yrkeskvinnan

i överarmen. Lab-damen tog först massor med rör. Nu igen. Sen snittade hon mig över...nä, vänta nu, det var faktiskt underarmen. Med en sån där liten äggprickarsak, fast det var ett blad i så nu har jag ett litet snitt i armen med en trådig tejpbit på som inte får tas av förrän om...10 timmar typ. Det var lite läskigt men inte så farligt. Jag frågade om det skulle göra ont, och hon sa i alla fall inte "neeeej då". Hon var av öststatligt ursprung (typ Ryssland eller så) och betydligt mera blid än vad jag är van vid att ryssar är (jag  växt upp med ryssar på korsan och tvärsan då och då genom min barndom...och min halvsyskon är halvryssar...gör det mig till nån slags 14%-ryska-wannabe? NÄ, antagligen inte. I vilket fall, denna blida dam från något land bortom den fallna järnridån,gjorde en min av och sa något tyst om att man skar/snuttade ju dock några millimeter så,visst, jo, kanjesjna typ. Men det gjorde inte särskilt ont.

När man sitter så där och väntar och väntar och inte mördar tiden med pladder (hon satt och räknade sekunder och minuter och duttade då och då i mitt blod som pluppade upp ur det lilla snittet  - vi snackar 4-5 mm långt - och var mycket koncentrerad på detta), då inser jag att jag nog trots allt är ganska mycket en "i-nuet"-kind of -person. Jag tror det i alla fall. Jag var inte rädd, jag kände mig inte stressad, jag bara andades, pratade med Gud och väntade.
 
Jag tror att det var rätt normalt och ofarligt alltihop, med blodpluppandet, men vem vet. Jag funderade återigen på såna här historier om folk som får sin tid utmätt av t ex en dödsdom efter ett cancebesked. Hur de plötsligt känner sig fria att verkligen göra vad de vill med sin tid. Jag vet inte om jag skulle göra så väldigt mycket annorlunda om jag verkligen fick min tid utmätt. Näe, jag tror inte det. Är jag tråkig på grund av detta? Eller stört-mogen? Eller vad? Jag vet inte. Eller så skulle jag totalförändras och bli helt galen och plötsligt börja göra en hel massa vansinniga saker, typ från den där listan jag skrev på allt jag verkligen inte tänker göra, typ bestiga berg och resa till Thailand. Men det känns som jag faktiskt sitter i mitt lilla nu och är precis just där. Kan det vara så enkelt?

När jag kom hem, efter att ha farit som en vante, levererat blöjor, hämtat fler blöjor samt lunchat med vänner och beundrat deras hus (om i viss mån påminde om mitt eget, fast det var inte bara därför) så kom jag hem. Hämtade en lite grinig kille på dagis, langade in honom, inväntade granntjejen som håller efterbarn...och sen åkte jag inte alls till biblioteket för att förkovra mig och jobba, för det orkade jag inte alls. Jag somnade i arbetsrummet. Per på studs. Jag var så sinnessjukt trött.
12åriga divan organiserade nån slags middag när maken Supermn stormade in, slängde i sig en dolmades samt några fiskbullar och därefter brakade iväg på föräldramöte. Jag drog mig efter några fiskbullar mig tillbaka till min boudoir och låg och spelade fåniga datapspel tills jag hade piggnat till så mycket att det gick att se finalen i Project Runway.
Förutom att jag är kär i Tim Gunns såär jag också lite småkär i vinnaren. Fast man vill strypa honom, Christian Siriano är nån slags blandning av mina småsyskon (male and female) + valfri tecknad maniac. Typ Bug Bunny. Heh.

Det är dags att sova. Jag är sinnessjukt trött.

Imorgon börjar min kurs i projektledning. Hur farao ska det gå?