Yrkeskvinnan och politiken

Mitt politiska medvetande vaknade när jag var åtta år och startade föreningen ”Rädda världen”. Den fick ett kort liv, en halv dag eller så. Jag ritade en affisch i blyerts med planeten jorden på och skrev ”Rädda världen”. Jag hade just lärt mig att rita planeten jorden, med fina bulliga världsdelar och vattenmassor. Jag satte upp affischen i korridoren på min lågstadieskola, och sen fick jag ångest. Min favoritfröken på fritids och en kompis som var ett år yngre kom och flaxade med armarna och sa att de ville vara med och bli medlemmar. Jag gick och rev ner affischen. Några äldre killar talade om för mig att jag var en tönt. Jag vet fortfarande inte varför det blev så akut pinsamt att vilja rädda världen. Kanske var det ett tidigt utslag av prestationsångest. Tänk om det inte gick?

 

När jag var elva år hade jag en crush på Olof Palme. Politik var coolt, jag skulle bli statminister när jag blev stor. Min tuffa fröken sa att hon trodde nog att jag skulle lyckas också. Men jag bodde i en statsdel präglad av ”vi äger hela fastigheten” och ”min pappa är moderat”.

 

En morgon stod jag och tittade ut över ett torg från ett fönster i ett vardagsrum och jag såg en svart löpsedel: Palme skjuten.

 

Min bästis och jag stod och frös i flera timmar för att titta på den kilometerlånga kön till kondoleansböckerna på Rosenbad och på rosberget på Sveavägen. Vi var tolv år och hade för tunna stövlar och klen förståelse för vad det var som hade hänt egentligen.

 

Förutom att hela landet blev av med oskulden den 28 februari 1986 så gick något litet och vekt sönder hos mig också. Den politiska nyfikenheten självdog innan den ens börjat leva. Det verkade alldeles för riskfyllt det där, måste jag ha anat i mitt undermedvetna. Utan att ha formulerat det en enda gång i mitt huvud så stod det klart att man inte längre kunde vilja bli statsminister. Det var ju livsfarligt. Det dog man ju av.

 

Det kom viktigare saker emellan. Pojkar och popartister. När jag 15 hade jag nästa lilla dash with politics. Nu på högerkanten. Moderaterna var tuffare än sossarna, ja, tuffare än alla och det var lite lagom farligt och busigt att snegla blåare. Men i ärlighetens namn hade det nog mest att göra med en dynamisk och karismatisk kamrat med förkärlek för radikala idéer, sin egen röst och söta pojkar med kortklippta nackar och stora skor. Även den här gången bleknade det så kallade engagemanget rätt snabbt och sen dess har jag räknat mig som ”a-politisk”, fast med många åsikter i många sakfrågor. Men jag gillar inte debatt. Jag tycker det är fysiskt jobbigt när folk driver frågor för hårt och personangreppen ligger alldeles runt hörnet. Jag klarar fortfarande inte av partieldardebatterna inför valen. Inte helt oproblematiskt. Finns det inga politiska samtal längre? Måste alltid någon "vinna"?

 

Jag har alltid haft folk omkring mig som varit uttalat politiskt övertygade, men även de som mörkar totalt. ”Vi har faktiskt valhemlighet i det här landet”, har det hetat. Någon har varit tokaktiv i SSU, en annan suttit i kommunfullmäktige för Moderaterna, en tredje är anställd av Miljöpartiet. Nån halvt avlägsen bekants mörkblå förflutna seglade upp som en av de där jobbiga sakerna man inte vet om man ska berätta om hur som helst för att guilt by association är en reell risk. Självklart har det förekommit ett gäng KD-are – jag är trots allt bekännande kristen, men jag känner också lika många fellow bekännande kristna som muttrar och svär och tycker att KD bara är mesigt.

 

Och så finns då en mycket central patriark med ett enormt socialdemokratiskt hjärta. För vilken socialdemokratin är en religion och Olof Palme var hans profet, för att vara lite vulgärpoetisk. Det känns lite tryggt. Det är liksom någon och något att kunna ta spjärn mot om man behöver. Sen kan man ju blir lätt frustrerad över åsikter som är så grundmurade och svår-ruckade. Hur mycket är gammal vana och bekvämlighet, kan man undra. Å andra sidan, vem uppskattar en vindflöjel…

 

Politik är så jävla svårt! Jag har så svårt för att sälla mig till ett knippe idéer, en ideologi, eftersom folk omgående kommer att kleta på mig en massa andra åsikter som de anser hör ihop med där första idéerna. Men det vägrar jag. Jag vill ha både solidaritet och betala skatt för fungerande välfärd samtidigt som jag vurmar för fri företagsamhet, entreprenörskap och trygga stabila förvaltningar. Det går inte ihop va? Eller?

 

Så vad gör man? Man ser i mitt fall om hela ”Upp till kamp”, alla 4 x 90 minuterna 60- och 70-tal med varvsarbetare och strejker och slagord och ett konstant PROTESTERANDE mot allt som kommer i ens väg samt ett sabla rökande och man förundras över konstverket som denna tv-serie är, och över att detta är min historia. Man söker sitt ursprung och sina rötter. Man läser en bok till. Man läser Katrine Kielos. Man läser Isobel Hadley-Kamptz.

 

Man går på bio med sin man efter en lång lördag med helgjobb, och ser Palmefilmen. Man tillåter sig att bli förförd och tillåter sig att dyrka Palme i några timmar. Sen är det nån surpuppa som länkar till en skarpt kritisk Palmetext på nån blogg på ens Facebooksida och så är ordningen återställd. Det vill säga att jag varken vet ut eller in.

 

Jag är en liten snart medelålders a-politisk typ som ibland drömmer om att ha en politisk övertygelse. Det vore ju liksom lite käckt på nåt vis, vore det inte? Jag har ju en religiös övertygelse och en tro på Gud – skulle inte en politisk övertygelse också sitta fint? Jag blir ju faktiskt genuint upprörd över fördumning, missförhållanden, utslagning men framför allt likgiltigheten och egoismen, den felriktade individualismen som breder ut sig som en grågeggig sörja till bruset av kommersiell tv och alltför många reklamavbrott.

 

Hur det än är så har några Palmeord från i somras fastnat. Björn Wiman i DN citerade. Det råkade också vara de första orden som dök upp i Palme-filmen – antagligen ingen slump.

 

”Vi är dömde att leva på den här jorden.  Vi måste göra livet så anständigt som möjligt.”

 

Det gillar jag.

 

Det gillar jag skarpt. Det är i alla fall en jäkla bra utgångspunkt.

 

Björn Wimans krönika berörde kopplingen mellan Palmemordet och Utöya, och han avslutar så här:

 

”I grunden gick skotten mot en tanke: den att alla människor på jorden ska få leva så anständigt som möjligt, här och nu.”

 

Kanske är det förskönande och förenklande, men jag kan inte låta bli att starkt beröras av detta. Även om jag tror på ett liv efter detta kan jag inte se att den tron får bli en ursäkt för att inte lindra nöd och bygga ett samhälle där människor får leva så anständigt som möjligt, just för att de är människor. Inget annat. En väldigt kristen tanke, som jag ser det.

 

Kanske bor det en liten sosse inom mig ändå? Tiden får utvisa.

 

To be continued…

 

PS. Den som nu känner sig manad att försöka övertyga mig om en viss politisk ideologis förträfflighet – gör inte det. Jag har på intet sätt bjudit in till huggsexa om mina politiska sympatier. Har du en övertygelse – gratulerar. Jag hör av mig om jag undrar något.


Yrkeskvinnan är med om märkligheter

I lördagskväll var jag ute med taxarna. När jag hade avverkat drygt halva rundan kom jag in på en vändplan i området där jag bor. Jag hade mött några bilar och blev därför lite förvånad när jag fick syn på ett äldre par där mannen verkade ha halkat omkull och frun i fråga stod och försökte baxa upp honom på fötter igen. Jag frågade om jag kunde hjälpa till och vi försökte med gemensamma krafter få upp honom. Det gick inget vidare alls.
Kvinnan bedyrade flera gånger att han har ju "inte tagit någe alls", dvs, han är inte full. Och inte hon själv heller.

Säger hon och vinglar till.

Ja, nu lägger jag ju ingen värdering i vad som har druckits eller inte, men det var 5-6 minusgrader och alltså bör inte mannen sitta på marken i snön.

Jag får veta att de väntar på en taxi, som har kommit men som av någon anledning inte kör ända fram.

Hundarna blir stissiga och jag tjudrar dem vid ett staket. Mannen har dråsat ihop igen och jag säger att nu försöker vi en gång till. Jag tar tag i hans arm och lägger den över min nacke. Den vimsiga damen gör inte särskilt mycket nytta utan står mest och piper och drar i hans jackärm. Jag är ju inte så väldigt lång över havet och inte särskilt stark heller. Därför blir det snabbt ganska jobbigt att hålla den halvt lealösa karln uppe.
-Jag har ingen kraft i benen, sluddrar han.
-Men STÄLL dig upp, piper hon.

Då kommer en man på ca 45 år rask gående rakt mot oss. Han är i bara skjortärmarna och han stegar raskt förbi oss och vinkar frenetiskt åt taxichauffören att han ska köra fram - han står parkerad längre bort på gatan. Jag börjar bli rädd att jag ska tappa mannen igen så jag ropar till 45-åringen att han ska komma och hjälpa till. Han svarar "jajaja" lite snäsigt.

Här nånstans börjar jag tycka att det hela är något märkligt. Skjortärmarna kommer tillbaka och tar över baxandet. Den pipande damen vinglar till igen och säger tack tack tack snälla tack till mig. Jag frågar om de inte ska åka direkt till sjukan.
-Nej jag ska HEM, säger damen med emfas. Sen blir hon gråtfärdig och börjar böna och be skjortärmarna att HAN ska köra hem dem istället.
-Snälla Lasse, kan inte DU köra hem oss i stället.
Lasse svarar inte utan börjar med taxichaffisens hjälp baxa in den sladdrige mannen i bilden.
Jag klappar damen på armen och säger att hon ska hand om sig och hon säger tack igen och jag svarar att det var så lite så.

Jag lossar de upprörda taxarna och börjar trava hemåt. Skjortärmarna tuffar förbi mig och säger halvt hurtfriskt "tack för hjälpen". Jag passerar ett hus där man tydligen har fest...det står en man utanför och röker. Lasse morsar på honom, men jag hör inte vad de säger.

Jag inser att de har haft full vy av vad som har försiggått nere på vändplanen. De MÅSTE ha sett hur pip-damen (inte helt nykter vad jag kunde bedöma) och jag (knappt 1 å 65 över havet, med två taxar i släptåg) har kämpat och slitit för att få upp mannen på fötter. Han var ju nån sticka direkt och säkert 1 å 85. Och jag undrar hur f*n man tänker då. När man bara står kvar och inte gör nånting för att hjälpa till.

Jag har fortfarande träningsvärk i armen efter farbrorsstöttandet. Detta trots att jag lyfte med knäna som det heter. Missförstå mig rätt, jag hjälper mer än gärna till, det är inte där skon klämmer. Men jag blir alldeles perplex av att ha haft en likgiltig passiv publik.

Jag hoppas det gick bra för dem, pip-damen och mannen med ben som inte längre bar.

Yrkeskvinnan mitt i natten

Ja, det är nästan mitt i natten faktiskt. Ännu en späckad, trevlig, jobbig, ansträngande, rolig, tröttsam vecka är till ända...eller, nja, arbetsvecka i alla fall. Jag skulle ta det lugnt, var meningen. Det har jag nog inte riktigt gjort, i vart fall inte tillräckligt. Men ryggen har bråkat något så förtvivlat att jag i alla fall traskade hem en kväll när jag egentligen var uppbokad på annat. Duktiga mig.
I går, då var det torsdag och jag skulle jobba kväll. Under förmiddagen försökte jag alltså få lite ordning på min slitna corpus. Jag tränande på fåniga träningsmaskinen samtidigt som jag mimade fånigt till alla fåniga låtar som jag lyssnade på i lilla fåniga mp3-spelaren som satt fastklämd på min arm i lilla fåniga mps-fodralet. Sen stretchade jag och gjorde några armhävningar. Tydligen stretchade jag inte tillräckligt för vänster sida har gjort ont hela dagen idag. Särskilt vänster skinka. Jaja.
Innan jag gav mig i kast med nämnda träning låg jag på spikkudden.
spikkuddeJag har nämligen haft huvudvärk i två veckor. Det är antagligen spänningshuvudvärk men inte destå mindre påfrestande och smärtsamt. Nästan en kvart låg jag där på kudden och blev faktiskt lite mer avslappnade och det gjorde lite mindre ont i pallet.
Medan jag låg där med spikar i bakhuvudet började jag så smått att parafrasera Helige Franciskus för mig själv.
"Var hälsad syster Huvudvärk
Var hälsad broder Spikkudde"
Sen kom jag inte längre. Men jag kände mig ändå väldigt sams med både huvudvärk och spikkudde. Jag vet att det är nån slags larmsignal - ta det lite lugnare, sov lite ordentligare, gå till sjukgymnasten. Och spikkudden, den sticker på massa ställen samtidigt och så rusar det runt blod lite snabbare där i leder och muskler och så släpper den där värken lite grann. Fiffigt.
Hela min stora familj har gått och lagt sig. Själv tog jag mig an disken. Det gör jag inte så ofta men jag tyckte jag borde. Sen tittade jag på samtliga avsnitt av Barn till vilket pris? på svtplay och konstaterade att:
1. Jag gillar Pia Johansson. Skarpt.
2. Jag är välsignad och lyckligt lottad, ity jag har fin man och fyra makalöst fina barn. Och två hundar. Och tak över huvudet och hela faderullan. Tack tack tack, är liksom på plats till skaparen.
3. Jag kan aldrig förstå vissa av resonemangen kring det här med barnlängtan och barnlöshet, av den enkla anledningen att jag aldrig varit där.
4. Lena Andersson skrämmer mig.
5. Katerina Janouch skrämmer mig också fast inte lika mycket.
6. Jag tycker både "barnhatar-lägret" och "barn-är-en-rättighet-lägret" är ute och cyklar.
7. Jag skulle inte bli ledsen om vi fick fler barn, men jag tror inte att det kommer bli så.
********
Här nånstans stannar tankarna upp eftersom det är så väldigt sent. I alla fall för mig. När ska jag ta och bli vuxen? Eller snarare, när ska jag ta och bete mig som en vuxen och sluta inbilla mig att alla andra är mycket vuxnare än jag? Och när ska jag sluta noja över hela den här vuxenhetsprylen överhuvudtaget? Oklart.
Funderar på om jag inte rätt tillfreds ändå. I alla fall just nu. Gäspar, är lite tillfreds... och nu går jag nog och lägger mig.

Yrkeskvinnan tjyvlyssnar

Jag hamnade bredvid en hoper väldigt gapiga tonårstjejer på pendeln i morse. Asjobbiga. Högljudda och intensiva, så där så att man undrar vad de egentligen gick på? Vilka färggranna piller knaprade de till frukost?

Kopiöst med ordväxlingar av typ "å ja ba" i fyra-fem led... Nån som börjar små-waila en för mig okänd låt. De trängs åtta stycken tillsammans på säten för betydligt färre. (Just det är i o f s lite gulligt, kan jag tycka.)
Nån sitter med hörlurarna stadigt fasttryckta i öronen fast samtalet pågår. Alla håller en mobil i handen.
Själv fick jag stå. Med tung ryggsäck. Nåja, det gjorde nu inte så mycket.
Jag ställde mig och läste min Laudes i min egen mobil. Tjejen som sitter närmast mig har svart topluva med bolltofs. Så länge hon lutar sig in mot gemenskapen och hugger in i samtalet med repliker som "men sol-jävel! Har nån en gardin på sig??" är det lugnt. Men med jämna mellan rum sätter hon sig sig ryckigt rakt upp och jag för den där bolltofsen i telefonen.

Nåja. Det må ju vara hänt. Det är inte så mycket toft-knuffandet som stör mig som den ogenerade energinivån. Jag blir alldeles mat av skränandet, av vajandet fram och tillbaka, wailandet, snattrandet... "Meh fan, det är typ bara vi i den här vagnen som har kul!!" gastar nån. "Meh typ, så här, tänk man går bara fram till nånokänd helt random och bara...läääää!" (Här låtsas den unga damen hångla med någon "helt random" rakt ut i luften. Ser rätt märkligt ut...)

Det finns något oroligt i det här snattret. Något jag inte kan sätta fingret på men som inte känns tryggt. Jag undrar om de här småbrudarna (de kan max få i åttan, kanske sjuan) verkligen är VÄNNER. Torkar de tårarna på varann när föräldrarna skiljer sig? Ställer de upp och bär hem läxböcker till varandra? Lyssnar de välvilligt på varandras olyckliga och lyckliga kärlekar?

Jag hoppas det. Jag försöker tänka positivt. De här är ändå flickor som tar plats, som väsnas.

Lite senare på bussen är det ett helt dagis som intagit merparten av sittplatserna. Jag får stå igen. Bakom mig sitter två killar, kanske 11-12 år. De sitter och diskuterar något jag inte uppfattar (jag är rätt upptagen av WordFeud) men snart inser jag att de sitter och jämför vilkor för pojkar och flickor. Jag uppfattar inga detaljer, men plötsligt säger den ena högt: "Meh kolla! Fan var SÖT." 

Vem är söt? Ett av dagisbarnen. Killen reser sig upp och går fram till barnet som sitter i vagnen. Något har tydligen tappats. Han plockar upp vanten, nappen - vad det nu är - och överräcker. Sen går han och sätter sig igen, och återupptar samtalet med sin kompis. Som har följt förloppet, halvstående på sin plats.

Det var lite fint tyckte jag. Som en kollega sa: "De var väl såna killar som inte har några småsyskon." Ja, eller tvärtom. Det är precis det de har. Eller så är det bara killar som tycker att små barn är lite småtrevliga och värda att uppmärksamma. Det gillar jag.


Yrkeskvinnans synder och sånt

Ja, vi katoliker håller ju på mycket med sånt, eller hur var det?

Jag höll i del nummer två av en Lära för att leda-utbildning igår. Det gick alldeles utmärkt, gruppen var bra och jag var bra. Så när som på en liten detalj. Jag hade gjort en felbedömning av tiden. Jag hade kallt räknat med att vissa övningar skulle ta ordentligt med tid i anspråk. Och så står vi plötsligt där och har en halvtimme kvar men mitt körschema är slut. Klart. Färdigt. Eh-hm, vad gör vi nu då?

Det roliga var att då bara löste vi det. Som grupp.
"Hörrni, nu blev det lite pinsamt! Ni var så grymt snabba på det här som brukar ta galet lång tid, så nu har vi 27 minuter kvar. Jag ber om ursäkt! Hur fyller vi våra 27 minuter?"

Flera förslag; hänga en gubbe, charader, "med-andra-ord"... Det blev nån slags improviserad "med-andra-ord"-tävling med två lag. Mitt lag förlorade med ynka två poäng. Väldigt mycket flabb, ivriga deltagare som slängde sig upp och skrek svar rakt ut.... Hemskt kul. Och en liten samarbetsövning som kanske ändå visade på att en del saker hade gått hem? "Tid över? Äsch, det löser vi!"

Men jag gör inte om misstaget att inte ha extra punkter i körschemat igen.

Nu på morgonen har jag suttit med "nya" DN - vad var det för fel på den gamla, muttrar min inre tant - och hittade följande blommiga text.

(Apropå att Södra länken stängdes av igår och det blev trafikkaos i flera timmar.)

"Hur det kunde hända är en djupt teknisk fråga. Det ska inte kunna inträffa. Det är ett extremt seriöst system som är säkert byggt och det finns inga gamla synder inbyggda som kan ställa till det, säger Stefan Lindgren, enhetschef på Trafikverket."

Observera; "DJUPT teknisk". ""SERIÖST system". Och det fantastiska med att det inte finns gamla inbyggda "SYNDER".

Har karln på fullaste allvar uttryckt sig så här? Varför? Är han en motvillig enhetschef som egentligen vill filosofera på heltid? Eller är han omskolad präst?
Eller är han schaman på fritiden och ser hela Södra länkens tunnelsystem som besjälat och därför tar tillfället i akt att förmänskliga det?

Roligt var det hur som helst. Och synder kan ta sig olika uttryck, helt klart, så länge det handlar om den här urvattnade betydelsen av synd. Riktig synd är något helt annat och betydligt allvarligare.

Yrkesvinnan blickar bakåt

Det är min bröllopsdag idag. SÅ - nu har jag sagt det och liksom fått det lite ur världen. NU kan vi prata om annat. (Nja, eller vänta, jag måste ju bara få berätta att jag ska bli kidnappad och bortförd på något för mig okänt trevligt tillsammans med min husband of 16 years. Yay! Jag är lite stillsamt uppspelt över detta.)

Nå. Tillbaka till ordningen.

Min far bloggar. Det hedrar honom. Han skriver här:

PAPPAS BLOGG

Nu senast har han skrivet om begreppen "exil" och "landsförvisning" och allt däremellan. Och idag, 19e augusti 2011 är det 20 år sen han satt i en rysk/sovjetisk...oklart...frukostmatsal i Moskva och fick veta att Gorbatjov var avsett. Av sin egen regering. Och snart började stridsvagnarna rulla.

Min äldsta bror sa lakoniskt, så där som jag misstänker att bara ryssar kan, att "nu smäller det, nu är det kört". As in tredje världskriget, typ.

Den 19 augusti 1991 hade jag ännu inte fyllt 18 år. Det var valår och jag fick inte rösta, eftersom jag lyckades fylla år tre veckor efter valdagen. Jag hade ännu inte träffat den man som jag skulle gifta mig med 4 år senare, just på den 19 augusti.

Jag minns långt i från alla detaljer. Jag hade varit i Grekland, på Korfu närmare bestämt, med dåvarande pojkvän. (Vette tusan om jag skulle släppa iväg omyndig dotter på charter med vare sig väninnor eller pojkvänner, men det får stå för mig.) Hur som helst, väl hemma hade mamma, som jag bodde hos, rest till - Moskva. I jobbet. Pappa? Även han i Moskva. (Se hans blogg.)

Jag är lite dramtiskt lagd, det ska erkännas. Men jag fick verkligen lite frossa när jag halvt om halvt insåg att båda mina föräldrar befann sig i Moskva. När det nu rullade stridsvagnar och där min äldsta bror hävdade - oklart om han var allvarlig - att tredje världskriget skulle bryta ut. Det enda jag kunde tänka på var: tänk om jag blir föräldralös! Eller nja. Kanske inte riktigt. Jo lite.

Hur som helst. Jag satt många timmar och försökte ringa till Moskva och mor och far - lönlöst. Var min styvmor var minns jag inte.

Med facit i hand - asch, det där gick väl bra? Mina föräldrar kom hem, lite uppskakade men utan vare sig men eller utan sin packning. Yeltsin klättrade upp på nån stridsvagn och talade till massorna, man la ner Sovjetunionen och snart var Östersjön ett fritt hav. Min pappa brukar få darr på rösten när han talar om sånt här, och med åren har jag börjat förstå honom. Jag misstänker att han antagligen tog lite illa upp över att jag inte kunde ta till mig allt det historiska märkvärdiga som hände. Att jag inte var mer tagen och insåg hur märkvärdigt det var.

Jag beklagar. Jag var inte ens 18 år fyllda. Jag hade fullt upp med mina tonår, hormoner och kärleksbekymmer ... samt att oroa mig över förlupna föräldra på andra sidan Östersjön.

Det är klart att det inte var något asch. Folk fick sätta livet till, om än väldigt få i förhållande till vad man kanske skulle ha väntat sig. Idag kan vi resa fritt i Baltikum, jag har kunnat promenera runt i Riga och Vilnius med mina barn. Det är klart att det är stort.

Det verkar som historien blir mer levande lite på håll?

Hur som helst. Pappa var med. Det blir nåt att berätta för barnbarnen, om jag får några.


************

Tillägg: Min syster har upplyst mig om att den tredje av mina föräldrar (alltså hennes mor), den styvmor som jag här ovan hävdade att jag inte hade koll på - hon var också i Moskva. Borde jag ha kunnat räkna ut.
Vi hade alltså alla kunnat bli föräldralösa, kändes det som. Men de kom hem, allihop.

RSS 2.0