Yrkeskvinnan och de regntunga skyarna
Det är ju lite märkligt att det kan gå från tropisk/savannartad stek-hetta till ... London...regnskog ... Amazonas på typ 72 timmar. Och det är lite banalt att påpeka det.
Jag fick yrsel igår. Fan.
Det känns som jag är på en såpad väg mot döden eller nåt. We are on the road to nowhere, liksom.
Att få höstdepp redan första veckan i augusti känns lite SÅ DÄR, måste jag säga. Jag sitter på mitt dödgrävarjobb och lekar blodhund/Sherlock Holmes. Dvs, jag letar upp folk som försvunnit. Det går rätt bra. Fast det ligger en tjock hög med returkuvert med konstiga namn och dessa figurer är antingen emigrerade...eller också själva döa sedan länge. Lite besvärligt. Jaha, liksom. Hur gör jag nu? Vem ska ta hand om den här graven där det ligger en liten tant som dog 1957 och som ingen längre minns... eller det kanske nån visst gör det. Det är sånt jag försöker ta reda på.
Jag har läst den här också:
Den var hemsk. Och bra. Jag är inte helt såld även om den var mycket läsvärd. Den var otäck, men ändå kunde jag ändå inte riktigt ta till mig allt det hemska... Sen hade Camilla Läckberg skrivit nåt positivt om den, likaså KG Hammar...hm. Just de två kanske inte är mina absoluta favoritpersoner när det kommer till kulturellt omdöme och läsupplevelserekommenderationer. Det fanns en tid när jag tyckte att Camilla Läckberg var "typ" den bästa av alla kvinliga deckarförfattare jag läste. Nånstans gick det över. Det blev för mycket upprepning och upprapning och om hennes sabla Erika lägar smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzolasås igen får jag spader. Tjat tjat om kaffepimplande (det gör de i o f s allihop, alla deckarbruttor...de kanske har internseminarier i hur man skriver om kaffe och dess välgörande, livsnödvändiga egenskaper och pimplandet av denna dryck/detta folkknark, på nya och innovativa sätt - vad vet jag..)
Hur som haver. Läsvärd bok.
Nu ska jag läsa nåt mer handgripligt och få-ordning-på-ditt-liv-igt igen. Men först ska jag hämta på dagis.
Men innan dess - jag fastnade på mitt kontor igår eftersom det liksom aldrig slutade regna. Och jag hamnade i en sån där diskussion igen, när någon liksom inser att "men vänta lite här nu, du är ju en sån där rellischöös människa PÅ RIKTIGT...iiiih så spännande, får jag fråga om allt, det här med korstågen-homosexuella-pedofilpräster-abort-bikt-och-sen-går-man-ut-och-gör-som-man-vill-i-allafall...ÄR DET SÅ? Hur kunde du? (Om korstågen.)" Det var inte riktigt så, men nästan. Jag blev lite matt. Och försökte ändå bemöta det här med "hur vet man vilken religion dom är typ bäst när/om man nu ska välja", med att säga att det ändå - för mig - i första hand är nåt personligt. Gud som person. Som någon jag möter. Men hur nå folk när man själv lärt sig säga "jag älskar Jesus" och mena det bortom solar och stjärnor och ändå faktiskt vara en rätt normal människa (jag sa "rätt" ) som tar sig ett glas ibland, råkar svära, och förhoppningsvis förmedlar att man vill sin nästa bästa. Allt som oftast i alla fall... Och sen hör man ändå hur det antagligen låter i den andres öron, ser hur de ser på en ("sa hon just "jag älskar Jesus"? Brrr så obehagligt...")
Men det var ju ett tag sen så det var säkert nyttigt. Att prata om Gud är nyttigt. Att prata om den man älskar är bra. Och nyttigt.
...men kan det sluta regna nån gång...
Jag fick yrsel igår. Fan.
Det känns som jag är på en såpad väg mot döden eller nåt. We are on the road to nowhere, liksom.
Att få höstdepp redan första veckan i augusti känns lite SÅ DÄR, måste jag säga. Jag sitter på mitt dödgrävarjobb och lekar blodhund/Sherlock Holmes. Dvs, jag letar upp folk som försvunnit. Det går rätt bra. Fast det ligger en tjock hög med returkuvert med konstiga namn och dessa figurer är antingen emigrerade...eller också själva döa sedan länge. Lite besvärligt. Jaha, liksom. Hur gör jag nu? Vem ska ta hand om den här graven där det ligger en liten tant som dog 1957 och som ingen längre minns... eller det kanske nån visst gör det. Det är sånt jag försöker ta reda på.
Jag har läst den här också:
Den var hemsk. Och bra. Jag är inte helt såld även om den var mycket läsvärd. Den var otäck, men ändå kunde jag ändå inte riktigt ta till mig allt det hemska... Sen hade Camilla Läckberg skrivit nåt positivt om den, likaså KG Hammar...hm. Just de två kanske inte är mina absoluta favoritpersoner när det kommer till kulturellt omdöme och läsupplevelserekommenderationer. Det fanns en tid när jag tyckte att Camilla Läckberg var "typ" den bästa av alla kvinliga deckarförfattare jag läste. Nånstans gick det över. Det blev för mycket upprepning och upprapning och om hennes sabla Erika lägar smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzolasås igen får jag spader. Tjat tjat om kaffepimplande (det gör de i o f s allihop, alla deckarbruttor...de kanske har internseminarier i hur man skriver om kaffe och dess välgörande, livsnödvändiga egenskaper och pimplandet av denna dryck/detta folkknark, på nya och innovativa sätt - vad vet jag..)
Hur som haver. Läsvärd bok.
Nu ska jag läsa nåt mer handgripligt och få-ordning-på-ditt-liv-igt igen. Men först ska jag hämta på dagis.
Men innan dess - jag fastnade på mitt kontor igår eftersom det liksom aldrig slutade regna. Och jag hamnade i en sån där diskussion igen, när någon liksom inser att "men vänta lite här nu, du är ju en sån där rellischöös människa PÅ RIKTIGT...iiiih så spännande, får jag fråga om allt, det här med korstågen-homosexuella-pedofilpräster-abort-bikt-och-sen-går-man-ut-och-gör-som-man-vill-i-allafall...ÄR DET SÅ? Hur kunde du? (Om korstågen.)" Det var inte riktigt så, men nästan. Jag blev lite matt. Och försökte ändå bemöta det här med "hur vet man vilken religion dom är typ bäst när/om man nu ska välja", med att säga att det ändå - för mig - i första hand är nåt personligt. Gud som person. Som någon jag möter. Men hur nå folk när man själv lärt sig säga "jag älskar Jesus" och mena det bortom solar och stjärnor och ändå faktiskt vara en rätt normal människa (jag sa "rätt" ) som tar sig ett glas ibland, råkar svära, och förhoppningsvis förmedlar att man vill sin nästa bästa. Allt som oftast i alla fall... Och sen hör man ändå hur det antagligen låter i den andres öron, ser hur de ser på en ("sa hon just "jag älskar Jesus"? Brrr så obehagligt...")
Men det var ju ett tag sen så det var säkert nyttigt. Att prata om Gud är nyttigt. Att prata om den man älskar är bra. Och nyttigt.
...men kan det sluta regna nån gång...
Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren)
Jag brukar försöka smita ur religiösa diskussioner eftersom de oftast slutar med att jag undrar
"var ska jag börja någonstans? Jag kan ju inte förklara hela kristendomens historia och teologi i en mening (som människan förväntar sig att jag ska)"
Det kanske är dags för en liten mammastrejk (apropå trötthet)? Låta barn och make göra allt hemmagöra under en begränsad tid, typ två veckor. Jag vet inte om det behövs i ditt hem, men det ger tid för en del vila och de kompisar jag har som prövat brukar bli uppfriskade :)
Trackback
