Yrkeskvinnan försöker hålla fokus

Vi återgår till någon slags vardag. En vardag som inte präglas av desinficering och tabletter och sjukdom. Tobias är nästan bra igen. Lite klent med orken men han skrattar och har nästan börjat dundra lite i trapporna så där som man förväntar sig att han ska göra. Sen blir han blek och trött emellanåt
Jag försöker sköta mitt jobb...något så när. Det går så där. Jag försöker att orka med mig själv med tjock näsa (pollen säsongen är ovanligt gräsligt, JA), rinnande näsa och trög skalle.
Jag gjorde heldag med mina döttrar i Södertälje och tokekiperade inför skolavslutningar och konfirmationer och baler och allt vad det nu var. Skor och klänningar och tänt var det här... Jag har inte återhämtat mig än. Men vi behövde hänga, mina flickor och jag. Jag hade varit ifrån dem i nästan en vecka redan innan Tobias blev sjuk. Sen många sjukhusdygn på det. Vi inledde hela alltet med frisörbesök så nu är de snygga i håret också.
När jag inte är lika trött och seg ska jag reflektera mer kring det här med kläder och skor. Jag har en teori nämligen.
Just nu har jag en SUR hund som inte kan förstå varför han måste stanna kvar hemma när den andra hunden får gå ut. Så kan det gå.
Och så ska jag försöka göra ett litet anständigt handtag till idag. Jobb-wise.

Yrkeskvinnan har ett barn på sjukhus

Jag är helt slut. Trött. Utmattad. Fast det är på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt känner igen.

 

Min son Tobias ligger på sjukhus. Vi hoppas att han ska få komma hem inom kort. För snart en vecka sen opererades han akut för brusten blindtarm. Han hade då haft hög feber och diffust ont i magen i en tre-fyra dagar. Det är lätt att vara efterklok men vi har verkligen gått efter regelboken. Fjärde dagen med hög feber, alltså över 39 grader, kontaktade vi vårdcentralen. Läkaren var mycket allvarlig. De tog hans snabbsänka. Den var på över 350. Man brukar vara sjuk om den är över 20. Vi fick stränga order om att åka till sjukhus NU. På en gång. Inte via hemmet.

 

Väl på sjukhus fick vi vänta lite grann. Men inte så där fasligt länge. Han skrevs in, de satte en kanyl och han fick smärtstillande. Efter ett par timmar kom vi upp på röntgen. Dvs, de gjorde ett ultraljud på honom. De var rätt förtegna.

 

Vi kom upp på en avdelning. Han fick en säng. Vi duschade och tvättade håret. Timmarna gick.

 

Vi fick veta att blindtarmen redan hade brustit och att han stod på kö för operation, men att det kunde dröja eftersom det kunde komma in fall som var mer akuta. Spädisar och sånt.

 

Jag åkte hem. Min man stannade kvar med övernattningsväska. De fick veta att det kanske skulle bli operation vid halvtio. Som blev elva. De var på väg ner på operation men fick vända. Vid ett på natten rullades han till sist ner. Då hade vi varit på sjukhuset i 13 timmar. Och detta var alltså akut.

 

Missförstå mig rätt nu. Jag har ingen rättshaveristisk agenda. Vi har blivit korrekt behandlade hela tiden. Jag vet att väntan är en del av sjukvården. Jag räknar faktiskt kallt med att de vet vad de pysslar med och att jag kan förvärra allting om jag blir arg och stressad och kräver att de ska ta hand om mitt barn NU. Om mitt barn kan vänta en timme till, även om det är jobbigt för oss, och ett annat barn räddas till livet på grund av det, då får vi ta det. Även om det är jobbigt.

 

Operationen som skulle vara rätt rutinmässig, titthål med tre ingångar och ta ca en timme, tog över två timmar och de fick göra ytterligare ett ingångshåll. Det var visst var lite överallt.

 

Vid fyra på natten var de klara och uppe på avdelningen igen, min son och hans far. Vi hade gjort upp om att det vara pappas tur att sitta bredvid när de söver en av våra ungar. Jag satt bredvid den då 14-åriga dottern i två omgångar då hon sövdes för operation av en för trång hörselgång. Det var jobbigt, men hanterbart. Men nu var det ju allvarligt. Det ringde hela tiden i öronen, det som läkaren på vårdcentralen sa med gravallvarlig röst. ”Han är mycket sjuk.”

 

Nu ligger han där, på Astrid Lindgren. Han blir sakta piggare. Men det var otrevligt när febern steg igen efter operationen, till 39,6 och han inte orkade dricka ordentligt och de fick koppla tillbaka näringsdroppet som de trodde att de kunna ta bort. Nu är febern nere, och hålls nere med alvedon och ipren. Han får intravenöst antibiotika tre gånger om dygnet.

 

Det var tungt att se honom så medtagen. Det var tungt att han inte orkade le. Det var tungt att höra att de råkat skada hans urinblåsa under operationen så att han måste ha kateter i flera dagar efteråt. I skrivande stund har han fortfarande inte fått ta bort den. Det var tungt att trösta hans lillebror som grät och längtade efter storebror och var orolig att han skulle komma bort och försvinna. Det var tungt att Tobias fortsatte ha ont på nya märkliga sätt och ställen, om än ofarliga, när hans tarmsystem skulle komma igång igen efter operation och morfinet skulle sättas ut.

 

Det är tungt när ens barn har ont.

 

Vi har gått i skift, min man och jag. Vi har snott åt oss några timmar tillsammans på sjukhuset för att inte hamna i situationen att vi bara ser varandra som kompletterande supportsystem för det sjuka barnet och de friska barnen. Vi är man och hustru och måste så vara även i kristid. Det låter både lillgammalt, pretto och besserwissrigt på samma gång och det skiter jag i.

 

Igår kom jag hem efter två hela dygn på sjukhus. Vaktavlösning på sjukan. Maken ansåg att jag behövde miljöombyte. Jag ansåg att jag behövde duscha. Jag behövde också mina hundar. Jag behövde min egen säng.

 

Men jag sover oroligt och drömmer konstigt. Jag sover tillsammans med en åttaåring som nattetid förvandlas till en väderkvarn. Denna åttaåring är inte van att sova ensam eftersom han delat rum med sin bror sen han föddes. Därför sover han hos sina föräldrar. Både för att han behöver det och för att vi behöver det.

 

Trots att det var skönt att komma hem så är jag helt slut. Allt blir en fråga om överlevnad och lindring. Jag äter choklad för att det lenar på insidan. Jag löser korsord för då stänger hjärnan av lite grann.

 

Men så stannar jag upp och känner något märkligt ursprungligt och instinktivt som susar långt inne i min själ. Jag är ju inte så mycket för det där att sväva ut i svulstiga verbala känsloyttringar vad det gäller barnen. Jag vill att det ska synas i min vardag och i min omtanke hur mycket jag älskar dem. Jag vill att de ska känna det i att jag på nåt märkligt sätt ställde mig och gjorde baconlindad kyckling med sallad och bulgur igårkväll fast jag inte orkade. Att de känner det i de rentvättade vikta kläderna jag lägger i deras skåp och lådor. Att de känner det eftersom jag (oftast) orkar lyssna och engagera mig i deras lego, dataspel, nagellack och söta One Direction-killar.

 

Men – det där susandet... Jag kände igen det från en strålande vackerjuni morgon för snart 16 år sen då jag blev mor. Då jag inte alls grät och svämmade över i typiska moderskänslor (vad nu det är för något). Utan snarare kände en djup och brutalt ursprunglig instinkt att BESKYDDA. ”Rör min unge och jag slår ihjäl dig. Jag är ett lejon.”

 

Jag hade svävat nära döden, så där som det kan kännas när liv och död möts och en ny människa kommer till världen. Jag visste att jag nu blev en del av nåt skumt och kosmiskt och evigt och uråldrigt; en människa kommer till världen och jag är en mycket väsentlig del av det. Sen var jag ju halvdöd och hade förlorat över 1,5 liter blod men det var mindre viktigt.

 

Det var en förnimmelse av detta jag kände igår. Jag var på fel plats. Jag borde vara hos min unge, min valp, den skadade. Jag ska ta hand om. Jag ska beskydda. Och så måste jag då överkomma denna naturinstinkt eftersom jag behövs minst lika mycket hos mina friska barn och hos mina animaler taxarna. Tobias har det minst lika bra med sin kärleksfulle far. Denna underbaraste av människor, med många omhändertagande egenskaper.

 

Jag är på rätt plats. Jag är helt slut. Jag vill ha min flock intakt och samlad.

 

Det är inte över än. Men Tobias är i goda händer.

 

Och till sist. Tack än en gång, alla som följt vår kaosvecka på Facebook. Som gillat framstegen, som bett för Tobias, som bett för den lille ännu sjukare pojken i sängen bredvid, som varit med oss i bön och tanke. Ni anar inte var det har betytt för oss. (Nu börjar jag nästan gråta – skärpning. Jag är en kärv natur. Haha.)

 

Tack.

 

 

 


Yrkeskvinnans spleen ska motas i grind som en annan Olle

Spleen ja. Om inte annat är det ett roligt ord. Får mig att tänka på ärtskidor och vedhuggning.

Det vällde in arktisk och sibirisk kyla i mitt lilla fädernesland samt i min förort och ända upp på vårt lilla berg. Kanske är det kylan som gör att allt liksom avstannar, så även mina livsandar. Nej, jag är inte särskilt uppåt.

Man gör vad man kan för att hålla eländet i schack. Men visst, helst skulle jag ta ett muminpiller och förvandlas till en mumin, knapra i mig en omgång granbarr och gå och lägga mig med budskapet "Väck mig vid vårdagjämningen" broderat på huvudkudden.

Hur som helst, man får göra sitt bästa för att hålla huvudet ovanför ytan. Ta till vara på de tillfällen till flabb som ges.

Min man ringde mig igår och jag gjorde vårt gemensamma liv surt genom att gnälla rätt okontrollerat en lång stund. Han kontrade med nåt märkligt putslustigt som jag först inte förstod mer än att det på något sätt hade att göra med två fiktiva sura damer med tilltalsnamen Kautschucka och Gromuda. Jag dog en smula. Dvs jag vräkta huvudet bakåt och skrattade som en häst eller möjligtvis en full Hammarbyare. Jag skrattade så där som min dotter inte tycker att jag ska göra eftersom det är "okvinnligt". Meh? Sen när har karlar patent och förtur på raflabb och asgarv?

Min spleen lättade något.

Idag var den tillbaka igen. Med huvudvärk i släptåg. Men åååååh, så tröttsamt.

Med lite tur ska jag hitta nåt mer att gapflabba åt idag. Så ska vi se om vi nog inte kan mot undan den - Spleenen - några timmar till.

Yrkeskvinnan jobbar hemma

Här sitter man och skriver vi nya fina skrivbordet och hoppas att man inte ska bli helt blå om händerna.
Arbetsplats
Det här intressanta tygstycket är ett försök att hindra DRAG från altandörren. Och JA, vi kommer behöva möblera om igen till våren.
Funderar på lite ditt och datt i en kort kaffepaus. Maken och jag såg Brideshead revisisted under december. TV-serien alltså. Och nej, inte heller den här gången blev jag så där begeistrad som man förväntas bli av Tweedklädda britter som vinglar runt och är katoliker i halvt bedagad adelsmiljö. När man är katolik själv, vill säga. På något makalöst vänster hamnade Magnus och jag dock i långa och intressanta samtal om väldigt relevanta saker utifrån Brideshead, detta trots att vi fortfarande inte blivit några anglofiler som blir knäsvaga bara nån säger scones och te.
Fast vi surade rätt mycket att Sebastian bara försvann på slutet. Vart tog han vägen? Och det där märkliga att Charles aldrig träffar sina barn. De är så perifera att jag blir smått traumatiserad av ren sympati.
Nåväl.
Häromkvällen ägnade vi oss åt sällskapsspel, Herr Minst, Fröken Äldst, deras far och jag. Barn-Alfapet närmare bestämt. Där vi helt släppta alla hämningar och anammade WordFeud-reglerna och gjorde dem - om möjligt - än mer tillåtande. Dock inga såna där suspekta sammansatta ord som "taxluder" eller "torskbo". Bedöm själva hur heretiskt eller lagvidrigt:
Alfapet
Vem som vann? Det blev makalöst jämnt. A, J och jag på 63 poäng och maken på en hedrande andraplats med 57. Phew. En lättnadens suck drogs, Herr Minst är inte världens bästa förlorare. Så inte heller hans mor. :-)
Nä, skärpning!
Jag har en artikel att skriva, mail att svara på och lite annat smått och gått. Det är bara att kavla upp armarna.

RSS 2.0