Yrkeskvinnan servar

I tennis alltså. Fast egentligen inte alls, eftersom det var min första tennislektion idag och jag mest övade på att svänga igenom en forehand och sen även en back hand. Och jag insåg att jag a) är beredd att ge detta en chans b) har korta armar c) äntligen får en anledning att i sportsammanhang bära kjol

Fast idag hade jag röda byxor, kjol får komma sen.

Sen läste jag DN igår. Jag läser ofta DN på lördagsmornarna, och eftersom just den här lördagens krypto var alldeles för lätt - jag blev nästan lite arg - det ska vara lite svettigt, annars är det ingen poäng, så fastnade jag i en artikel om bostadsmarkanden i USA och hur svarta missgynnats på olika och något oväntade sätt. (Jag hittar den inte på dn.se men den här bloggaren har sammanfattat det lite grann...jag är inte säker på att jag håller med om alla analyser men i alla fall:  COLORED PROPERTY
Det som gjorde mig mest illa berörd var nog att den amerikanska befolkningen i stort tror så mycket på ägandet av et eget hus, helst då en fristående villa i ett "bra" område och att det också är en slags sammanfattning av framgång och lycka. Det ligger där som grund för konsumtionskulturen och - ja, att vara en "home owner" är liksom så avgörande för hur folk i övrigt kommer att se på en... Och frågar man då amerikaner om vad som styr och påverkar det här med lån, huspriser och allt sånt så svarar de "marknaden". Och eftersom de knappt känner till att det har förekommit en massa styrning och suventioneringi det fördolda, så tror de att när de väl sitter där i sin prydliga förort och är vit medelklass allt vad de orkar, så är det ENBART frukten av deras eget hårda arbete och samverkan med (den allsmäktige) marknaden. Hualigen. Jag har alltid haft mycket svårt för bilden av marknaden som en stor mystisk kraft som det inte går att påverka och som gör lite som den vill. Pöh. 

Jaja. Om jag orkar ska jag reflektera vidare kring detta. Det är nämligen middag på gång. Och jag ska bara snabbt säga att maken och jag satt och orerade hej vilt kring denna artikel, samt även nåt som den ack så begåvade men ack också så besvärlige PC Jersild hade skrivit om vården och var det nu var...jag får återkomma till det.
Jag lever för lördagmornar när maken och jag löser världsproblem, tuggandes på mackor, småviftandes med armarna, allt medan barnen snabbt tröttnar och dryper av, kaffet kallnar och vi får sätta på en ny panna...det är lite livet. Och jag känner att jag lever. Att vi har mycket att säga varann. Att vi inte alls alltid håller med varann, även om vi ofta gör det. Det är så fantastiskt och det är sånt som gör att jag ändå tänker: "Vi kommer verkligen leva tillsammans tills vi dör".

En sista sak innan jag får däng för att jag inte infinner mig vid middagsbordet: läsare Sara som jag inte känner. Tack igen. Så väldigt mycket tack. And I humbly accept your kinds words. Än en gång tack.

Nu är det middag.
40-love. (Har jag ingen aning om vad det betyder, mer än att det ev är nåt tennis-igt.) 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0