Yrkeskvinnan har mått bättre

Det här börjar bli löjligt.
Jag orkar INGENTING.
Det ösregnar - fast det låter rätt fint på nåt sätt ändå.
Jag är inte nedstämd. Men jag är in i döden trött och utmattad och orkeslös.

Jag orkar ingenting.

Hur länge ska det vara så här? Finns det nån liten hjälp att få?

Jag tror (läs: hoppas) att det ska vara nåt så banalt som blodbrist och att jag helt enkelt kommer bli "som ny" när jag ätit starka fina järnpiller ett tag.

Men jag hinner ändå sväva runt lite i paranoia-hypkondriland emellanåt och tänka "det är nog diabeteas". Eller "jag har MS!" alternativt cancer, Huntingtons...eller nåt annat obehagligt farligt. Snälla, säg att det bara är anemi.

Jag orkar ingenting.
Jag ska nu borsta tänderna. Vi får se hur det går.

Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren)

Vi kan bilda klubb. Sonen sov djupt framför "Bilar", en av favoritfilmerna som han dessutom bestält. Själv slumrade jag så pass djupt att jag inte kunde göra annat än att notera att pappa skulle få en jobbigt nattningsstund.



Själv skyller jag på en bakteriecocktail från dagis som öppnade i måndags. Vore jag dig skulle jag skylla på operationen och räkna tillfrisknandet i månader snarare än i veckor - ignorera alla dessa artiklar om kvinnor som studsat upp timmarna efter en operation, det är ändå bara photoshopade lögner :P

2008-08-14 @ 21:13:47
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0