Yrkeskvinnan och husfriden
...or lack thereof.
Det är ett jäkla gnäll och bröl och mök och trams i Flugsvampen just nu.
Till och med maken med det oändliga tålamodet är låg och sur av allt barn-trams och fräste nyss:
"Ju fler saker ni får destå missnöjdare blir ni!!"
Och då får ändå våra ungar betydligt färre julklappar än många andra kids i vår närhet.
Själv fick jag följande:
1. En värmefilt.
2. Halsband och armband från VÅGA - som på bilden fast i vinrött.
3. Muminmamman
4. Kaffeburk men muminmamman på.
Det var lagom.
Yrkeskvinnan och internet
Sen jag fick veta att det är lunginflammation som gör mitt liv surt och inte särskilt jullikt har jag gnällt i cyberrymden så mycket jag orkat och förmått. Jag har mailat vänner i tron och bett dem att be för mig och mitt ynkliga tillstånd. Jag har gnällt på facebook och talat om hur apa jag mår och hur synd jag tycker om mig själv samt inbjudit dem som vill att också tycka synd om mig. Och det är ju helt fantastiskt, det som då händer. Det trillar in små krya-på-dig-tillrop, och vi-tänker-på-dig-tankar och vi-ber-för-dig-böner.
Och hatar jag inte internet alls. Då tycker jag det är väldigt trevligt att det finns internet och att människor hälsar till mig och bryr sig om mig den vägen också.
Jag sov illa inatt och hade sprängande huvudvärk när jag vaknade. Öken. Och det gjorde det också märkbart svårare att försöka känna efter om jag mår bättre. "Öh, vänta lite nu här...jo, liiiite lite, kanske. Eller nä. Eller ... *host-rossel-h-h-hhosst* nä. Jo. Var inte den hsotan lite mindre ..."hostig" än i går?"
Jag har ingen aning.
Men jag har inte legat i sängen på hela dagen. Inte ens i soffan. Vi tolkar det som ett litet litet bättreingstecken tycker jag.
Yrkeskvinnan har en diagnos
Jippi.
Fast nu vet jag ju vad det är i alla fall.
Jag har också stränga order om att ta det mycket lungt.
Tackar.
Yrkeskvinnan vill ha en diagnos
Jag fick också panikhandla vinterstövlar till mina underekiperade döttrar som ju trots allt har rätt att slippa kalla fötter. Prisa Gud - de passade.
Sen kom jag då till sist hem, toktrött.
Petade i mig modesta mängder ärtsoppa och två ynka pannkakor. Tog ett långt varmt bad och försökte börja läsa ytterligare någon hip mangagement bok, men orkade inte riktigt. Masade mig upp ur badet och tittade på Glee med mina lära döttrar och maken. Och hunden. (Parantes: jag är inte helt impad av Glee. Jag överväger att ge upp. Det är nån slags krystad blandning av Scrubs (skruvade karaktärer å så), Bring it on och varannan fjompig high-school-film jag någonsin sett.)
Började känna mig lite ruggig igen.
Sen gick jag och la mig mig, i flanellpyjamas och grovhånglade med min värmedyna. Nästan bokstavligen. Jag hade den tryckt mot ansiktet i säkert tio minuter för att det värkte så förbannat i bihålorna. Sen fick jag nässkölja igen. Maken tyckte jag var varm (inte så konstigt efter värmedyne-snoggandet) och envisades med att ta tempen. I örat. Jag hade 38,3. FAN OCKSÅ.
Två alvedon och sen kunde jag faktiskt sova.
Idag har jag haft det HEMSKT.
Eller nja. Jag har legat i soffan med täcke och kudde och klappat på hunden. Och kännt hur det värker och moler i nyllet, och med jämna mellanrum hämtat en snöskovel för att skyffla unden drivorna med äckliga näsdukar. Eller ja, det är ju en "bild" förstås.
Så ligger jag där i goda ro och tittar på nån favoritserie på DVD. Då känner jag att min högra underarm känns...skum. Knottrig, liksom.
Till slut pausar jag filmen och kollar. Min arm är alldeles rödflammig. Likaså den andra. Jag går upp i badrummet och tar av mig pyjamasjackan - och hela ryggen är rödflammig och knottrig. Shit.
Jag hann faktiskt blir lite nervös. Jag har fått åka in akut för anafylaktisk chock och det är ju inte så skoj, men det här höll sig relativt lugnt så jag avvaktade. Tittade klart på mitt avsnitt Efter nån timme ringde jag sjukvårdsupplysningen. En sansad sköterska påpekade att mycket väl skulle kunna vara en allergisk reaktion på penicillinet som ju ändå inte funkat nåt vidare. Och att jag borde försöka få en tid på vårdcentralen och INTE avsluta pencillinkuren.
Jaha.
Nähä.
Jag har aldrig reagerat mot penicillin förrut men jag har å andra sidan aldrig rossel-slem-hostat i fyra veckor i sträck heller.
Jag har en tid på vårdcentralen om en halvtimme. Jag har feber igen. Och huvudvärk.
Diagnos, någon?
Yrkeskvinnans vinterland
Jag är medtagen eftergårdagens kontorsvisit och efterföljande overall-letande. Sen dejtade jag min man i förortscentrum och inhandlade tre stora julklappar på en gång. Det var trevligt. Nu är jag väldigt trött. Och har ont i huvudet och hostan är värre igen. Jag ska försöka svara i telefon, gå ut med hunden, tvätta och sova middag. Det är dagens program och ambition. Plus att jag ska försöka att itne bara äta smörgås hela dagen, för det gjorde jag igår och idag har jag ont i magen.
En ambition till har jag. Och det är ett politiskt statement. Att inte ha dåligt samvete över att vi inte hinner/orkar/ids gå på pysselkväll med StorKillen. Eller för den delen Herr Minsts pysselafton på dagi...förlåt, förskolan. Det är en tyst, om än hostande protest, mot det hysteriska kravsamhället det barn=dåligt samvete jämt. Jag vägrar. Jag gör så gott jag kan och det räcker.
Yrkeskvinnan är orutinerad
Det har snöat. Herr Minst frågade efter "sin" overall. Det fanns icke en overall någonstan i hela huset. Detta trots att jag är textil-faschistoid och brukar ha dödlig koll på alla storlekar och vad som är helt och kan ärvas und so weiter. Nu var det overall-brist så att det skrek. Jag var tok-säker på att det fanns en bamseoverall i storlek 122 nånstans. Jag hade fel.
Sakta men säkert gick det upp för mig att denna overall antagligen kastats. Eller gått i arv i någon annan klan. Och att den antagligen inte alls var i storlek 122 utan 116. Möjligen t o m 110.
Herr Minst fick på sig mysko täckbrallor av okänt märke och okänd ålder (storlek 116) och en jacka som baske mig alla hans syskon har haft före honom (storlek 122). Och det syntes. Mössa, vantar, halsduk: ärvda grejer, men stövlarna är nya för säsongen, och mycket bra.
Han ansåg sig dock behöva en overall och det kan jag väl förstå.
Det är bara det att rutinerade föräldrar köper vinteroverall på a) outlets samt b) vid midsommar. Det fanns typ fem overaller in alles i de två H&M, tre KappAhl och två Lindex som jag (i mitt spröda tillstånd) larvade igenom.
Och av dessa fem var ttre rosa och i storlek 98, typ.
Jaja. Till slut, hamnade jag på Stadium och brottades i en halvtimme med en grön och en röd som var i storelk 116 respektive 120. Skulle de vara för små? För stora? Gjorde det något? Och kan en Herr Minst kanske gå med på att ha lila galonvantar med silverprickar? (Det blev blåa tråkiga för de prickiga var 20 kronor dyrare och det tyckte jag inte de var värda, hur prickiga de än var...)
Jag kom hem med en godzilla-ill-grön overall med ludd på huvkragen (både ludd och huva kan tas av, både från overallen och från varandra) - för 700 kronor (GAAAH!!). DYRT LUDD. Dyr overall. Jaja, vad gör man.
Herr Minst blev mycket nöjd och såg hemskt läcker ut i sin gröna utstyrsel.
Det är hemskt jobbigt att handla vinteroverall. Man kanske skulle ha gjort det på nätet ändå...
Jag måste också nämna att jag - faktiskt gick till jobbet idag. I mitt tillstånd. Jag hostade som en säl och gick tidigt men vad gör man? Deklaration lägger inte sig själv på lådan och nån måste ju hålla koll på the dead people.
Nu ska jag sova. Vore det inte typisk om all snä är borta imorgon? Och Herr Minst får återgå till de gula galonisarna igen?
Yrkeskvinnan medicinerar
Det är Lucia och mina döttrar är och lussar. Jag strök inte några lucialinnen, dels av princip och dels för att jag är så sjuuuk...
Det här börjar bli LÖJLIGT.
Jag äter penicillin eftersom jag nu också utvecklat en riktigt läbbig sinuit. Bihåleinflammation. Imorse snöt jag ut en död manet.
Vi lämnar änmnet.
Maken och jag sitter med varsin lap top och försöker handla så många julklappar som möjligt på nätet.
Det känns som det enda möjliga.
Yrkeskvinnan citerar
Det hör ju till att man som mor ska citera sina barn, när de säger såna där otroligt lustiga saker. Här kommer några av Stor-Killens bästa:
Killen hade läst en bok i skolan som hette nåt i still med "Mini och den försvunna trollringen". När han sen skulle skriva en sammanfattning/recension av nämnda bok skrev han följande på slutet:
"Titeln är illa vald eftersom ringen endast är försvunnen i två av tolv kapitel."
Han är 8 år.
Imorse kom han i vårt sovrum men den där besvärade minen som brukar tyda på att något är på tok.
"Mamma? Jag har så ont i min appendix."
Förlåt?
"Jag har ont i min appendix, du vet, slutet på tjocktarmen. Och om den är dålig måste man skära upp magen och ta bort, det är nog väldigt obehagligt..."
Jag fick samla mig ordentligt för att inte flabba för full hals.
"Blindtarm heter det också, vännen, vet du. Och en inflammation heter appendicit...tror jag," sa jag. Men killen hade slutet lyssna, han orkade väl inte med fler svåra ord.
Maken la pannan i djupa veck när jag upplyste om killens magsmärtor. Han påpekade att det inte kunde vara slutet på tjocktarmen för det var ju...ändtarmen. Varpå jag kastade en kudde på honom och frågade hur han kunde börja dividera VAR blindtarmen satt när han åttaåring just upplyst oss om smärtor i sin appendix.
Jaja, appendix-värken gick över när det blev klart att den friska delen av klanen skulle till badhuset.
Jag tror jag har nämnt det förrut men sen har han även sagt "det är lönlöst" samt "jag kunde inte annat" med darr på stämman när något gått honom emot och lidandet är ett faktum. Han har dock inte runda små glasögon, portfölj och slips; han har Star Wars-t-shirt och snagg. Och han är en liten sammetsögd hjälte-herre som har sin mamma lindad runt lillfingret.
Yrkeskvinnan och påsen med piller
Men lite uppåt blev jag trots allt. Efter att ha grinat en stund, tycktelite synd om mig själv, handlat bröd och hämta lill-Killen. Nu är det nästan ok. Jag har ju tokstark hostmedicin. Kan det bli annat än lite skojigare då?
