Yrkeskvinnans långsamma istidsliv
Det är något med den här kylan. Med snön. Isen. Det blir ju ljusare - det mår jag bättre av. Men vad långsam man blir. Jag tänker långsamt, reagerar långsamt. "Vill" långsamt. Äter långsamt.
Det kanske är helt logiskt. Jag vet inte. Den dagen de erbjuder iden är jag på. Alltså att man, helst utöver vanlig semester, får gå i ide några veckor när det är som kallast.
Med tanke på hur några viktiga individer i mitt liv (min man och mina hundar) ligger utfläkta i soffan och småsnarkar tror jag inte att det här med att gå i ide är så långsökt som man först kanske tror. "Idén med att gå i ide." Haha.
Jag vet, jag tjatar om att gå i ide varje vinter. En vacker dag - en kall vinterdag - kommer jag inte tjata mer. För då har jag hibernerat på riktigt och kommer inte uppdatera förrns tjälen gått ur jorden. Så det så.
Yrkeskvinnans spleen ska motas i grind som en annan Olle
Spleen ja. Om inte annat är det ett roligt ord. Får mig att tänka på ärtskidor och vedhuggning.
Det vällde in arktisk och sibirisk kyla i mitt lilla fädernesland samt i min förort och ända upp på vårt lilla berg. Kanske är det kylan som gör att allt liksom avstannar, så även mina livsandar. Nej, jag är inte särskilt uppåt.
Man gör vad man kan för att hålla eländet i schack. Men visst, helst skulle jag ta ett muminpiller och förvandlas till en mumin, knapra i mig en omgång granbarr och gå och lägga mig med budskapet "Väck mig vid vårdagjämningen" broderat på huvudkudden.
Hur som helst, man får göra sitt bästa för att hålla huvudet ovanför ytan. Ta till vara på de tillfällen till flabb som ges.
Min man ringde mig igår och jag gjorde vårt gemensamma liv surt genom att gnälla rätt okontrollerat en lång stund. Han kontrade med nåt märkligt putslustigt som jag först inte förstod mer än att det på något sätt hade att göra med två fiktiva sura damer med tilltalsnamen Kautschucka och Gromuda. Jag dog en smula. Dvs jag vräkta huvudet bakåt och skrattade som en häst eller möjligtvis en full Hammarbyare. Jag skrattade så där som min dotter inte tycker att jag ska göra eftersom det är "okvinnligt". Meh? Sen när har karlar patent och förtur på raflabb och asgarv?
Min spleen lättade något.
Idag var den tillbaka igen. Med huvudvärk i släptåg. Men åååååh, så tröttsamt.
Med lite tur ska jag hitta nåt mer att gapflabba åt idag. Så ska vi se om vi nog inte kan mot undan den - Spleenen - några timmar till.
Det vällde in arktisk och sibirisk kyla i mitt lilla fädernesland samt i min förort och ända upp på vårt lilla berg. Kanske är det kylan som gör att allt liksom avstannar, så även mina livsandar. Nej, jag är inte särskilt uppåt.
Man gör vad man kan för att hålla eländet i schack. Men visst, helst skulle jag ta ett muminpiller och förvandlas till en mumin, knapra i mig en omgång granbarr och gå och lägga mig med budskapet "Väck mig vid vårdagjämningen" broderat på huvudkudden.
Hur som helst, man får göra sitt bästa för att hålla huvudet ovanför ytan. Ta till vara på de tillfällen till flabb som ges.
Min man ringde mig igår och jag gjorde vårt gemensamma liv surt genom att gnälla rätt okontrollerat en lång stund. Han kontrade med nåt märkligt putslustigt som jag först inte förstod mer än att det på något sätt hade att göra med två fiktiva sura damer med tilltalsnamen Kautschucka och Gromuda. Jag dog en smula. Dvs jag vräkta huvudet bakåt och skrattade som en häst eller möjligtvis en full Hammarbyare. Jag skrattade så där som min dotter inte tycker att jag ska göra eftersom det är "okvinnligt". Meh? Sen när har karlar patent och förtur på raflabb och asgarv?
Min spleen lättade något.
Idag var den tillbaka igen. Med huvudvärk i släptåg. Men åååååh, så tröttsamt.
Med lite tur ska jag hitta nåt mer att gapflabba åt idag. Så ska vi se om vi nog inte kan mot undan den - Spleenen - några timmar till.
Yrkeskvinnan jobbar hemma
Här sitter man och skriver vi nya fina skrivbordet och hoppas att man inte ska bli helt blå om händerna.
Det här intressanta tygstycket är ett försök att hindra DRAG från altandörren. Och JA, vi kommer behöva möblera om igen till våren.
Funderar på lite ditt och datt i en kort kaffepaus. Maken och jag såg Brideshead revisisted under december. TV-serien alltså. Och nej, inte heller den här gången blev jag så där begeistrad som man förväntas bli av Tweedklädda britter som vinglar runt och är katoliker i halvt bedagad adelsmiljö. När man är katolik själv, vill säga. På något makalöst vänster hamnade Magnus och jag dock i långa och intressanta samtal om väldigt relevanta saker utifrån Brideshead, detta trots att vi fortfarande inte blivit några anglofiler som blir knäsvaga bara nån säger scones och te.
Fast vi surade rätt mycket att Sebastian bara försvann på slutet. Vart tog han vägen? Och det där märkliga att Charles aldrig träffar sina barn. De är så perifera att jag blir smått traumatiserad av ren sympati.
Nåväl.
Häromkvällen ägnade vi oss åt sällskapsspel, Herr Minst, Fröken Äldst, deras far och jag. Barn-Alfapet närmare bestämt. Där vi helt släppta alla hämningar och anammade WordFeud-reglerna och gjorde dem - om möjligt - än mer tillåtande. Dock inga såna där suspekta sammansatta ord som "taxluder" eller "torskbo". Bedöm själva hur heretiskt eller lagvidrigt:
Vem som vann? Det blev makalöst jämnt. A, J och jag på 63 poäng och maken på en hedrande andraplats med 57. Phew. En lättnadens suck drogs, Herr Minst är inte världens bästa förlorare. Så inte heller hans mor. :-)
Nä, skärpning!
Jag har en artikel att skriva, mail att svara på och lite annat smått och gått. Det är bara att kavla upp armarna.
