yrkeskvinnan

Igår gick vi i sen mässa, klockan 18.00, för att sen kunna äta middag ute med några vänner. Horden välde fram men uppförde sig något så när anständigt i restaurangmiljön. Ety de "slapp" asiatisk mat och fick köttbullar och pommes i stället. (Jag vet, men vad göra...) Det ingick glass "om barnen äter upp maten" - det stod så i menyn. Väldigt roligt.

I alla fall. när vi skulle gå till bilen frös jag. Jag hade knälång klockad kjol i militärgrönt (med fickor på sidorna, very piffigt) men jag var barbent. Det var kallt. Sommaren är slut.

Buhu.

Jag har tränat. Mega-kors i taket. Jag har kört ett Core-pass på Friskis och det var sjukt jobbigt. Jag kommer antagligen har ont på de mest bizarra ställen imorgon. Tror jag.
Sen åt jag lunch med en god vän och smällde i mig stekt strömming som typ är bland det smaskigaste som finns. Tyvär var det potatismos till, av väldigt smaskig sort, så jag åt typ hälften. Så mycket för den GI-dagen. Men vad fasen.

Imorse slet sig taxen. Man känner sig rätt töntig när en tax sliter sig. Jag menar, det är ju ingen schäfer man har att tygla precis... nåja. Han kom till rätta ganska snabbt, blöt, sandig, skitig och VÄLDIGT nöjd.

JOJO.

Nu ska jag göra något så vuxen-poängigt och radhus-träligt och ... föräldra-trist som att hämta på dagis. Herr Minst ska få komma hem.

Ajö.

VAD gör jag uppe? NEJ det är inte jättesent men jag är ju JÄTTETRÖTT och jag kan inte sitta här och stirra in i skärmen mer.

MARSCH pannkaka upp och lägga sig på sin spikmatta.

VERKSTÄLL!
UTGÅ!

Jag är så sträng mot mig själv.

Det blev MYCKET idag.

Så här:

- Jag läste Buy-ology på pendeltåget och var på god väg att omvärdera min världsbild lite grann men tänkte sen att jag ska nog läsa klart boken först.

- Möte klockan nio med gravgrävarlaget. Bizarra diskussioner om gravdjup och gravbredder och antal kistor osv osv.

- Möte med min chef. Jag bjöd på kaffe och Divans smarriga kokoskakor (fast jag tog bara med två SMÅ eftersom jag inte hann be om lov. Jag fick igenom allt jag ville få igenom och jag får löneförhöjning. Var inte det på tiden?

- Träffa Fonus inför jordfästning klockan ett. När jag erbjöd mig att tända alla lampor kom det: "Du vet väl att det är öppen kista?" Nä. Det visste jag ju inte. Så idag, när jag är 35 år och 10 månader och 4 dagar gammal såg jag för första gången en död människa. Jag är tacksam att han hann varna mig så att jag var beredd. Det var inte så farligt. Det var en äldre dam och det såg mest ut som hon sov. Faktiskt. Hon hade vitt nattlinne och höstlöv i en liten bukett i händerna. Det var fint.

- Allt klockringande var ett himla stök, men men... Jag hade bara lite ont i händerna. Istället för tre Hell dig Maria fick jag väl läsa ... två dekader? Stor tokig begravning där 75% av gästerna hade stormöte utanför kapellet och rökte och pratade.
- Träff med anhöriga angående en gravplats. Sörjande änkling och son. Innan vi ens hunnit titta på gravplatsen grät mannen. Jag hade - rutinerad som jag är - näsdukar på mig och kunde erbjuda sådana. Han grät och grät; han hade vårdat henne under flera års kamp mot cancer. 36 år tillsammans fick dom. Han var ändå så tacksam mitt i sin sorg och jag kände mig så glad över att ha kunnat erbjuda en liten liten tröst. Han kramade om mig och sa tack säkert tio gånger. Tack själv, tänkte jag. Tack för att jag får hjälpa till med något litet mitt i din stora tunga sorg.

- Jag fotade några gravar. Fotade grindar. Funderade på skyltplaceringar.

- Sen var jag tvungen att pusta ut. Jag fick ta ett kryptiskt och irriterande telefonsamtal. Jag pratade med maken. Jag tog mig en "nu har jag minsann slutat för dagen"-cigarett (usch och fy, jag VET). Jag stod och pratade länge och väl med en gammal kollega. Jag tog mig hem. Väl hemma fick jag middag. Sen skulle maken på möte. Jag badade två lortiga unga herrar, som behövde skrubbas både en och två och tre vändor. Sen gick jag ut med hunden. Vi plockade med oss maken hem från mötet. Hunden skällde på diverse ungdom som smög runt radhus-knutarna. Han är så misstänksam, ety han är tax.

Min stegräknare stod på 11 200 steg. Det förstår jag.

Jag är trött.
Varför är jag trött?

Tja, bl a för att jag:
- lekt fembarnsmorsa i nästan två veckor.
- inte alls kunde ha halva veckors semester eftersom folk dör även när jag ska ha semester och det bara är att bita ihop och jobba på... 
- tycker att människor är konstiga och svåra och både förutsägbara och oförutsägbara
- har bäddat ur och i fyra sängar, tvättat alla kuddöverdrag i soffan (hunden och alla barn har lortat ner den dagligen i ett halvår - det var liksom dags...), hängt och vikt tvätt och LIK FÖRBASKAT är det inte klart
- tycker det är skitjobbigt att hålla diet
- tycker om mitt jobb men ändå är sjukt frustrerad av bristen på feedback och uppskattning

Och så exploderade i jag halvt omotiverad ilska över saker som jag knappt kan påverka...eller jo, det kan jag ju men det är knappt att jag tycker det är värt det....och det där blir ju ingen som läser det klok på...

(Det kan inte vara sunt att vara så här hämmad.)

I alla fall. Grinig är jag också. Det här med dieten som jag försöker hålla, och svårt är det - det är GI som jag nu prövar på. Jag har inte ätit en frukostmacka på två veckor AND IT'S KILLING ME... Nä, egentligen inte, det är mer det här hur man ska hantera en hembakt hallontårta på jobbet, eller hur man hanterar akut mellanmålsbehov när man inte har kylskåpet i närheten. Jag menar, jag tycker jag inte gör nåt annat än knaprar casewnötter och camembertost (det är säkert fel med den där osten, jag får läsa på igen...) Och till råga på allt har jag fått skruttig HY i ansiktet. Jag som brukar få höra att jag är len som en bebis i nyllet...ja, av de få utvalda som får peta mig i nyllet that is. *suck*

Men skam den som ger sig. Jag ska försöka en vända till och nu ska jag desutom verkligen köra helnykteristiskt. Det är tydligen nästan nödvändigt säger de som vet.

Spanjorskan åkte idag. Hon lämnar landet tidigt imorgon bitti. Alla barnen har deppat lite lagom och påpekat att de saknar henne och att det känns tomt. Gulligt.

Grinig är jag också... Människor. De är så svåra. Bah. Humbug. Jag tror jag ska blir eremitkrabba när jag blir stor. Liten. WHATEVER.

Vill ni se en bild på mitt jobb?

 



Sånt här sysslar jag med. Dagarna i ända. I am still a lot more normal than I should be.

Jag ska sluta sura. Eventually.

DEN gröna lunden. Chiiisus, liksom. Med FEM kids, maken och mig själv. Vi har utökat barnaskaran med en stumpa från Pamplona, dotter till en vän till en vän. Femton år, första gången utomlands (nästan) på egen hand... och det funkar så bra så. Duktig på engelska, rar och trevlig. Idyll idyll.

Och nu ska vi som sagt till Gröna Lund. Jag sitter mest och funderar på allt jag INTE ska åka. Kidsen tänker åka ALLT. Nja, inte spanjorskan. Hon är skeptisk.

Jag får rapportera om alla farligheter senare.

Jag återvände till hemlandet för över en vecka sen. Vi var ju som bekant (alla 6) i Litauen på bröllop. Det var väldigt skoj men VARMT. Som den ...eh, erfarna? Nippriga? Mors-iga resenär jag är hade jag (självklart) med mig typ fem solfjädrar. Och det var tur det. En blev massakrerad av en liten 2-åring utan vett och sans, en räddade den tjusiga men matta bruden från att svimma och f ö var jag grymt populär hos mina svärföräldrar så länge jag satt bredvid dom.

Jag har kommit fram till något lite trist. Jag tycker inte om att resa. Sånt ska man inte tycka. Man ska bara tyst och snällt låta bli att resa men inte säga nåt. (Tror jag i alla fall...) Jag menar, ALLA älskar väl att resa? Va? Gör de inte? "ALLA" ska sticka till Thailand, ö-luffa hit och dit, vakta får i Australien, flyga till New York... BLÄ säger jag bara. Resa är jobbigt. Stökigt. Man riskerar att tappa bort saker och folk och så är det dyrt och...

Nej. Fullt så illa är det självklart inte. Det var fantastiskt att små-välla fram som den lilla hord vi är. Att försöka förklara för barnen och oss själva varför husen ser ut som de ska välta i vissa delar av Riga, vad kommunismen egentligen var för någe, att lettiska och litauiska är alldeles egna språk  som ingen annan förstå. Att det är rätt så maffigt och härligt med pilgrimer som kommer vandrande och traskande i stor mängd, i kollonner som man måste köra om på flagganvisningar, att man vinkar och vinkar till de sjungande människorna och försöker filma dom men det går inte så bra och sen blir mamma lite mosig bara för att det är så fint med folk som går långt och sjunger om Gud under tiden. (Det var alltså polska pilgrimmer som var på väg från Warszawa till Villnius. En nätt liten promenad. Med ambulans och fem stycken baja-major "på släpp" som ställdes upp vid varje stopp var det det verkligen en rätt stor apparat, det där pilgrimståget...och välorganiserat.)

Vi besökte ockupationsmuéet i Riga och jag envisades med att lusläsa nästan varenda monter. Det tog över två timmar och maken och herr Minst hann somna i ett hörn. Det var svårt att förklara, det var ibland svårt att förstå själv...och vid lilla montern om baltutlämning sa jag bara: "Ja barn, nu ställer vi oss här och skäms lite grann, sen går vi vidare."

Och vid de sista montrarna hade historien liksom kommit så nära att det blev suddigt. Jag tyckte inte de fick med allt samtidigt som jag tyckte de klämde in alldeles för mycket detaljer. Men äntligen började jag förstå det där märkliga som hände när Sovjetunion föll ihop och de baltiska staterna fick sin frihet. Det hände under min egen livstid, men jag var för ung och upptagen av min egen existentiella ångest, min svenska trygga tillvaro samt vad jag skulle ha på mig på fredag för att kunna förstå.

Två millioner människor stod på led och höll varandra i händer från Tallin i norr ner till Riga och hela vägen till Villnius.

Min far som ibland är en lite sentimental person, hotade (nåja, "erbjöd sig" kanske man ska säga) att hålla tal varje gång det åktes båt över Östersjön efter 1991. Han ville hålla tal till Östersjön som nu äntligen var ett fritt hav. Då, när det begav sig, himlade jag mig mest och tyckte att men snälla nån, och tyst och låt bli. Men de där bilderna från ockupationsmuséet i Riga påminde mig om, gav mig en liten vink om det som jag aldrig helt kan förstå; nämligen vad förtryck är, vad det gör med människor, vad människor får utstå. Och det knyter sig i halsen och jag förstår min pappa. Östersjön är ett fritt hav. De baltiska staterna är fria länder.

I alla fall. Det blev många samtal och jag vet inte hur många gånger Divan sa: "Men det här med kommunism - jag FÖRTÅR INTE" och vi försökte förklara igen och sa väl till sist att "fråga morfar".

Jag måste göra en liten liten avstickare också. I den lilla lilla staden som vi bodde i när vi var på bröllopet som i sin tur ägde rum i den pyttepyttelilla byn 15 km från den lilla lilla staden, där bodde vi på något slags pensionatsaktigt som vanligtvis hyrdes av byggjobbare. Det var rätt ruffigt men funkade. I köket stod ett gammalt argt kylskåp och morrade från morgon till kväll. De snirkliga guldiga bokstävern på den smutgula kylskåpsdörren var inte helt lätt-tydda...tills jag insåg att de var kyrilliska. Aha. Ryska. Jag öppnade dörren för att ta ut lite juice. Då såg jag det. I dörren stod det snirkliga namnet igen samt bokstäverna CCCP. Ett sovjetiskt kylskåp.

"Nej?! Hjälp!" sa Divan när jag visade henne det. Ungefär som om jag hade sagt att det var ett nazistiskt kylskåp kanske? Nejdå, sa jag. Det är bara väldigt gammalt. Och jag tror inte det drivs med uran men man kan ju aldrig så noga veta.

(Jag lovar dyrt och heligt att lägga upp en bild på kylskåpet så snart jag bara kan.) 

Det var roligt med bröllop, det var roligt att resa men alldeles underbart att komma hem.