yrkeskvinnan

Det är nåt JÄVLA fel på mig. Jag har inte varit mig själv (vad nu det är...) sen min födelsedag, alltså på en månad. Jag har inte kunnat träna. Jag har ätit så groteska mängder medicin att min mage nästan har gått sönder. Jag har både helt rumsrena och mindre rumsrena krämpor.

Så igår, då sken solen. Himlen var blå. Alla barnen och jag tog en vansinnigt lång promenad då det gnälldes kopiöst, alla blev leriga, hunden blev så smutsig att vi fick ringa och varna reningsverket innan vi satte honom i badkaret... Jag ignorerade det lilla halsonda som kändes både fredag och lördagmorgon. Jag skulle bara ut. Jag skulle bara ha sol. Över en och en halv timme var vi ute, mina barn och min hund och jag. (Maken hade sk "manshelg" på landet, vilket innebar kamrater, stekt strömming, bastubad och öl. Och nån liten nubbe också tror jag.) Väl hemma var jag hemskt trött, förstås. Men solad. Och det kändes i hela ... batteriladdningen på nåt sätt.

I morse hade jag så ont i halsen att jag inte kunde prata. Det fanns ingen röst. Den återkom då och då under dagen men det var inte mycket med den. Lite feber. Trött. Lite elak hosta från och till. Och så efter lunch, då small det till. Från ingenstans började den ANDRA axeln att göra ont. Först bara lite grann, sen värre och värre. Riktigt jäkla skitont. Jag kan inte  lyfta min arm. Vissa, helt inkonsekventa vinklar gör så ont att jag mår illa. Vad är det här?

Jag har hunnit fundera.
1. Det är ett smärre mirakel att jag inte är mer hypokondrisk än jag är, med alla dessa märkliga symptom.
2. Jag kanske ändå har tjocktarmscancer?
3. Eller nåt reumatiskt?
4. Jag har ingenting som går att diagnosticera och jag får traska omkring som ett jäkla halvsjukt halvfriskt deltidsarbetande freak for the rest of my life. 
5. Kommer jag bli förtidspensionerad på deltid snart?
6. Kan man en vara deltidssjukskriven när man bara har en deltidtjänst?

Det där sista måste jag prata med någon om. Jag har jobbat deltid i två år. Det första halvåret drygt var det ju för att jag satsade på mitt företagande och min affärsidé. Sen karvade de upp hela magen på mig och det där med företaget fick avvecklas. Sen har jag varit konvalecent och blödnignstörd och allt vad nu är. Sen fick jag medicin som gjorde att jag långsamt återvände till nåt slags hanterbar hälsonivå. Jag gick upp lite i tid. (Jag jobbar 65%.) Sen slutade jag medicinera. Blödningsstörnignarna återvände, i något förvanskad form men dock. Det tog tre månader så var orken borta igen. Men jag kunde fortfarande träna och jag övervägde att försöka hitta ett jobb till. 
Sen fyllde jag år.
Sen dess har jag mått PISS.
Jag är arg.
Jag är trött.
Jag är ledsen.

Och lik förbaskat går jag och jobbar. Hur ser mina...rättigheter ut? Har jag några? Om jag börjar deltidsstämpla måste jag ta första bästa heltidsjobb jag erbjuds. För att sen med all sannolikhet kolapsa och bli sjukskriven, kanske på deltid och så är vi tillbaka där vi började... Eller är det att att alldeles gå händelserna i förväg?
Antagligen.
Imorgon är det jag och husläkaren. Hoppas jag. Och så hoppas jag att jag har så pass mycket röst att jag över huvudtaget kan tala om för farbror doktorn att jag är i behov av VÅRD. UTREDNING. STÖD.

Och så får vi hoppas att jag inte helt har deppat ihop by morning.

Det har varit grått länge nu. I förrgår när jag var ute med hunden försökte jag desperat få mig lite solstrålar till livs men det var som förgjort. Jag hade sett flyende skyar ila över förortshimlen, jag hade anat en blek vintersol och jag skyndade mig verkligen. Men när jag väl var ute var det grått igen. Jag vet att det är av godo att bara få dagsljus på sig men ändå. När jag så kände hur det sakta började dugga lite på mig, då förvandlades hela jag, eller i alla falla mina livsnadar till en enda stor trött suck. Och jag började på allvar tycka att det här med att skjuta sig en kula för pannen eller efter en flaska whiskey krypa in i en lövhög och bara somna och glömma, det kändes inte helt oävet.
Fast så fort jag hade tänkt så blev jag mer beklämd över att jag just tänkt så. Jag har ju en hund. En liten tax vars päls började krusa sig lite märkligt i blötan. Som blev väldigt uppspelt över dammarnas änder. Och inte nog med att jag har en hund. Man kan inte krypa in i lövhögar för att dö när man har fyra små/stora barn. Eller en man. Man får inte göra så mot dom. Det är fult, själviskt och ondskefullt, nästan.

Nåväl. Vi var ute en timme hunden och jag. Han blev lortigare än han nånsin blivit förr i sitt ettåriga taxliv och jag fick duscha honom i säkert 20 minuter när vi kom hem. Sen stod han där och tax-darrade till han skakade på sig med emfas. Jag höll en handduk över som ett tält för att skak-vattnet inte skulle hamna över hela badrummet. Sen slöade vi soffan. Och jag kände mig inte mer suicidal den eftermiddagen.

Hur som helst. Det är hårt det där, när man inte kan resonera sig ur sin angst, sin spleen. När det inte på något sätt hjälper att man har sina barn, sin man, sin tax, sitt hus, sin något-så-när-hälsa (jag är ju inte lam, blind eller tarmsjuk i alla fall), när man bara känner att man är farligt nära den svarta slippriga nedförsbacken som bara leder till alkoholism och fosterställning och för mycket choklad och till slut att man slutar äta, tvätta sig och kryper in i en lövhög för att dö. Well. Desperate times calls for desperate meassures. Alltså försöker jag än en gång att konsumera bort min ångest.

(Parantes, för många år sen var jag på Akademibokhandeln i Frescati, Stockholms Universitet. Det var riktigt många år sen, alltså för man och barn och allting. Jag hade plockat på mig en försvarlig hög böcker och kände mig lätt om hjärtat och pengar hade jag också. Det var för all del nog en hel del kurslitteratur, säkert nån anteckningsbok och nån fin penna. Den dystre, store skäggiga mannen bakom disken tittade allvarligt på mig och sa, utan att le: "Har du konsumerat bort din ångest nu?"
Oslagbart.)

Jag surfade alltså på CDON en stund. Och där hittade jag något som letat efter i många ÅR. Jag försökte beställa. Det gick inte. Jag hade lösenordsproblem. Eftersom jag både är en medveten konsument och en allmänt välvilliga människa försökte jag både tre och fyra gånger att få ett nytt lösenord, men det gick inte. Jamen, då får det vara, CDON, nu sumpar ni en kund, tänkte jag ilsket och beställde hos Ginza eftersom Discshop inte hade det jag nu så hett åtrådde.
Igår kom paketet. Jag kunde knappt bärga mig. Jag hetsade familjen att slänga i sig pannkakorna för nu skulle här njutas. Här skulle barn fostras och bildas, och  gamla minnen återupplivas.
Hela familjen inklusive taxen bänkades i soffan. Och sen såg vi cirka hälften tills barnen skulle gå och lägga sig, och jag var så lycklig att jag nästan förlät min man trots att han somnade en bit in i andra världskriget.

Vad var det vi såg?



Det är tydligen en lång historia varför den har varit så svår att få tag i men NU äger jag den på DVD och jag var som ett barn på julafton. Och jag förvånade mig själv genom inte sjunga med och säga alla repliker precis hela tiden utan bara lite lite grann. Jag insåg dock - igen - vilken skrämmande stor del av min egna humor som har sitt ursprung i denna farsartade revy. Lustifikationer som jag kläcker ur mig i tid och otid och som jag i går insåg att "va, kommer även DET härifrån?" Och egentligen är det ju sjukt irriterande med någon som går omkring och citerar något som de runtomkringvarande inte har den blekaste vad det är... Nu var ju Maken trött men till med han fnissade lite extra åt "Vi har ALLT! / Nej vi har inte allt. Vi saknar mjölk, havregryn och pilsner!"

"-Men - så där brukar ju du säga..."

Och vid frukostbordet började den yngste sjunga: "Jag ska mörda/Herr Wresig/På lördag..."
Då blir en mor stolt.
Och har man skrattat ordentligt och känt den där genuina glädjen och tillfredställelsen över något intelligent, roligt och vansinnigt... då känns det mycket långt borta att skjuta sig i pannan eller krypa in i nån regnblöt lövhög för att dö.



Och nu låter jag bli att skriva "tack Tage-Lena Ekfredsson" för det är ju fånigt, men ändå... jag tror ni hajar.

"Jag kan steppa. Men det VETTA FAAN OM JAG VILL!!!"

Ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping...

Okej. Jag får ta mig samman. Det är blöt grå dag i dag också som jag forceras och läggas till handlingarna. Men idag kan jag komma hem och titta på Fröken Fleggman. Så nu känns mycket lite bättre.

"-Lilla...fröken ...Fleggman... får jag kyssa er på...på...på

- På ... på ... på vadå?

På...på... TORSDAG??"

 

Förra helgen var jag i Norge på ... andlig resa. Det var trevligt på alla sätt och vis, om man bortser från min väldigt onda axel som bråkade då och som fortfarande bråkar.

I vilket fall; norska är och förblir väldigt skoj. Jag gillar norska. En av norrmännen som var med fick liksom ta att vi drev med honom lite så där to his face. Min väninna M påpekade att vad norrmän än säger så går de liksom upp i en liten kvitter-knorr på slutet vilket gör att allt låter kämpe-göj vad det gäller. "Akkurat, jeg är så deprim-ERT!" Jag menar, kom igen. Jag citerade även Björn Gustavsson för norrmannen i fråga, den där om norsk maffia som är svår att ta på allvar: "Jeg ska fritere mor DIN!" Han fnissade lite ogillande.

I nästa steg; ytterligare saker som blir roliga/roligare på norska: LITURGI. Andliga ting. Förstås. När norrmännen, de katolska, ska ära treenigheten säger de: "Äre vare Faderen och Sönnen och den hellige ÅND..." Kan man bli annat än till sig?? Och bättre blir det: "som det var i OPPHAVET, nå og alltid och i evighet. Amen." OPPHAVET. Jag menar, kan man bli annat än små-salig? Jag fick förklarat för mig av lärde mannen A att det självklart är samma ord som UPPHOVET ... men i alla fall. OPPHAVET. Fantastiskt.

Men, det bästa kom vid förbönerna, jag tror det var fredag kväll. När man inom ramen för tidegärdsbönerna ber förböner ska det svaras. Man svarar något i still med "Herre hör vår bön" eller "Herre förbarma dig över oss" eller så. Svaret till dessa förböner, på norska, var, inte alltid, men just i denn vesper-upplaga:

"HERRE, HAV MEDYNK MED OSS".

Medynk. Är det inte bara helt helt...underbart? Hav medynk. Det låter mumin-esk, det säger allt, det är bara så himla bra. Det betyder, förstås, något i still med "förbarma dig" eller "ha förbarmande" men just den här gången blev det "medynk".

Jag är kär i katolsk liturgi på norska.

Jeg syns att jeg ska gå og sova lit middag nå. Men mine fölelser vad det giller norskt og katolskt i helig förening, de är ljuve og pene.

Eh ja. Min norska är inte vad den har varit. Den har aldrig varit men man får väl jobba lite på det. Hav medynk, för 17.

Jag börjar med att gnälla. Ända sen min födelsedag har jag haft ont. Först hade jag bara ont i ryggen och yrsel. Sen kom det onda i axeln. Mer och mer. Jag höll på att få fnatt. Det kändes som om den nerven längst ut i armbågen vad tjock som en daggmask - en ond ond daggmask och så ilade och domnade det ut i ring- och lillfingret. Gaaah!!
I måndags stod jag inte ut längre. Jag gick till doktorn. Där glömde jag att berätta om mina ryckningar i ögat och om min konstiga mage som inte känns som min, även om jag inte kräks eller så. Doktorn tittade strängt på mig efter att ha vänt och vridit på mig och så sa han; "ERGONOMI. ERGONOMI!!!"
Dvs, ett finare ord för "sitt ordentligt"... Och det är väl bara så att jag MÅSTE sitta ordentligt. Sluta att skriva på tangent bordet när det ligger halvvägs borta på kollegans skrivbord eller klicka med musen när den ligger halvvägs ut genom fönstret. 
Doktorn skrev ut en jäkla massa herre-jössesmedicin och jag plockade ut två burkar à 100 piller samt en ask dubbelstarka voltaren. Tjoho. För att muntra upp mig tog jag en sushi i centrum. När jag kom hem var asken med voltaren spårlöst försvunnen. Jag hade kastat i mig en till sushin för att liksom komma igång ordentligt med mitt pillerpoppande - aha...tänkte jag, den ramlade ut på sushi-stället. Men när jag ringde och kollade; ingen pillerask. Nähä... Mataffären då? Näe, inte där heller. Eftersom den var på recept och mitt namn stod på; kanske kanske hade någon snäll människa lämnat in den på apoteket? Nä. MEn vad farao, liksom!! Var är min voltaren?? Efter tre dagar gav jag upp och köpte en receptfri halvstark ask volaren. Morgonen därpå (dvs i morse) kom Humlan upp, med stövlar och jacka på och frågade: "Mamma, är den här din? Den låg i min stövel..." Jaa-HAAAAA... påsen stod på kistan i hallen, påsen välte, asken ramlade ut och hamnade i Humlans stövel. Där borde jag ju ha letat, eller?
Heh. 
Så nu hets-äter jag voltaren, magen är stum och konstig. Jag fick ett anfall av ohejdat sötsug när jag kom hem och TRÖCK i mig en hel rulle center. Det  har jag inte gjort sen... nånsin. 
Jag är inte riktigt frisk. Sen mådde jag därefter. Efter socker-chocken alltså. Dvs lite illa.

Imorgon åker jag till Oslo (med tåg - jag älskar att åka tåg) och kommer inte hem förrän på måndag. Det ska blir jättespännande och jag ser mycket fram emot att umgås med människor jag känner lite lite grann, människor jag känner lite mer och människor jag aldrig träffat förr. Därför måste jag nu gå och packa lite ansvarsfullt. I min fina nya röda weekend-väska som jag fick av mamma i födelsedagspresent.
 
I övrigt har veckan var ... kärv. Gråtande nyblivna änklingar, pappersexercis bortom rim och reson samt en hemsk massa mer papper. Och ont i axeln.

Packa var det, ja.