yrkeskvinnan

Jag är helt APANS slut i mössan och det beroende på att jag haft intensiva lektioner i projektledning med teori (intressant och spännande) samt en massa jättejobbiga gruppövningar... Jag är bara glad och tacksam att jag inte just nu sitter och är fullkomligt misantropisk (för jag höll på att bli det en stund när jag tyckte att alla människor bara vara jättejobbiga och jättesvåra...
SUCK.
Men sen insåg jag - åter igen - det har ju med mig att göra. IGEN. Jobba jobba med sitt lilla jag, och SE, det blev mycket bättre.
IGEN.

Fast jag var tvungen att ta en egen liten time out vid lunch och parkera i ett mörkt hörn med min mycket lilla lunch och min bok. (Fäsen, nu är det inte ens hundra sidor kvar och jag har FORTFARANDE inte hittat nån ateistisk hjärntvätt, jag är så gott som lika religiös som när jag började läsa Guldkompassen...det kanske är långtidsverkande?)

Jag var tvungen att ta mig till jobbet också.

Pust.

Och det regnar.

Men - det är min lillaste lillasysters födelsedag och eftersom jag är så urusel när det gäller att komma ihåg att ringa på mina syskons födelsedagar: Grattis lillasyster! GRATTIS!
För 26 år sen fick jag följa med pappa till BB och titta på en alldeles egen lillasyster. Jag hade innan sagt lite avmätt till min bonusmor att "jag är inte så intresserad av småbarn", detta med 9-åringens hela förkrossande överlägsenhet... Jag hade väldigt fel. Jag älskade småbarn, särskilt då bebi-systern. Sen kånkade jag runt på henne så ofta jag kom åt, tills hon blev lite större och mer beskäftig och började säga saker som "tänk på det!!" (knappt tre äpplen hög) och jag lurade i henne att barn som inte somnade före klockan åtta förvandlades till ärtor. DÅ var hon kanske 3 (?) och jag 12 eller 13... Hon gick (självklart) inte på det...förrän klockan plötsligt var efter åtta och syster började stortjuta och gallskrek "JAG VILL INTE BLI EN ÄRTA!!!!" Det var väldigt komiskt och jag skämdes väldigt mycket.

Har den äran, syrran!

Nu ska jag hem och inte alls kröka mig fredags-redlös utan bara ta ett glas vitt viiiiiin och kollapsa i ett soffhörn.

Jag vet att man ska har mer informativa rubriker för att få fler läsare. Fast att jobba på mer informativa rubriker hamnar på samma oändligt långa lista där "gå ner tio kilo", "kom i form", "börja sy mer", "skriv en roman", "bli mer kreativ" och "lägg om ett golv" redan finns.

Men - idag ska vi till yasuragi, maken och jag. Vi ska bada och bada och få massage och äta god mat och mysa och pussas lite, och lösa sudoku, sticka på en tröja och slappa och läsa. Och sova.

Det där varma badet utomhus, där det ångar och ångar och är jättevarmt - det är min favorit. Jag badade där tillsammans med min syster och bonusmor när det var 12 minusgrader och det var gnistrande snö ute och klarblå himmer. Lovely. Gissa om det RÖK av ångan. Fabuloso.

Skuld kan ta sig många uttryck. Vår dagispersonal ger oss skuldkänslor med jämna mellanrum - oklart hur medvetet det är, men det tar sig uttrycket att när det nu är lov i skolan för de större barnen, då frågas det - mycket ledande - om inte herr Minsting också ska får vara "lite ledig"...eh va? Jag har inte tio veckors semester, nej, de stora går på fritids ja, och vad kul för alla som kan ta massor med ledigt när som helst och som orkar spela med i leken "dagis är förskola är inte alls barnomsorg utan nästan frivilligt och inte alls påtvingat (samtidigt som det är SJÄLVKLART att ens ungar går på dagis, annars är man ju konstig...) och något som man är "ledig" ifrån då och då...  GNNNNNNH... GNN...

Jaja. Herr Minsting kommer få bara på dagis en hel del, ety maken och jag ska vårda äktenskapet på spa med en HEL natts bortavaro från alla otäcka barn. Puhuhuhu, så skönt. Övriga barn är uppdelade i olika fraktioner och portioneras ut till olika släktfalanger...utom då herr Minsting som i egenskap av...minst (?) får stanna hemma. VI närmare eftertanke, är inte det lite lyx att få vara ensam hemma med mor och far nån dag eller två? Nja, eftermiddag och kväll om jag ska vara helt ärlig, han är ju på dagis/förskolan/barnförvaring ett antal timmar också. Och hans favvo-nanny-barnvakt kommer hit den natten då vi är borta.

Jäklar alltså, vilken logistik det blir av allting...sen blir inget lättare av att våra barn ofta känns så förtvivlat osjälvständiga, klängiga och smågnälliga i tid och otid...

Det är inte riktigt sant. De är väldigt duktiga och självständiga också. Men det är just nu bara så...gnnnnn gnnnn allting.
Och internatskolor känns som att "vad synd att inte det är på modet längre..." Gärna nere i Europa nånstans. En annan kontinent vore kanske att överdriva lite men ändå.
Och jag kommer på mig själv med att inte få så dåligt samvete ändå, inte så väldigt massiva skuldkänslor. Helt ärligt, jag umgås med de här människor VARJE DAG. Tycker jag nån annan människa är rolig VARJE DAG? Blir de roligare bara för att jag råkar ha härbergerat dem i min kagge i sisådäen 11 månader per skaft?? NÄ. Näe, verkligen inte.

Vilken månad var det nu igen? Oktober, på god väg in i november. Det förklarar en hel del...

Bara 6 år tills Divan (förhoppningsvis) flyttar hemifrån. Kanske.

på vägen till jobbet idag. Lite häftigt.
Herr Minsting sa lite moloket på väg till dagis: "Alla bladen blir gula och ramlar ner..." Jag förklarade att det är för att naturen behöver vila (vem försöker jag övertyga tror ni?). Han frågade då om man fick kliva på löven fast de vilade. Jag sa att det gick bra. Obs. Jag identifierar mig inte med löven, så det är verkligen okej.



Det är grått och blåser. Jag blev lite nedstämd. Jag satte mig att läsa Guldkompassen på tåget (när blir det ateistisk hjärntvätt?? jag börjar bli otålig...) men jag sitter och korrigerar mina intryck av filmen hela tiden. Min uppfattning är att de som gjort filmen verkar vara alldeles för insnöade i boken också. Dvs det utgår från att vi alla kan lägga till och dra ifrån på ungegär samma satt som de - skaparna av filmen - själva. Filmen var väldigt vacker, men innehållsmässigt urvattnad och tam. Jag blir mindre och mindre imponerad av filmen allteftersom jag läser boken.



Väl framme på centralen kände jag mig alldeles småeländig. Obs, små-eländig. Och jag övervägde att lyssna på min mellow-spellista i telefonen...med hits som Toxic Girl, Be Still My Beating Heart, Bright Eyes, Englishman in New York, Shake the Disease etc... Men nej. Inget sånt. Inte en massa mellow halvdepp som bara gör mig...letargisk. (Fint ord som jag tycker används för ofta. Lite snobb-varning på det dock. Hm. Det kanske är det som är veckans ord?)

Så det blev min Dolly&Jesus-lista istället. Med milt tvång tjoade jag på Poor Folks Town och Raven Dove, och ... det var som ljuv musik. (Duh.) Jag är lyft flera meter.



Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town/We got no money/But we're rich in luuv/That's one thing that we've gotta plenty of so/Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town

Heja Dolly.

Jag köpte en stark pappmuggskaffe också. Det gjorde min förmiddag.



Nu sitter jag på jobbet fast det är fredag och bloggar, vaktar telefonen och funderar på vilken box med favvo-TV-humor som ska bli min härnäst... Antagligen sista säsongen av That 70's Show. Det är nåt med det där skruvade som liksom talar till mig. Maken och jag såg om Scrubs-avsnittet som är en musikal för andra gången igår. Tredje för mig. I alla fall. Jag grinar som ett barn till slutnumret.

What's going to happen?

BUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ...
Jag började tjuta bara av att lägga upp länken liksom. Jag vet inte, dels får jag operations-flashbacks, dels tänker jag på den här åkomman vi alla lider av...världens vanligaste sexuellt överförbara sjukdom, alltid med dödlig utgång: LIVET. Och det gäller att komma ihåg..."It's going to be ok". På ett eller annat sätt.

Hepp!
Nu har jag fyllit år.
Min familj brakade in i morse, jag fick fina fina presenter  (jag ska lista dom nån dag när jag är list-mood) + en väldans massa exotisk frukt till frukost. Sen vilade jag och lekte med mina presenter tills det var dags för födelsedagssushi. Förstås.
Vi åt tårta allihop också - fast jag var tungen att vila upp mig en lång stund efter den ansträngande sushi-utflykten. Jag är så himla KLEN...

Det ringde trevliga människor och grattade. Andra trevliga människor lämnade fina hälsningar på facebook - det var lite oväntat och gulligt.
Och min gudmor från svunna tider (en mycket sekulär gudmor av helt icke-religiös art) skrev och grattade och hävdade att det var som igår, när min far skålat i champagne oh därefter druckit upp gudmors fusk-whisky och sen cyklat hem mitt i natten/i gryningen, hantverkgatan från Kungsholmstorg till korsningen St Eriksgatan...och han hävdar än i dag att Hantverkargatan aldrig varit så smal som natten från den 21 oktober 1973. Och inte heller så krokig.

Har den äran på mig.

 

...och baktalar kändisar.
Nä, det gör jag inte. Jag lyssnar på nedladdade sommarprogram (igen) och maken och jag har lyssnar på Dolph Lundgren och blivit jätteblödiga båda två.

Sen lyssnade vi på sisådär 12 sekunder av Salem Al Fakir och konstaterade att han låter EXAKT som Karl-Bertil Jonsson. Har nån annan märkt det? Är jag jätteförst eller jättesist med att konstatera detta?

Hur som helst, mina döttrar sjöng en konsert i Skogås igår och Al Fakir-brorsan Nassim höll låda som nån slags prat-mellan-akt. Döttrarna fick hans autograf och var väldigt till sig över detta. Min man sa bara:
"Ja, jag kunde tänka mig att ta med honom hem".
När jag  - något brydd - frågade vad han menade med det sa han bara:
"Han är söt och kan spela trummor".

Jag får fritt svävande associationer till Galenskaparna och Roy och Roger och den där lilla gubben man ska  ha sitt bagage.

I MITT BAGAGE

...fast här skulle det då vara "i sitt radhus ska man ha en lite programledare som är söt och kan spela trummor"... nja.

(Kan spela trumma och vara väldigt söt...? Funkar det? Näe.)

Jag skyller på mina bihålors tillstånd. Jag är inte riktigt mig själv.

Jag ligger kvar i min sjuksäng och tittar ut genom mitt fönster. Där ser jag fyra väldigt fina björkar, som visserligen snor en hel del kvällssol under säsongen då kvällssol är av intresse men i alla fall. De är jättefina. De blir också allt glesare. En av de mittersta - de står likdom på rad - är fortfarande väldigt grön i bladverket vilket är lite konstigt. Det blåste mycket i natt, det ven runt knutarna på radhuset i förorten och mycket riktigt, idag är alla träd glesare än de var igår.

Det är trots allt något rogivande med träd. Jag hade en feng shui-vurm för ett par år sen, en mild sådan som jag höll mycket i schack, dels för att jag är kristen och alltså redan vidscheplig på annat håll som min far skulle säga, dels för att min man blev så väldigt nervös av allt feng shui-tjosan som jag roade mig med att läsa och sen förmedla till honom. Trots allt - jag fick faktiskt en feng shui-konsultation i julklapp av maken vilket är typ det finaste jag har fått av honom nånsin och  det var jättespännande och intressant. Utan att lägga alltför mycket vikt vid det där halv-andliga inslaget i hela grejen så finns det ju mycket med feng shui som bara är common sense. (Det blev till slut rätt komiskt - allt feng shui-igt som jag berättade maken var han sen tvungen att återberätta och översätta för sig själv så att det skulle bli begripligt och framförallt helt normalt och naturligt och just common sense. Typ: "Ett hus som har  för mycket clutter runt en dörr, huvudingång eller back door blir "förstoppat", energierna får svårt att röra sig fritt och flödena stagnerar" - då måste maken genast förklara lite halvhögt för sig själv att "klart det stör och klart man blir frusterad om det är svårt att komma in eller ut ur huset!" Hehe. I alla fall, träd är en viktigt feng shui-symbol som symboliserar rötter (duh?) och trygghet och sånt. Eh-hrm. Vi har tre väldigt vackra tavlor med träd (en Bengt Elde-litografi, orginal, mind  you som vi köpte för dyra pengar (nåja) för att fira att maken fått nytt jobb) plus två provtryck av ett liknande träd, också Bengt Elde men inte signerade som vi fick på köpet när vi inhandlade litografin) i vårt trapphus. Trapphuset är huset hjärta och måste hållas harmoniskt därefter. Våra sköldpaddor har vi instinktivt placerat "helt rätt" enligt feng shui-konsulten, och de bidrar också till husets harmoni. Enligt mitt kinesiska horosop bor jag också i mitt eget hus vilket är lite kul. Dvs husets ålder och vädersträcksplacering och min ålder och kinesiska horoskop är en perfect match. Det tyckte jag var lite lattjo, faktiskt. Och jag trivs väldigt bra i mitt hus. Och jag mår väldigt bra när jag ser träd. Jag behöver trygghet. Jag behöver rötter.



Det här trädet tog nån av oss bild på förra veckan efter flickornas konsert. Det var en overkligt vacker höstdag som jag försökte ta in allt vad jag orkade. Bland annat genoma att fota träd. Det här var helt fantastiskt vackert tyckte jag själv.


Min familj sitter i våningen under och tittar på film - Stardust. Jag skulle gärna se den tillsammans med dom. Men jag mäktar inte med att sitta och trängas i soffan och höra konstanta diskussioner och översättningar och "vad sa han?", "varför gjorde hon så där?", och "vad är det där?". Det orkar jag inte i mitt spröda tillstånd.

Dessutom hör jag hela filmen som om de alihop satt med en tv under min säng. Jag tror jag har nämnt att det är lyhört hemma hos oss.

Igår kväll läste vi högt ur Agnes Cecilia. En favoritbok, som håller rätt bra fortfarande, trots att det är över 25 år sen den skrevs och jag har läst den säkert 10 gånger. Minst. Antagligen fler. Jag kan den bitvis utantill. Mina döttrar är väldigt fascninerade, minsting blir mest rastlös och 7,5-åringen somnar nästan varje gång och blir sen sur över att han missat ytterligare ett kapitel.  



Det är helt klart underskattat att läsa högt. Det måste vi göra mer.

Jag fyller år om ... två dagar. 21 oktober. Då fyller jag 35. Och innan min syster - som har en förkärlek för att vara hård och kärv och säger saker som "du är bara väldigt gammal" - är just hård och kärv, så måste jag ju säga:
1. I am ok with it.
2. Jag kan i princip hantera att fylla halv-jättegammal / halv-70.
3. Det är helt ok att fylla år.

...ah, screw it. Who am I kidding? Det är inte alls särskilt roligt att fylla år. Eller...är det det? Jag tycker om att få presenter, men de får gärna vara genomtänkte. Jag kan bli direkt ledsen att av ogenomtänkt plikt-present. Det som gör det hela besvärligt är ... det var precis ett år sen det började gå utför. Precis ett år sen som ett stort svart kletigt mörker bara la som en oljig filt över mig, och allt blev ohanterligt, mörkt, svart och meningslöst. Det var så förtvivlat hemskt och otäckt, att jag har oroat mig ända sen i augusti för den här j*vla födelsedagen. Kommer det gå utför nu också?

Men - å andra sidan, om det nu gör det, då är det ju bara att börja äta sin medicin igen? Det är ju inget att skämmas för, eller hur? Va? Nej, det är väl inte det. Men ändå.

Jag försöker komma ihåg följande:
1. För ca ett halvår sen såg jag ut så här: (varning för känsliga - om jag kunde skulle jag lägga en liten lucka över den här väldigt läskiga bilden som är min mage ca en vecka efter operation)


2. Det tar tid att komma tillbaka efter sånt här. I alla fall för mig.

3. Jag har ett oerhört dåligt tålamod som jag just nu övas i å det mest brutala. Det är bara att öva på.

4. Det är höst. Höst är jobbigt. Mörkret som kommer är påfrestande. Men om man försöker få så mycket dagsljus som möjligt på sig, äter ordentligt med sushi, accepterar att man kanske måste äta medicin, accepterar att höst och vinter inte innebär DÖD utan vila...då kanske det går lite lite bättre. Och innan jag vet ordet av är det så här igen:


   

Så. Vårbilder. Underbart.

(Stardust verkar vara en väldigt udnerhållande film och hade jag varit mer full av ork hade jag också tyckt det var kul och fullt hanterbart att 7,5-åringen skuttar iväg och gastar "det är läskigt, nääääj!!" med jämna mellanrum. Dessutom vill jag veta hur det kommer sig att varje gång det kommer en riktigt slabbig, pretto-fanfar a la Ivanhoe så slutar det med att maken flatgarvar.)

Jag hade tänkt att det här skulle bli ett litet kort, sorgset inlägg om mina vackra björkar utanför fönstret. Istället blev det full filmredogörelse, slabbiga operationsbilder (nåja, post op) samt bilder på blommor å blader... samt ett litet bokomslag.

Enjoy.

Nu ska jag spela fåniga spel, sticka och titta på Scrubs. I den ordningen.

Och meddela mig om jag ska ta bort post op-bilden. Den är vädligt läbbig tycker jag själv. Jag har flera och de ligger alla i en mapp märkt "LÄBBIGT".
 

Ja, nä, idag gick jag bara och la mig igen, när jag hade gått upp, löst två krypto, ätit pänkejks (maken gör pänkejks lördagmornar av tradition...det är gott), samt gnällt ordentligt - då gick jag och la mig igen. Jag orkade inte ens lösa några världsproblem, småbråka, krångla, argumentera eller vad det nu är jag gör på lördagförmiddagarna. Jag gick och la mig. Först lästa  jag Guldkompassen en lång stund - när börjar hjärntvätten?? När? När? Sen tröttnade jag på det och gick hämtade min dator så att jag kunde titta på Scrubs i sängen...så bedagat (the story of my life liksom, lite småtrist, halvbedagade saker...är det verkligen sant? Njäää...)

Jag har nu sett...jag vet inte hur många avsnitt på tredje säsongen - två hela skivor i alla fall, alltmedan jag stickat på min fina tröja. Det är jobbigt att mäta stickningar - jag hade glömt det - så nu håller jag på och försöker bara att bestämma mig: ÄR det här 34 cm ryggstycke eller ej? Man skulle ju kunna tro att har man bara ett måttband så ger sig sånt, men NEJ. ICKE. Stickningen verkar besatt och ger mig olika siffror mest hela tiden.

Anyhoo, jag tröttnade till slut på amerikansk fejkad sjukhusinteriör och började istället mata in bilder på träd, flugsvampar, familjemedlemmar, nyfödd brorsdotter, brorson, samt en kyrkoherde (?) som lånat den fina bagen med texten "Jag är obegripligt intellektuell" - han skulle bara se om den matchade hans nya poet-brillor. Det gjorde den. Plus ytterligare några grejor. Sen sorterade jag bilder en stund, sen försökte jag flytta över bilder även från min gamla telefon men då sa datorn nej. Jaha. Så nu måste jag leta rätt på nån skiva med drivrutiner eller nåt.

Nånstans däremellan kom det inte ett och annat barn och frågade om jag var spröd (svar: ja) samt ett barn som behövde tröstas. Det var äldste sonen som var gråtig över något, och kämpade emot den där gråten tills jag sa att grina lite nu istället så slipper du få så ont i halsen, och det är helt ok att gråta. Då kom det nån tår eller två. Sen berättade han tjurigt att nån kompis till honom ("fast vi är inte kompisar längre") hade retat honom för att han grinat när han ramlade och slog sitt knä. Rätt illa var det också, det var ett hiskeligt blåmärke, + bula. På knät, mind you. Då sa jag att den där killen var nog väldigt rädd för att grina och blir retad själv och att det fortfarande inte är nåt fel med att grina. Grina på bara, sa jag hans stöttande mor. Då fick jag lite puss och sen var det bra. Sen berättade maken att hans nya kompis lite längra bort på gatan hade gjort två rysliga saker idag. 1. Han hade varit oförskämd mot sin mor och sagt nåt i stil med "har du ingen hjärna eller?" 2. Inte gillat den glas han tagit och SLÄNGT den och utan eftertanke hämtat en ny. Min son - som trots allt är en väldigt medkännande och fin ung man på 7 och ett halv - hade tyckt detta var två mycket osympatiska saker att göra. Särskilt det där han sa till sin mamma. Min son säger faktiskt aldrig sånt till mig. Möjligtvis "jag tycker du är dum", vilket är helt ok (inte för att jag är det...inte så ofta i alla fall... och det är ju att berätta vad han tycker...eh ja).

En sista sak. Maken har varit så där hurtig idag och slängt en massa skräp och haft sig. Han blev därför lite nöjd när vår granne knackade på coh frågade om han ville basta. Jag - som ju har sett för mycket Scrubs - kunde inte låta bli att säga nåt i stil med:
"Well there, Priscilla, you just can't wait to get naked, hot and steamy, alone, with that handsome neighbor doctor of yours - can you?"

Jag ÄR Dr Cox. Behöver jag nämna att maken blev lite lagom illa berörd. Men inte särskilt. Han är alldeles för förtjust i att basta.

Jag vill ha middag. Men jag orkar inte laga den. What to do?

Det finns skäl att rasa. Alltid. Jag drar det viktigaste för dagen:

1. Det måste bli straffbart eller liknande att dels göra voiceovers (eller vad det heter) till tv-reklam och DESSUTOM göra voiceovers till tv-program, barnfilmer och liknande. Jag KAN ha nämnt detta mitt hatobjekt tidigare, i samband med att barnen och jag såg om Josef drömmarnas konung och herr Jysk bäddlager "är" Jakob, Josefs far, och han pratar om sitt folks uttåg ur Egypten och man bara väntar på att han ska börja kränga manna ur öknen som "alltid ett bra erbjudande". Jag vill bara mörda.
Det var en voiceover igår på nåt dokumentärt (yeah rajt) om räddningspersonal på Gotland (SOS Gute tror jag det var) och maken och jag bara satt och väntade på att han skulle säga, så där "mustigt" försäljningsporrigt "tjejen har slagit i huvet men idag är det enast 149kronor för en snabb tur till akuten"... eh ja. Jag gör inte det vidriga i detta rättvisa. Det måste bara bli straffbart helt enkelt. Antingen gör man reklam eller så dubbar man saker och är speakerröst, man FÅR inte göra båda. FÅR INTE!!!

2. Varför har ingen tidigare upplyst mig, tvingat mig, läst lusen av mig för att jag inte började nässkölja tidigare??? Nässköljning är ett gudomligt påfund som rensar mina underutvecklade bihålor och bistår mig i att undvika att hänfalla åt svårartat nässprejsmissbruk. (Min granne och jag brukar roa oss med att berätta om våra respektive nässprejsmissbruk. Hennes är värre och mer rotat än mitt men dock.)

.... Näe, jag är för sjuk. Jag orkar inte rasa mer.

Nu måste jag upp på rummet och sms:a nämnda granne med veckan ord. Hon började denna utmaning förra veckan. Hennes ord var "HUMBUG" som hon ansåg användes alldeles för lite. Hon sms:ade en bra definition på humbug  - jag har inte mobilen här, annars skulle jag citera - och sen undertecknade hon med "Horace Svensson". (Hon heter inte Svensson men hon har ju inte bett om att bli uthängd i min blogg heller.) Det tyckte var roligt. Jag svarade nåt uppmuntrande och under tecknade med "Lisa Witt-Brattström". Det tyckte vi var roligt.

Veckans ord blir gårdagens upphöjda "lomma". Ifall ni undrade.

Nu ska jag sluta rasa och gå och lägga mig i badet.

Det blev inte många knop idag. Bara det nödvändigaste. Jag blev helt stressad av att ha en liten söt lista på saker som jag borde göra. Det var inga mastodontsaker på något sätt. Men ändå blev det liksom för mycket bara att tänka på det... Löjligt. Jaja.

Jag:
- räddade inte världen idag. Heller.
- jag städade inte hela huset idag. Heller.
- tvättade bara tre maskiner...
- hämtade medicin och handlade frysta grönsaker
- skrev inte på min odödliga roman idag. Heller.
- lämnade in barnkläder till secondhand-affären där man - lo and behold - får 70% av det de säljer ens grejer för.
- satt och försökte komma på lite kreativa grejjer till min projektledningskurs samtidigt som jag fick sol på mig
(det är nyttigt att få sol på sig)
- simmade inte, ety jag inte mäktade med det...
- promenderade mycket blygsamt, ety jag är klen...

...och imorgon kommer det bli så där okristligt tidigt och vansinnigt att jag blir aningens rädd när jag tänker på det. Jag ska på kurs i begravningslagstiftning (hjääälp...) i Katrineholm och måste med ett tåg som går 07.31. Hu. Minsting måste lämnas på dagis ca 06.40 om jag ska en sportslig att hinna med bussen 6.59, pendeln 07.12 och sen mitt tåg som sagt... Hjälp. Men men, det är bara att bita ihop. Maken är på konferens. Och jag har världens tråkigaste liv ibland...
Nä, nu var jag ohyggligt orättvis, så är det verkligen inte. Men jag hoppas bara att jag nångång blir lite ... rolig igen.
Att jag orkar med ett och annat igen. Och att jag en gång för alla förstår, ända ner i tårna, vilket vansinne jag levde i förrut. Att det varken är eller var eftersträvansvärt. Och om nån säger "livspussel" så skriker jag. (Nytt hatord.) 

(Parantes: nytt favvo-ord i kölvattnet av - *brrrrrrr* - släntrar (*gag*) är LOMMAR. Fantastiskt bra ord som fick Liza Marklunds Livstid att lyfta. "Annika lommade efter chefredaktören." Förnämligt.)

Jag läser f ö The Golden Compass och väntar med skräckblandad förtjusning på ateist-hjärntvätts-propagandan som ska ingå. Snart så, snart kommer den, tänker jag. Jag ska återkomma i ämnet.

Jag skämtar inte - jag fick lägga mig på golvet. Men jag ska ta det från början.

Jag kände mig lite snygg idag. Jag hade satt upp håret, jag hade piffiga stövlar som är spetsiga och har lite klack som smäller så där uppfodrande när man går. Jag hade nya fina jobbbyxorna, och jag hade mina stora solbrillor som gör att jag ser lite lagom mystisk och hemlig ut. Det var en bra dag. Dessutom sken solen så jag bestämde mig för att för första gången på länge gå från centralen till kungsträdgården. Sagt och gjort. Jag gick i rask takt och kände mig lite stark och solen sken och ja - allt verkade ju toppen.

Sen blev jag lite trött när jag började tänka på att på tisdagar är det militant fika som vanligt klockan 10.30 (eller om det nu är 10.40, nån påstod det men sen kom folk älgande 10.30 i alla fall och ville ha kaffe så vad vet jag...) och tisdagar är det flest folk på plats och jag ingår i gruppen som ska förbereda. Jippi. Förra veckan fick jag diska i en halvtimme efteråt. Idag har jag dock sår på händerna så jag understryker jag vill slippa diska. Jag slipper. Jag hjälper till att duka fram. Allt medan jag känner hur J-O-B-B-I-G-T allt är. Jättejobbigt. Det är för mycket folk, jag orkar inte vara social och trevlig (egentligen - den kan jag ju inte låta bli att vara trevlig när det väl kommer till kritan och sen blir jag utmattad efteråt). Jag sätter mig bredvid S som är väldigt gullig, och jag liksom gömmer mig lite bakom henne. Det blir en ok fika. När jag sen ska resa mig är jag alldeles matt. Jag har yrsel. Jag blir stel och spänner mig för det är så pinsamt att bli så där yr så att man stapplar och har sig. S blir orolig och erbjuder sin arm för mig att stödja mig på på vägen tillbaka till mitt rum. Jag känner mig som 107 ungefär. Jag försöker säga att jag kan hålla mig i väggen, men S ignorerar det. Det känns mysigt men lite pinsamt att behöva hålla nån i armen. Väl inne på rummet igen blir jag tvungen att lägga mig på golvet med fötterna upp i en bokhylla. Vad gör man? Det ser antagligen rätt larvigt ut, och håruppsättningen gör ont av trycket från golvet. S frågar om hon vågar lämna mig där på golvet eller om jag tänker svimma. I don't do svimma, säger jag. Så S går, om än lite tveksamt. Hon erbjuder sig också att köra mig hem om jag inte blir bättre.

Jag ligger kvar i säkert tio minuter. Sen kan jag inte med att ligga där längre. Min rumskamrat kan bli förskräckt om hon kommer tillbaka och hittar mig på golvet. Jag sätter mig och konterar och bokför (som ju är det tråkigaste jag vet) men då kan jag i alla fall känna att jag gjort nån nytta innan jag smiter en halvtimme före telefontidens slut.

Jag masar mig iväg till ett sushiställe. Jag har egentligen med mig nördig diet-mat (läs: bantarmat = blääää, trist.... förkastligt) men jag känner att jag måste ha sushi, MÅSTE.
Jag tar en mellan-sushi. Nio bitar. Den är inte så snygg, det ser ut som den slajsats upp av en skogshuggare. Men det gör inget. Den är jättegod. Jag äter den STARK idag, med MYCKET wasabi. Jag ärfortfarande lite svullen i munnen av all wasabi. Jag lyckas ta mig till tunnelbannan och halkar iväg till medborgarplatsen där jag träffar maken som dyker upp, skäggig och snygg men portfölj och huvudvärk. Vi dricker te och äter chokladboll. Sen ska han träffa sin coach och jag ska ta mig hemåt. När jag kommer hem är jag så slut att benen darrar och jag dimper i säng. Andningen är ansträng och lite astmatisk. Min äldsta fina dott hämtar minsting på dagis. Jag ligger som en urvriden wettex på sängen och andas.

Det var då själva f*n... Jag pratade med väninnan L i morse. Om att jag mår (mådde) rätt bra och att mycket kändes bättre och just därför var jag så misstänksam... Denna misstänksamhet var befogad. Nu är det bara horizontalläge som gäller. Kanske en whisky? Nja.

Vad orsakde nu detta yrslande och pyrslande och golvliggande? Va? Vet int '. Rask promenad, fika/disk-angst samt lite våndor kring min kurs i projektledning - det är ju inte direkt kinesisk vattentort jag utsätts för. Men nu är det som det är. Jag ska vara snäll mot mig själv och inte bli så arg. Och om angsten lättar av lite okynnesätande av japan-snacks - so be it.

Jag ska bara skriva två saker:

1. Jag mår lite illa för jag råkade tittade på en fjärdedels Youtube-klipp där någon klämmer en MASTODONT-finne. Varför,  varför kunde jag inte låta bli att titta?? Nu mår jag ju jätteilla. Vilket jag inte förstår, eftersom jag klämt och hanterat bölder på barn så sent som för några veckor sen... Det är nåt med att se det på bild...nä, det var HEMSKT vad jag mår illa. På riktigt alltså. (Jag sitter och smygulkar lite och jag tror på allvar att jag kommer kräkas i papperskorgen...)
Nog om det.

2. En ung ranglig man halkade av bussen lite lagom indiskret FÖRE mig i morse. Han trängde sig alltså. Gentlemannen är, som företeelse och hedersbegrapp, om inte död så i alla fall i koma. Eller är det bara en tramsig rest av nåt patriarkalt som vi alla försöker göra oss av med eller vad? Vet inte. Det jag vet är att jag kom på mig själv med att plötsligt försöka kliva på killen ena fladdrande skosnöre. (Han är alltså inte bara en tränga-sig-förbi-damer-och-alltså-utan-hyffs, han har inte knytit skorna ordentligt heller.) Med flit!! Vad är det med mig? Som tur var (?) missade jag hans skosnöre med nån centimeter, annars hade han väl stått på näsan och jag hade skämts som en gnu och inte alls lyckats segla förbi så där nochalant och väst "oj, HOPPSAN..."

Jag mår fortfarande illa så nu måste jag dricka lite vatten. 

Varför tittade jag på klippet? Varför? 

Is it so wrong to feel?

Idag är det fredag och jag är hemma. Dagen har bestått i (av?) att jag istället för att läsa min Laudes (bad catholic, bad catholic) tog en halvtimmes snooze i sällskap med herr fyraåetthalvt som mest ägnade sig åt att småsparkas samt peta sig i näsan (hans tanke var att jag inte skulle märka det...men det gjorde jag visst). Sen traskade vi till dagis. Förlåt, förskolan, där han precis hann med fruktstunden innan den var över. Hans fröknar och jag diskuterade huruvida vi i första hand var möbler eller dörrmattor i förhållande till våra ungar. (Jag är mer åt möbelhållet - typ: "va, det där gamla vraket ska alltid stå precis just där" samt *kläng, kläng, vrääääk*). Sen gick jag hem och hanterade tvätt (men inte disk) nån halvtimme. Bryggde nytt kaffe... här måste jag göra en kort parantes. Jag läste ju Marianne Fredrikssons Älskade barn. Den var rätt bra, men F*N vad de drack kaffe och åt smörgås!! Hela tiden!!! Hett kaffe, varmt kaffe, nytt kaffe, medtaget kaffe, starkt kaffe...tjat tjat tjat. Nästan lika illa som en deckare av Camilla Läckberg eller Helene Tursten. Deras hjältar dricker så mycket kaffe att...hu. Ja, eller Liza Marklund, fast där får man alltid det hela "hårdkokt" beskrivet, ungefär "Annika tryckte ut en kaffe, extra stark, minus mölk minus socker". Och då ska man tänka "ooo vilken kvinna, men mage av stål och vilja av järn och rost i ... handväskan. Nej visst f*n, hon har ju "bag" gubevars. I alla fall  - det där blev ingen kort parantes.

Kaffet pimplades sen, när tvätt väl var hängd, sorterad och vikt och inlagd allt vad det nu var. Sen var klockan tio och jag var tvungen att vara lite kyrkogårdsjour. Telefonen var på och jag fick engagera mig ett fall med en försvunnen urna (det är helt sant) som sen dök upp samt en oroad dam av f d öststatsursprung (ja, polsk alltså) och en gravplats som man ville försäkra sig om verkligen var reserverad. Det var den. I alla fall, jag pysslade med mitt, hade koll på lite andra ärenden (bl en avbruten gravsten, men det kan vi ta en annan gång) och till slut var klockan 12 och jag kunde stänga av telefonen. Puuuuuh....

Jag värmde mat, jag åt mat,jag la linser i blöt (nej, jag skojar inte, gröna är de också) och bestämde mig att stället för att flippa mellan tröttsamma kanaler i ett lönslöst försök att slippa reklam (det går inte) så satte jag i första skivan på femte säsongen av Scrubs.



Let me get this straight. Jag ÄLSKAR Scrubs. Passionerat. Jag har många skäl till detta. Dels skrattar jag så jag känner att jag kommer leva flera veckor längre än jag hade gjort utan Scrubs. Dels finns där så mycket allvar i den skruvade vansinnesvärld som är Sacred Heart. (Alltså sjukhuset). Nån gång när jag tuggade mig igenom det föredömligt fylliga extra-materialet i nån av de andra säsongerna så hittade jag en intervju med den läkare som är verklighetens JD samt dennes fru. De fungerar som nån slags experter när de spelar in avsnitten och de ser bl a till att skådespelarna verkligen lyckas se ut som att de vet vad de gör och can pass for real doctors and nurses. I alla fall, den "riktige" JD och hand fru (som alltså också är läkare) berättade att många läkare anser att Scrubs är den mest verklighetstrogna sjukhusserien eftersom den är så vansinnigt skruvad. Alltså, mer "som det är på riktigt" än t ex ER eller Chicago Hope, House eller Grey's Anatomy. Heh... Minsann. Figures.

Scrubs är så fantastiskt. Och även om jag är vansinnigt förälskad i både JD, Turk, Carla och Eliot (samt Nurse Roberts, Ted, Doug, Jordan och - förstås - Dr Kelso så är Dr Cox, Perry, Per-Per, min absoluta favorit. Han påminner mig om både en och annan person i mitt liv som jag tycker hemskt mycket om och samtidigt har väldigt svårt att stå ut med. Samtidigt som han bara är helt vansinnigt galen och obehaglig och ändå så...äkta? Njaä, vore han det skulle man väl få låsa in honom per (haha, no pun intended) omgående. Men ändå... Ah. Perry Cox. Vilken man. Vilken outhärdligt fruktansvärd självförhärligande, narcissistisk, sadistisk...underbar man. Och helt helt ... helt oemotståndlig.

Och som jag har bölat när jag tittar på Scrubs. Jag misstänker att det är meningen. Och att mer coola smarta typer än jag SJÄLVKLART inte bölar eftersom de genomskådar den billiga dramaturgin...eller nåt. Men det skiter jag i. Jag grinar ändå. När JDs pappa dör och Dr Cox bara kan hantera att hjälpa honom om de samtidigt har på sig sporttröjor, dricker öl och tittar på tv. "This will only work this way - drink". Love it. Eller när hjärttransplantationspatienten dör och sjunger sitt stora broadwaynummer "I am waiting for my real life to begin"... (näe, nu börjar jag grina bara genom att tänka på det.) Det är så fantastiskt. Eller när JD är mer rädd för döden än hans döende patient, den gamla diabetes-damen...
Det är många såna där saker. Det alltid så mycket vansinne och idiotier...och så mycket känsla. I perioder går jag omkring och "är" Dr Cox här hemma vilket gör min man väldigt nervös....hehe. Jag har inte lyckats lära mig hans "rants" utantill, de är alldeles för svåra, men man kan ju lägga till ett "Hugh Jackman" med extremt överdrivet uttal...det är roligt...eh ja.
Jag inser att detta inlägg bara är kul (kanske?) för den som liksom jag älskar Scrubs. So be it. Jag har nu tjutit till två två avsnitt...och nu kom jag på ett till, det extra långa där de pratar om sina förhållanden. Där JD och Eliott trots att de så gärna vill ändå inte klarar av att vara tillsammans...och deras pizza förvandlas till en klocka som bara räknar ner hur kort tid de har kvar... Buuuhuuuuu!!!!!!!

Hrm hrm. Ja. Skärpning var det...

Min äldsta kom just hem med sin kompis och de ska nu titta på Blades of Glory... Hehe. Will Ferrell. Han är ju lite smårolig bitvis. ALLA i min familja brukar, om de just har rapat högt och ljudligt, gasta "DID YOU HEAR THAT??" och alltså citera Elf. Hemskt rolig film, där Will Ferrell tvingas hålla igen och alltså blir riktigt extra rolig, eftersom han vanisnne på något märkligt sätt begränsas av hans gula tajt, pinglor på skorna, gröna jacka och toppiga hatt.... Hm, that didn't make any sense.  I alla fall, det är lite som Jim Carrey som jag ärvansinnigt förtjust i...när han INTE är Ace Ventura utan just också hålls i strikt "koppel" typ...då är han lite genialisk.

                  

Jag vet inte var allt detta svammel om skådespelare och film kom ifrån. Men nu har jag - kanske? - fått det ur systemet... i alla fall för ett tag framöver.

Jag har mer tvätt att hänga, och kanske en promenad att ta. Vi får se.

Min syster är en smart kul kvinna/tjej i sina bästa år. Jag läser hennes blogg mycket flitigt. Härom dan bloggade hon om det här:

SLAMPANS DILEMMA

Ganska komiskt tyckte jag. Sen funderade jag på det - det är ju inget som är särskilt aktuellt för mig, har aldrig varit (jag är patologiskt monogam och gift och pryd och kanske rentav lite hämmad, gubevars), kommer antagligen inte blir. MEN. Jag säger bara MEN.

Om det nu är morsan inom mig (jag är väldigt mycket morsa), feministen...whatever, om nu karlar planerar att rulla hem till kvinfolk (förhoppningsvis då också vice versa) - DÅ FÅR MAN VÄL SE TILL ATT HA EN TANDBORSTE MED SIG!!! Varför ska en självständig, självförsörjande kvinna hålla sina tillfälliga karlar med tandborste. Tandborstar. Va? Bjuda på frukost - vad vet jag, kanske det, men hålla med tandborstar??? Dumheter. Karlar - skaffa handväska eller ha portfölj eller nåt - ska det rullas hem till någon och sen eventuellt sovas över, då får man ha tandborste med sig. Tycker jag. (Vän av ordningen. Jag håller reda på 6 personers tandborstar on a daily basis, en uppgift som jag förvisso delar med Maken. Dvs - han bistår ungarna med själva tandborstandet, jag ser till att det finns tandborstar åt alla.)

Jag kände i o f s en snubbe som alltid hade gästtandborstaroch gästpyjamasar och t o m nödbindor till eventuellt behövande damer...men det gällde liksom alla gästande kamrater, herrar, damer. Han var en sån där extremt omtänksam typ.

Nog om tandborstarna. Det här fick syrran och mig att spåna vidare. Och hur det var så sa jag väl nåt om att jag är patologiskt monogam och att tandborstdilemmat inte varit så aktuellt och så där, samt att radhuslivet är städat och kanske i andras ögon tråkigt. Syrran undrade lite spefullt på skämt "jaha, så ni har inga vilda swinger-partyn då?" Här borde jag ju sagt "nej, verkligen inte". Men jag sa istället: "Ssh, inte så högt, då vill alla vara med." Det var ju inte så där särskilt kul eller innovativt, men jag kom inte på nåt bättre. Istället bekände jag en mild tvångstanke som dykt upp nån enstaka gång. (VERKLIGEN enstaka...jag har inte tvångstankar så ofta)... Tänk om några av våra grannar skulle föreslå nåt sånt? Föreslå swinging. Partnerbyte. Hur farao krånglar man sig ur nåt sånt utan att det blir om möjligt ännu pinsammare allting? HUR, fru Ribbing, HUR? Min syster anser att jag bör ställa den frågan till M Ribbing, och jag överväger detta...men jag är ju lite pryd och hämmad så jag vet verkligen inte...
Tänk bara själva. Grannar som verkat så ordinära och trevliga och så plötsligt i nån situation där man minst anar det, vid soptunnan eller brevlådan eller så, så föreslår de det, så där bara. Hjälp... Förhoppningsvis svimmar man inte, får inte spel, rodnar inte så att det syns alltför mycket...och så krånglar man sig ur det hela...och sen blir allt så pinsamt att man nästan dör, man klarar inte av att låta barnen gå på kalas där, städdagarna blir en plåga och så får man flytta.
 
Usch. Det här var obehagligt. Sina tvångstankar ska man behålla för sig själv. Om det inte gått lång tid sen man hade dem, för då kan de ha hunnit blivit riktigt roliga.

Ja, det har jag i alla fall gjort en timme nu.

Jag läser för mycket. If there is such a thing.

Jag börjar bli allvarligt oroad för att jag inte kan låta bli att köpa böcker. Det är ju SJUKLIGT. Eller inte...

Jag läste ut Liza Marklunds "Livstid"



på en och en halv dag. Ja, jag läser fort. Ja, Liza skriver lättläst. Ja, det var spännande.
Men det var ändå nåt som skavde...lite. Eller? Jag vet inte... Jag är inte så glasklar i min analys idag.

Sen förra veckan läste jag "Hanteringen av odöda" av Johan Ajvide Lindquist



och det var ju ... läskigt? Det var faktiskt sjukt spännande ett bra tag och jag gillade figurerna väldigt mycket, men det var nåt med en ål på slutet och där blev det bara...urk. Författarens alterego är sjyst tecknad, den sörjande överviktiga journalisten är sjyst, och sen är ju Flora och Elsy favoriter, mormor synsk och tonåring störig och självskadande som tycker så mycket om varandra och funkar så bra i hop (intressant sätt att förklara självskadebeteende f ö ) ...men det var nåt med slutet som inte alls kändes helt 100.... Det blev inte helt bra. Nån slags halvdan sci fi-ingrepp som bara blev skumt? Eller?Jag blir väldigt kinkig när det inte är bra slut (duh?) - och här var det nåt ... rörigt med slutet som bara inte kändes helt...sammanhängande. Men jag kanske får läsa om. Som jag nu tycker det blev den för mycket spännande kreativa skrämmande omständigheter som staplades på varann. Liksom. 

Just nu läser jag Marianne Fredrikssons "Älskade barn"


och den har jag nog läst ut innan jag släcker lampan ikväll. Jag är inget MF-fan - jag har nog i ärlighetens namn inte läst en enda bok av henne förrut. Det började s a s bli dags. Hon skriver rätt mycket om abort - och det dök upp i Livstid också och jag ... jag kan bara inte skriva om det här. Inte spontant. Jag måste tänka till. Men det är lite...befriande att det ändå dyker upp. Att Marianne Fredriksson bara tar upp det, rätt brutalt. Liza Marklund känns mer som att hon gör nåt slags statement som ... jag inte riktigt förstår. 
Men det där lämnar jag därhän. För denhär gången.
"Älskade barn" är intressant och engagerande. Jag tycker om när människor försöker förstå sig själva och var de kommer ifrån. Det är så ... livsbejakande på nåt sätt. (Hemskt töntigt pretto-ord, men vad fasen...)

Imorse låg jag i sängen och funderade på en bestseller...eh ja. En bok att skriva. Kan jag det? Nja. Jag är så förtvivlat lat...nä, förresten, det är jag faktiskt inte, men jag har typ världens sämsta tålamod. (Tror jag har nämnt det). Och sämst, allra allra sämst, har jag tålamod med mig själv...

Men man ska aldrig säga aldrig. En vacker dag så... Vi får se.

 

Jag har inte bestämt mig för hur pass...bedagat alternativt praktiskt alternativt msyko det är att sitta och handlägga begravningsärenden från köksbordet. Det är lite "så där" tycker jag själv. Det har jag gjort i alla fall. Maken ficknåt möte inställt i morse så vi satt här vid varsitt smuligt fläckigt hörn av skrivbordet med varinn laptop och jobbade. Dvs, jag svarade i jobbmobilen, fick svåra namn bokstaverade för mig, försökte hålla koll på kremeringar och kistor, samt datum och klockslag...och däremellan spelade jag mesiga spel på king.com. Ja, och så pluggade jag under grinigt muttrande och morrande...

Han maken jagade nollor och formler i Excel. Det gör han så väl, men jag är glad att jag slipper.
Efter att ha slutat med det för dagishämtning och matlagning (maken alltså, jag är ju SJUUUK) så satte han sig nu igen med sin lilla dator...varvid jag sa att om han nu tänkte plocka upp Excel igen så ämnade jag dunka honom gul och blå. Han blev omedelbart generad vilket var väldigt roligt. Särskilt som han har nån slags samuraj-tofs på huvet. Han har ju så långt hår, så annars ser han inget.

Det låter som ett vindpinat Dracula-slott ivårt kök. Visserligen är det väldigt fisig isolering under innertaken på tredje våningen, JA, men det här är ju löjligt. Det visade sig vara nån jönsig TORKFUNTION i diskmaskinen...ok...

Mitt liv är så himla spännande.

Idag har jag:
1. Varit sjuk - men jag säger som Povel "lagom schuk" ("Van å få som jag vill" - genialisk låt)
2. Läst 239 sidor Liza Marklund
3. Övervägt att skriva en bestseller, det verkar så lukrativt...
4. Inte lagat mat
5. Inte diskat
6. Inte vikt tvätt...jo, lite
7. BADAT badkar i säkert två timmar. Jag känner mig fortfarande som ett litet sviskon.
8. Inte fönat håret.
9. Inte slagit några rekord bland mina favvo-spel på king.com
10. Kladdat ihop senaste vändan fiid bäk till mina kursare på Projektledningen...
11. Druckit aningens för mycket kaffe.
12. Ätit Hickoryrökt hamburgare till middag...smasken.
13. Retats med min tolvåring som är känslig, labil och allmänt hormonstinn...och väldigt väldigt fin

Det får nog räcka för idag. Nu ska jag jobba på att vara harmonisk innan jag somnar. Det är så svårt.

Ni vet:



DEN Arne. Jag var väldigt svag för honom en gång i tiden. Särskilt den replik som inledde flera av serierna i tidernas begynnelse. "Fan. Här flyger/går/står/kräks man." Så jäkla bra.

Så alltså: Fan. Här ligger man. Jag har blitt förkyld igen. Eller vadå igen - det var väldigt länge sen. Faktiskt. Men nu mår jag verkligen inte bra.

Maken var på jobbresa torsdag till fredag och då blev jag tvungen att ta ett glas bara för att han inte var hemma. Sen blev det fredag och jag träffade mina gamla kursare från entreprenören. Det var trevligt. Faktiskt riktigt trevligt. Och folk bara var allmänt civiliserade och trevliga. Med nåt halvt litet undantag som vi inte behöver gå in på. Dessutom så var middag inte lika mycket 2007 längre så jag fick äta mat också. Och som den sansade människa jag är samlade jag ihop mig och åkte hem vid halv tio efter två glas och en stor talrik köttbullar med klassiska tillbehör. Det var gott.

Jag var alltså i sjyst form på lördagen. Maken åkte med två barn, sönerna, till landet och plockade upp nån båt och vad det nu bar. Döttrarna och jag åkte till centrum o handlade presenter till grannarna, åt hamburgare och köpte även mjölk och grönsaksjuice på Coop. Det skulle komma en god vän från Skåne och sova över så henne väntade vi in framåt sju-snåret. Hon hade jobbat hela dan så vi placerade henne i säng i gäst/arbetsrum. Därefter traskade vi över till grannarnas kombinerade oktober/födelsedagsfest. 75% av deras familj fyller år i oktober och därför orkade de bara med ett kalas. Det var öl och vin och smaskig buffé samt kladdkaka. Väldigt trevligt. Dessutom hängde det ett bar "lederhosen"



på vägen, storlek max 7-åring. Grann-pappan är ägare till dessa och KAN i sin "ungdom" ha burit dem. Grann-mamman letade desperat efter nåt fotobevis på att han någon gång burit dessa lederhosen - men nej. Vi spånade loss om hur kul det hade varit med en jätteförstoring av en sån bild, alterativt en fond-tapet. (Barnet på bilden är för mig helt okänt men byxorna är snarlika de på grann-väggen.)

Vid åttatiden var djupt inne i nån diskussion om konsumism, eller mögtvis "de stora läsupplevelserna i mitt liv" eller nåt sånt. DÅ hörde jag ett illvrål. Jag brukar vara väldigt dålig på att höra när det är mitt barn som gör sig illa men nu hörde jag i vart fall att det var allvar. (Det var vädligt många barn överallt i hela fest-huset men trots det hördes detta illvrål klart och tydligt genom kacklet.) Som skjuten ur en kanon for jag iväg och lämnade dividerandet kring huruvida vi skulle ta oss an Bröderna KAramazov eller inte, vind för våg. Min yngste låg i en hög på hallgolvet med händerna fömunnen, illtjutandes. Jag plockade undan händerna och då var därplötsligt blod överallt. "Fan. Här blöder man" liksom.

Barnet hade haft för bråttom upp för  trappan och stupat på näsan. Fel, underläppen. Det var två rejäla jack i läppen och det var blod på jeans, golv, tröja och mig. En av de små nyfunna vännerna frågade allvarligt intresserat om han fick se. "Nej", sa jag, "du får titta sen. Kan nån hämta lite is?" Som tur är ju mamm-grannen sjuksköterska och papp-grannen är läkare. Ytterligare en av gästerna var tandläkare. Sonen i fråga har århundradets fläskläpp men inga tänder verkar lösa. Vi får väl se om nån tand mörknar eller så.
Sen gick jag hem med det blässerade barnet, bäddade ner barnet och skulle sen försöka sätta på en skiva med Trazan och Banarne. Då visade det sig att den äldre sonen lyckats vräka den lilla CD-spelaren i golvet så att den inte längre gick att spela några skivor på. *suck*

Sen kunde jag äntligen umgås lite med min goda vän. Vi drack te, hon fick smörgås och sen tog vi oss ett glas.

Vadan nu denna långa harrang? Förrutom att läsaren nu vet vad jag sysslat med i helgen så kan det också noteras hur stort/litet alkoholintaget varit. Jag är alltså inte bakis idag. Men jag är väldigt o-kry. Så o-kry att hela kyrkgåendet fick läggas ner för min del. Herr Fläskläpp och jag höll oss hemma.

Maken kom hem och gjorde matmuffins - tänk så husligt. Jag ligger mest i sängen och mår tjyvens. Jag undrar om jag kan jobba imorgon? Det lär visa sig.

Just nu surar jag mest över att vårt hus är så förtvivlat ly-hört. "Fan. Här störs man".
Barnen har suttit i vardagsrumme, precis under vårt sovrum och tittat på gammal julkalender med Albert och Herbert. En kult-serie för visso, men jag är sjuk!! Och deras far sover middag. De har rätt högt ljud men inte skadligt högt. Ändå känns det som teven står under vår säng. Ååååh.... MYCKET IRRITERANDE.

Det blir nog teve-rum längst ner i huset tillslut. För man bara måste kunna få vila. I sin egen radhus-borg, för bövelen.

Ok. Kopplingarna till Arne Anke känns så här dags rätt klena. Men vad fan. Här ligger man. Och kan inte annat. Det regnar och blåder, jag är sjuk och sur. Arne liksom kom för mig. Håll till godo.

Skål kosmonauter.

Jag kom av mig. Jag lyckades ju blogga mellan Alvesta och Gnosjö eller om det var Hässleholm och Lund - jag minns inte. Blogga via mobilen alltså. Vad nu det skulle vara bra för.

Sen var jag i klostret i tre dagar. Två och en halv i alla fall. Jag gick omkring och var tyst och tyckte det var väldigt behagligt samtidigt som jag gick och blängde på allt och alla...och så kom jag på mig själv med att minnas vad hon Mia Törnblom har sagt...om man tänker ont och illa om folk på ett allmänt omotiverat sätt och dessutom jämför sig med andra, då är ens självkänsla i dåligt skick...näe... är det så det är ställt med mig? Jag fick genast lägga band på mig.

Hur som helst - huvudet började snurra fortare och fortare i all denna tystnad (nej, jag kräktes inte grönt, det var på ett mentalt plan bara) och jag kom på mig själv med att sitta och prata med Gud i ett rasande tempo inne i huvudet tills jag nästan kunde förnimma hur Gud la handen över munnen på mig och försiktigt sa: "...tyst..."

(Och sen kom det män i vita rockar och hade med sig en tröja med välidgt långa armar...nä, faktiskt inte.)

Jag grät ut lite. Sen var det mycket bättre.

Jag lyssnade på Renata Chlumskas Sommar-program på tåget hem. Det var härligt. Jag beundrar henne väldigt mycket. Även om jag själv verkligen inte är någon äventyrare och verkligen inte kommer att bli en. Det finns något väldigt imponerande med en kvinna som tar sig an det som verkar vara helt omöjligt. Och sen bara gör.

...samtidigt. Om jag nu inte alltid var så förtvivlat hård och fördömmande mot mig själv - skulle jag då kunna se att även mitt liv är modigt. Och lite imponerande. På sitt sätt? Ja, jag kanske kan det. Jag vet ju att fyra ungar och "gift-för-livet" vid 22 skrämmer skiten ut en hel del människor...

Kanske var det så att jag upplevde lite...kongruens, heter det så? Eller kanske bara "konsekvens", dvs känslor och tankar var lite konsekventa, när jag var så där grinig och blängde snett på allt och alla i klostret? Eftersom jag är hård och fördömmande mot mig själv - så blev jag det till sist mot folk i min omgivning också? Kanske det...

Jag skrev en dikt. Jag ska - modigt? - skriva ner min dikt här.

Höst och löv som faller
Blad som blir till löv
Det minner inte om död
Utan vila

Mörker och kyla
Kala träd mot himlen
Det minner inte om död
Utan ro och stillhet

Höstlövens guld på marken
Det säger mig ingenting
Mer än att det inte måste
   leda till intighet eller tomhet

Det finns fortfarande andetag
Allting andas fortfarande
En höststorm påminner bara
"Jag andas fortfarande"
Inte "jag drar ett sista plågat andetag"

Allt ska sova nu
Allt ska vila
Men inte dö
Inte heller jag
Jag måste minnas det i mitt mörker

Så är det.