yrkeskvinnan

Det var igår det. Jag hade varit på utbildning med jobbet i två dagar (nu igen - jag blir vanvettigt fortbildad hela tiden...fast skojigt är det). Det var trevligt och lärorikt, i den mån det inte var det berodde det mer på min ömma axel och ett irriterande flirr i halsen. Samt att jag hets-åt konferenskola under två av passen och det var ju lite onödigt.
Nåväl.
Så är vidå på väg hemåt i buss. Jag sitter bredvid trevlig kollega och surrar om ett och annat. Ser att det ringt någon, det är ett okänt nummer. Jag ringer upp, får inget svar. Ringer igen och får en av barnens fritidsfröknar i luren. Herr Minst har slagit sig. Herr Minst är på väg i ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Samtidigt som Stor-Killen ligger i en soffa på fritids och KRÄKS. Ompysslad av sin skärrade äldsta storasyster. Oj då...
Vad gör man då? Man grabbar tag i trevliga kollegans hand och håller i den en bra stund. Man hinner tänka att man verkligen har en rar kollega som sen pratar lugnande med en och frågar om helt andra saker så att man inte går i spinn. Man blir så där märkligt lugn fast adrenalinet far i kroppen. På nåt sätt är det ok, allting. Sen ringer de från sjukhuset och det verkar vara ok där med. Herr Minst är olycklig och det gör ont men jag får lugnande ord i örat. Väl framme på Södermalm hoppar jag av bussen och slänger mig in i en taxi. 270kronor senare flaxar jag in på barnakuten och får komma in till Herr Minst som ligger på brits med stödkrage och svullna ögon och hemska mängder SAND över hela britsen. Han blir igenomklämd av en ung läkare med snälla ögon. Det konstateras att det verkar bra. Alla ben och tår kan vickas på, det finns muskelkraft både här och där, men det gör ont uppe i ryggen och nacken.

Stor-Killens snälla fröken är där och har tagit hand om herr Minst. Hon är också skakad. Jag får en kram. Vi pratas vid lite, även Stor-Killen är ju o-kry och varför har han nu kräkts, undrar vi. Sen åker hon hem efter att ha klappat på Herr Minst.
Herr Minst och jag får åka hiss upp till barnröntgen där vi får vänta en stund. Jag hämtar tvättlapp och tvätte rbort grus ur ögonen på Herr Minst. Han är vid rätt gott mod, men stör sig på nackkragen. Till sist får vi komma in till två röntgensköterskor som är jättesnälla. Och duktiga. Och nogranna. Den ena pratar norska, den andra är väl från Örnsköldsvik eller nåt åt det hållet. Det är en han och en hon. Herr Minst far dyker upp och vi är alltså två föräldrar som kan klappa om herr Minst. Vi får blyförkläden och får bistå vid det myckna röntgandet.
Det tar ett par timmar. Alla kotor ska gås igenom innan kragen får tas av. Herr Minst får t o m åka hela vägen genom en Datortomograf (tror jag att det heter). Han hinner få tre klistermärken OCH en film innan vi får åka tillbaka ner till akuten och säga hej då.

Tillbaka inne på akutrummet berättar jag för Herr Minst att han har varit där en gång tidigare, när han bara var sju månader och hans pappa och storbror hade varit med om en bilolycka. Jag mindes plötsligt det, att måste vara samma rum. Att Stor-Killen låg där med blodfläckar på tröjan, insomnad med tårar på kinde, kramandes en brandmansapa. På golvet låg det bara en sko. Den andra blev kvar i bildvraket.

Jag säger allt det där till maken, som blir lite blank i ögonen. Själv låg han ju vid det tillfället avtuppad på stora akuten och blev undersökt och röntgad han också. Det är snart 6 år sen.

Man skulle gärna slippa att hamna på akuten. Men jag är lika tacksam nu som då att de finns. Att det kan och gör sitt jobb. Och att de till och med har tid att trassla fram tre klistermärken till en liten blåslagen 6-åring som klarade sig helt utan brutna armar, ben, nackar eller ryggar.

Väl hemma slängde sig bröderna om halsen på varandra, fast Herr Minst pep "ajaj, akta min rygg". Stor-Killen var fortfarande lite blek om nosen och hade allmänt dålig aptit.
Idag har jag dom hemma för återhämtning. Det råder ett stillsamt lugn i huset, och jag ska väl ta mig an ett och annat.
Och jag tackar min Gud, för hela levande barn, för sjukvården, för goda människor. Tack.

Här sittar man med en dunkade ond axel och hoppas att den nya fläktplattan under datorn kan hjälpa till att hålle temperaturen nere i tangentbordet...

Jag har ont. Då blir det svårt att hålla ordning på vad man tycker, eftersom som smärterierna gör att man också surar så ohämmat. Sabla axel. Sabla rygg.

...men för att inte låta surandet få sista ordet; jag har också garvat hejdlöst för mig själv i bilen när jag lyssnade på Titta på RIXFM ... nåt om res- och magsjukenoja som jag klart kunde relatera till. Jag var också lite snäll mot mig själv och bjöd mig själv på morotskaka till kaffet. Och såledels helt ignorerade den eventuella diet jag håller.

...och går och röstar. Förstås.

Det var ganska snabbt gjort. Jag plockade på mig en hel drös valsedlar, "som man ska", och stod sen och sprätte papper om kring mig till jag lyckats få ner rätt papperslapp i rätt kuvert.

Kändes lite fint.

Nu har vi velat fram och tillbaka en lång stund - ska det ätas på restaurang eller inte? Lite princip är det ju - mina svärföräldrar har det som väl etablerad tradition. Divan påpekade förnumstigt att "det gjorde vi ju faktiskt förra gången". Sant. Det lutar åt att vi masar oss iväg till Kolgrillen. Min diet är åt skogen i alla fall efter chokladtårta och annat smaskens hos brorsan. Vi firade hans små kottar idag. 2 och 4 år har de hunnit bli. Det är de som gör att min "längtan" (eller vad man nu ska kalla det - "bebis-sug" är det så vedervärdigt uttryck tycker jag...) hålls i schack. För fina är de. Och jag gillar att vara faster. Mycket. Gillar jag det.


Parantes: hela höger axel och armbåge är vidrigt inflammerade igen. Plus höger skulderblad. Det är rätt mycket skräp med mig, bitvis. Det gäller att stå emot när hypokondrin knackar på dörren - "du har nåt MS eller nåt", väser den i mitt trötta öra.

Jag har läkartid på fredag.

Visserligen bara till Skara men i alla fall.

Det är väl ett sätt att känna sig ungdomlig så gott som något...fast det ska erkännas att jag inte ser fram emot att behöva sova på golvet. Jag är för gammal!!

Nåväl.

Jag har vårdat en förkylning i veckan och det behöver vi inte gå in mer på (ety sådant är äckligt) utan det jag vill förtälja är följande:
- Jag har sett film. Jag har "bitit ihop" och satt mig ner, inte med sju avsnitt Scrubs på raken, ej heller The Closer utan sett film. Jag såg om Uppvaknanden från 1990.



Jag såg den som 17-åring och tyckte att det var väl en bra film, men lite tam. Kanske. Men bra. Riktigt bra. Sen när jag nu såg om den - har inte sett den på 20 år - så var det ju en fantastisk film. Se den.

Sen såg jag Love Story. Jag har aldrig sett Love Story. Jag visste ju vad den handlade om men har inte sett den. Min inre hobby-cineast klassar den som ett litet konstverk, men att de där två söt-fejsen blev Oscars-nominerade? Nja... Jag pendlade mellan att tycka att det var förljuget förskönande om dödlig sjukdom, och en smygande feministisk irritation över att allt ljus var på Oliver Barrett IV - Jenny var liksom en av hans attiraljer. Och vad hände med den smarta bitiga musik-donnan? De gifter sig mot Olivers fars vilja, de blir utan pengar, hon jobbar för att han ska ha råd med law school... och sen? Flög alla hennes ambitioner ut genom fönstret? Så fort han tjänar pengar så har hon bara en önskan; "a baby". Missförstå mig rätt, jag blev mamma som 22-åring, jag fattar den här vilja-ha-barn-prylen...men jag trodde de var lite mer radikala än så? Eller? Jag menar, okonventionell vigsel, frun försörjer mannen... eller var det bara en fas? Tills de har råd att bli småborgliga igen.
Sen det här absurda när läkaren berättar för MAKEN att frun är döende, men inte för frun själv. Vad jag vet är han inte hennes förmyndare. Jag VET, det är tidsanda (kanske, trots hippies och womens lib), men jag ser lite små-rött ändå. Usch!
Men trots detta, en inte helt oäven film. Att sen googla på Ali MAcGraw och inse att det inte blev så mycket mer än det här, att hon peakede med Love Story, för att sen göra en halv-sunkig come back i Dynastin... näe. Det var lite deppigt.



...och det där "mottot" från filmen: "Love means never having to say you're sorry"? Nä, det köper jag inte. Trams. Romantiskt icke-kommunikativt trams.
Påminner mig lite om "A walk to remember" som jag också surat över - men det kan vi ta en annan gång.

Nu måste jag packa. Ska man ta TVÅ liggunderlag till sig själv? Eller ska man försöka sno några extra på plats? Nej, det är ohederligt. Det kan jag inte göra. Om inte ypperligt tillfälle ges...

Jag anar höst. Varför? För att det finns en liten kall ton i luften. För att jag blir gråtmild och lite skör och sårbar mest hela tiden, men särskilt av den klara luften, av att se ljuset försvinna. Och jag tänker; är det så här det ska vara? Vad ska detta betyda? Att jag inte klarar av mitt liv? Att jag är otillräknelig?

Men det får vara så.
Jag vet vart jag ska gå. Jag vet vem jag ska fråga. Jag vet vem som håller mig handen, säger att jag är vacker, ser till att jag äter en smörgås och dricker kaffe, tittar på mig helt utan förbehåll och säger "jag älskar dig"...


Och så har jag Jesus också. Det är tur det.