yrkeskvinnan

I lördagskväll var jag ute med taxarna. När jag hade avverkat drygt halva rundan kom jag in på en vändplan i området där jag bor. Jag hade mött några bilar och blev därför lite förvånad när jag fick syn på ett äldre par där mannen verkade ha halkat omkull och frun i fråga stod och försökte baxa upp honom på fötter igen. Jag frågade om jag kunde hjälpa till och vi försökte med gemensamma krafter få upp honom. Det gick inget vidare alls.
Kvinnan bedyrade flera gånger att han har ju "inte tagit någe alls", dvs, han är inte full. Och inte hon själv heller.

Säger hon och vinglar till.

Ja, nu lägger jag ju ingen värdering i vad som har druckits eller inte, men det var 5-6 minusgrader och alltså bör inte mannen sitta på marken i snön.

Jag får veta att de väntar på en taxi, som har kommit men som av någon anledning inte kör ända fram.

Hundarna blir stissiga och jag tjudrar dem vid ett staket. Mannen har dråsat ihop igen och jag säger att nu försöker vi en gång till. Jag tar tag i hans arm och lägger den över min nacke. Den vimsiga damen gör inte särskilt mycket nytta utan står mest och piper och drar i hans jackärm. Jag är ju inte så väldigt lång över havet och inte särskilt stark heller. Därför blir det snabbt ganska jobbigt att hålla den halvt lealösa karln uppe.
-Jag har ingen kraft i benen, sluddrar han.
-Men STÄLL dig upp, piper hon.

Då kommer en man på ca 45 år rask gående rakt mot oss. Han är i bara skjortärmarna och han stegar raskt förbi oss och vinkar frenetiskt åt taxichauffören att han ska köra fram - han står parkerad längre bort på gatan. Jag börjar bli rädd att jag ska tappa mannen igen så jag ropar till 45-åringen att han ska komma och hjälpa till. Han svarar "jajaja" lite snäsigt.

Här nånstans börjar jag tycka att det hela är något märkligt. Skjortärmarna kommer tillbaka och tar över baxandet. Den pipande damen vinglar till igen och säger tack tack tack snälla tack till mig. Jag frågar om de inte ska åka direkt till sjukan.
-Nej jag ska HEM, säger damen med emfas. Sen blir hon gråtfärdig och börjar böna och be skjortärmarna att HAN ska köra hem dem istället.
-Snälla Lasse, kan inte DU köra hem oss i stället.
Lasse svarar inte utan börjar med taxichaffisens hjälp baxa in den sladdrige mannen i bilden.
Jag klappar damen på armen och säger att hon ska hand om sig och hon säger tack igen och jag svarar att det var så lite så.

Jag lossar de upprörda taxarna och börjar trava hemåt. Skjortärmarna tuffar förbi mig och säger halvt hurtfriskt "tack för hjälpen". Jag passerar ett hus där man tydligen har fest...det står en man utanför och röker. Lasse morsar på honom, men jag hör inte vad de säger.

Jag inser att de har haft full vy av vad som har försiggått nere på vändplanen. De MÅSTE ha sett hur pip-damen (inte helt nykter vad jag kunde bedöma) och jag (knappt 1 å 65 över havet, med två taxar i släptåg) har kämpat och slitit för att få upp mannen på fötter. Han var ju nån sticka direkt och säkert 1 å 85. Och jag undrar hur f*n man tänker då. När man bara står kvar och inte gör nånting för att hjälpa till.

Jag har fortfarande träningsvärk i armen efter farbrorsstöttandet. Detta trots att jag lyfte med knäna som det heter. Missförstå mig rätt, jag hjälper mer än gärna till, det är inte där skon klämmer. Men jag blir alldeles perplex av att ha haft en likgiltig passiv publik.

Jag hoppas det gick bra för dem, pip-damen och mannen med ben som inte längre bar.

Jag försummar bloggen. Det har varit för mycket att göra. Jag ska bättre mig. Jag snor en sån häringa grej av min syster nu igen. Så att det händer nåt här dårå.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?