yrkeskvinnan

Efter föregående feministiska präktighetsanfall kommer nästa tankegång.

Jag funderade på kärlek.

Kärlek är ju...viktigt. Väl. Det största och allt det där. För mig är kärlek ett så vansinnigt stort koncept. Brett och omfattande. Jag älskar man och barn. Jag älskar mina bröder och min syster. Jag älskar mor och far trots att de är så besvärliga. (Och på det svarar de förhoppningsvis "right back at'cha".) Jag älskar mina vänner. Och allt det där är ju kärlek. Ju. Och så älskar jag Gud.

(Dessa tankar ackompanjeras av maken som spelar "Bereden väg för Herran på pianot...i september?)

Att rangordna är ju inte så bra, men visst är det på olika sätt jag älskar min man, min syster och min goda vän. Förstås. Men det gör mig lite beklämd när det fortfarande är så svårt att komma ifrån den här bisarra föreställningen om att det bara är kärleken till en respektive som kan göra en till en hel och harmonisk människa. Jag ska villigt erkänna att i mitt fall är det en stor hjälp, men kärlek kan ju fortfarande ta sig så många uttryck. (Två paranteser;
1. Maken har övergått till att spela nåt svängigt från Trazan&Banarne och
2. Hela detta kärleksresonemang utgår från kärlek som ... platonisk. Erotik och sex och snusk och sånt, det är en annan deal. Det tar vi en annan gång. KANSKE. Jag är ju trots allt pryd.)

Varför detta kärleks-ältande? Jo, för att även om jag tror mycket på äktenskapet som kall - väldigt katolskt och fromt - så är det på samma sätt som med t ex nunnor; en nunna är inte mer än människa. En gift människa är inte mer än människa. Dvs; bara för att jag har en man betyder det inte att jag inte har dåliga dagar. Att jag inte känner mig ful, korkad och...allmänt ur mitt eget skinn. (Precis som en nunna garanterat har väldigt ofromma dagar och mest tycker att hela den här kloster- och dokprylen är ap-trist och meningslös.) Och det beror inte på att min man slarvar med att ge komplimanger, eller diska, eller natta barn eller vad det nu kan vara... Han är bra på allt sånt. Lik förbaskat kan jag känna mig skräpig. 

Det händer att singlar i min närhet liksom nästan håller det emot mig; dvs "du har knappt någon anledning att klaga på nånting för du har din MAN!!! En BRA man dessutom. Du har ju nån att pussa; alltså har din rätt att känna dig fisig och klaga upphört." Och jag tänker bara i mitt stilla sinne att "kom igen nu". Även om man längtar som en tok efter att leva den där eftersträvansvärda tvåsamheten tror jag man ska försöka vara glad över det som är ens situation här och nu. Jag är - oftast - glad över min, var glad över din. Våga stå för att det kanske ibland rentav är härligt att INTE behöva tvätta 6 personers tvätt, lägga ut 8000kr i månaden på bara MAT från konsum, inte behöva inleda ett smärre projektarbete varje gång man ska gå ut och äta middag eller gå på bio. Kärlek finns där i livet, även utan man/fru och barn.

Det här låter säkert jätteidiotiskt. Staplade självklarheter kanske. Vad jag ute efter är lika banalt det; att vara glad där man är? Hitta kärlek där man är? Man blir inte självförverkligad bara för att man hittar en fru eller en man, om det nu är det man vill. Inte heller blir man automatiskt lycklig om man kan leva helt fri och ledig utan läbbiga ungar och nån tant eller gubbe hemma som ställer krav. Det är nåt annat som krävs. Tror i alla fall jag. Det behövs en strävan efter att hitta sin balans och harmoni precis där man är. Precis i det man gör. Och samtidigt ska man klara av att sträva mot mål och drömmar, utan att glömma sitt nu. Skit-svårt förstås. 

Jag är tok-lycklig över min familj. Över mitt äktenskap, över mina tröttsamma krävande ungar. Men den och det i sig, eller min situation i sig är igen garanti för att jag skutta runt som en liknöjd "färdig" robot. Och jag vill inte få slängt i ansiktet att jag inte har rätt att ha min nojor och mitt depp och trassel, bara för att jag råkar vara lyckligt gift. Det betyder nämligen inte att jag är otacksam, eller att jag inte uppskattar det jag har. Men till syvende och sist är jag ju ensam med min Gud och det är där jag måste hitta mitt värde. Det är där jag måste hitta kärleken. Se att jag är "älskansvärd". Det är där jag måste hitta min klippa. Det som jag vilar på och bärs av.

Vad vi än tror om tvåsamheten - att den är bra och god och viktig eller att den är något samhälleligt pådyvlat som understöds av Harlequin-romaner och dålig tv - så har jag träffat väldigt få människor som rakt ut säger att de aldrig vill leva i en tvåsamhet för att det är så tråkigt, eller instängt eller vad det nu är. Det verkar som nästan alla när den här drömmen om än i smyg, att det ska komma EN person och vara den som gör livet värt att leva jämt jämt jämt. Well. Jag har - mitt tycke - världens bästa man. Och jag är olycklig och grinig ibland i alla fall. Och det är inte hans fel. (Det finns få såpa-repliker som gör mig så illamående som "I am going to make you so happy." Någon annans lycka kan aldrig vara ett livsmål. Inte heller att någon annan ska göra mig lycklig och ha det som livsuppgift.) Det betyder inte att han inte älskar mig. Eller att jag inte älskar honom. För det göra han. Och jag. Varje dag. Det är ju ett verb det där, att älska. Även utan att blanda in sex.

(Parantes; nu har han gått över till att spela Solfeggietto av CPE Bach...)

Som vanligt harvar jag runt runt i mina små resonemang. Om du bara tyckte det här var staplade självklarheter; ok, då får du se det som en kortare rundtur i min skalle, typ "så här tänks det hos mig". Jag tror på tvåsamhet. Men jag tror mer på kärlek. Som något stort och brett och meningen-med-livet.
För vad är kärlek? Kärlek är att ge. Ge tid, omtanke. Inte svårare än så. Och ändå så otroligt svårt.

Nu har han lämnat pianot. Och anser att vi ska åka till landet. Om fem minuter. Stressa mig inte! 

Japp, det är onsdag vilket innebär CORE. Igen. Hua.

I söndags tog jag mig samman och paltade mig ner till gymet igen, för att köra ett styrkepass tänkte jag. Eller kanske Step-passet. Om jag tordes. Jag menar, jag är sjukt koordinerad vilket är svårt att tro med tanke på att jag är en kort och rent av lite satt person (nu kommer jag få skäll av han mannen eftersom han anser att det där är self-bashing, men vad fasen; jag ÄR lite satt). Det var alltså inte själva koordinationsprylen som jag oroade mig för utan orken. Snurrandet. Så jag frågade receptions-damen: "Tror du jag pallar Step-passet??" Hur nu hon skulle veta det. Hon pepp-peppade så där hurtigt som bara människor på F&S kan så jag tänkte att vad f*n. Och så knallade jag in.

Jag grabbade en bräda och ställde mig galet längst bak. Till saken hör att för om åren brukade jag träna aerobics - luuv it - och då ställde jag mig nästan alltid längst fram. Lite så där; "jag är kort och satt och har korta armar och ben och inte världen bästa kondition men jag är tok-koordinerad så move over, alla slanka typer. Här kommer jag!" Dessutom ville jag kunna se vad jag höll på med så att jag verkligen gjorde rätt. Och JA, jag ska erkänna, jag la alldeles för mycket tid på att jämföra och fundera på vad andra höll på med. Ganska dumt, tidsödande och t o m lite destruktivt.
ALLTSÅ ställde jag mig nu längst bak. Mitt för en pelare så jag såg verkligen inte mig själv på hela passet. Och det var ju så otroligt roligt! Tjoho! Världens tempo och en sån där speedad instruktör med mycket vicka på rumpan och mycket bålrullningar och ett sjusärdeles broadway-complex som vi alla skulle delta i. Skitroligt! Och jag tog det så lugnt som jag kunde. Jag tänkte att jag måste orka hela passet, vilket innebär att jag tar i så mycket som jag ids. Sen började det ju snurras och skuttas och olika håll och vändas bak och fram och spegelvänt och allt sånt...jättejobbigt och jätteroligt och jag hängde med precis hela tiden fast det var första gången. 

Senast jag var med på ett aerobics pass fick jag gå ut eftersom jag blev så otroligt yr i huvudet av allt snurrande och jag tänkte att det är pinsamt att svimma och det är taskigt att braka rätt in i grannen bredvid. Sen blev jag ju sjuk på riktigt.

Nedvarvningen i söndags var till Mack the Knife så nu har jag gått och nynnat på den i flera dar. När jag kom hem igen, svettig som en gnu och sjukt speedad jag med, hoppade jag in i duschen galandes:

Und der Haifisch, der hat Zähne
Und die trägt er im Gesicht
Und MacHeath, der hat ein Messer
Doch das Messer sieht man nicht

OOOOh, jag älskar Lotte Lenya.

MACKIE MESSER

Sen kan det ju vara lite mer Frank Sinatra om man nu tycker det är roligt. 

Well. Sen lugnade jag ju ner mig. Och idag är det som sagt core igen. Hu så jobbigt. 
Men det är ju bara att bita ihop. Det är ju musklerna man vill åt. 

Det finns få saker som gör mig så grinig som illa skrivna böcker. Det är helt i klass med dåliga filmer och dåliga viner. (Det där lät snobbigt bortom rim och reson - må så vara.) Jag har precis läst klart "Mia - sanningen om gömda". Och jag ska försöka göra några korta iaktagelser.

Jag köper Monica Antonssons research och indignation i sak...eller vad man ska säga. Det är klart att det är fullständigt åt helsike att en person som Mia Eriksson med ett så pass märkligt förhållande till sanningen och verkligenheten har kostat svenska samhället så mycket pengar som hon har gjort. Att hon har tillåtits behandla sina barn och andra människor i sitt liv så illa som hon har gjort. Lika mycket år helsike är det att vuxna människor pucklar på varandra, som Mia ex bevisligen har gjort. Och det är åt helsike att bedra och gå bakom ryggen som det verkar som både Mia och hennes ex har gjort. Och som vanligt är det mest synd om ungarna som är helt oskyldiga och som antaligen farit mest illa genom hela soppan. Fy fan.

Jag får spader på Monica Antonssons språkbehandling och struktur. Hela boken är en enda lång text-massa som delas upp till synes godtyckligt med spattiga hopp i tid och rum. Det är en enda lång...drapa. Det brister i struktur. Det brister i logik. Och ska man nu kritsera någon annans text för just brist på logik, struktur och sanningsanspråk, då är det rätt bra om man själv är ordentligt strukturerad och logisk. Jag får en känsla av att hon drivits av en dead line eller kanske av att "vissa saker är så pass viktiga att få skrivna/gjorda att det är värt att det blir gjort lite halvtaskigt"...ungefär. Lite "don't do it well, get it done". Well, den här boken hade vunnit otroligt mycket på att vara lite mer well och lite mindre done. Hafsverk, det är vad jag tycker den är. Sen är det gräsligt och upprörande innehållsmässigt men eftersom det är så rörigt är man bara marginellt klokare efter att ha läst den. Det blir liksom oundvikligt att inte ifrågasätta även Antonsson bok när den är så galet spretig.

Jag ska erkänna; jag har inte läst Gömda och har väl inga galopperande planer på att göra det. Framförallt tänker jag ALDRIG köpa bokeländet - ska jag läsa den kommer jag låna den på bibliotek. Med stora solglasögon på och stor slokhatt. Haha. Nämen, allvaligt; jag kan bara inte sponsra Mia Erikssons liv med så mycket som en krona. Det går inte. Om så bara en bråkdel av Monica Antonssons bok stämmer så är det för mycket....

Jag har tappat i stort sett all respekt jag nånsin haft för Liza Marklund. Jag har tyckt hon skriver driven underhållande kvällstidningsprosa i sin deckare; jag har läst nästan alla med samma behållning som ett sjyst CSI-avsnitt. Och det är väl helt ok. Jag har tyckt att hennes engagemang för misshandlade kvinnor och utsatta barn är beundransvärt. Jag läste "Det finns en särskilt plats i helvetet..." med stor behållning. Jag har tänkt att hon är lite lite läskig också. Det är skrämmande med folk - kanske särskilt kvinnor - med mycket makt och mycket pengar. Som dessutom är socialt orädda och säger vad de tycker, nästan helt ohämmat. Som säger saker som "jag har inget intresse av lycka"... (Jag tror mig minnas att hon sa så i en intervju. Det gjorde mig lite rädd. Om man inte söker lycka - vad söker man då? Mer makt? Förändring till vilket pris som helst?)

Jag har undrat om kvinnan har någon som helst humor. Humorlösa människor är nämligen bland det otäckaste jag vet.

Nu vet jag verkligen inte vad jag tycker längre. Den långa, tjusiga norrländska amazonen med skarp penna och tunga, med alla sina fastigheter och millioner... hjälp. Ve den som kommer i hennes väg. Hela soppan med förelagan till "Paradiset" ger en kalla kårar. Eftersom jag inte vet om det är mentalt hälsosamt för mig att läsa ytterligare en kackigt skriven journalist-bok avvaktar jag med att läsa "Vingklippt - sanningen om Paradiset" av Elisabeth Hermon. Den var dessutom slut på AdLibris; tur för mig.

Det är nåt som stinker i förlags-Sverige tror jag. Jag har lite samma känsla som när jag läste I trygghets-narkomanernas land (David Eberhard ni vet). Sjukt intressant (no pun intended) och viktigt men VAR fanns redaktören på förlaget som gav ut eländet? Vilken ostrukturerad soppa den boken var!! Och då blir man ju ledsen, jag menar, när innehållet är så pass viktigt och relevant och engagerande, då vill i alla fall jag läsa något som är genomarbetat, strukturerat och redigerat. Faktiskt. 

Var är alla duktiga redaktörer? Hallå? Gör ert jobb, dammit. Förlag; sluta ge ut spatt-spretiga böcker som borde tröskats om åtminstone tre varv till innan de gått i tryck. 

Som det är nu tittar jag misstänksamt på varje volym jag planerar att läsa. "Will you be worthy?" tänker jag. Är du värd min tid? Mina hjärncellers arbete? Va? Det får du baske mig se till att vara. Mitt liv är för kort och jag blir grinigare för vart år som går. Jag vill inte slösa bort pengar, tid och tankekraft på skräp.

För att avsluta något ljusare; läsa Scarlett Thomas. Både PopCo och The End of Mr Y var riktiga höjdare. Riktiga litterära pärlor. Jag går och suktar på Dead end som hon också skrivit, men jag har inte vågat börja än. Jag är väl lite rädd att hon inte ska leva upp till mina förväntningar en gång till. Eller att den ska var så sjukt bra att jag blir halvdeprimerad när den är slut. 

Att läsa är en av de saker som gör oss till människor på rikigt. Är det så?