yrkeskvinnan

... och känner sig mer hemmafruig än på länge. Med trasor i högsta hugg har jag gått lös på dammiga möbler, tvättat vinterkläder, vantar och mössor. OCH - nu sitter jag och vilar lite och funderar på om jag ska slakta en tröja NU eller sen... Jag har lånat en bok från jobbet om hur man slaktar tröjor och jag är galet sugen.



Herr Minst vill också handarbeta, helst i  fleece. Han fick en fin bok om fleeceprojekt i påskpresent så nu får vi se om vi lyckas trassla ihop något. Jag har inte så där jättemycket fleece hemma...kanske klipper vi sönder nån gammal filt eller tröja. Vi får se helt enkelt.



Det är molnigt. Det är trist. Mina döttrar har trasslat ut sig utomhus och håller på och planterar ut några lökar från de utblommade påskliljorna. Maken är på inspektionsrunda i samfälligheten inför städdagarna nästa helg. Ojoj.

Och jag funderar som sagt på slaktade tröjor. Den här gången ska jag ta foton från början så att man kan följa processen. Nu måste jag bara komma ihåg det som sagt.

Men först måste jag städa klart.

 

och tjoar HALLELUJA allt vad hon orkar.
För nu är Herren uppstånden - tjoho!

Ja. Just det. Nu tar vi och lugnar ner oss lite. Jag bara låter min inre, lite hämmade frikyrklighet leva ut lite grann.

Just nu sitter maken och jag, dästa av all choklad och glass med hemgjord chokladsås, vid köksbordet och fnular asocialt med varsinn laptop. Samtidigt som det låter som ett litet vårregn i köket. Vi frostar nämligen av frysen. Helt i grevens tid. Det är aldrig gjort om man säger så...på fem år typ, sen vi köpte den.
Det var galet mycket is.... Fy på oss.

Snabb re-cap av påsken/Stilla veckan:

- Måndag och tisdag: Jobbade helt stirrigt med räkningar och fakturor som skulle ut. Frankeringsmaksinen var emot mig, men det gick ändå tack vare rådig handräckning av vaktmästarn. Det tackar vi för.

- Onsdag: Det var min tur att stanna hemma Herr Minst som lyckats få öroninflammation. Mycket onödigt. Jag kunde alltså inte vara med på intressant möte i Södertälje. Synd för mig. Men nyttigt.

- Skär-Torsdag: (Och första april). Jag gick i oljevigningsmässa med hysteriskt många präster. Det var fint. Det var lite väl mycket myror-i-brallan-tonåringar runt omkring i bänkarna men det är sånt man får stå ut med. På kvällen åkte man och stora barn till kyrkan för kvällsmässa och åminnelse av eukaristins instiftande. Samt fottvagning. Alltid lika spexigt att se birren tvätta fötterna på en hoper sammanbitna gubbs. Jag var ju dock inte med eftersom Herr Minsts öron ännu inte tillät detta. Jag hade precis lagt mig på spikmattan - min rygg bråkar fortfarande - då Herr Minst stormade in. Först såg han mig inte, han trodde väl jag var en del av mattan eller nåt. Sen pep han: "Mamma mamma, jag öppnade för några påskkärringar och Sigge...han smet..."
Å nej. Liksom. Hund på rymmen. IGEN. Han har rymt en del på sistone. Det är väl våren kan jag tro. Han hade ialla fall sprungit till skogs och först efter en halvtimmes tjoande och letande hörde vi honom, skarpt skällande. Vi mötte en hoper rara hundmänniskor med respektiva hundar. De berättade roat att Sigge har flugit förbi dom en blixt, helt ointresserad av sina hundkamrater. Ägaren till en liten dvärgcollie berättade att det hade klivit runt en hoper rådjur ute i skogen...aha. Herr Minst propsade på att vi skulle klafsa ut i skogen. Blä...i snömodd och smältvatten. Till sist kom hundskrället så nära att Herr Minst kunde dyka ner på honom - han var väl trött kan jag tänka. Vi fick på den lortiga hunden kopllet och kunde traska tillbaka till hundkamrater, mattar och hussar. Alla var mycket glada att Sigge var infångad.
Väl inne fick jag ställa honom i badkaret och schamponera honom grundligt, samt klippa av honom halva svansplymen. Ty i den satt det ett flertall stickiga pinnar som det var LÖGN att trassla loss. Så nu ser han lite finansad ut i svansen.

- Långfredag: Långt och hungrigt. Lite trött och ledsen. Som Divan sa: "Idag ska man deppa!" Själv gömde jag mig i tvättstugan och önskade bara att dan skulle ta slut. Vid halv två, efter att ha ätit en spartansk lunch på pastarester med stela räkor samt fiskbullar, åkte vi till kyrkan. Divan är numera kyrkvärdinna och maken skulle sjunga Pilatus. Som vanligt, höll jag på att säga. Vi fick mycket bra platser eftersom vi var så tidiga, och Humlan och Killen höll sig i skinnet hela den oändligt långa gudstjänsten tack vare Messias som manga-serie samt Manga-bibeln. Vad gör man inte...? Själv hade jag min egen lilla prövning i form av en blind tant av oklart urspung som satt och trängdes i tre timmar. Med jämna mellanrum petade hon på sin klocka som på okänt språk (antagligen)talade om vad klockan var. Högt. Inte helt stämningsfullt, men i alla fall. Då och då glömde hon lite var hon var och började famla omkring sig, klappade mig på armen alternativt viftade farligt nära ministranternas (=korgossarnas) nackar... De satt i en lång rad precis framför oss och hade ganska tråkigt.
Väl hemma tog vi en liten macka. Barnen fick gröt. Sen skulle vi se på Jesus-film, ansåg barnen. Det slutade, som vanligt, med att Killen stod på huvudet i soffan för att slippa se, Humlan hukade bakom en kudde, Herr Minst kröp ihop hos sin far och Divan grät ymnigt och röt: "STÄNG AV LJUDET!!!" Dvs hon vill inte höra när det bankas in spikar... HU så hemskt. (Betänk då att det på INTE SÄTT är Mel Gibsons "Passion of the Christ" utan en ganska kackigt dubbad film från tidigt 70-tal där Jesus har tafflig peruk ... ja, där de flesta har tafflig peruk. Varken Divan eller jag kommer antagligen nånsin att kunna se "The Passion"... Det går liksom inte.

- Påskafton: Viss lättnad över att få äta vanlig frukost och dricka ordentligt med kaffe. Sen smet maken och jag ut på sista-minuten-handling medan barnen målade ägg. Framåt kvällskvisten insåg vi att det blev för mastigt med en vaka i kyrkan - det brukar ta så där en...tre timmar. Så vi hade lite vaka hemma istället. Vi lastade godisskålen och lästa ALLA sjuttielva läsningarna och far läste Exultet och vi höll i ljus och det var mycket stämningsfullt tills Killen och jag fick stearin på händerna. Efter tredje läsningen la sig Herr Minst demonstrativt på golvet.

- Påskdagen: Maffig frukost, Händels Hallelujah på hög volym, Dolly Parton och "He's Alive"! Tjoho! Off to church, där vi inte fick några platser alls ety det var knökfullt. Och det trots att vi var i löjligt god tid, men det var visst alla andra också. Vi smet upp på körläktaren och gömde oss bakom orgeln. Eller nä, det gjorde vi ju inte, vi satte oss i en bänk där uppe. Det var helt ok, sa körledaren. Biskopen fick säga åt oss att ta i lite mer när han inledde predikan med "Kristus är uppstånden" och det hördes ett vagt mummel till svar. "En gång till", sa han och försökte låta sträng. "HALLELUJA", trumpetade maken. Och några till. "Så där ja, det var bättre", sa biskopen och mös lite.
Fin mässa. Mycket folk. Sen hem med stressad som man som bara hade en sak i huvet: Sätta på UGNEN. Vi skulle ha trevliga familjen C på påsklunch med laxmacka och lammstek. Och nu skulle steken in i ugnen fort som bara den. Även vår vän vaktmästaren var faktiskt medbjuden men ... dök inte upp. Försov sig, hur man nu gör det till en lunch. Well. His loss. Vi hade vansinnigt trevligt, och åt länge (så icke de åtta barnen, varav sju åt på fem röda och sen försvann) och väl. Det utdelades påskgodis och spelades en våldsam basketmatch i familjelag plus Killens kamrat C som dök upp där framåt eftermiddagskröken. Det hela avslutades med våffelorgie vid halvniosnåret på kvällen.

Summa summarum en MYCKET lyckad påsk. Även om alla snorar.

Idag har vi bara städat och städat och varit och firat rara gudbarnet E på hennes ettårsdag, samt umgåtts med hennes förtjusande föräldrar, bror och släktingar.


Frysen är ännu inte avfrostad. Kommer detta bli en lång, frostig natt?