Yrkeskvinnan och apelsinerna

Kärleken till apelsinerna...

Det är vinter. Det är en kall och bister vinter. Ständigt knogar jag för att hålla kylan borta. Jag lägger mig i vad alla andra i min omgivning har på sig. Extra lager, ordentliga vantar, halsdukar, mössor - rätt material, tack så mycket! Allt för att jag själv tycker så illa om att frysa.

Tjocka skor, tjocka sockor. Ylle och fleece. Lager på lager.

Jag har lärt mig att mörkret går att tämja. Jag tänder levande ljus varje morgon, som jag har lärt mig. Det är en pragmatisk besvärjelse som jag egentligen tycker är lite löjlig. Men jag gör det ändå. Jag har lärt mig att det hjälper.

Sen äter jag apelsiner.

Årstiden är rätt för apelsiner. Länge var det en pliktfrukt. Som barn fick man den serverad uppskuren i stora klyftor med skalet kvar. Det gjorde mig orolig. Den naturliga uppdelningen i klyftor togs liksom ifrån mig. Man skulle gnaga i skalet, och antingen sörplade och nafsade man så att det satt som oranget hår kvar i skalet eller så slet man loss allihop och fick med allt det vita fnaset som ju bara är…fnasigt. Usch. Men, man kunde också skära ut löständer i skalet när man gnagt klart, trycka in det i munnen och så såg man ut som en apa i hela ansiktet. Fast sen smakade det skalolja och kanske rentav bekämpningsmedel.

Sen är det ju de där halvt isade apelsinskivorna som kan ligga och se ensamma ut på lite trött vitkål bredvid riset på tallriken på den lokala kinakrogen. Trots pliktfruktsminnen äter jag alltid upp den där apelsinskivan, när jag är klar med maten. Lite på trots. Oftast är det gott. Det är med lite skräckblandad förtjusning – jag tänker mig att de där skivorna sparas om och om igen och hamnar på tallrikar dag ut och dag in. Men det är klart att det inte är så. Hoppas jag. Det känns liksom ändå bara fel att den inte ska fylla sitt syfte – vad nu det är – och bara slängas som meningslös dekoration. Så jag äter upp den.

I många år åt jag bara mandariner. Clementiner. Satsumas. Vad som var vad har jag ingen aning om. Små och söta, och framför allt kärnfria var bäst. Stora, lite torr-sladdriga i klyftorna, med för mycket, svårpillat fnas och massor med kärnor var sämst. Jag minns timmar jag tillbringade i en jättestor sliten öronlappsfåtölj, läsandes någon vansinnigt bra bok, typ Den oändliga historien, medan jag sakta malde i mig mandarin efter clementin, klyfta för klyfta. Det var under mina pappahelger. Min mamma hade ensam vårdnad och pappa hade umgängesrätt varannan helg. Då satt jag mycket i öronlappsfåtölj och åt mandarin. När jag inte blandade teblad och försökte få till nya spännande smaker. Det är bara det att det blir inte så väldigt mycket mer spännande för att man blandar ihop Earl Grey-blad med svartvinbärste-blad. 

But I digress.

Det var ju de här apelsinerna. Jag har i år äntligen förfärdigat min skalarteknik. Det var annars ett ständigt aber. Det där förbaskade tjocka skalet. Som man klöste och slet i, och sen fick man oljigt orange-t skal under naglarna och hade man riktigt otur gick apelsinen sönder.  Men nu vet jag hur man gör. Ett snitt i rätt ända av apelsinen, den där den har suttit fast i trädet, i cirkel, eller för att vara exakt, ca ¾ av en cirkel, inte för djupt… DÅ kan man skala sin apelsin nästan helt slabb-fritt.

En expert på citrusfrukter kan säkert förklara varför vissa apelsiner har jämna ”enkla” klyftor, i princip jämnstora, inga konstigheter, medan andra – mina favoriter – uppvisar ett smärre klyftkaos när man bryter upp dem. Citrus-anarki. TVÅ omgångar klyftor lite huller om buller, visa helt utan kontakt med skalet, och sen gärna den där ”mini-apelsinen” som av någon anledning bildats längst ner i apelsin, om man utgår från änden som satt fast i trädet. Den går ibland att äta.

Gunnel Linde skriver i mamm- och papp-sagor om en flicka som äter en sån där barn-apelsin som hon hittar inne i en stor apelsin. Då får hon ett apelsinbarn som hon kan föda genom att andas ut det. Sen andas hon in apelsinbarnet igen, när det behövs. Jag tänker alltid på det där apelsinbarnet när jag får en miniapelsin i min stora apelsin.





Det är något vansinnigt sinnligt att äta apelsin. När man väl forcerat skalet, utan skador och alltför mycket kladd under naglarna, då ska man ju äta de här jätteklyftorna och här är det bara att släppa på alla hämningar. Ladda upp med pappersservetter, handdukar och försök kanalisera din inre kladd-okänsliga ett-åring. För ett visst slabb blir det. Numera klarar jag detta nästan utan servett, men måste lik förtvivlat alltid tvätta händerna efteråt. Det brukar bli lite orange-gult i handfatet, både av apelsinsaft och skal.

En mogen, söt, saftig apelsin. Det är något så överjordisk gott. Det händer att jag äter flera stycken per dag, när det är säsong. Jag inbillar mig att det bara är nyttigt. Och så minns jag på något undermedvetet plan Solägget. Ni vet, sagan om den där lilla älvan som hittar ett solägg, och alla djuren funderar på vad det är, och de sticker strån i det och smakar på saften som är så fantastiskt god…och det slutar väl med att det är nåt barn som har tappat apelsinen i skogen eller om det är nåt större djur som äter upp den – jag minns inte. Men det är något med apelsinen som solägg. Jag som besvärjer mörkret så mycket jag kan, med mina banala värmeljus och den urbota töntiga DVDn ”Fish&Flames” som man kan ställa in på en 16-minuters öppenspis, dvs, någon har filmat in en eldstad och det brinner och sprakar och vedträna krymper så smått, för att efter 16 minuter  börja om igen… Skratta du bara. Men underskatta inte ljudet av lågor och knaster och det faktum att det faktiskt blir varmt framför tv-skärmen efter tag. Fast det kanske har mer med den inte helt nya platta tv-skärmen att göra.

Hur som helst, jag besvärjer och känner mig rätt löjlig medan jag gör det, men det må vara hänt. En del av besvärjelsen är apelsinerna. För de är solägg. De har växt i solen, smaken kommer av solen, och jag värms en liten aning inifrån av en stor slabbig fruktsol.


Så här kan man också uttrycka sin kärlek till en viss citrusfrukt:

 

Apelsinerna dyker upp vid 1:24 ungefär...

 

 Och det här var ju bara givet:


(fast jag aldrig hört den förr – ”tänk om apelsinen vet att den finns till…”)

Och den här…

 

 

Som man visserligen kan bli helt galen på. Av. Och den här apelsin tycker jag inte alls är representativ. Bara väldigt irriterande...och rolig.


RSS 2.0