yrkeskvinnan

Jag är ju inget stort fan av julen. Men i år tog jag mig samman eftersom min yngste son lite ledset frågade mig redan i november: "Mamma hatar du julen väldigt mycket?" Då får man skärpa sig. Så det gjorde jag. Medelst några enkla medel.

1. Jag tände en herrejösses massa levande ljus i tid och otid. På min nya arbetsplats är levande ljus lösningen på allt. Det tänds ljus till fikor, medarbetarsamtal, arbetsmöten, budgetmöten - till ALLT. Jag tänkte i början att "är inte det där lite...fånigt?" Och så har jag insett att det är det inte alls. Det är jättesmart. Och bra. Och - MYSIGT. Detta ord som jag egentligen har väldigt svårt för. Jag gillar inte att mysa. Faktiskt. Inga mysdresser eller mys-fikor eller nåt sabla fredagsmys. Nej tack till mys. Vägra mys. Men det är nåt med de levande ljusen - nånting blir liksom lite snällare i belysningen och man blir lite mer stilla inombords. Så ljusterapin har pågått här i stugan sen en bra bit före första advent, och kommer pågå en bra bit in i mars, det kan jag lova.

2. Jag sjunger. Även det i tid och otid. Jag sjunger den där "andra" varianten av Bereden väg för Herran. Jag sjunger "Guds son är född". Och jag gör det rätt högt, rätt ofta och rätt bra. Jag forcerar lite julbudskap och lite inkarnationsmysteriumsglädje. Fejk it till you mejk it. Och lite gott gör det.

3. Jag överlämnade granklädandet till barnen. Och vilken fin gran det blev!


Sen har julen helt kapsejsat i alla fall men det var ju inte mitt fel. Det började redan på Humlans födelsedag. Jag var ju magsjuk för en tio dagar sen men det gick ju över rätt fort. Onsdagskväll satt maken och jag och fnissade framför nåt banalt på tv. Vi hade vinkat av släktingar som kommit över för att fira Humlans 12-årsdag. Vi pustade ut med ett litet glas vitt. Då hör vi ett ångestbröl från övervåningen. Herr Minst har kräkts. I hela sin säng. Fa-an också. Vi sanerar, snabbt och rutinerat, barn, säng och oss själva. Fram med handspriten. Herr Minst har en jobbig natt, men hämtar sig framåt eftermiddagen den 23e. 
Julafton var riktigt trevlig och hanterbar. Vi tofflade runt, joxade ihop lite julgodis, tittade på Trolltyg i tomteskogen, öppnade julklappar, tittade på lite Kalle, öppnade mer julklappar, snyggade till oss, och tågade sen över till våra grannar för julmiddag. Med oss hade vi, som överenskommet, sillar och en Jansson. Dock visade det sig att farmor i grannhushållet hade lagat Jansson även hon. Så vår förblev orörd. Nåja, så kan det ju gå. Julmiddagen var trevlig, vi sjöng massor, drack massor med must och lite öl och nån nubbe. Vi fick fruktsallad och mandelformar med hjorton och grädde. Det spelades hockey-spel eftersom far i grannfamiljen fått ett sådant i julklapp. Det hann gå rätt vilt till innan grann-far och grann-dotter slog Maken, Killen och Divan med 9-4.

Vi traskade hem.

På juldagsmorgonen var Maken sig inte riktigt lik. Ingen aptit, blek och håglös. Feber. Inget mer, men det räckte ju. Ingen mässa. Vi övriga tofflade runt medan Maken låg och "hanterade" sitt orkeslösa tillstånd.

Framåt eftermiddagen hördes det där ångestbrölet igen. Fast från bottenvåningen. Jag hittade Divan grå i ansiktet med papperskorgen i knät.
Jag sanerade. Klappade om. Bäddade ner.

De tre yngsta utfodrades lite lagom engagerat. Maken och Divan låg i sina respektive sängar. De tre yngsta bestämde sig för att se en film tillsammans och försvann upp. Två timmar senare ett nytt bröl. Följt av flera. Humlan hade gett upp filmtittande och hamnat i fosterställning i sin säng och hängde nu över sängkanten och kräktes även hon i sin papperskorg. Men vad FAA-AAN liksom...

Jag sanerade. Fick på en pyjamas, bäddade ner.

Gick ut med hunden. Åt lite Jansson. Killen började även han bli lite blek om nosen. 
"Mammaaa??" ropades det i flera omgångar och jag fick gallopera som en älg upp till övervåningen och sen hålla en frossande, huttrande kallsvettig Kille sällskap medan han inte kräktes.

Herr Minst började tycka att det mesta var rätt trist. Vi såg filmen Eldorado, bara han och jag.

Jag gick till sist och la mig. Vi halv två stod den askgrågröna Killen vid vår säng.
"Pappaaa?!! Mammaa??!" Vi hann nätt och jämt baxa ut vederbörande som sen kräktes även han. Dock på toa.

Vad faa-aan liksom.

Idag har de feber. Herr Minst är uttråkad, jag är slutkörd efter allt sanerande, hinktömmande, hundpromenerande, omhändertagande etc etc etc. Äntligen har jag lyckats få i samtliga sprödingar lite äggröra + rostat bröd, samt hällt i dem vätskeersättning.

Maginfluensa gör ju inte julen bättre direkt. Idag skulle vi ha varit hos svärföräldrarna vid tre. Det var vi inte.

Nu ska döttrarna till Italien och Rom i morgonnatt och jag är nervös och mer hönsig är jag brukar vara. Men om de bara har klarat av det värsta nu så kanske det bara är karaktärsdanande att flyga till Rom med byte i Frankfurt så här nära inpå vinterkräksjuka. Man kan ju alltid hoppas.

Det här blogg-maraton-köret...jag lägger ner det nu. Jag ligger så sjukt efter att det nog inte är nån idé.

Apporpå sjuk, så har jag blivit det. Hemskt sjuk. I natt hade jag feberfrossa och värk precis överallt och en mage som jag inte vill prata om. Hu så hemskt.

Lite extra hemskt blev det eftersom jag skulle till min chef och prata jobb och framtid klockan nio i morse. Men det gick ju inte. Och trots att jag messade min kollega som jag skulle träffa efter mötet, och berättade att jag var sjuk så fick hon inte det messet och ... jag kände mig dum. Fast jag hade gjort rätt. Eller inte - jag upptäckte sen att jag skrivit in hennes nummer fel i mobilen och att det är någon helt annan människa som fått veta att jag är magsjuk och inte kommer till jobbet... Suck.

Jag hatar att känna mig dum.

Nu har jag legat här i sängen och hållt febern i schack med tabletter, men inte orkat så mycket mer. Min fina hund har hållit mig sällskap och legat vid mina fötter nästan hela dagen.

Egentligen är - var - jag på väg att deppa ihop. Jag känner mig ledsen och trött, eländig och ... värdelös. Fast jag vet ju att jag inte är det. Jag har min familj, jag har min tro. Jag borde veta bättre. Men ändå.

Jag har lite oro kring mina jobb. Jag är trött på att ha två jobb. Jag är trött på att det bli jobbigt med jobben ibland, på att jag inte vet vad som gäller... Och även här vet jag ju - inget jobb är roligt jämt. Jag vet ju det. Jag borde veta bättre. Och ändå så tror jag och inbillar mig att jag ska vara nån slags supermänniska, nån som levererar superresultat, som aldrig gör fel, som inte skriver in fel mobilnummer i adressboken...

Jaja. Jag ligger där jag ligger tills imorgon och i övermorgon. Sen får jag ta itu med mitt yrkesliv igen.

I mångt och mycket har mina drömmar tagit slut. Jag hade massor, de flesta banala, småpatetiska och orealistiska. (Typ "Nobelpriset i litteratur för 15 års ålder.)

Jag drömde om att bli sedd, framgångsrik, beundrad, uppskattad, hyllad...

Jag drömde om den stora kärleken, om att få en massa barn.

Jag har träffat den stora kärleken, jag har fått en massa barn. De där andra sakerna känns inte så viktiga längre.

Så nu drömmer jag mer om lugn och ro och sinnesfrid, sol och värme, att få resa bort en vecka med min man och bara lata mig.

Jag drömmer om att få pyssla mer med mina tyger och garner. Jag drömmer om att få tid och ork för mer träning så att jag blir starkare.

Sen drömmer jag inte så väldigt mycket mer. Jag försöker mest leva. Här och nu.

Jag läser ibland Katrin Zytomierska. Det är en av mina "guilty pleasures". (Andra är eurodisco, Justin Bieber "Somebody to Love" och Paradise Hotel, men vi lämnar det så länge). Och nu härom dagen har kvinnan fått ett ryck och dragit igång en privat drive för att fattiga familjer ska kunna få julklappar och julmat. Hon "går inte med på" att barn inte skulle få lite julglädje och därav hennes kampanj. Här kan man läsa mer: Katrin.

Alltså, jag gör nu en insats för att komma ikapp lite. Det går "så där". Och tokförkyld är jag, därav snurret och ihoprörandet av dagar och grejer. But here goes:

Va? Igen? Det som är så trist. Well. Pyjamas. Jag är förkyld.

Alldeles för mycket, är väl budskapet.

Jag har 4 syskon. Ett helt, två halva och ett plast.
Nä, det lät trist.
Så här då?
Jag har ett med vilket jag har samtliga föräldrar gemensamt, två med vilka jag har en förälder gemensam och ett där vi inte har några föräldrar gemensamt men våra föräldrar är gifta med varann.
Något ... ordrikt.
Jag har fyra syskon helt enkelt. Tre bröder och en syster.
En helbror, en halvbror, en halvsyster och en bonusbror.

Syskon är bra. Syskon är viktigt.

Det är nån klok mänska som har sagt att det näst största "traumat" (trauma här med någon slags vardagsbetydelse, inte "förlora-en-förälder" eller "nästan-drunkna") för ett barn är att få syskon. Det största är att inte få det.

Jag är väldigt glad åt mina syskon. Och åt mina syskonbarn. Jag har sex stycken. Och då har två av MINA syskon inte en börjat yngla av sig. Det ni.