yrkeskvinnan

Det blev en sommar som kom och gick så där obehagligt snabbt som de gör, de där somrarna. Vi gjorde inte mycket min flock och jag, mer än att softa och skrutta och städa källaren, spela badminton, bada och gå på två fina bröllop.

 

Vi hann fira 100-årsjubileum också förstås. Både min man och jag fyller 40 i år och vi har också varit ett par i 20 år. 40+40+20 blir 100. Då får man fira 100-årskalas. Det blev lyckat och roligt som tusan även om många av våra nära och kära inte kunde vara med. De som var där gjorde vår dag och kväll. Självklart urartade det hela i disco (och pingis) till långt in på småtimmarna.

 

Sen började man jobba igen.

 

Och sen gick världen sönder.

 

Från att ha träffats första dagen på jobbet, pratat, skrattat och varit glada, promenerat på lunchen och varit glada, pratat om 100års-kalaset, men också varit lite allvarliga, handlat armhållare till våra telefoner för att kunna lyssna på musik när vi springer… så finns hon inte mer. Andra dagen på jobbet finns hon inte mer.

 

Jag kom till jobbet det 13 augusti och tillsammans med mina kollegor får jag veta att min fina kollega och vän inte längre lever. Och nånting inom mig går sönder, det blir ett svart hål, marken gungar och jag sitter väldigt mycket på golvet de närmsta dagarna. Jag måste känna att det finns något som bär och håller emot.

 

Gud kommer så nära. Och bär mig.

 

Mitt i alltihop fyller min pappa år och alla mina tokiga syskon och valda delar av respektive och barn drar till England för att överraska och fira. Vi stannar lite olika länge – allt från 3 timmar (!) till 4 dagar. Och det är fint att få träffa pappa och bonusmor, syskon och svågrar och svägerskor. Mina fantastiska söner är med och hänger mest med sin nya favorit, syrrans man. Mitt i allt detta finns sorgen kvar, och ligger som en stum böld.

 

Vi kommer hem igen. Det är dags att försöka ta sig till jobbet igen. Det är ett enormt tryck över bröstet och jag vill verkligen inte gå dit. Men ändå så vill jag ju det.

 

Det går verkligen inte bra. Jag har ingen hud. Jag stannar bara ett par timmar, sen är jag söndergråten och måste gå hem igen. Men jag ger mig inte. Jag går dit. Varje dag går jag dit och ser platsen bredvid min som står tom. Och det mest logiska är ju självklart att hon bara är på ett möte och kommer efter lunch. Inte att hon aldrig mer kommer tillbaka.

 

Jag hör hennes röst. Inne i mitt huvud hör jag hennes röst, hur den säger välbekanta saker och jag vet men förstår det ändå inte – att jag aldrig mer kommer höra henne säga något igen.

 

Jag tänker på hennes familj, på hennes man och på hennes barn. På hur de ska leva vidare utan älskad fru och vän och mamma. Och så tänker jag på mig själv och hur vi inte alls var klara, hon och jag. Vi hade så väldigt mycket mer att prata om.

 

För att döva ångesten och sorgen dricker jag ingen alkohol. Tanken faller mig inte ens in. Inte heller äter jag sötsaker. Jag drar på mig träningskläderna och springer. Eftersom ryggen gick sönder i vintras – en ettrig buktande disk som inte vill bete sig som folk – har jag tappat lite i form och lagt på mig ett par kilo igen. Nu gör det inte så mycket men det känns när jag springer. Inte för att jag nånsin varit särskilt snabb men nu går det långsammare än jag riktigt kan acceptera.

 

Jag springer mitt första lopp på 10 månader. Jag vill så väldigt gärna slå min tid från året innan. 30:33. Det går inte alls. Jag känner mig tung och ledsen i kroppen och när startskottet smäller börjar jag gråta. För vilken gång i ordningen. Det går inte så bra att springa och gråta så jag samlar mig och tänker att jag springer för dig nu, Malin. Det går inte bättre för det tyvärr och efter fyra kilometer känns det som att ryggen ska gå av, jag är torr i munnen som en biljardbordsmatta och jag måste helt enkelt gå en stund. Det gör mig ursinnig och trött på samma gång. Men jag inser att om jag inte gör så här kommer jag att få kramp i låret och/eller ”bära mig illa åt”, dvs kräkas. Så det är bara att bita i det sura äpplet och gå. Efter knappt två hundra meter – max – börjar jag småjogga igen och tar mig i mål på 31:40. Över en minut långsammare än året innan. Antagligen gick jag ut för hårt i början.

 

Ingen medalj fick man heller – i år hade de satsat på tröjor till de första 200 som anmälde sig. Hrmf.

 

På lördag är det Tjejmilen. Min första Tjejmil. Jag har sprungit ett enda mil-lopp förrut, på 61:27, Hässelbyloppet 2012. Hur ska det här gå, tänker jag. Trasig rygg. 2-3 kilo mer än förra året.  Och så ingen Malin. Malin skulle också springa Tjejmilen. Vi skulle inte springa tillsammans men ändå, vi skulle springa.

 

Jag vill så gärna springa milen på under en timme. Men ännu mer vill jag att Malin ska springa med mig. Och det går ju inte. Inget av dessa två kommer att gå. Men jag ska genomföra det här loppet. Jag vill väldigt gärna fullborda denna mil på under 65 minuter, men det är faktiskt lite skitsamma, jag ska bara runt och jag ska göra det för dig.

 

Så om du råkar stå och titta på Tjejmilen på lördag och ser en svartklädd, sammanbiten, sorgsen typ som eventuellt gråter lite då och då, och som kommer sluta springa och gå en stund runt 4 km och även göra sammalunda vid 8 km – detta är min överlevnadsplan -  och förhoppningsvis komma i mål efter 75 minuter, då är det jag. Och jag springer – joggar, whatever – för min vän Malin som jag saknar så väldigt mycket.

 

Mitt politiska medvetande vaknade när jag var åtta år och startade föreningen ”Rädda världen”. Den fick ett kort liv, en halv dag eller så. Jag ritade en affisch i blyerts med planeten jorden på och skrev ”Rädda världen”. Jag hade just lärt mig att rita planeten jorden, med fina bulliga världsdelar och vattenmassor. Jag satte upp affischen i korridoren på min lågstadieskola, och sen fick jag ångest. Min favoritfröken på fritids och en kompis som var ett år yngre kom och flaxade med armarna och sa att de ville vara med och bli medlemmar. Jag gick och rev ner affischen. Några äldre killar talade om för mig att jag var en tönt. Jag vet fortfarande inte varför det blev så akut pinsamt att vilja rädda världen. Kanske var det ett tidigt utslag av prestationsångest. Tänk om det inte gick?

 

När jag var elva år hade jag en crush på Olof Palme. Politik var coolt, jag skulle bli statminister när jag blev stor. Min tuffa fröken sa att hon trodde nog att jag skulle lyckas också. Men jag bodde i en statsdel präglad av ”vi äger hela fastigheten” och ”min pappa är moderat”.

 

En morgon stod jag och tittade ut över ett torg från ett fönster i ett vardagsrum och jag såg en svart löpsedel: Palme skjuten.

 

Min bästis och jag stod och frös i flera timmar för att titta på den kilometerlånga kön till kondoleansböckerna på Rosenbad och på rosberget på Sveavägen. Vi var tolv år och hade för tunna stövlar och klen förståelse för vad det var som hade hänt egentligen.

 

Förutom att hela landet blev av med oskulden den 28 februari 1986 så gick något litet och vekt sönder hos mig också. Den politiska nyfikenheten självdog innan den ens börjat leva. Det verkade alldeles för riskfyllt det där, måste jag ha anat i mitt undermedvetna. Utan att ha formulerat det en enda gång i mitt huvud så stod det klart att man inte längre kunde vilja bli statsminister. Det var ju livsfarligt. Det dog man ju av.

 

Det kom viktigare saker emellan. Pojkar och popartister. När jag 15 hade jag nästa lilla dash with politics. Nu på högerkanten. Moderaterna var tuffare än sossarna, ja, tuffare än alla och det var lite lagom farligt och busigt att snegla blåare. Men i ärlighetens namn hade det nog mest att göra med en dynamisk och karismatisk kamrat med förkärlek för radikala idéer, sin egen röst och söta pojkar med kortklippta nackar och stora skor. Även den här gången bleknade det så kallade engagemanget rätt snabbt och sen dess har jag räknat mig som ”a-politisk”, fast med många åsikter i många sakfrågor. Men jag gillar inte debatt. Jag tycker det är fysiskt jobbigt när folk driver frågor för hårt och personangreppen ligger alldeles runt hörnet. Jag klarar fortfarande inte av partieldardebatterna inför valen. Inte helt oproblematiskt. Finns det inga politiska samtal längre? Måste alltid någon "vinna"?

 

Jag har alltid haft folk omkring mig som varit uttalat politiskt övertygade, men även de som mörkar totalt. ”Vi har faktiskt valhemlighet i det här landet”, har det hetat. Någon har varit tokaktiv i SSU, en annan suttit i kommunfullmäktige för Moderaterna, en tredje är anställd av Miljöpartiet. Nån halvt avlägsen bekants mörkblå förflutna seglade upp som en av de där jobbiga sakerna man inte vet om man ska berätta om hur som helst för att guilt by association är en reell risk. Självklart har det förekommit ett gäng KD-are – jag är trots allt bekännande kristen, men jag känner också lika många fellow bekännande kristna som muttrar och svär och tycker att KD bara är mesigt.

 

Och så finns då en mycket central patriark med ett enormt socialdemokratiskt hjärta. För vilken socialdemokratin är en religion och Olof Palme var hans profet, för att vara lite vulgärpoetisk. Det känns lite tryggt. Det är liksom någon och något att kunna ta spjärn mot om man behöver. Sen kan man ju blir lätt frustrerad över åsikter som är så grundmurade och svår-ruckade. Hur mycket är gammal vana och bekvämlighet, kan man undra. Å andra sidan, vem uppskattar en vindflöjel…

 

Politik är så jävla svårt! Jag har så svårt för att sälla mig till ett knippe idéer, en ideologi, eftersom folk omgående kommer att kleta på mig en massa andra åsikter som de anser hör ihop med där första idéerna. Men det vägrar jag. Jag vill ha både solidaritet och betala skatt för fungerande välfärd samtidigt som jag vurmar för fri företagsamhet, entreprenörskap och trygga stabila förvaltningar. Det går inte ihop va? Eller?

 

Så vad gör man? Man ser i mitt fall om hela ”Upp till kamp”, alla 4 x 90 minuterna 60- och 70-tal med varvsarbetare och strejker och slagord och ett konstant PROTESTERANDE mot allt som kommer i ens väg samt ett sabla rökande och man förundras över konstverket som denna tv-serie är, och över att detta är min historia. Man söker sitt ursprung och sina rötter. Man läser en bok till. Man läser Katrine Kielos. Man läser Isobel Hadley-Kamptz.

 

Man går på bio med sin man efter en lång lördag med helgjobb, och ser Palmefilmen. Man tillåter sig att bli förförd och tillåter sig att dyrka Palme i några timmar. Sen är det nån surpuppa som länkar till en skarpt kritisk Palmetext på nån blogg på ens Facebooksida och så är ordningen återställd. Det vill säga att jag varken vet ut eller in.

 

Jag är en liten snart medelålders a-politisk typ som ibland drömmer om att ha en politisk övertygelse. Det vore ju liksom lite käckt på nåt vis, vore det inte? Jag har ju en religiös övertygelse och en tro på Gud – skulle inte en politisk övertygelse också sitta fint? Jag blir ju faktiskt genuint upprörd över fördumning, missförhållanden, utslagning men framför allt likgiltigheten och egoismen, den felriktade individualismen som breder ut sig som en grågeggig sörja till bruset av kommersiell tv och alltför många reklamavbrott.

 

Hur det än är så har några Palmeord från i somras fastnat. Björn Wiman i DN citerade. Det råkade också vara de första orden som dök upp i Palme-filmen – antagligen ingen slump.

 

”Vi är dömde att leva på den här jorden.  Vi måste göra livet så anständigt som möjligt.”

 

Det gillar jag.

 

Det gillar jag skarpt. Det är i alla fall en jäkla bra utgångspunkt.

 

Björn Wimans krönika berörde kopplingen mellan Palmemordet och Utöya, och han avslutar så här:

 

”I grunden gick skotten mot en tanke: den att alla människor på jorden ska få leva så anständigt som möjligt, här och nu.”

 

Kanske är det förskönande och förenklande, men jag kan inte låta bli att starkt beröras av detta. Även om jag tror på ett liv efter detta kan jag inte se att den tron får bli en ursäkt för att inte lindra nöd och bygga ett samhälle där människor får leva så anständigt som möjligt, just för att de är människor. Inget annat. En väldigt kristen tanke, som jag ser det.

 

Kanske bor det en liten sosse inom mig ändå? Tiden får utvisa.

 

To be continued…

 

PS. Den som nu känner sig manad att försöka övertyga mig om en viss politisk ideologis förträfflighet – gör inte det. Jag har på intet sätt bjudit in till huggsexa om mina politiska sympatier. Har du en övertygelse – gratulerar. Jag hör av mig om jag undrar något.

Sen ett antal år finns det en tradition i familjen. The extended familj kanske man ska tillägga. Kräftskiva. Jag minns inte riktigt när det började men det bjöds på kopiösa mängder kräftor hemma hos pappa och bonusmor, någon gång i augusti, om vädret tillät vid långbord i trädgården. Det var högljudda tillställningar och det tilltog i volym, både till ljudstyrka och antal, allteftersom delar av syskonskaran ynglade av sig.

En period nånstans i mitten av tiden fanns det vissa Norén-inslag, grältendenser, hårda ord och det hela var lite ångestfyllt. Men märkligt nog ebbade det där så sakteliga bort. Norén slängdes lite finkänsligt ut, liksom.

Så för ett par år sen lämnade far och bonusmor landet. Det var helt rätt av dem att göra det, men visst kändes det som att augusti och kräftintaget aldrig skulle bli detsamma igen. Vi hoppade över nåt år, ett annat år var någon av föräldrarna hemma i Sverige och en av bröderna lyckades samla oss på sin innergård inne i stan, självklart började det regna, någon slog sig, bonusmor var med en bra stund via Skype och jag vette sjutton hur vi fick plats, fem syskon, flera med respektive, en far/patriark/morfar/farfar och ca 10 barn och antagligen nån katt också, i brorsan tvåa. Nåväl.

I år var det syrran som satte ner foten. Hon kontaktade oss via Facebook, vi slarvade med att svara … och med VI menar jag här syskonen. Så en kväll kom jag på att ja, just det, KRÄFTORNA, och så svarade jag, och det visade sig att alla mina fyra syskon satt på Facebook samtidigt och det hela urartade i ett fempartsamtal/anarkistisk chatt där alla tappade fokus och ”skrek” i munnen på varandra om kräftor, paj, ost, kladdkaka och amerikansk fotboll och snaps och time-laps-film. Fråga mig inte hur, men det fastslogs ett datum för kräftätning, syrran erbjöd lokal i sitt hus och så var det plötsligt kräftskiva på gång igen.

Inför kräftskivan lyckades mannen jag gift med få det till att årets upplaga av kräftskiva inte bara var försenad (den ägde rum i september), den verkade ju också bli ”föräldrafri”.
- FF! Föräldrafritt! skrålade han, långt innan vi ens kommit fram.
- Men hallå? sa jag. Vi kommer vara minst fem föräldrar där. Du menar förstås ”fyrtiotalistfritt?”
Varpå jag sen insåg att bonusmor faktiskt är född på 50-talet. Jaja.

Kräftskivan var högljudd och slabbig, precis som det ska vara. Ytterst lite snaps intogs eftersom många av oss är hurtbullar och planerade sportsliga aktiviteter dagen efter. Alternativt behövde köra hem. Syrran hade gjort fint med papperslykta, jag hade bakat pajer och alla delade allt hej vilt. Det blev för en gångs skulle kräftor över. Det blev det aldrig hos pappa… undrar varför? Pappa brukade undvika pajer och sånt, det kan bero på det. Syrran försökte hetsa oss att äta mer, men gav till sist upp och utlyste en extra kräftskiva till kvällen därpå.

Till sist ”urtade det hela i disco” som syrran skrev på Facebook. Och brorsan kommenterade att alla fester borde urarta i disco. Minst ett av alla barn blev väldigt förargade över att vi omtolkade ”Dansa Pausa” till ”Dansa Bajsa”. Minst en tonåring kom väldigt sent och dessutom inklättrande genom ett fönster. Det hölls många och konstiga korta framtvingade tal.

Och vi tog en vansinnig bild på oss allihop, för att kunna skicka till nämnda utlandsboende föräldrar. Åtta vuxna och tio barn. Inga katter, inga hundar – jag tror inte man får ha såna i bostadsrättsföreningars festlokaler.

Det är min familj. Det är mina syskon och deras hälfter och barn. Och jag är så vansinnigt lycklig och tacksam över att jag har dom. Nä, jag vill verkligen inte umgås med dem varje dag, men tillsammans med dem känner jag att jag har rötter och ett sammanhang. Att vi delar lite föräldrar i lite olika konstellationer, att vi bryr oss om varandra och varandras respektive och barn.  Att vi delar ett ursprung, eller delar av ett ursprung.

Jag har fyra barn som är min glädje och stolthet i livet. Att bli mamma till mitt första barn var stort och märkvärdigt. Att få ytterligare en dotter var stort och märkvärdigt. När jag sen satt där med ett tredje barn i knät och en unge på vardera sidan, då var min starkaste känsla: ”Jag är så RIK. Jag är rikast i hela världen. Jag känner inte särskilt mycket pengar, men jag är baske mig rikast av alla.” Och när så barn nummer fyra kom upprepades denna känsla av överflöd, rikedom och välsignelse.

Det är nåt liknande med mina syskon. Vi är fem. Jag har tre bröder och en syster. Det är lite olika hur det är med vilka föräldrar vi har. Det är mycket ”vår far, din mor, er mamma…” Och det är inte så jäkla noga. Fem syskon med ganska så olika liv, intressen och preferenser. Vissa saker går igen: film och musik, böcker och handarbete, löpning och … strunt samma. Vi är väldigt olika. Och jag är lycklig över att vara en del av denna spretiga syskonskara.

Det är nån klok farbror som har sagt att det näst största traumat för ett barn är att få syskon. Men att det största är att inte få det. Jag har verkligen tyckt att samtliga mina syskon är PEST vid nåt tillfälle, och det var garanterat ömsesidigt – men det var mest när vi var yngre förstås. Med åren blir jag mer och mer förundrad över hur mycket det betyder att ha dem.

Jag har själv fått en rätt stor familj, som jag är ganska så förtjust i. Och jag hoppas att en gång få se mina fyra ungar i ett gapigt sammanhang där de äter och väsnas och pratar och skrattar och tycker om varandra och gärna har nån trevlig hälft och en drös egna barn i släptåg. Då vill jag sitta i högsätet (eller framför en skype-skärm) och hålla Magnus i handen och blinka bort en liten tår och känna att det här är livet och evigheten.

 

Mitt senaste blogginlägg handlade ju om mitt nya liv och viktnedgång och hur den har blivit av och så. Nu hade jag tänkt gå i min brors fotspår och skriva lite om något annat som har fått fäste i min tillvaro. Nämligen löpningen.

 

Ja, jag tänker vara så tuff och kaxig att jag kallar det för löpning. Att jag springer. En del skulle nog säga att med tanke på hur långsamt det går så är det nog mest fråga om att jogga. Det bryr jag mig inte ett dugg om.  Jag springer visst.

 

I början på juli satte jag igång. Jag hade köpt nya fina skor med knallrosa skosnören och även såna där larviga tajts som min bror säger att man ska ha. Jag hade vid det laget gått ner en 5-6kilo så jag tänkte att nu ger jag mig ut. Ser hur det går.

 

Det gick ju bra! Jag sprang kors och tvärs ute på Tyresö, där det är JÄKLIGT backigt kan jag säga, och jag trodde inte mina ögon när jag kom älgande på vårt standardvarv (ca 2 km med flera urkiga backar), Noretrundan, och klarade det på en sisådär 16 minuter… Helt galet. Tanden var blodad.

 

Jag satte upp mål. Jag läste på i nån löparhandbok och gjorde sen som jag ville ändå. Jag funderade över stretchandets vara eller icke vara (det är tydligen inte alls hugget i sten att man ”ska” stretcha efter en löptur… NÄHÄ? ) Och jag sprang och sprang. Och sprang.

 

Det är lite magiskt. Det är alltid lite segt i början. Lite tungt och segt i benen. Och jag tänker varje gång, att ”va? Har det inte blivit lättare än så här?”. Sen kickar nånting igång. Endorfiner börjara fara runt och plötsligt är allt en enda rörelse och det känns som att man kan springa precis hur långt som helst. Här gäller det att inte börja tänka på hur långt t ex min bror verkligen springer - 4,2 mil, han är ju trots allt maraton-löpare – för då blir man genast lite nedstämd och en tråkig reality check gör sig påmind. Jag vill ju trots allt få tro att jag kan springa hur långt som helst. I alla fall i en 10 minuter eller så.

 

Första målet var att klara 4 kilometer. Jag hade klarat 3 och3,5 lite utan att märka hur det gick till. Nu skulle jag klara 4. Och det gjorde jag. Det var fantastiskt.

 

Sen anmälde jag mig till ett lopp. Ett 5 kilometerslopp. Jag tvingade min man att anmäla sig till den dubbla distansen, milen. Sen insåg jag att jistanes, nu måste jag nog pröva att springa de där 5 kilometrarna också. Innan loppet.

 

(Här tar jag en paus och kollar min RunKeeper när det var jag för första gången sprang 5 kilometer, allt medan jag lyssnar på Eye of the Tiger för riktigt komma i stämning.)

 

Den 12e augusti sprang jag 5 kilometer för första gången, på 34,36. Det var småkvavt och regnade och jag var lerig och röd i ansiktet som en tomat efteråt. Men var jag stolt eller var jag stolt? Ingen såg när jag slängde upp både nävarna i luften och viskade  ”YES! YES!” tyst för mig själv. Hela jag var ett malligt löparmoln. Jag tror baske mig jag lyssnade på Danny och ”Amazing”…

 

2,5 vecka senare, närmare bestämt i förrgår sprang jag mitt första lopp. Hälsoloppet i Huddinge. Jag kom på 44e plats (av totalt 65 motionsdamer), och det var helt fantastiskt. Min bror brukar alltid blogga om sina lopp, i ganska ingående detalj. Jag är alltid grymt imponerad, inte bara av att han springer så sabla långt och fort utan också för att han kommer ihåg alla detaljer, hur det kändes i vaden vid 27 kilometern och sånt.  Jag ska försöka göra nåt liknande, även om det bara blir en blek kopia, både ifråga om distans och detaljrikedom.

 

Magnus startade tio minuter före mig. Han tycker inte om att trängas, så han stod längst bak i startfältet och så försvann de. Sen var det bara för oss halvdistansare att ta plats. Jag kände mig inte lika nervös längre, bara fokuserad. Jag hade Laura Branigan och Van Halen på gång i lurarna. De spelade The Final Countdown i högtalarna innan startskottet äntligen small.

 

Jag hade bara tre saker i huvudet.

1.       Att springa i min egen takt och inte blir stressad av vad andra sysslade med.

2.       Att orka hela vägen.

3.       Att – kanske kanske – komma under 30 minuter.

 

Det tog säkert tio minuter innan det kom nån adrenalinrush, och även den var lite seg. Jag hamnade lite för mig själv och tog sikte på en röd tröja en bit framför. Om hon börjar sacka så försöker jag komma förbi henne, tänkte jag. Jag ska inte stressa. Jag ska hålla min egen takt. Min egen pace.

 

Vid dryga 2,5 kilometer eller nåt sånt blev jag varvad av tävlingsputtarna som sprang milen. Det gjorde ingenting. Jag blev bara peppad. Tänkte att "jäklar vad fort de springer". Jag puttrade på i min egen takt. Vid en tvär krök in i ett villaområde såg jag plötsligt en sju-åtta ungar, som stod och gastade ”heja heja” och höll ut händerna för att ge en high five. Jag hade redan en lycklig klump i halsen – ”här kommer jag och jag springer en halvmil och FAN vad bra det går!” – nu höll jag nästan på att börja gråta. För att jag var så glad. Jag fick minst sju high fives, och nu var det snart bara 1,5 km kvar.

 

Jag visste att det skulle komma en småseg backe på slutet, varken brant eller lång, men ändå – på slutet. Jag började passera en och annan som hade slutat springa och gick i stället. Jag gjorde mitt bästa för att inte ha en massa åsikter om det där – ”fru Wetterberg, sköt du din egen löpning” sa jag strängt till mig själv. Jag knotade upp för backen utan att sacka. Ha! Så var det dags för upploppet. Som var jättelångt. Långt långt borta såg jag den där MÅL-skylten och jag blev lite gråtmild inombords igen. Det var lite tungt i benen, och lite flåsigt i lungorna men nu jäklar skulle här gås i mål.

 

Nä, jag spurtade verkligen inte, men jag tog långa fina steg, och speakern kan ha sagt nåt om att här går Lisa Wetterberg i mål, det hörde jag inte för jag hade Van Halen och "Jump" i öronen. Jag hann se att jag inte skulle klara tiden under 30 minuter, men väl under 31.

 

30.33 blev min sluttid.

 

Min yngste son kom fram och fråga hur det var? Hur det var? Det var helt sagolikt och jag var så stolt, så stolt, så barnsligt stolt.

 

Jag grabbade flaskan med röd äckligt sportdryck och en banan och la mig platt ner på gräsmattan. Efter bara någon minut var jag som folk igen och mina söner och jag ställde oss beredda att heja Magnus i mål. Det tog inte någon lång stund innan han kom, och han klarade sina 50 minuter på ungefär samma sätt som jag, dvs ca 30 sekunder över.

 

Det var mitt första lopp.

 

Tack Magnus för att du pratar om min utväxling och formförbättring, när jag gnäller om att jag springer långsammare än du.

 

Tack Agnes och Maria för att ni inte tycker att jag är pinsam och tack Tobias och Joel för att ni var med och hejade och tyckte att jag var duktig.

 

Tack alla otroligt peppiga kollegor som tjoade och brydde sig och engagerade sig!  

 

Tack alla fina Facebookvänner som grattade och kom med glada tillrop!

 

Och tack Jakob för ditt stöd och din pepp – min bror meddelade nostalgiskt att han mindes sitt första lopp som om det var igår och att man ska vara lite nervös, att det är ”ångest och förväntan i ljuv kombination”.

 

Nu ska jag bara anmäla mig till det där Hässelbyloppet, hålla mig frisk och fortsätta träna. För nu ska jag ta milen. Och så ska jag under 30 minuter på mina fem kilometer.

 

 

Det är dags nu. Det är dags att komma ut.

 

För två månader sen fick jag ett ryck. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste den aktivitet som den faktiskt följde. Jag menar, ryck får jag mest hela tiden men den här gången var det ett mycket specifikt ryck.

 

Jag gick på ett informationsmöte på Itrim.

 

Itrim. Av alla ställen. Det är därför jag inte bloggat. Jag har koncentrerat mig på annat.

 

Så här ligger det till. Jag är en mogen kvinna i mina bästa unga gamla år. Jag fyller 40 nästa år någon gång och vill väl inte riktigt kännas vid detta än. Jag har varit lite småöverviktig i många år, inte mycket så att det syns jättemycket, men en del. Efter det sista barnet för så där en åtta år sen gick jag ner en massa i vikt. Bortåt en 15-16 kilo. Jag var väldans smal tyckte jag själv och jag fick höra att ” nu ska du väl inte gå ner mer? Du är ju JÄTTE-smal!”. Då vägde jag 72 kilo. Och jag är 163 cm lång. You do the math. Japp, mitt BMI visar vid denna vikt fortfarande på övervikt.

 

Till saken hör att jag gick ner i vikt med hjälp av Viktväktande och AMNING. Det var så rasande effektivt. Men – så fort jag slutade amma smög sig en hel drös av de där kilona tillbaka. Och jag gjorde alla klassiska saker. Jag slutade väga mig, jag intalade mig att det ”nog” inte var så många kilon egentligen och samhällets normer är åt skogen osv osv…

 

Jag började springa lite från och till och det var ju skoj men lite tungt. Tränade lite på Friskis, gick ut med hundarna.

 

Sen har jag ju haft en massa hälsotrassel ändå som vi inte behöver gå in på men bukoperationer, öroninflammationer och ansiktsförlamningarna har ju dock gjort sitt för att det där med träning ska ha svårt att sätta sig. Likaså blödningsstörningar och bråkande rygg. För att inte tala om livet-i-största-allmänhet. Krassliga barn, jobb-ångestar osv osv.

 

Men nu. Nu gick jag på ett informationsmöte på Itrim.

 

Jag har fyra kamrater som alla har gått ner i vikt med Itrim. Och HÅLLT den. Det spelade antagligen en viss roll. Varför det blev Itrim menar jag.

 

Så för två månader sen brakade det igång. Tre veckor gick jag på pulver. PULVER!!! Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv och tänker aldrig göra om det någonsin igen. Jag trodde jag skulle bli knäpp … i ett par dagar. Sen gick det över och jag tyckte plötsligt att det var rätt skönt att veta precis vad och när man skulle peta i sig ”mat”. Eller vad man nu skulle kalla det. Jag var inte ens särskilt hungrig. Jag var inte ens särskilt frestad. Jag oroade mig mest för andedräkten som tydligen var som en drakes från och till. Många tuggummin blev det.

 

Efter tre veckor skulle jag öka från 600 till 800 kalorier om dagen. Det var asläskigt.  Men det gick. Nu äter jag begränsat men mest ”vanlig” mat och en del sån där ersättningsmat. Bland det mest fantastiska är att jag äter på väldigt regelbundna tider, framför allt regelbundet. ”Aha, nu har det 3,5 timme sen jag åt, då är det bara att fixa nåt att äta. Oavsett vad alla andra håller på med.” Tänk att det gör sån skillnad.

 

När jag vägde in mig på Itrim vägde jag 83,6 kilo. I förrgår vägde jag 74,6 kilo. 

 

Jag kommer i kläder som jag inte kunnat ha på många år. Det är en trevlig bonus. Jag bestämde att när jag gått ner några kilon skulle jag börja springa. Jag har sprungit ca 2-3 gånger i veckan ända sen dess. Jag springer 3-4 km utan större problem. Som värst intervall- sprang jag 6 km, där jag sprang 30 minuter och gick 10 totalt. (Man blir tydligen fixerad av siffror och resultat när man håller på så här.) Jag har nästan inga grevinnegardiner kvar. Ni vet, gäddhänget.

 

Och – jag har anmält mig till mitt första lopp. 5 kilometer, Hälsoloppet i Huddinge.

 

Så kan det gå.

 

Och vad vill jag nu med hela den här uppdämda komma-ut-prylen? Varför vill jag berätta att jag har gått ner nio kilo och ska går ner en 2-3 kilo till? Jo, för att jag vill berätta att jag kunde, jag med. Jag fick mycket bassning på Itrim i början för att jag hade svårt att förklara VARFÖR jag ville göra det här. Gå ner i vikt alltså. Jag vet fortfarande inte riktigt … eller jo, det gör jag visst. Det är INTE för att bli snyggare – jag var alldeles utmärkt tillräckligt jag-skrämmer-inga-hästar-i-sken-snygg innan den här viktnedgången. Det var inte för att jag hade jätteont i några knän. Ont i ryggen, ja, men det berodde ju på annat … eller gjorde det det? Hm. Oklart. Var det för att kunna komma i de där byxorna, den där klänningen, den där kjolen? Nä. Verkligen inte.

 

Nämen så här är det väl. Kläder är bara tyg och jag är viktigare än tyg. Det går att köpa andra kläder om de man har sitter dåligt. Och de kläder jag nu kommer i, ja, visst, jättekul, men meningen med mitt liv är INTE en klänning i storlek 38. Verkligen inte.

 

Jag ville helt enkelt må bättre. Och det gör jag. Jag är starkare. Jag springer. Och jag hanterar inte ångest genom att ta en extra macka, eller en extra portion mat.

 

Det var inte konstigare än så. Tänk att det satt så långt inne. Jag vill må bättre. Och är värd det. Och det är bara jag som kan ordna just den här biten, dvs hantera vad jag äter, när och hur mycket.

 

Jag är övertygad om att det här med mat och övervikt och sånt, det har väldigt starka kopplingar till hur vi mår på insidan, känslomässigt alltså. Jag vet, lite pretto, lite flummigt. Men likväl sant. Min otroligt kloka och fantastiska sjukgymnast som fått ordning på min rygg och min trasslande axel, hon har även jobbat väldigt mycket med mig och min kroppsuppfattning, hur man lär sig att lyssna och HÖRA vad som pågår i den här kroppen som vi släpar runt … höll jag på att säga. Jag släpar inte alls runt nån kropp. Jag ÄR en kropp. Jag ÄR kropp och själ. Och jag måste vara i min kropp och inte bara i mitt huvud som en huvudfoting. Sa hon till mig.

 

Det har nog också spelat en ganska stor roll till varför jag idag väger mindre och är starkare.

 

Kanske är det lite fånigt, att kalla det för att "komma ut". Det är möjligt. Men jag tycker ju att det här är galet pinsamt. Jag blir generad när någon frågar om jag har gått ner i vikt. För sånt bryr ju inte jag mig om. Jag är ju en huvudfoting, intellektuell och så. Det krävdes lite självövervinnelse att skriva om det. Så då fick det bli att kommma ut.

 

Det tar lite tid att vänja sig vid det här, vid den här kroppen som är mindre än den var förut. Inte för att den var helt galet stor, men ändå. Det är ju något som saknas. Något som har försvunnit. Och det får vara okej. Det är inget ”hemskt” som har försvunnit, men inte heller något som saknas.

 

Nä, inga fler jätteväxlar på det här. Ut ur mitt huvud, på med löpskorna och ut och spring den där halvmilen.

 

Heja mig.

 

 

Så blev det juni igen. Det väldigt sjuka barnet är så gott som friskt, det äldsta barnet har fyllt 16 år vilket är helt förunderligt konstigt… och jag har åkt på en trist och slajmig bronkit. Aliens möter Tjernobyl ungefär. Inga fler detaljer. Men jag skiter i det eftersom jag inte har feber.

Nu över till nåt roligare – jag kan ju inte ständigt älta mina och andras hälsotillstånd, det blir jag bara FÖR tråkigt. Jag tänker på William Spetz.

För nån månad sen, kanske två, kanske tre, började barnen i familjen komma med konstiga lösryckta citat som jag inte förstod nånting av.

-Springer du med dina armar?? kunde herr Minst kläcka ur och se lite citronsurt överspänd ut.

- Jag behöver ett RYGGSTÖD!!! kunde nån av döttrarna skrika lite omotiverat.



Just den här minnen gör Herr Minst minst 10 gånger om dagen när han är skeptisk/missnöjd/fullisjutton.

- Mattemys med te och filt…kunde nån sen säga vilket sen följdes av okontrollerat fnitter.

Jag var skeptisk. Mycket skeptisk t o m. Jag menar, det här hade ju nån annan hittat, inte JAG och då kunde det ju omöjligt vara roligt.

Sen tvingade de mig att titta på … jag har glömt vilken video det var men det kan ha varit Åka skrana* med mig själv… och jag blev såld. Så fruktansvärt knäppt och roligt. Wacko.

Vem är William? Han är visst en ”helt vanlig” (nja…) komiskt begåvad ung man på så där en 16 år som bor norröver och som har ”lillabloggen” som övergick till att vara en videoblogg eller ”vlogg” som en del säger. Han sitter ofta på golvet och pratar rätt in i webcamen, fast ibland använder han en vanlig lite filmkamera. Och som han svamlar. Om de mest vardagliga och samtidigt bisarra sakerna. Att han har tråkigt, att han har komplex för sina håriga händer, att han gillar nutella och potatisbullar, sina råttor som då och då dyker upp. Sen gör han även märkliga… imitationer eller ”gubbar” som jag anar är blandningar av folk han har i sin omgivning. Klasskompisar, lärare, sin familj… Återkommande figurer är Gangster-Jocke, Lisa, den Onda vännen med flera. Med väldigt små medel, ibland bara grimaser, byter han från en person till en annan. Han klipper ihop sina korta videor, lägger på ljudeffekter och annat … och resultatet är oftast galet roligt. Senaste videon - som 16-åringen här hemma såg bland de 20 första - waaaah, helt galet och fantastisk tyckte hon själv - där han plöstligt sitter och är en hoppfull blivande Mr Universe som vinkar som Fröken Sverige och förklarar att han "hatar hat, krig och ... fetma". Helt oslagbart.

Varför gillar man William? För att han är sjukt rolig. Men jag gillar också William för att han är barnslig, tonårig, tramsig och väldigt mycket sig själv, i alla sin rörighet. När han står i hallen och ropar på sin pappa att han ska komma och hjälpa honom knäppa upp hjälmen…

 Nej, jag är inte helt förtjust när han låtsas-kräks med nåt slags vätska i munnen som skvätter över allt. Inte heller när han sprutar ketchup på väggarna i en fejkad navelpiercing medelst ostrivare (usch), men det är nog mest för att jag tänker ”undrar om det är hans mamma som får städa det där? Usch så han grisar ner.” Men jag gillar att han visar på en massa universella nojor som man kanske utgått ifrån är mest tjejers. Han pratar mycket om att han hade ”unibrown” (alltså unibrow, ett enda sammanväxt ögonbryn) när han gick i sjuan. Han pratar om det här med uppmärksamhetstörst och bekräftelse. Att han är en ”party virgin”, dvs han har aldrig festat och undrar lite vad han går miste om.

Det är så mycket med William som jag gillar men en sak till måste jag nämna. När han har med sin lillasyster, Ebba. (Hon gnäll-klandrar honom väldigt för att han tagit hennes hjälm i ovan nämnda sen.) Det är så himla gulligt i alla sin vardaglighet.

Stora traditionella media fick förstås nys om denna gosse och hans talang och han intervjuades i nån morgonsoffa. Där satt han och såg ut som en lång och gänglig…glass, i sina pastelliga brallor och tisha. Med benen i kors i soffan. Hur många gäster har gjort det tidigare kan man undra. Sen blev jag fruktansvärt trött och irriterad på de fåniga programledarna som hela tiden skrattade lite så där vuxet förtjust-och-förvirrat-på-samma-gång, ja-se-den-ungdomen-sickna-tokerier-aktigt under hela intervjun. Blä. Jag önskar nästan att William skulle göra en parodi på dem nån gång, men det kanske vore att bita den hand som eventuellt kommer föda en?

William vill bli skådespelare, säger han i intervjun. Det hoppas jag att han blir. Han är helt fantastisk. Jag hoppas det inte stiger honom åt huvudet, men jag tror inte det. Han har alldeles för mycket självdistans, inbillar jag mig. Plus en familj som verkar tajt och närvarande.

Så kolla in lite William och se om ni tycker att han är lika roliga som alla vi här hemma i Flugsvampen gör.

- Fågel – du stör!

- Sitt på mitt huvud! Vi behöver inte dom…

- Jag gillar barn... Nu kommer barnet!

- Jag blir så frustrerad att jag måste kasta min miniräknare på en krukväxt. (Och sen gör han förstås det.)

* Skrana = åkmadrass, lokalutryck från Ume-trakten enligt Wikipedia.

HÄR finns ännu lite mer William-info om man är road.

Vi återgår till någon slags vardag. En vardag som inte präglas av desinficering och tabletter och sjukdom. Tobias är nästan bra igen. Lite klent med orken men han skrattar och har nästan börjat dundra lite i trapporna så där som man förväntar sig att han ska göra. Sen blir han blek och trött emellanåt

Jag är helt slut. Trött. Utmattad. Fast det är på ett nytt sätt, ett sätt som jag inte riktigt känner igen.

 

Min son Tobias ligger på sjukhus. Vi hoppas att han ska få komma hem inom kort. För snart en vecka sen opererades han akut för brusten blindtarm. Han hade då haft hög feber och diffust ont i magen i en tre-fyra dagar. Det är lätt att vara efterklok men vi har verkligen gått efter regelboken. Fjärde dagen med hög feber, alltså över 39 grader, kontaktade vi vårdcentralen. Läkaren var mycket allvarlig. De tog hans snabbsänka. Den var på över 350. Man brukar vara sjuk om den är över 20. Vi fick stränga order om att åka till sjukhus NU. På en gång. Inte via hemmet.

 

Väl på sjukhus fick vi vänta lite grann. Men inte så där fasligt länge. Han skrevs in, de satte en kanyl och han fick smärtstillande. Efter ett par timmar kom vi upp på röntgen. Dvs, de gjorde ett ultraljud på honom. De var rätt förtegna.

 

Vi kom upp på en avdelning. Han fick en säng. Vi duschade och tvättade håret. Timmarna gick.

 

Vi fick veta att blindtarmen redan hade brustit och att han stod på kö för operation, men att det kunde dröja eftersom det kunde komma in fall som var mer akuta. Spädisar och sånt.

 

Jag åkte hem. Min man stannade kvar med övernattningsväska. De fick veta att det kanske skulle bli operation vid halvtio. Som blev elva. De var på väg ner på operation men fick vända. Vid ett på natten rullades han till sist ner. Då hade vi varit på sjukhuset i 13 timmar. Och detta var alltså akut.

 

Missförstå mig rätt nu. Jag har ingen rättshaveristisk agenda. Vi har blivit korrekt behandlade hela tiden. Jag vet att väntan är en del av sjukvården. Jag räknar faktiskt kallt med att de vet vad de pysslar med och att jag kan förvärra allting om jag blir arg och stressad och kräver att de ska ta hand om mitt barn NU. Om mitt barn kan vänta en timme till, även om det är jobbigt för oss, och ett annat barn räddas till livet på grund av det, då får vi ta det. Även om det är jobbigt.

 

Operationen som skulle vara rätt rutinmässig, titthål med tre ingångar och ta ca en timme, tog över två timmar och de fick göra ytterligare ett ingångshåll. Det var visst var lite överallt.

 

Vid fyra på natten var de klara och uppe på avdelningen igen, min son och hans far. Vi hade gjort upp om att det vara pappas tur att sitta bredvid när de söver en av våra ungar. Jag satt bredvid den då 14-åriga dottern i två omgångar då hon sövdes för operation av en för trång hörselgång. Det var jobbigt, men hanterbart. Men nu var det ju allvarligt. Det ringde hela tiden i öronen, det som läkaren på vårdcentralen sa med gravallvarlig röst. ”Han är mycket sjuk.”

 

Nu ligger han där, på Astrid Lindgren. Han blir sakta piggare. Men det var otrevligt när febern steg igen efter operationen, till 39,6 och han inte orkade dricka ordentligt och de fick koppla tillbaka näringsdroppet som de trodde att de kunna ta bort. Nu är febern nere, och hålls nere med alvedon och ipren. Han får intravenöst antibiotika tre gånger om dygnet.

 

Det var tungt att se honom så medtagen. Det var tungt att han inte orkade le. Det var tungt att höra att de råkat skada hans urinblåsa under operationen så att han måste ha kateter i flera dagar efteråt. I skrivande stund har han fortfarande inte fått ta bort den. Det var tungt att trösta hans lillebror som grät och längtade efter storebror och var orolig att han skulle komma bort och försvinna. Det var tungt att Tobias fortsatte ha ont på nya märkliga sätt och ställen, om än ofarliga, när hans tarmsystem skulle komma igång igen efter operation och morfinet skulle sättas ut.

 

Det är tungt när ens barn har ont.

 

Vi har gått i skift, min man och jag. Vi har snott åt oss några timmar tillsammans på sjukhuset för att inte hamna i situationen att vi bara ser varandra som kompletterande supportsystem för det sjuka barnet och de friska barnen. Vi är man och hustru och måste så vara även i kristid. Det låter både lillgammalt, pretto och besserwissrigt på samma gång och det skiter jag i.

 

Igår kom jag hem efter två hela dygn på sjukhus. Vaktavlösning på sjukan. Maken ansåg att jag behövde miljöombyte. Jag ansåg att jag behövde duscha. Jag behövde också mina hundar. Jag behövde min egen säng.

 

Men jag sover oroligt och drömmer konstigt. Jag sover tillsammans med en åttaåring som nattetid förvandlas till en väderkvarn. Denna åttaåring är inte van att sova ensam eftersom han delat rum med sin bror sen han föddes. Därför sover han hos sina föräldrar. Både för att han behöver det och för att vi behöver det.

 

Trots att det var skönt att komma hem så är jag helt slut. Allt blir en fråga om överlevnad och lindring. Jag äter choklad för att det lenar på insidan. Jag löser korsord för då stänger hjärnan av lite grann.

 

Men så stannar jag upp och känner något märkligt ursprungligt och instinktivt som susar långt inne i min själ. Jag är ju inte så mycket för det där att sväva ut i svulstiga verbala känsloyttringar vad det gäller barnen. Jag vill att det ska synas i min vardag och i min omtanke hur mycket jag älskar dem. Jag vill att de ska känna det i att jag på nåt märkligt sätt ställde mig och gjorde baconlindad kyckling med sallad och bulgur igårkväll fast jag inte orkade. Att de känner det i de rentvättade vikta kläderna jag lägger i deras skåp och lådor. Att de känner det eftersom jag (oftast) orkar lyssna och engagera mig i deras lego, dataspel, nagellack och söta One Direction-killar.

 

Men – det där susandet... Jag kände igen det från en strålande vackerjuni morgon för snart 16 år sen då jag blev mor. Då jag inte alls grät och svämmade över i typiska moderskänslor (vad nu det är för något). Utan snarare kände en djup och brutalt ursprunglig instinkt att BESKYDDA. ”Rör min unge och jag slår ihjäl dig. Jag är ett lejon.”

 

Jag hade svävat nära döden, så där som det kan kännas när liv och död möts och en ny människa kommer till världen. Jag visste att jag nu blev en del av nåt skumt och kosmiskt och evigt och uråldrigt; en människa kommer till världen och jag är en mycket väsentlig del av det. Sen var jag ju halvdöd och hade förlorat över 1,5 liter blod men det var mindre viktigt.

 

Det var en förnimmelse av detta jag kände igår. Jag var på fel plats. Jag borde vara hos min unge, min valp, den skadade. Jag ska ta hand om. Jag ska beskydda. Och så måste jag då överkomma denna naturinstinkt eftersom jag behövs minst lika mycket hos mina friska barn och hos mina animaler taxarna. Tobias har det minst lika bra med sin kärleksfulle far. Denna underbaraste av människor, med många omhändertagande egenskaper.

 

Jag är på rätt plats. Jag är helt slut. Jag vill ha min flock intakt och samlad.

 

Det är inte över än. Men Tobias är i goda händer.

 

Och till sist. Tack än en gång, alla som följt vår kaosvecka på Facebook. Som gillat framstegen, som bett för Tobias, som bett för den lille ännu sjukare pojken i sängen bredvid, som varit med oss i bön och tanke. Ni anar inte var det har betytt för oss. (Nu börjar jag nästan gråta – skärpning. Jag är en kärv natur. Haha.)

 

Tack.

 

 

 

...hur mycket hon än försöker.

Jag går på ett väldigt konstigt soundtrack just nu. Eller konstigt och konstigt; det är nog mest pinsamt. Om man nu som jag har diverse vaga förhoppningar om att folk ska tycka att man är lite smart, har lite omdöme osv.

Det är tre låtar som valsar runt i min Spotify. Madonna ”Girl gone wild”, Christina Aguileras ”Dirrty” och Lady Gaga ”Bad Romance”. Alla tre låtarna har videor som jag inte kan titta på rakt upp och ner utan att bli väldigt generad. Kisa och titta lite snett, liksom. Och jag inser att jag må vara många saker men exhibitionist är inte en av dem. Vad som förmår folk att fläka ut och visa upp sig på det här sättet är bortom mitt begränsade, hämmade och pryda förstånd. Eller är det kanske ett tecken på någon slags gryende integritet? Det trodde jag nämligen att jag saknade. Och jag är verkligen inte ironisk just nu. Inte alls.

Men det är nåt med det suggestiva dunket, kontrasten till allt som jag vanligtvis förknippar med mig själv. Läsandet av böcker, virkandet av sjalar, stickandet av strumpor, bakandet av bröd och sen långa invecklade, ibland småbegåvade resonemang om allt från folkbildningens väsen till entreprenörskapets villkor. Och så lite Madonna-tunes på det? Det går ju inte. Eller så är det just därför. Det är väl nåt med det här att skär sig så dant. Och att det går bra att springa till. När får man börja (försöka) springa igen? Snart hoppas jag. Fast det är lite kallt och jag är lite förkyld. Så jag avvaktar.

But I digress. Det är det nåt med dunket, suget, det där plågsamt sexuellt exhibitionistiska som jag inte förstår, inte känner någon personlig längtan efter … men som ändå knappas fram i mina hörlurar. Jag vill inte göra analysen på mig själv, det skulle säkert någon annan göra mycket roligare och bättre. Typ, hämmad och katolsk och lite komplexig och allt det där. Uppdämd längtan efter glamour och en förmåga att både gå och dansa i högklackade skor. Vara och blir ett objekt i mäns och kvinnors längtande blickar … okej, där nånstans blir det pretto-patetiskt bortom rim och reson. Och pinsamt. Igen. Det märks att jag har fuskat lite i feministisk litteraturteori, va?

Äsch, jag skiter i det där. Jag låter mig ha mitt soundtrack ifred. Jag går kanske lite snyggare när jag traskar gatan fram och det pulserar kommersiell musik i mina hörselgångar. Lite vardags-fem-minuters-eskapism så där.

Eller så har jag bara dålig smak.

PS. Jag tänker inte länka till låtarna, för det går bara via Youtube och då blir det videorna och då blir jag generad all over again. Men de finns ju på Spotify som sagt. Om du känner för att dela mitt soundtrack en stund.

 

Vi grälade i morse, min förstfödda och jag. Jag erkänner redan från början att allt var mitt fel. Det hela började med att eftersom vi inte fått nån tidning (vi har helgprenumeration numera) så satt jag och sur-löste en djävulskt svår Sudoku till morgonkaffet. Den förstfödda brakade ner vid frukostbordet och in i en utläggning om en musiklektion som ägt rum tidigare i veckan. Jag lystrade. Hon meddelade att man "haft musikhistoria".

-Ja, och då började han (=musikläraren) prata om Elvis och hur han...

Redan där avbröt jag med kraft och osande morgonmorsig surhet och drog igång en lång harrang om hur många högskolepoäng jag råkar ha i musikvetenskap och att det är ett HÅN mot begreppet musikhistoria att prata om Elvis och låta påskina att "nu är det musikhistoria vi ägnar oss åt" och "på min tid" och "bla bla bla" och jag  har läst 70 poäng och nu med bologna är det ännu mer och trots det tycker jag att det bara var att få en försmak av vad musikhistoria är...

Här nånstans började den förstfödda nästa gråta av förtrytsamhet. Hennes far försvarade henne och sa att jag var en sur besserwisser (vilket var helt sant), det upprörda barnet frågade ilsket vad "bologna" var och det kunde jag ju knappt svara på.

- Popmusikhistoria då? fräste det upprörda barnet.

- Jamen musikhistorien börjar fortfarande inte på 1950-talet, gastade jag.

- Jamen vi pratade faktiskt om jazz och sånt och från 1940-talet, 30-talet..., försökte barnet.

Jag rulllade med ögonen och stirrade ner i min svåra Sudoku.

- Nu himlar mamma med ögonen igen!! gastade barnet upprört.

Säkert sa jag något surt och grinigt också.

Barnet kontrade med följande:

- Jaha, det här precis som när du skällde ut mig för att jag inte visste var en balalajka var!!!

Övriga syskon och hundar som mest följt gaperierna med lojt intresse vaknade till. Pojkarna fnissade åt ordet balalajka - det är ju ganska roligt.

Maken bröt ihop över bordet och fnissade som en femåring. Balalalalalalajka, liksom.

- JAHA? En balalajka är ett tresträngat trekantigt mandolinliknande instrument, tjöt jag. De finns i alla möjliga storlekar ända upp till stå-balalajkor!!



Frust frust.

Det är bara att skärpa sig. Man får inte göra så här tror jag. Fast nu har jag ju erkänt, inför internet och hela världen, att det var mitt fel alltihop. Man får inte börja skälla så där när folk som endast levt 15 år på jorden har musikhistoria i skolan och det påstås att den började på 1940-talet, kanske 30. Det är inte 15-åringens fel. Faktiskt.

Fy på mig.

Parantes i familje-yran. Äldste sonen fick en kryptisk inbjudan till nån form av kalas. Som skulle äga rum nu på fredag. Långfredagen. Han var inte helt pigg på att gå i vilket fall. Lakoniskt konstaterade han:

- Jag får säga att jag inte kan på grund av religionen.

Vad nu det är för något.

Det är något med den här kylan. Med snön. Isen. Det blir ju ljusare - det mår jag bättre av. Men vad långsam man blir. Jag tänker långsamt, reagerar långsamt. "Vill" långsamt. Äter långsamt.