Yrkeskvinnan Dag 10: Vad hade jag på mig idag?
Jag har bytt kläder en gång redan idag. Imorse vaknade jag i FLANELLNATTSKJORTA = härligt.
Klev ur den och klev i skruttjeans, långärmad t-shirt + kofta samt prickiga strumpor i turkost och rosa. Därefter tjocka yllebenvärmare, stickad "kilt" slash rumpvärmare, plus vinterjacka + mössa + halsduk + tjockvantar. Plus kängor. Detta för att jag skulle ut med hunden.
Efter att ha pulsat i snö med min tax bytte jag till snyggare jeans, svart t-shirt och lila stickad tröja, svarta knästrumpor med vita prickar.
Roligare än så var det inte. Jag hoppas snart få hoppa i flanellnattskjortan igen.
Yrkeskvinnan Dag 8: Ett ögonblick
Ett ögonblick. Ett öööööööööööööööögonbliiiiiiiiiiiiick / En koooooooooort seeeeeeeeeeeeeekuuuuuuuuuuuuund
...
En eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeevigheeeeeeeeeeeeeeeet....
Nä. Skärpning.
Jag har svårt att välja ögonblick, verkar det som. Det finns fyra ögonblick som påminner starkt om varandra. Gissa vilka, liksom. Det är ögonblicket av ett helt vansinnigt limbo, då jag svävat mellan någon slags liv och död och nästan varit på väg bort ur min egen kropp. Då jag tänker att det här är ju fullständigt bortom all slags rim och reson, att jag utsätter mig för det här, att jag är del av något märkligt och stort och okontrollerbart och tidlöst och smärtsamt och orimligt. Det är de där sinnesjuka minuterna innan mina barn har kommit till världen.
De minns jag.
Jag minns ögonblicket då jag fick telefonsamtalet med budskapet: "Din son mår bra och din man lever". Detta efter bilolyckan för drygt sex år sen. Hur tiden stod still och allt som fanns var jag och den där mannen på andra sidan telefonen vars röst var min livlina. Hur allt liksom upphörde att vara det det nyss var; torsdag, min födelsedag, vardag, arbetsdag... och blev olycksdag. Dagen för olyckan.
Jag minns ögonblicket då Magnus och jag stod och höll varandra i handen i vapenhuset, alldeles innan vi skulle traska ner för altargången tillsammans. Hur vi bara tittade på varandra och liksom nickade och hur den nicken liksom sa: "NU. Nu hoppar vi."
Jag minns ögonblicket då tiden stannade en tidigt morgon för sju år sen. Klockan var halv fem och jag var i femtonde veckan med Herr Minst. Det bara rann blod. Massor med blod. Och jag minns hur jag blev varm och kall och varm igen i ansiktet och tänkte: "Nu förlorar jag mitt barn."
Och nästa ögonblick då jag ett par timmar och ett ultraljud senare fick beskedet att vederbörande inneboende mådde finnemang och obekymrat snurrade runt i magen på mig.
Jag minns ögonblicket då han Magnus klev in genom dörren på ett pyttelitet konstgalleri på Strandvägen för snart 19 år sen. Hur blickar möttes och tiden verkligen stod still, nästan så där som i en novel i Allers.
Jag minns ögonblicket, det är väl 30 år sen, då min mamma inte kunde möta min blick utan med handen i ansiktet sa: "Blir du väldigt ledsen om pappa aldrig kommer hem mer?" Och hur jag sen låg i min säng och dunkade pannan i sänggaveln om och om igen.
Jag minns ögonblicket då jag i vansinnesraseri - mycket olikt mig - lappade till en tjej som strulat med min kille. 20 år sen är det, jag har aldrig gjort om det. Hur jag skrek helt bisarra saker och sen - smack. I ansiktet. Kanske träffade jag inte så illa - jag minns inte.
Faktum är att det finns många andra ögonblick - inte lika storslagna, dramatiska och omvälvande. Är det inte så att livet består av en förfärlig massa ögonblick, staplade på varandra, trädda efter varandra på nån slags livstråd. Det verkar som man minns de stora, de smärtsamma, de avgörande. Och det är väl inte så konstigt. Men det finns också andra ögonblick.
Ett synnerligen odramatiskt ögonblick. Jag sitter på berget - utsiktsberget, några hundra meter in i skogen från platsen där vi numera bor - och jag tittar ut över träden, sjön, dammarna, himlarna...allt ovanför, runtomkring och nedanför mig. Jag har munkjacka och huvan uppdragen och känner mig lite franciskansk. En broder med huvan upp signalerar "jag ber - stör ej". Solen är på väg ner och jag tänker att jag sitter kvar så länge solen syns. Sakta sjunger den bakom trädtopparna på andra sidan dalen. Ljuset är så vackert. Himlens blå ton skiftar så oändligt sakta...och ändå så snabbt. Det är magiskt och overkligt och samtidigt så... verkligt. Jag tänker att jag lever och finns precis här och just nu. Tack för att jag får finnas.
Yrkeskvinnan Dag: 7 Min bästa vän
Min bästa vän. Väldigt laddat måste jag säga. För mig har de där bästa vännerna kommit och gått. Ni vet det där som man sa, att killar kommer och går men vänner består... Nja...
Min första bästa vän träffade jag på lågstadiet. Jag har något slags vagt minne av att jag liksom utnämnde henne, M, till min bästis. För en sån skulle man ju ha. Oklart hur mycket hon var med på noterna. Fast vi hängde en del, var lite hemma hos varandra, jag gillade hennes föräldrar. Hon läste lika mycket som jag, antagligen mer, och vi jämförde våra bokhyllors innehåll.
Sen bytte jag skola inför mellanstadiet. Jag hade inga kompisar i början, men sen blev jag kompis med LB. Hon var lite utanför, liksom jag. Lite mobbad, liksom jag. Vi kom inte särskilt bra överens. Men hon läste mycket och vi jämförde våra bokhyllors innehåll.
Sen fick jag min första riktiga bästis. L. LM för att vara exakt. Det var väl i sexan. Det hade varit rätt turbulent i parkonstellationerna där ett tag. AN hade domderat och styrt och ställt och LM hade först varit bästid med AN, sen med AS vilket gjorde AN galen och sur. Alltså hängde AN med mig för att kunna snacka skit om LM och AS. (Parallellt var TB och LW bästisar, lika så JF och AC. Övriga tjejer drällde lite vid sidan om.) Hur som helst LM hade faktiskt också var bästis med JH men det var länge sen. I sexan blev det vi, LM och jag. Vi bodde hemma hos varann. Vi lyssnade på skivor, drömde om killar, pratade om ALLT och lite till. Tyckte att vi ägde världen. LM läste Kullagulla vilket jag tyckte var höjden av larv. Men vi läste Maria Gripe och älskade Skuggböckerna passionerat. LM bytte skola i sjuan och blev bästis med JT. Vi hängde rätt mycket alla tre och länge var även JT en av mina allra bästa vänner.
I åttan flyttade jag till Amerika. Där blev Abby min bästa vän.
I gymnasiet blev jag liksom lite upplockad av UE. Vi hängde och jag måste säga att det är nog ett av mina mer osunda vänskapsförhållanden. UE hade klart manipulativa drag och styrde och ställde med mig på ett sätt som verkligen inte var hälsosamt. Samtidigt blev jag också vän med H, I och lite senare också S. Vi fyra utgjorde en stark grupp, dvs tills jag fick pojkvän i trean. Där nånstans krackelerade det.
Efter gymnasiet återupptogs kontakten med UE. Vi lappade ihop vår vänskap och länge var den verkligen något mycket viktigt i mitt liv. Länge kunde jag säga att, ja, hon är min bästa vän. Men för tio år sen tog det slut. Antagligen för gott.
När jag var 17 på det 18 träffade jag en grupp tjejer som alla var 1-2 äldre än jag. Det var i kyrkokören och vi umgicks intensivt under några år. Sommaren 94 var vi tillsammans i princip dygnet runt. Vi hängde runt en sunkig glasskiost i Kungsan där E jobbade. Vissa dagar satt vi där från det att Es pass började till dess det slutade. Vi skrev vik-sagor (ni vet, börja en mening, sluta mitt i, vik ner, skicka vidare) och skrattade tills vi fick kramp. Vi gick hem till mig, jag bodde närmast och tittade på Lilla sjöjungfrun och drack te hela nätterna till dess vi inte kunde hålla oss vakna. Separationsångesten gjorde att vi inte kunde skiljas åt utan alla sov över. Det var E, M, A, J (enda killen i gruppen) och jag. E, M och A är fortfarande mina bästa vänner. Faktiskt. Även om de bor för långt bort för att det ska vara riktigt okej. De har alla tre flyttat utomlands. I perioder har vi umgåtts intensivt i grupp. Det har varit härligt! Vi har rest tillsammans, firat födelsedagar tillsammans, fixat möhippor tillsammans... Och jag minns en lång lång rad av nätter vid kafébord, köksbord och ändlösa rader med tekoppar och askoppar och kaffekoppar då vi rökte och drack te och pratade och pratade och pratade och skrattade. Och allt var som en enda fantastisk himmelsk symfoni, en änglakör, musik från himlen...
De vännerna, de från runt 17-18, de ha jag kvar. Vi har kvar varandra. Vi ses tillsammans då och då, med våra respektive och alla våra barn. Tillsammans med E, M och A har jag och 19 barn tillsammans. Det är lite häftigt. Jag vet hur mycket dessa vänskaper har format mig, och det är till störst del till det bättre.
Parallellt med alla dessa bästisar, alla dessa "du är min bästa vän", har jag haft en rad killkompisar, som betytt väldigt mycket. Det var N och K och A mellan 5:an och 7:an. I Amerika var det Benjamin, min första pojkvän, som också var väldigt mycket en bästa vän. I gymnasiet hängde jag med R rätt mycket, fast han inte kom särsklit bra överens med mina fyra tjejbästisar. Sen tillkom hans bror T och Ts flickvän K. Vi hängde rätt mycket eftersom K hade egen lägenhet. Där hade vi våra första oskyldiga små-fyllor, mycket skratt, mycket prat...
Sen kom som sagt J men även MH, som jag sen förlorade. J träffade sedan M, som blev en mycket mycket nära vän. Som jag också har kvar och saknar när jag inte träffar henne träffar henne tillräckligt ofta.
Sen på universitetet träffade jag AK som blev en väldigt god vän. Jag hade E och K som också var väldigt nära vänner... Jag lärde känna L som jag fortfarande träffar om än för sällan.
Jag lärde känna paret S och T som också blev nära och kära vänner.
Jag började lära känna yngre vänner i mitt jobb. Vänner som först var kollegor och medarbetare men sen blev vänner, nära vänner. A och J och några till...
Jag har varit rikligt välsignad när det gäller vänner. Det jag saknat i kärnfamilj har jag haft i överflöd när det gäller vänner. Trots att de kommit och gått lite grann, några finns ju inte kvar, några är det verkligen helt slut med - och det har verkligen var smärtsamt när det hände. Min första riktiga bästis, LM, jag minns fortfarande hur ont det gjorde när vi återsågs på gymnasiet och jag insåg att vi verkligen inte hade mycket att säga varandra. Att det verkligen var slut på riktigt.
Kanske har jag varit lite...vän-promiskuös? Nästan lite "slampig" när det gäller vänner? Jag har haft lätt att känna "den här människan är ju helt FANTASTISK!" Lätt att känna att det här någon jag litar på, någon jag vill dela mycket med. Och det är mycket mycket sällan jag blivit sviken. Jag tror det är av NÅD, lite tur och en viss naturlig fallenhet för människokännedom. Jag litar verkligen inte på vem som helst, men jag har haft förmånen att träffa många människor som det varit lätt och vettigt att lita på. Lite svedd har näsan blivit, men inte mycket.
Eftersom jag haft så många, riktiga och nära vänner är det nästan omöjligt att säga "min bästa vän". Eller det är klart att det inte är. Jag har en bästa vän. Sen snart 18 år. (Och nej, trots att jag skarpt gilla sångtexten "Maybe it's a little bit crazy to believe/That my best friend is my saviour" och verkligen tycker så i många avseenden så är det här något annat.)
I snart 18 år har det funnits en person som jag delat så gott som allt med. Som är världsbäst på att lyssna. Som jag kan skratta mig till magknip med. Som jag kan berätta det allra allra mesta för. Som är mitt allt. Som jag delar min tro med. Som jag delar tvättkorg med. Som jag nästan gör vad som helst för. Som är den enda jag skulle stå ut med på en öde ö. Som jag alltid vill vara tillsammans med.
Ja, det är säkert lite larvigt, sentimentalt och jolmigt. Det struntar jag i.
Min bästa vän är min man.
Mina barns far.
Magnus. Det är min bästa vän.
Yrkeskvinnan Dag 6: Min dag
(Ja, det är ett Jonas Gardell-citat.)
Min dag är blåsig och rätt kall.
Jag vaknade mitt i en märklig dröm där jag återsåg en kär vän som jag inte sett på mycket mycket länge.
Jag blev uppjagad av maken som ville hinne umgås i tio minuter innan han skulle iväg. Vi hummade lite åt varann över smörgåsen och kaffet och min superssvåra sudoku. Sen försvann han.
Jag jagade iväg tre av fyra barn efter att ha försäkrat mig om att koftor bars, att vantar och mössor fanns och att samtligas stövlar i alla fall inte var dyblöta inuti.
Det fjärde barnet masade sig upp. Jag bäddade min säng, la fram kläder, slet av mig pyjamasen för att ta en dusch, då det fjärde barnet började väsnas om att hon behövde låna min dator. "Leta själv, jag vill inte ranta runt näck i huset", blev mitt svar. Barnet hävdade att datorn icke stod att finna. Jag gastade: "Jag VILL inte ranta runt näck, och om jag kommer ner och hittar min dator på tio sekunder blir jag sur!" Barnet fortsatte att gnälla. Till slut fick jag ÄNDÅ ranta ner näck...och jag hittade självklart datorn på tre sekunder, inte tio. Jag blev sur. "Ja, jag är dum i huvet!!" gastade barnet teatraliskt. "NÄÄE", gastade jag, "men du letar hemskt dåligt!!"
Jag duschade. Jag gjorde små rehab-övningar för min onda axel, med mitt fina röda gummiband. Jag klädde på mig svarta urtvättade byxor, grön topp och blå kofta. Och vinröda strumpor - jag har påvekomplex. Jag hann samla ihop mitt pick och pack, hoppa i jodpushen och slänga på mig min nya fina jacka som jag köpte igår, och som har huva och är grå och lite lite luddig. Lite duffel-rip-off, typ.
Jag kom med bussen. Jag kom med pendeln. Jag ringde upp min krasslige, hostande onkel och konverserade honom i nån kvart. Jag missade bussen utanför stationen och fick vackert traska hela vägen till kontoret. Det gjorde inget, jag hade ju huva, men rackarns vad det blådte kallt.
Sen har jag lyssnat in på en fikarastdiskussion om kaffeautomatens vara eller icke-vara. Jag har gått en ostsmörgås och lite mer kaffe. Jag har bokat dejt med en kompis för att förena nytta med nöja och prata både jobb och andligheter.
Nu sitter jag här MITT i min dag (som är min och Guds och inte skit). Jag ska nu packa ihop efter att ha skrivit kopiösa mängder mail, räknat och sammanställt lite, härjat runt lite i registersystemet, SNUTIT mig kopiöst mycket...och bokat in några datum. Jag ska peta i mig lite lunch. Jag ska göra det solokvist, för jag gillar det ibland. Sen ska jag på mitt kompis-jobb-möte. Sen ska jag se om jag inte kan få sällskap med min man hem. Sen ska jag fundera ut en inspirerad kyckling till middag. Och ta ett glas vin till den. Sen ska jag se TVÅ avsnitt av Medium, femte säsongen och se hur det går. Sen ska sova.
Det får bli min dag. En helt okej dag. Som är min. Guds och min.
Yrkeskvinnan Dag 5: Min definition av kärlek
Det är också ett verb. Något man gör. Det blir bättre på engelska: love and to love, samma ord men det ena är faktiskt ett verb. En bekant blev så mäkta förvånad när jag hävdade detta. Att kärlek är något man gör. Något man bestämmer sig för. Något man jobbar för. "Men alltså, för mig är ju kärlek en...känsla?" Nja, det tycker nog inte jag. Sa jag. Jag tror han fick nåt att tänka på där.
Jag blir lätt lite provocerad när man hävdar att det skulle vara något outgrundligt och svårt och omöjligt att definiera kärlek. Eftersom jag nu råkar tycka att det inte är svårt. Att definiera. Jag har inte sagt att kärlek inte är svårt. För det är det. Men det är inte svårt att definiera.
Kärlek är att ge. Av sig själv, av sin tid, av sitt engagemang, sitt intresse.
Min pappa har en gång sagt att kärlek är det enda som det blir mer och mer av, ju mer man ger bort.
Sammanhanget var antagligen någon form av syskonrivalitet mellan min bror och mig. Jag gillar det. Jag tycker det är klokt, sant och bra.
Kärlek är att ge.
Jag känner en man som kallar sin fru för "Kärleken". Jag tyckte det var lite fint.
Gud är kärlek. Där barmhärtighet och kärlek råder där är Gud. Ubi caritas et amor Deus ibi est.
För några år sen var jag inbjuden att delta i nån slags semlevnadsdag på ett gymnasium. En sån där sex&snusk-dag ni vet. Hur som helst, min man och jag var inbjudna för att prata på temat "Hur man håller kärleken levande" eller nåt sånt. För 16-18-åringar. Okeeej...
Jag blev lite inspirerad trots allt - eventuellt lite ledd av Anden, vad vet jag - men jag kom på mig själv med att prata om just det här. Att om man vill "öva" sig i kärlek, för att kanske leva i en långvarig, kanske t o m livslång relation senare i livet, då är det givande man ska öva sig i. Man ska öva sig i att GE. "Ge av er tid, av ert engagemang, bry er om varandra och hur ni mår, på RIKTIGT" var budskapet. "Engagera er ideellt, politiskt, i scouterna, fotbollsföreningen...GE av er tid."
Det mest fantastiska var att de fina kidsen verkade förstå vad jag menade. En lång ranglig kill berättade lite försynt att han ställde upp som tränare i basket för ett gäng 10-åringar. Frivilligt. Ideellt. Och det var roligt, det gav honom mycket även om det ibland var lite motigt och tungt att masa sig i väg på helgerna. Snacka om att öva sig i kärlek.
När jag ser människor som genuint bryr sig om varandra blir jag lite varm inombords. Det känns som om jag får sola lite. Jag minns en kvinna som begravde sin mor på min kyrkogård. Hennes sambo, som inte delade hennes religion, inte hennes kultur eller nationalitet - han stod lite försynt vid sidan om medan kvinnan och hennes syskon sänkte sin mors urna. Alla grät. När de var klara närmade sig mannen, han la en arm om henne och bara stod där. Inga åthävor, ingenting. Hon lutade sig mot en axel och grät färdigt. Sen kom han fram till mig och sträckte fram en stor karl-näve. Han ville tacka så mycket för att vi ordnat det så fint för svärmor. För att vi kunnat göra det här för hans käresta. Länge tryckte han min hand, utan att det blev jobbigt eller pinsamt. Han hade nämligen skött all kommunikation med mig inför begravning och bisättning. Planerat och ringt, fixat och donat. Han behärskade språket bättre än hon. Kärlek. Mitt i sorgen fick jag bese detta, och sola mig lite.
Kärlek är att ge. När jag kramar mitt barn ger jag min fysiska tillgivenhet, min värme, förhoppningsvis min trygghet. När jag lägger in rena och vikta tröjor i en låda ger jag min omsorg. När jag lagar mat. När jag blir arg och förmedlar det men någon slags eftertanke. När jag lyssnar på utläggningar och tankar om vänner, skolan, livet, Pokémon, Harry Potter, önskelistor, Taylor Swift, skavsår och trasig skor. När jag tröstar.
När jag blir omklappad och ompysslad. När jag får en färdigbredd smörgås på morgonen. När jag får veta att jag är saknad.
Det är kärlek. Alltihop. Och väldigt mycket mer därtill.
Yrkeskvinnan Dag 4: Vad jag åt idag
Jaja.
Mat är så himla...besvärligt.
Hungar pains. Fat is a feminist issue. Bla bla bla.
Mat är men jämna mellanrum my drug of choice. Vilket är tröttsamt. Och jag har svårt att bestämma mig för om det är mer hälsosamt, drug-wise, än att typ börja röka en massa istället.
Hur som helst; det här har jag ätit idag:
Frukost: Smörsgås + kaffe. Grovt bröd med ost och skinka, grövt bröd med leverpastej. Och kaffe. Lite vitaminer på det.
Lunch: Bacon, wokgrönsaker och ägg.
Mellanmål: en halv näve paranötter
Middag: LIte salami och ost, en avocado...en macka igen...lite jordnötter...eh...
Det blev ju inte så bra det där. Onsdagar är struliga, alla har aktiviteter, det är körer och scouter och tjosan hejsan...svårt att få ihop det där med mat. Pojkarna fick äggröra till middag. Flickorna har inte ätit än. Ingen ordning alls.
Men det hör faktiskt till undantagen. Övriga vardagar är det mycken ordning och reda vad gäller maten. Imorgon är det torsdag - gissa vad vi äter? Soppa och pannkaka givetvis.
Mat. Jobbigt. Och trevligt. Men jobbigt.
Nu ska jag baka ett enkelt bröd. Utan jästid.
Yrkeskvinnan Dag 3: Mina föräldrar
Alla föräldrar drabbar sina barn. Som barn till föräldrar nickar man menande, som förälder till barn blir man nedstämd och får komplex.
Som min syster skrev, hennes föräldrar läser ju hennes blogg. Min syster och jag har en biologisk förälder gemensam, och just den föräldern läser väl ibland även den här bloggen. Min andra förälder gör det inte. Vad jag vet.
Hur som helst. Jag älskar mina föräldrar. Jag undrar ibland om de verkligen älskar mig. Alltså på riktigt undrar jag det. Jag vet inte om det står i FNs barnkonvention om det är en rättighet att bli älskad av sina föräldrar, antagligen är det inte det, men jag tycker ändå att det är deras förbannade plikt att försöka.
Och det tror jag i och för sig att de har gjort. Så gott de har kunnat. Hoppas jag. Det är nog mest det att de har haft så mycket med sitt. Att jag inte har fått vara tillräckligt viktig och intressant för dom. På riktigt. Man är mest en börda/ett besvär/en plikt/en trofé... nåt åt det hållet. Jag vill inte vara nåt av det där i förhållande till mina föräldrar.
Man ska se upp med att favorisera barn, har jag hört. Det samma gäller föräldrar. Se upp med det. Jag har nog favoriserat än den ena, än den andra föräldern. Mest i mitt eget huvud. Jag tror inte de har märkt det. Som sagt, jag har inte känt mig så där väldigt viktig i deras liv. Mer än på nåt slags formellt plan. Jag säger inte att det objektivt sett var så, men det har faktiskt känts så, alltför ofta.
Jag håller så sakta på och frigör mig. På riktigt. Jag menar kom igen, jag har betalat egna räkningar och fixat 95% av alla min jobb själv sen jag var 20. Likförbaskat har jag låtit dem ta en massa ledsen plats i bröstet på mig på ett sätt som jag snart hoppas jag kan sluta med.
Jag frågade min man en gång om han blev ledsen när hans föräldar sa eller gjorde si eller så. Jag blev helt ställd när han svarade att det liksom inte riktigt spelade nån roll. De har ju sitt liv, han har sitt. Va? Får man tycka så? Får man känna så? Får man vara frigjord från sina föräldrar på det sättet? Tydligen får man det.
Jag vill också.
Min granne sa till mig att bland de saker man bör ha hunnit innan fyrtio är: "Förlåt din mamma." Jag har tre år på mig.
Ja just det. Min mamma är bibliotikarie. Min pappa är författare, översättare och journalist.
De skildes 1980 eller däromkring. Och även om jag också hade velat ha en hel familj, fått växa upp med en pappa och mamma under samma tak så har jag ju numera faktiskt tre syskon till som jag inte vill vara utan. Och en bonusmor och bonusmormor till mina barn. Så låt gå för den här gången.
Yrkeskvinnan Dag 2: Min första kärlek
Sen var det Göran i ettan. Som jag smällpussade på munnen bakom gympasalen och sen traskade iväg ifrån med högburet huvud, ungefär: "där fick han"... Vi gick inte på samma fritids så det var svårt att odla den relationen.
Nä, den jag minns som min stora stora STORA första kärlek, han hette Henrik. Han gick i trean när jag gick i ettan. Alltså, lågstadiet, inte gymnasiet. Han brukade missa bussen och eftersom jag fick skjuts med mamma brukade vi plocka upp honomm där han stod och såg olycklig ut på Hantverkargatan. Fatta att jag höll på att dö...
(Det där med "brukade" är ju lite relativt. Antagligen hände det typ...fyra gånger på tre år vilket i efterhand kändes som att vi "brukade" skjutsa honom.)
Jag var helt tokkär. Jag drömde om att han skulle säga så där som Robin Hood till Marion: "Marion min älskling. Jag älskar dig mer än själva livet". Fast till mig. Och så skulle han helst inte vara en tecknad räv. Fast när jag tänkte mig hans barnpojkröst och hur det skulle låta om han sa det...då blev det mest pinsamt. Och samtidigt ville jag ju inte att han skulle vara en vuxen karl, det skulle ju vara helt blääää...
Vi pratade mycket lite med varandra. Vi hade överhuvudtaget mycket lite med varandra att göra. Jag iaktog honom nog mest på håll. Jag tror inte att han var särskilt intresserade av grubblande brådmogna flickor med kort hår och hängslebyxor.
Sen när jag började gymnasiet - då gick han där. I samma gymnasium. Fast ett år över mig. (Jag har hoppat över ett år, det är därför det stämmer.) Och han var nästan lika snygg som när han var nio.
Är det inte lite lustigt hur saker och ting ibland kretsar kring vissa platser? Han brukade stå där på busshållplatsen på Hantverkargatan, snett mittemot Kungsholmens gymnasium. Och det var där jag återsåg honom 6-7 år och ett halvt liv senare. Tänk om... Istället var det så att den här mannen som jag har levt med i 15 år nu, han bodde sina första år ett halv kvarter från Kungsholmens gymnasium, fast på andra sidan. SAmtidigt bodde jag ett kvarter från samma skola, fast åt ytterligare ett annat håll. En knapp kilometer mellan oss när vi var nyfödda. Även han, min man alltså, gick i Kungsholmens Gymnasium.
Tänk att så mycket viktigt i mitt liv kretsat kring dessa få kvarter, runt Fridhemsplan. Vad det nu betyder. Inte så väldans mycket egentligen.
När jag flyttade från Kungsholmen gav jag upp Henrik. Och blev kär i Anders. Och sen i Patrik. Sen i Martin. Och Mattias. Och Jesse. Och Eric. Och Benjamin. Som var min allra första pojkvän. Men det är en annan historia.
Yrkeskvinnan hakar på - Dag 1: Presentation
Det pågår en blogg-happening och eftersom jag är grymt oinspirerad så hakar jag på. Tack syster.
Dag 1 har temat "Presentera dig".
Uh-huh...?
Få se. Jag är 37 år. Jag har är 163 cm lång/kort. Jag fick visa leg på systemet senast för nån månad sen.
Jag har varit gift i 15 år lite drygt. Jag har en man, fyra barn och en tax. Med epiteten "världens bästa" på samtliga.
Jag är utbildad på bredden och ledden och längden och tvären. Har läst musik- och litteraturvetenskap (har en fil kand) samt entreprenörskap på Magisternivå. Har även läst en halv termin religionsvetenskap men sen gick jag och fick jobb inom folkbildningen.
Jag har två jobb. Det suger just nu, eftersom det frustrerar mig att inte kunna fokusera helt och hållet. Just nu alltså. Andra gånger är det rätt kul att ha två jobb. Som liksom kompletterar varandra på ett makalöst sett. Jag jobbar dels med administration och döden på en kyrkogård. Dels med folkbildning. Jag tycker mycket om båda.
När jag inte får spader på båda och tycker att "nä, nu blir jag eremit och flyttar ut i skogen och slutar jobba". Men det brukar gå över.
Jag är - har varit? - ett socialt monster. Jag älskar att umgås med människor. Men sen jag blev lite trött för ett antal år sen och fick lov att krisa och vila lite är jag mer restriktiv i mitt umgående.
Jag bor periodvis i min tvättstuga. Jag har ett passionerat hat-kärleksförhållande till textilier.
Jag har slutat be om ursäkt för min person. Jag är krånglig ibland, besvärlig ibland men oftast väldigt trevlig att ha att göra med. Faktiskt. So sue me.
(Bad jag inte lite om ursäkt där? Sluta med det!)
Sen är jag katolik också. En rätt hängiven sådan. Det präglar (förhoppningsvis) det mesta jag gör och (förhoppningsvis) till det bättre. Jag tror på en kärleksfull Gud. Jag tror på Jesus. Jag tror att det gör skillnad.
