamt; jag lever ju med maken Magnus och igår utspelades följande dialog vid frukostbordet:

(Det kelas.)

Jag: Försöker du spela svåråtkomlig och 'hard to get'?

Han: Njaä, lite kanske.

Jag: Det är ju inte riktigt din paradgren.

Han: Nä.

Jag: Ja, nä, jag försöker ju spela lite förförisk och manipulativ...och det är ju inte riktigt min paradgren heller.

Det är lite så vi har det. Det är rätt sjyst.

Jag fick två böcker igår; dels "Om jag var din hemmafru" (fruktansvärt rolig) som jag fick tips om här Alice och Lotta, plus Tranströmers samlade.

Jag smällde ögonblickligen upp Tranströmer och trots att jag inte är någon utpräglad poesiläsare eller något inbitet Tranströmer-fan så har jag en och annan favvo. Som det här:



Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han.



En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting på vandring mot ton C.



(Ur "C-dur", från "Den halvfärdiga himlen", 1962)

En liten hälsning till alla som upplever kärlek, nykära eller till ett barn, en vän... och en önskan om kärlek för alla som lever och upplever sig utan.

 



RSS 2.0