Yrkeskvinnan och långfredagen
Det var småmulet i morse, det brukar det aldrig vara på Långfredagen. Knallblå himmel och stark sol brukar det vara. Nåväl.
Vi har sjungit Laudes. Vi har knaprat lite knäckebröd och druckit kaffe med mjölk. Det är en sån där konstig dag, en dag som är så viktig...och ändå så svår och jag vill helst att det bara ska vara över. Att det ska vakas påsk och målas ägg istället. Som imorgon.
Jag sjöng Vesper alldeles ensam igår medan de stora var i kyrkan. För vilket år i ordningen missade jag min älskade Skärtorsdagsliturgi. Men det finns nog en mening med det också.
Ute i trädgården monterar maken kompostgaller för att stänga in hunden. Jag ska gå och hjälpa till.
Det vajar tvätt ute på altanen för andra gången i år. Det gör mig lite fridsam i själen.
Klockan tre ska vi minnas Herrens lidande. Jag bävar lite. Och känner mig samtigt både pretto och lite larvig när jag skriver det. "Bävar". Pyttsan, ungefär. Vadå bäva?
Jo. Om jag nu en gång har erfarit att Gud finns, att Han älskar mig, och att han älskade hela världen och alla mäniskor så mycket att Han var beredd att dö för den... då är det lite "bävans-värt". Jag bävar eftersom jag är rädd för att tappa bort det. För att jag inte ska förmå att hålla fast vid allt jag håller för sant och viktigt och rätt och ... heligt.
Hur tjänar trädet Gud?
Genom att vara ett träd.
Hur tjänar jag Gud?
Genom att vara jag.
Genom att lära känna mig själv.
Genom att sträva efter detta sanna och rätt.
Genom att leva i kärlek.
Så älskade Gud världen...
Yrkeskvinnans konvalecens
Fortfarande sjukskriven. Fortfarande rätt orkeslös. Fel, väldigt orkeslös. Var ute med hunden en halvtimme och lagade mat till barnen i förrgår. Höll på att svimma efteråt. Spyfärdig.
Det är inget roligt alls, att inte orka med sina ungar, att inte orka med nånting, att ha tålamod på minusskalan inlednignsvis och fräsa bara nån öppnar munnen.
Ap-trist.
Min man får göra allt. Jag har dåligt samvete för allt. Gaaaah.
Yrkeskvinnan och sjukvården
I måndags hade jag varit dålig i ... 13 dagar nånting. Nytt pencillin, droppar i öronen och allt vad det var. Nåväl. Jag tyckte inte jag blev så himla mycket bättre men men. Så i måndagskväll skulle jag borsta tänderna. Det kändes konstigt. Jag insåg att jag inte riktigt kunde stänga munnen som vanligt. När jag trutade fick jag liksom en sned näbb.
"Jag är nog bara trött och sjuk", tänkte jag. "Det är nog bara...inbillning."
Så jag gick och la mig men sa inget till manne jag lever med.
Nästa morgon väntade jag tills alla barn hade gått till skolan. Då visade jag mannen näbben.
"Du ser ju inte klok ut", var hans kommentar.
Jag blev genast stirrig. Jag ringde husläkaren som blev stirrig han också och sa åt mig att komma ner till vårdcentralen vid tre.
Jag vimsade runt lite segt här hemma. Det kändes lätt olustigt alltsammans.
Väl nere på vårdcentralen, framåt eftermiddagen, log den första läkaren milt och frågade om jag inte började bli lite trött på honom och alla andra. Jag besvarade artigheten med att säga "nej nej, det är väl ni som är trötta på mig, jag gör ju inget annat än att springa här..."
Sen tittade han i örat. Jodå, det såg mycket bättre ut, för min skrikröda trumhinna en vecka tidigare var det värsta han hade sett, hävdade han. Sen såg han min sneda mun och fnissade lite.
I samma ögonblick kom min husläkare intrippande.
"Jag fick ett återbesök", meddelande han förtjust. "Jag ville bara komma in och titta..."
Jodå, ojoj, partiell ansiktsförlamning, det var inte tu tal om saken. Den första läkaren lugnade mig och sa att det inte var fråga om nån stroke. Nä, men det var väl tur det.
Då knackade det på dörren igen. Ytterligare en läkare tittade in.
"Jo, eh, Johan sa att jag fick komma in och titta..." Hon log ursäktande.
Jag kanske skulle ha tagit betalt.
Hur som helst, de skrev en rask akutremiss till neurologakuten så det var bara att stappla bort till bussterminalen för förtielfte gången och sätta sig på bussen till KS.
Väl där hamnade jag framför en drös sjuksköterskor och en sparris till läkare. De tittade upp. Åhå, tycktes de säga.
"Knip ihop ögonen", sa den korta barska sjuksköterskan. Så drog hon i mina ögonlock varpå det högra åkte upp som en slapp rullgardin. Jag kunde inte hålla emot alls.
Jag hamnade inne hos öron-läkarna i alla fall till slut. Den unga underläkaren som envisades med att säga "jättebra" och "jättefint" varje gång jag gapade eller blinkade, hon klev runt mellan kollegor av både öron och nerv-art och till sist kom hon tillbaka.
"Jo, det är så här att... vi lägger in dig nu. Du ska få antibiotika och kortison. Du ska gå upp tillavdelning B82, det är sju kilometer upp och bort i tok nordväst längt Lobotomigatan..." Nä, fullt så långt var det inte och det finns faktiskt ingen "Lobotomigata" på KS. Men mitt synfält blev lite smalt. Vadå lägga in? Jag har ju bara sned näbb och mitt öra är ju... bättre?
"Ja och så får vi nog ta och punktera den här trumhinnan i alla fall..."
Jisses.
De tog nåt blodsocker på mig och satte på mig ett sånt där armband med mitt personnummer på. Jag insåg att jag skulle ta mig upp till samma avdelning där Divan legat för nån månad sen och dit hittade jag ju, även om det kändes som sju kilometer.
Sakta stegade jag dit. Väl framme fick jag ett rum. Ett enkelrum, gubevars. Och en sjukhusrock. En sjuksköterska kom och satte en kanyl i armen. En läkare med taffliga social skills kom och hämtade mig och tröck ner mig i en stol. Han hällde nåt kallt i mitt öra och rotade runt. Jag funderade på om jag borde fråga nåt, typ; ska jag vara beredd nu eller vad? Han var inte så meddelsam, ja, inte med mig i alla fall. Hur som helst, rätt som det var kände jag att sjuksköterska la händerna om huvudet på mig och lite milt höll i. Okej, here we go, tänkte jag. Det var väl lika bra att börja djupandas.
Det var inte så farligt. Obehagligt, visst. Men vad fasen, har man fött fyra barn så har man.
Det rann lite grönt ur mitt öra.
Jag fick tassa tillbaka till mitt rum och min säng. Jag kände mig mycket liten och knytt-aktig i sjukhusrock och min tygkasse i näven. Inte alls om kompetent mångbarnsmor och yrkeskvinna och 37 på det 38nde. Nä, snarare som elva och ett halvt, bortkommen, ängslig och lite trött.
Jag fick middag.
Jag kollade facebook ungefär en gång i kvarten.
Jag ringde min man.
Jag fick veta att jag kunde få en engångstandborste. Och det var ju tur, jag hade bara min tygkasse med telefon, plånbok och god bok. Så min man behövde inte komma förbi. Jag kände mig mycket heroisk och stoisk när jag meddelade det. "Det är lungt, jag klarar mig du behöver inte komma hit, jag har fått middag och en engångstandborste."
Sen grät jag en lång stund i kudden.
Vid två på natten kom det in en nattsköterska och jag fick mer antibiotika. Fler kortisontabletter.
Vid fem tog de blodprov från handen, vilket gjorde rätt ont.
Det rann ur mitt öra. Min näbb satt där den satt.
Nästa dag kom han mannen i alla fall. Med ombyte och kramar och laddare till min telefon som lagt av under natten.
Vid ett fick jag åka hem. På permission. Jag skrevs inte ut förrän tre dagar senare. Jag har fått sova hemma, men åka in på mornarna för mer antibiotika. I dropp. Mer kortison.
Så länge jag tar det lungt - jag gick kortaste rundan med hunden nu på kvällen och det är väl ungefär max - känns det mesta rätt ok. Lite värk från och till. Och ett slött öga och en näbb som inte riktigt ger med sig.
Jag skulle egentligen ha varit på läger nu i helgen. Med mina finaste konfirmander. Det är inte att tänka på. Men där är min man. Mina söner är hos min svåger med fru. Döttrarna dräller här hemma. Och jag bidar min tid.
Det är antagligen nåt slags toxin från bakterienedbrytningen i örat (om jag förstod det hela rätt) som satt sig på ansiktsnerven och bråkar med mina småmuskler.
Halva april har sprungit ifrån mig. Jag som älskar april. "Du har ju tagit april ifrån mig", sa jag surt till Gud när jag var ute med hunden. Men sen ångrade jag mig. Jag brukar ju lita på att Han vet vad han gör, så då får jag nog göra det nu också. Det är väl något jag ska lära mig. Jag kommer nog på vad det är så småningom.
Jag bidar min tid och önskar den sneda näbben dit pepparn växer. Fast det ser ganska roligt ut.
"Jag är nog bara trött och sjuk", tänkte jag. "Det är nog bara...inbillning."
Så jag gick och la mig men sa inget till manne jag lever med.
Nästa morgon väntade jag tills alla barn hade gått till skolan. Då visade jag mannen näbben.
"Du ser ju inte klok ut", var hans kommentar.
Jag blev genast stirrig. Jag ringde husläkaren som blev stirrig han också och sa åt mig att komma ner till vårdcentralen vid tre.
Jag vimsade runt lite segt här hemma. Det kändes lätt olustigt alltsammans.
Väl nere på vårdcentralen, framåt eftermiddagen, log den första läkaren milt och frågade om jag inte började bli lite trött på honom och alla andra. Jag besvarade artigheten med att säga "nej nej, det är väl ni som är trötta på mig, jag gör ju inget annat än att springa här..."
Sen tittade han i örat. Jodå, det såg mycket bättre ut, för min skrikröda trumhinna en vecka tidigare var det värsta han hade sett, hävdade han. Sen såg han min sneda mun och fnissade lite.
I samma ögonblick kom min husläkare intrippande.
"Jag fick ett återbesök", meddelande han förtjust. "Jag ville bara komma in och titta..."
Jodå, ojoj, partiell ansiktsförlamning, det var inte tu tal om saken. Den första läkaren lugnade mig och sa att det inte var fråga om nån stroke. Nä, men det var väl tur det.
Då knackade det på dörren igen. Ytterligare en läkare tittade in.
"Jo, eh, Johan sa att jag fick komma in och titta..." Hon log ursäktande.
Jag kanske skulle ha tagit betalt.
Hur som helst, de skrev en rask akutremiss till neurologakuten så det var bara att stappla bort till bussterminalen för förtielfte gången och sätta sig på bussen till KS.
Väl där hamnade jag framför en drös sjuksköterskor och en sparris till läkare. De tittade upp. Åhå, tycktes de säga.
"Knip ihop ögonen", sa den korta barska sjuksköterskan. Så drog hon i mina ögonlock varpå det högra åkte upp som en slapp rullgardin. Jag kunde inte hålla emot alls.
Jag hamnade inne hos öron-läkarna i alla fall till slut. Den unga underläkaren som envisades med att säga "jättebra" och "jättefint" varje gång jag gapade eller blinkade, hon klev runt mellan kollegor av både öron och nerv-art och till sist kom hon tillbaka.
"Jo, det är så här att... vi lägger in dig nu. Du ska få antibiotika och kortison. Du ska gå upp tillavdelning B82, det är sju kilometer upp och bort i tok nordväst längt Lobotomigatan..." Nä, fullt så långt var det inte och det finns faktiskt ingen "Lobotomigata" på KS. Men mitt synfält blev lite smalt. Vadå lägga in? Jag har ju bara sned näbb och mitt öra är ju... bättre?
"Ja och så får vi nog ta och punktera den här trumhinnan i alla fall..."
Jisses.
De tog nåt blodsocker på mig och satte på mig ett sånt där armband med mitt personnummer på. Jag insåg att jag skulle ta mig upp till samma avdelning där Divan legat för nån månad sen och dit hittade jag ju, även om det kändes som sju kilometer.
Sakta stegade jag dit. Väl framme fick jag ett rum. Ett enkelrum, gubevars. Och en sjukhusrock. En sjuksköterska kom och satte en kanyl i armen. En läkare med taffliga social skills kom och hämtade mig och tröck ner mig i en stol. Han hällde nåt kallt i mitt öra och rotade runt. Jag funderade på om jag borde fråga nåt, typ; ska jag vara beredd nu eller vad? Han var inte så meddelsam, ja, inte med mig i alla fall. Hur som helst, rätt som det var kände jag att sjuksköterska la händerna om huvudet på mig och lite milt höll i. Okej, here we go, tänkte jag. Det var väl lika bra att börja djupandas.
Det var inte så farligt. Obehagligt, visst. Men vad fasen, har man fött fyra barn så har man.
Det rann lite grönt ur mitt öra.
Jag fick tassa tillbaka till mitt rum och min säng. Jag kände mig mycket liten och knytt-aktig i sjukhusrock och min tygkasse i näven. Inte alls om kompetent mångbarnsmor och yrkeskvinna och 37 på det 38nde. Nä, snarare som elva och ett halvt, bortkommen, ängslig och lite trött.
Jag fick middag.
Jag kollade facebook ungefär en gång i kvarten.
Jag ringde min man.
Jag fick veta att jag kunde få en engångstandborste. Och det var ju tur, jag hade bara min tygkasse med telefon, plånbok och god bok. Så min man behövde inte komma förbi. Jag kände mig mycket heroisk och stoisk när jag meddelade det. "Det är lungt, jag klarar mig du behöver inte komma hit, jag har fått middag och en engångstandborste."
Sen grät jag en lång stund i kudden.
Vid två på natten kom det in en nattsköterska och jag fick mer antibiotika. Fler kortisontabletter.
Vid fem tog de blodprov från handen, vilket gjorde rätt ont.
Det rann ur mitt öra. Min näbb satt där den satt.
Nästa dag kom han mannen i alla fall. Med ombyte och kramar och laddare till min telefon som lagt av under natten.
Vid ett fick jag åka hem. På permission. Jag skrevs inte ut förrän tre dagar senare. Jag har fått sova hemma, men åka in på mornarna för mer antibiotika. I dropp. Mer kortison.
Så länge jag tar det lungt - jag gick kortaste rundan med hunden nu på kvällen och det är väl ungefär max - känns det mesta rätt ok. Lite värk från och till. Och ett slött öga och en näbb som inte riktigt ger med sig.
Jag skulle egentligen ha varit på läger nu i helgen. Med mina finaste konfirmander. Det är inte att tänka på. Men där är min man. Mina söner är hos min svåger med fru. Döttrarna dräller här hemma. Och jag bidar min tid.
Det är antagligen nåt slags toxin från bakterienedbrytningen i örat (om jag förstod det hela rätt) som satt sig på ansiktsnerven och bråkar med mina småmuskler.
Halva april har sprungit ifrån mig. Jag som älskar april. "Du har ju tagit april ifrån mig", sa jag surt till Gud när jag var ute med hunden. Men sen ångrade jag mig. Jag brukar ju lita på att Han vet vad han gör, så då får jag nog göra det nu också. Det är väl något jag ska lära mig. Jag kommer nog på vad det är så småningom.
Jag bidar min tid och önskar den sneda näbben dit pepparn växer. Fast det ser ganska roligt ut.
Yrkeskvinnan knaprar piller
Okej, en re cap på den usla hälsan. Igår hade vi lyckats få tid hos öronspecialisten. Inte för mig utan för Divan som antagligen fortfarande kan räknas som post op. Ett återbud gjorde att Divans ömmande öra (japp, hon också) kunde visas upp för rätt doktor. Eftersom jag är skruttig, inte pallar att köra bil etc etc, så ställde han hjältemannen upp, skippade en halv dags kurs och körde stumpan och mig till sjukhus. Han ansåg nämligen att även jag borde masa mig in till nån slags akut eller nåt.
Så då gjorde jag det.
Jag måste ha sett små-packade eller svimfärdig ut för jag var inte särskilt stadig på benen. Efter ca 20 minuters väntan fick jag träffa en doktor som snabbt tittade mig i örat. Aha, uh-huh, hm-hm - det var tydligen lika bra att sjasa in mig till öron-näsa-hals.
Efter ytterligare nån kvart fick jag träffa doktor Johan.
Jisses alltså, han tog uppgiften på stort allvar. Det var kamera upp i näsan och bak i svalget (urk), han "dammsög" örat så att det sörplade i hela huvudet, en läbbig pinne upp i näsan för odling (urk igen) och sen till sist nån märklig ögonkollarapparat eftersom han tyckte att det här med yrsligheten behövde kollas upp, det också.
Efter denna grundliga genomgång fick jag en ny sort penicillin. Så nu får vi se. Jag är aningens trött på mitt öra.
Så då gjorde jag det.
Jag måste ha sett små-packade eller svimfärdig ut för jag var inte särskilt stadig på benen. Efter ca 20 minuters väntan fick jag träffa en doktor som snabbt tittade mig i örat. Aha, uh-huh, hm-hm - det var tydligen lika bra att sjasa in mig till öron-näsa-hals.
Efter ytterligare nån kvart fick jag träffa doktor Johan.
Jisses alltså, han tog uppgiften på stort allvar. Det var kamera upp i näsan och bak i svalget (urk), han "dammsög" örat så att det sörplade i hela huvudet, en läbbig pinne upp i näsan för odling (urk igen) och sen till sist nån märklig ögonkollarapparat eftersom han tyckte att det här med yrsligheten behövde kollas upp, det också.
Efter denna grundliga genomgång fick jag en ny sort penicillin. Så nu får vi se. Jag är aningens trött på mitt öra.
Yrkeskvinnan gråter nästan
Nej, inte pga örat längre. Det gör visserligen ont fortfarande och jag ska till doktorn och en halv timme. Men det är inte det. Det är skolan. Den svenska skolan. Och självklart känner jag mig pretto-fjantig när jag skriver det. Men det skiner jag i.
Jag har läst min idol Maciej Zaremba. Han skriver om den svenska skolan, kommunaliseringen och hela den sorgliga verkligheten. Och jag tänker medan jag sväljer för att inte börja grina: "Jotack. Jag hade kunnat berätta hälften av det där redan för tio år sen, när jag vickade i Rågsved."
Kunskap är makt. Det är banalt men sant. Och det verkar komma en väldigt stor maktlös generation ute i samhället om inget händer. Om det inte tas lite ansvar.
Själv jobbar jag med folkbildning. Räcker det? Eller borde jag försöka bli rektor jag också? Läsa in min lärarkompetens så att jag får papper på att jag är bra på det jag är bra på? Ska jag grina vidare?
Jag får återkomma. Just nu ska jag först av allt få tillbaka mitt friska öra hade jag tänkt.
Jag har läst min idol Maciej Zaremba. Han skriver om den svenska skolan, kommunaliseringen och hela den sorgliga verkligheten. Och jag tänker medan jag sväljer för att inte börja grina: "Jotack. Jag hade kunnat berätta hälften av det där redan för tio år sen, när jag vickade i Rågsved."
Kunskap är makt. Det är banalt men sant. Och det verkar komma en väldigt stor maktlös generation ute i samhället om inget händer. Om det inte tas lite ansvar.
Själv jobbar jag med folkbildning. Räcker det? Eller borde jag försöka bli rektor jag också? Läsa in min lärarkompetens så att jag får papper på att jag är bra på det jag är bra på? Ska jag grina vidare?
Jag får återkomma. Just nu ska jag först av allt få tillbaka mitt friska öra hade jag tänkt.
Yrkeskvinnan och hennes öra
"Yrkeskvinnan" förresten. Pöh. Enda gångerna jag hinner skriva är ju när jag blivit sjuk. Bloggen borde heta Yrkeskvinnans sjuka liv eller En sjukskriven yrkeskvinna eller nåt liknande.
Nåväl.
Natten mellan torsdag och fredag genomled jag något så smärtsamt att det endast överträffas av bukoperationen för tre år (eller då sov jag ju, men läkande efteråt) sen samt mina fyra förlossningar. Och en sprucken cysta för en fyra fem år sen. (Då trodde jag också att jag skulle dö.)
Det började susa i mitt högra öra på kvällen. Det hade kännts "skumt" och "opålitligt" hela torsdagskvällen men när jag äntligen gick och la mig kände jag hur galet ont det gjorde. Och värre blev det. Till slut låg och jag grät för att det gjorde så ont. Maken vaknade, hunden började trampa runt av oro (?) och jag kunde bara tänka på att att det var minst sex timmars helvete kvar innan jag kunde ringa vårdcentralen.
Prick klockan åtta ringa jag och fem minuter senare ringde de upp mig. Ojojoj, sa dom, och jag fick komma dit på en gång.
45 minuter senare stapplade jag stödd av en mycket förstående äkta man ner till apoteket och hämtade ut min hästkur penicillin. Jag har öroninflammation, nämligen. En ganska elak sådan. Det rinner var ur mitt öra och jag hör ganska dåligt. Staplar gör jag fortfarande. Det är väl nåt med balansen för jag kan inte gå rakt.
Jisses alltså.
Egentligen är man väl lite för gammal för öroninflammation. Jag hade det aldrig som liten, inte en enda gång. I vuxen ålder har jag haft det en gång förrut men det kom inte i närheten av det här.
Jag funderar på om nässköljningen är boven. Om bakterierna resonerade som så att "baah, här i bihålorna blir vi ju bara bortsköljda - vi ger oss på örat i stället". I den mån nu bakterier resonerar.
Att det rinner ur örat är tydligen ett tecken på att trumhinnan spruckit. Usch.
Trots allt är jag inte helt förvånad. Jag vet hur sliten jag var. Hur toktrött och slutkörd. Och kanske var det snarare det som gjorde att onda baciller fick fäste. "AHA! En sliten människa! Här kan vi rumstera om! Henne ska vi ha!!" Typ.
Så nu är det bara att vila och samla kraft. Jag fick verkligen lite extra att uppoffra, så här i fastetiden.
Nu ska jag bara gå och snyta mitt öra igen.
Nåväl.
Natten mellan torsdag och fredag genomled jag något så smärtsamt att det endast överträffas av bukoperationen för tre år (eller då sov jag ju, men läkande efteråt) sen samt mina fyra förlossningar. Och en sprucken cysta för en fyra fem år sen. (Då trodde jag också att jag skulle dö.)
Det började susa i mitt högra öra på kvällen. Det hade kännts "skumt" och "opålitligt" hela torsdagskvällen men när jag äntligen gick och la mig kände jag hur galet ont det gjorde. Och värre blev det. Till slut låg och jag grät för att det gjorde så ont. Maken vaknade, hunden började trampa runt av oro (?) och jag kunde bara tänka på att att det var minst sex timmars helvete kvar innan jag kunde ringa vårdcentralen.
Prick klockan åtta ringa jag och fem minuter senare ringde de upp mig. Ojojoj, sa dom, och jag fick komma dit på en gång.
45 minuter senare stapplade jag stödd av en mycket förstående äkta man ner till apoteket och hämtade ut min hästkur penicillin. Jag har öroninflammation, nämligen. En ganska elak sådan. Det rinner var ur mitt öra och jag hör ganska dåligt. Staplar gör jag fortfarande. Det är väl nåt med balansen för jag kan inte gå rakt.
Jisses alltså.
Egentligen är man väl lite för gammal för öroninflammation. Jag hade det aldrig som liten, inte en enda gång. I vuxen ålder har jag haft det en gång förrut men det kom inte i närheten av det här.
Jag funderar på om nässköljningen är boven. Om bakterierna resonerade som så att "baah, här i bihålorna blir vi ju bara bortsköljda - vi ger oss på örat i stället". I den mån nu bakterier resonerar.
Att det rinner ur örat är tydligen ett tecken på att trumhinnan spruckit. Usch.
Trots allt är jag inte helt förvånad. Jag vet hur sliten jag var. Hur toktrött och slutkörd. Och kanske var det snarare det som gjorde att onda baciller fick fäste. "AHA! En sliten människa! Här kan vi rumstera om! Henne ska vi ha!!" Typ.
Så nu är det bara att vila och samla kraft. Jag fick verkligen lite extra att uppoffra, så här i fastetiden.
Nu ska jag bara gå och snyta mitt öra igen.
